Blattealibit

När jag tänker på Bruce Springsteen

2011-11-26T19:13:00.002+01:00

Bruce Springsteen - Dancing In The Dark (1984) by GMRedskins

Jag är en mycket enkel person. Jag gillar amerikanska independent-filmer som utspelar sig på college eller highscool, jag har en dragning till thaiboxning och jag tycker ganska mycket om Bruce Springsteen.

En gång försökte jag skriva ett blogginlägg om att det är en myt att Bruce skulle vara så mycket bredbent rock som ryktet säger. Jag planerade att illustrera inlägget med videon till "Dancing in the dark", som i min mening mest av allt är en snygg poplåt. Upptäckte dock väldigt snart att videon börjar med att Bruce står just bredbent, och ja, fortsätter att göra det genom ungefär hela videon.

Ok, så gick den poängen förlorad. Men jag älskar "Dancing in the dark" ändå. Har till och med sjungit den på karaoke efter att en bekant redan hade sjungit "Tougher than the rest" som jag egentligen hade planerat att göra bort mig med. Och en annan grej med den låten är att jag alltid har tyckt att den handlar om att må dåligt. Sen pratade jag med Easy-E om detta som tyckte att det var intressant/flummigt att jag tyckte att den gjorde det. Hon hade alltid tyckt att den handlar om ett förhållande som blivit dåligt.

Enligt Internet handlar har dock ingen av oss rätt; låten handlar enligt auktoriteten songfacts.com om svårigheten och frustrationen i att försöka få till en hit. Men, det är klart att meningen i slutändan handlar om vad en låt betyder för var och envar.

I vilket fall. Jag har efter mycket funderingar kommit fram till att jag egentligen inte har några problem med att Bruce faktiskt är bredbent. Vilket jag ju nödgas erkänna att han faktiskt är.

Detta eftersom jag av samhället definieras som kvinna. Som feminist definierar jag mig även själv som en kvinna bland andra kvinnor i förhållande till patriarkatet, men, inuti mig känner jag ju då ingen större identifikation med vad den kvinnliga könsrollen vill att jag ska vara. Som väldigt många andra, m a o, och det är heller inte vad denna text handlar om.

Den handlar ju då om mitt förhållande till Bruce, som förra hösten under ett par veckor tog en lite lätt manisk vändning. Jag införskaffade typ hela hans diskografi, lyssnade sönder "Tunnel of love" och pratade om Bruce-låtar så fort jag fick tillfälle. Jag minns tydligt ett tillfälle när jag fick hålla mig för att inte rekommendera en vän som vid tillfället var gravid att hon borde spela Bruce för sitt då ännu ofödda barn. Någonstans där kände jag att det hela höll på att gå lite överstyr, och jag tror att jag konsumerade ännu lite mer 90-tals-rnb för att detoxa mig en aning.

Men, någonstans inom ramen för denna Bruce-period pratade jag med en manlig bekant på en fest. Han tyckte också om Bruce. Vi pratade om vilka av hans låtar och skivor vi gillar, och jag gick väl igång rätt ordentligt som jag brukade göra vid denna period. Min bekant verkade då efter ett tag lite fundersam/obekväm, och sa att han inte gillade att lyssna för mycket på Bruce på grund av att han tycker det är jobbigt att Bruce är så extremt hetero.

Jag minns att jag eventuellt kanske blev lite provocerad, vilket naturligtvis är fånigt. Jag tänkte att jag vill ju få gilla Bruce utan att behöva tänka att han är för hetero för det. All denna 90-tals-rnb:n jag älskar är ju också superhetero och det känns väldigt tråkigt om jag skulle behöva be om ursäkt för att jag gillar den pga detta.

Men. Jag förstår också detta: att lyssna på Bruce kan för mig som definieras som kvinna vara jävligt frigörande. Det är lite som att vara dragking.

När jag lyssnar på Bruce och känner in den livsstil, klädstil och tidsanda som sipprar igenom låtarna är det som att jag för en stund slipper detta ok av att tvingas vara kvinna i patriarkatet.

Jag tänker att jag inte har några jobbiga känslor, inga svagheter i bemärkelsen att någon trycker ner en; jag hoppar in i min gamla Ford och jag är long gone. Jag innehar all makten i att vara SINNEBILDEN av en vit stilig karl med lagom mycket känsloliv; jag är lite känslig men inte mer än att det stör; och all känslighet jag uttrycker är bara jävligt sexig. Jag var arbetarklass, jag hade ett jobb på fabrik men nu är jag störst i världen på bredbent rock och odlar myten om mig själv. Jag har kontroll, jag har koll. Kvinnor älskar mig och män vill vara mig, och så vidare. (Jag har även körkort).

För mig är det här ungefär som att kliva ner i ett varmt bad, eller susa fram i 110 på en rak väg eller båda samtidigt. Jag ser mig inte som ett objekt för den traditionellt manliga heterosexualitet som Bruce utstrålar, för en gångs skull är jag subjektet som utövar den. Och my LORD, vad det är skönt.

För en gångs skull är jag exakt så bredbent jag vill, och, det är klart att det blir en tillfällig befrielse - för mig. Om jag däremot hade varit man hade Bruces uttryck för mig snarare blivit en pockande, påträngande påminnelse om, till exempel: 1. Patriarkatets makt och den makt jag som man i så fall skulle ha i det. 2. Det snäva, begränsande, kvävande, obegripliga i den heterosexuella mansrollen som jag skulle förväntas leva upp till. 3. Medvetenheten om att jag som man förväntas leva upp till 2. för att få tillgång till alla privilegier i 1. (t ex vara "tillräckligt manlig", passa in i "manligheten", vara "hetero"). 4. Skuld.

Men själv kan jag lyssna på "Walk like a man" och känna mig LÄTTAD. Jag känner inga begränsningar i den låten; jag känner bara att den är ungefär det vackraste och sannaste som skrivits om hur det är för mig att vara man.

2011-11-13T21:05:00.013+01:00

Jag har varit här förut. Det må ha varit andra stigar, andra hus, andra portar och jag hade också andra nycklar, men jag har varit här förut.

Det var revor i tapeten, lätt att få tvättid, svårt att få tvättid, andra grannar, samma grannar, andra bussar, andra tunnelbanor, andras vanor.

Det var andras regler, andras åsikter, andras åsikter över mitt huvud. Men jag har varit här förut. Jag gick omkring här med mina jävla ica-kassar med clementiner och gudvetvad.

Jag räknade mina steg, halkade på snön, min tvätt fastnade i centrifugen och jag blev utelåst från tvättstugan. Jag lurpassade därutanför och väntade på en chans att komma in, eller ut, jag hoppade på bussen i farten och undkom med nöd och näppe att bli överkörd.

Jag gick omkring där som i en dvala, jag hade ingen aning om världen utanför; visste ingenting om nutidshistoria, dåtid, forntid, min namne och fan och hans moster.

Jag vaknade varje morgon med huvudvärk och en ny frisyr framför spegeln, ibland tog jag stadigt tag om en sax och omformade mig själv.

Jag funderade inte så mycket på livet tror jag men jag, jag tror jag tänkte på det här med jeansmodeller, jeansmärken och varför tjejerna i min klass hade så persikolen hy när jag såg så jävla glåmig ut.

På somrarna jobbade jag på cykel, jag gick upp före bussen började gå och hälsade på ekorrar på vägen, tallarna talade till mig men det var ingen ursäkt att komma försent; mellanchefen kom och sa till mig på sitt besvärade sätt, han ville inte ha något besvär.

Jag klarade allt fastän inget var klart för mig, jag sorterade och delade ut all post i vagnarna, jag minns att jag klarade alla kurser utan att komma ihåg något.

Böckerna står i bokhyllan och tittar på mig, ibland anklagande, oftast tysta och stumma.

Jag har varit här förut, det såg likadant ut och inte alls, jag hörde mina grannar bråka eller gå på toaletten, jag rullade runt på en mjuk matta i vardagsrummet, jag åt knäckebröd i soffan och fick bannor, jag tvättade all tvätt som inte var min, jag hade Försvarets gympadojor på mig.

Jag hade precis som nu en garderob som var jättestor, klädd i oemotståndligt blommig tapet, jag hade kunnat kliva in där och aldrig komma ut, vara nöjd just så, just där, men nu, nu nöjer jag mig med att fylla den med mina kläder.

Jag vet att jag har varit här förut, jag var här, jag lovar, jag var aldrig borta, never gone, alltid här.

Välvilja

2011-08-30T14:27:00.001+02:00

Det finns saker som olika terapeuter har sagt till mig som jag har hakat upp mig på. En gång fick jag en fråga av en terapeut om mitt boende, som ju då är på Stiftelsen Hotellhems ungdomsbostäder (inte så länge till pga de 4 åren lider mot sitt slut). "Är det ett bra boende?" frågade teapeuten.

Jag hajade till. För om jag skulle svarat att det var ett dåligt boende, vad hade han gjort då? Det är inte som att psykvården hade kunnat skaffa mig ett nytt boende.

Eller den här kommentaren: "du kan ta körkort." Ja, men det är inte som att DU kommer betala mina körlektioner. Det är inte som att DU kommer övningsköra med mig och det är kanske precis det jag skulle behöva för att KUNNA ta körkort.

Det är dock inte som att jag inte förstår att terapi syftar till något annat; att det handlar om en existensiell emancipation och inte något praktiskt stöd – och ännu mindre något ekonomiskt sådant. Men för väldigt många är det precis just det som har saknats.

Jag brukade alltså bli provocerad av den här typen av kommentarer från terapeuter. Förbannad, irriterad och frustrerad. Men nu har ilskan runnit av mig.

Istället känner jag en slags sorg. Deras välvilja – jag kunde inte ta till mig den.

1 jobb, 1 år kvar till pensionen

2011-08-29T19:53:00.053+02:00

Min morbror har jobbat på samma jobb i över 35 år. Efter att han tog sin jägmästarexamen har han bara haft ett (1) jobb på Länsstyrelsen i Skåne. Om ett år går han i pension.

Detta faktum. 1 jobb. Needless to say måste jag själv vid 28 års ålder tänka efter länge innan jag vet hur många jobb jag har haft. Dock att jag som INDIVID inte är överdrivet bitter över det, jag är medelklass och hade kunnat välja en säkrare utbildning med fler fasta jobb. Jävligt upprörd över jag dock över principen. Politiken. Helheten. Klassfrågan. Jag minns min mors bevingade ord som hon flera gånger sagt med emfas: ”privata arbetsförmedlingar var FÖRBJUDNA fram till 1992". Med privat arbetsförmedling menar min mor då bemanningsföretag. Man måste älska när hon säger så. (Läs Yarden om inte annat. Samt Elin Grelssons blogg. Och FÖR ÖVRIGT anser jag att tillsvidareanställningar borde vara norm även i journalistbranschen.)

Ok, åter till min morbror. En ingift släkting ska enligt min mormor ha sagt om min morbror att ”han är inte en sådan som avancerar, inte sant?" Det är heller inget som min morbror påstår. Han säger att han medvetet har undvikit att söka chefstjänster. Håller sig numera även borta från rovdjursfrågor för att P4-reportrarna ska ringa någon annan när de försöker hetsa fram en nyhet.

Samma jobb i 35 år. Jag har svårt att greppa detta. Jag sitter i samma soffa som denna man som har haft ett enda arbete på en enda fysisk plats i över tre decennier. OMG.

Jag gillar min morbror. Är kanske även lite lätt rädd för honom. Han kan ryta till, han är lite gubbig, han gillar nog inte för mycket mothugg. Men jag gillar honom. Förra året sa han ”det har varit en jevvla lång högervåg det här”. Han röstar alltid på Vänsterpartiet. Han tycker, BTW, att det inte är något fel alls på Ohly.

Jag berättar att i journalistbranschen blir man utlasad, och att jag jobbar på olika vikariat och därför inte har någon semester. Det är därför, förklarar jag, som jag är supertrött och måste ligga i soffan när jag är på besök hos min mormor i år. Det är därför, berättar jag, som jag inte är särskilt spirituell. Jag är noga med att lägga till ”men man ska inte klaga, jag är glad att jag har jobb”. Och att ”annars kan jag ju börja jobba som kommunikatör, jag kommer och söker jobb hos er på Länsstyrelsen i Skåne”.

Men min morbror tror inte att det skulle vara ett så kul jobb om man inte har jägmästeri som specialintresse; ”då är det nog mer intressant att jobba med media”.

Innan han skjutsar mig till tåget hem frågar han; ”men om man jobbar som vikarie, tjänar man inte ihop några semesterdagar då?”

Jo, svarar jag, men man kan aldrig ta ut dem. Ens roll är att täcka upp, sällan för någon person, men idén är att man ska fylla ett hål. Man hinner inte ta ut semesterdagarna, förklarar jag.

”Vad händer med dem då?” frågar min morbror.

De brinner inne, svarar jag, man får ut dem som pengar.

”Jaha”, säger min morbror och nickar. Sedan skjutsar han mig till stationen.

Hus och hem

2011-06-26T13:57:00.019+02:00

Jag sitter i baksätet i min morbrors skinande blanka svarta Mercedes. Han har tagit med oss på en åktur och nu passerar vi kåkstaden i utkanten av Casablanca. Just här är den omgärdad av en mur, i muren syns ett par garageportar och i en av dem skymtar en ganska ny bil. Jag blir lite överraskad och kan inte låta bli att kommentera den kontrasten - att någon som är tvungen att bo i en kåkstad har en hyfsat ny bil.

– Ja alltså, de som bor i kåkstäderna är inte riktigt fattiga, det kostar 20 000 dirham att flytta dit, säger min morbror och jag ångrar genast att jag sagt något.

Så börjar han berätta om det han kallar beskriver som en liten maffia som utnyttjar systemet. I hans mening ligger det till såhär: den marockanska staten har i princip förbjudit kåkstäder – man vill inte att det ska finnas, målet är att människor ska bo någon annanstans. Därför erbjuder de alla som är folkbokförda i kåkstäder en viss summa pengar och en lägenhet i ett nyuppsmällt social housing-hus för att flytta därifrån.

Jag blir provocerad, protesterar och ifrågasätter att en fattig person skulle ha råd att betala 20 000 dirham för att bo i en kåkstad i ett land där minimilönen ligger på under 2000 kronor per månad och många tjänar långt mindre än så om de ens tjänar något. Och hur kan det kosta 20 000 dirham att bo i en kåkstad, varför skulle någon vilja betala det? Folk bor ju där för att de inte har något annat alternativ. Men min morbror ger sig inte.

– Vet du vad de gör? De bestämmer sig för att bygga upp en liten kåkstad någonstans, till exempel här, kolla här nere, säger min morbror och pekar med handen ut över de kala fälten som sluttar ner mot havet.

Jag ser ett litet kluster av skjul och korrugerad plåt och tvätt som hänger där.

– Och sedan, fortsätter min morbror, kommer staten och säger att det ska rivas och erbjuder dem pengar och en lägenhet för att de ska flytta. Därför bygger den här maffian upp kåkstäder och säljer husen där vidare för 20 000 dirham.

Jag börjar förstå vad han menar. De 20 000 dirhamen som det enligt min morbror kostar att bo i kåkstaden skulle man alltså helt informellt betala till någon som förstått att utnyttja systemet. De skulle alltså göra en business av det, eftersom den som köper stället vet att de kommer bli ersatta av staten.

I det här läget är det omöjligt för mig att komma med några faktiska motargument. Jag har ingen annan källa i frågan att tillgå, ingen riktig referensram och inget modersmål att läsa tidningar på för att förstå vad som händer. Jag har bara den här bilturen, det min morbror säger till mig, min maktanalys från ett annat land långt härifrån och min frustration. Vad göra? Jag tar sats och säger till min morbror:

– Men det är ju väldigt intelligent. På riktigt. Om jag vore i deras ställe skulle jag göra likadant, jag lovar.

Min pappa, som sitter i framsätet, skrattar till. Min morbror säger ingenting. Han fortsätter bara köra hem oss till sitt hus igen, komplett med två våningar, en liten trädgård, svala stengolv, vackra soffor och hembiträde.

Spirit of -84

2011-04-23T14:01:00.022+02:00

I våras ringde jag CSN och för att diskutera min studieskuld. Ångesten över årsbeskedet ökar liksom exponentiellt ju mer osäkert anställd man är - jag har inga problem med att leva på typ existensminimum, det svåra är att få de pengarna att räcka till en avbetalning på minst 1000 kronor i månaden till CSN.

I vilket fall. Handläggaren jag fick prata med var så snäll och uppmuntrande på ett så självklart och laidback sätt att jag på riktigt fick tårar i ögonen. Efter att ha förklarat vilka alternativ jag hade säger han:

- Men du har ingen jätteskuld, får du bara en normal inkomst kommer det inte vara några problem för dig att betala av den.
- MENAR du verkligen det?! säger jag.
- Ja det tror jag inte kommer bli några problem.

Jag trodde knappt mina öron. Efter att jag lagt på luren lägrade sig ett lugn i min kropp och jag kände en slags tacksamhet. Märk väl att jag inte är ett uns ironisk när jag säger det.

På en osäker anställning jag hade för ett tag sedan hände något liknande. Under en hård och utdragen löneförhandling säger chefen till mig i en bisats "förr eller senare kommer du ju bli tillsvidareanställd någonstans".

Detta är alltså saker jag själv inte vågar tro på: att jag kommer kunna betala av min studieskuld, att jag någonsin kommer bli fast anställd. Jag har svårt att tro att den pessimismen var särskilt utbredd i min föräldrageneration.

Men det finns de som, med illa dolt förakt, menar att det är tragiskt med 80-talister som längtar tillbaka till det samhälle som fanns när vi föddes. Detta vurmande för ett svunnet Sverige skulle alltså vara bakåtsträvande, utvecklingsfientligt och patetiskt.

Jag tillhör nu inte dem. Det borde vara uppenbart för var och en att det snarare är djupt tragiskt att det här samhället har skapat en hel generation som längtar tillbaka istället för att se med någon slags tillförsikt eller hopp på framtiden.

Den där lilla detaljen

2011-03-27T17:30:00.015+02:00

Jag jobbar. Jag är tacksam. Jag tackar ja, frågar om fler pass, jag säljer min arbetskraft till höger och vänster. Jag frågar folk jag känner och inte känner om jobb, jag söker sommarjobb i februari och vinterjobb i augusti. Jag ringer och mailar och skickar brev. Jag mailar min handläggare på AMS, jag träffar henne, jag söker kurser, jag skickar fyrtioåttatusen papper till A-kassan.

Jag jobbar. Jag flyttar från stan för ett vick på tre veckor. Kostnaden för den extra lägenheten och tågbiljetterna äter upp en tredjedel av lönen, men jag jobbar.

Jag är sådär tacksam som man ska vara. Jag vikarierar på ett kreativt jobb. Jag vet att det kan vända. Jag har inga problem med att jobba med något annat. Det är inte det som är avgörande; arbetets art, dess innehåll eller den prestige som ligger eller inte ligger däri: villkoren är på en betydande punkt likadana.

Det det handlar om är det där med att vara osäkert anställd, vilket innebär att mitt arbete värderas lägre. Det är det där med att jag inte kan bli sjuk, för då får jag inga pengar.

Det är det där med att jag inte kan ta semester. Det är den där lilla detaljen med att hur hårt jag än sliter räcker det inte för att bli godkänd för en lägenhet hur många decennier jag än stått i bostadskön.

Det är det här med att det skulle kunna fortsätta såhär hur länge som helst.

Lyckade klassresor och misslyckade

2011-02-13T13:17:00.042+01:00

Under min uppväxt delade min mamma namn med en känd journalist som skrivit en bok om klass. Namnet är ganska ovanligt, vilket ledde till att posten till journalisten ibland kom fel och hem till oss istället; böcker som min mamma med lika delar dold skam och irritation underlät att skicka tillbaka. Till saken hör att det, om jag minns rätt, rörde sig om böcker som min mamma tyckte var ointellektuella, från någon bokklubb med böcker med glansiga omslag.

Den kända journalisten har gjort en lyckad klassresa, från arbetar- till medelklass. Jag har inte läst boken, trots ett stort personligt intresse av ämnet. Och det beror givetvis på det här med min mamma.

Till skillnad från den kända journalisten misslyckades min mamma nämligen med klassresan. Åren på de mest välrenommerade konstskolorna, arbetarförfattarna i bokhyllan och den politiska organiseringen på 60- och 70-talen förändrar inte detta faktum. Snarare har det gjort det hela så mycket mer uppenbart.

Detta är något som skaver. Istället för konstutställningar, stipendier och inlägg i kulturdebatten blev det underbetald och undervärderad anställning i den kommunala sektorn och senare förtidspensionering. Vännerna från den andra tiden lyste med sin frånvaro. På det valkiga händer, ett självförtroende kört i botten och ett sätt att på en och samma gång se upp till och hata den borgerliga finkulturen.

Det är ingen som berättar självupplevda historier som denna. Ordstävet om att det är resan som är målet stämmer inte alls när det gäller klassresor. Här är det målet som är målet, punkt. Min mamma har aldrig publicerat sin historia, hon har inte skrivit en bok om klassresan och det är för att hon aldrig kom fram.

Leksaksland

2010-06-27T23:09:00.025+02:00

I Marocko är det svårt att skaka av sig känslan av att befinna sig i ett leksaksland. Det må låta drygt och exotiserande, till och med kolonialt, att uttrycka sig så. Men - kanske är det snarare så att det är de spår som kolonialismen lämnat i landet, i kombination med diktaturen, som gör att jag får den känslan. Jag ska ge ett par exempel.

Exempel nummer ett: det läggs en oerhörd vikt vid att anlägga superordentliga parker och bevaka dem. I stad efter stad står pelargoner i raka rader, sida vid sida med palmer, bredvid perfekt klippta gräsmattor. Oftast är det strikt förbjudet att gå på gräsmattan, när vi gör det i hemstaden Beni Mellal ljuder visselpipan direkt och en vakt vinkar argt på oss.

Exempel nummer två: i varje stad finns det små taxibilar som heter just Petit Taxi, och i varje stad har taxibilarna en egen färg. Röda i Casablanca, mörkblå i rabat, orangegula i Beni Mellal, smutsgula i Marrakech och mintgröna i Mohammedia. Say no more!

Exempel nummer tre: Det finns x antal olika slags poliser, militärer och halvmilitärer, oklart hur deras uppgifter skiljer sig åt förutom att göra stan (o)säker. Inklusive piketbuss med texten "Surete National" och översättningen på arabiska som jag inte kan läsa.

Exempel nummer fyra: Alla dessa foton på kungen i olika outfits; till exempel iklädd kaftan i speceriaffären, i kostym och slips på postkontoret, i djellabah och fez på kafét.

And the list goes on på välordnade institutioner, samtidigt som fattigdomen givetvis är och förblir extrem. Frågan om vad vi ska med militäriskt prydliga parker till eller små taxibilar som matchar vår stads image samtidigt som medinan är full av misär, har jag inte riktigt fått något bra svar på.

Även i förhållande till ockupationen av Västsahara är landets officiella hållning värdigt den av ett leksaksland; medan konsekvenserna av den är på blodigaste allvar. Väldigt försiktigt frågar jag runt, ställer lite löst frågan om Västsahara och får propagandasvar: "Vi blev också koloniserade". "Alltihop beror på Algeriet, varje år tar de en bit av vårt land". "Alla i Västsahara får studiemedel och västsaharierna får dubbelt så höga löner som marockanerna!" "Innan vi kom dit 1975 var det bara öken där, och kolla nu hur utvecklat landet är!" "Flyktingläger säger du, var har du fått den informationen ifrån?" "Det är samma sak som om Lappland skulle vilja bli självständigt i Sverige, det är en absurd idé!" "Du visste inte hur det låg till med historien om Västsahara innan jag berättade för dig va, nu när du kommer hem får du sprida ordet!"

Eller den här: "Kolla på det här Youtubeklippet! Marocko gör nytt världsrekord i världens största flagga, kolla här när de inviger den i Dakhla! Coolt eller hur?"

Men. Marocko heter Al Maghrib på arabiska, och det betyder faktiskt inte soluppgångens land. Det betyder, ironiskt nog, solnedgångens land. Och själv kommer jag hem till Stockholm efter det att solen har gått upp, med 12 teglas för 2 dirham styck och en liter olivolja från Beni Mellal i bagaget, blandat med förvirring och en stor portion dåligt samvete.

Hej Försäkringskassan!

2010-05-18T12:40:00.006+02:00

En underlig grej med att ha kontakt med myndigheter är när man ska skriva personliga brev och förklara sin situation. Här öppnar sig för det första möjligheten att adressera berörda myndighet med ett frejdigt "Hej CSN!" eller "Hej Alfakassan!" Även "Hej Stockholmshem!" har använts flitigt det senaste året.

Och sedan är det bara att fortsätta med en lång litania i sann rättshaverist-stil, som börjar i stil med:

"Jag skriver till er med anledning av den situation jag hamnat i, efter att..."

Sedan följer hästjobbet med att redogöra för nämnda situation, vilket inte är det enklaste men man börjar typ såhär:

"På grund av att berörda myndighet gav mig den felaktiga informationen om att... den 7/12, fick jag därefter problem med..."

Därefter kommer belöningen, när man får avsluta brevet med:

"Jag hoppas att ni tar er tid att granska mitt ärende. Med förhoppning om fortsatt gott samarbete, vänliga hälsningar..."

Sedan är det bara att vänta på svar. Även om jag lyckats få ordning på saker och ting några gånger, är svaret oftast negativt och man blir ledsen och pank. Jag skulle därför säga att den största tillfredsställelsen är när jag satt på frimärket på C5-kuvertet, lagt det på lådan, vänt på klacken och gått hem igen.

Vi säger väl så då. Hej Akademikernas A-kassa! Hej Säpo! Vänliga hälsningar, Blattealibit.

Ghost World (revisited)

2010-03-23T20:33:00.013+01:00

Torsdag morgon och jag ska gå och handla billiga grönsaker efter att ha varit på vårdcentralen. Klockan är ca 8:54. Lidl öppnar 9:00.

Utanför ingången till Lidl står tre andra kvinnor med utomeuropeiskt ursprung (en av dem läser noggrannt reklambladet), tre pensionärer med svenskt ursprung (varav en med rullator) och jag. Klockan närmar sig 8:57. En av kvinnorna går lite närmre dörren med reklambladet, fortfarande bläddrande i reklambladet.

Vi väntar, bara tre minuter till. Sedan låser en av dom som jobbar i affären upp dörren, vi går in, tar våra korgar och rullvagnar. De går på köttfärsen, jag går på grönsaksavdelningen.

Jag tänker att jag brukade tro att det här tillståndet, när man kan gå till Lidl innan nio på morgonen, var en fas i livet. En period som man går igenom, medan man pluggar samhällsvetenskap eller är arbetslös eller både och samtidigt.

Och sedan skulle det komma något annat, oklart vad - för vem är jag att jobba på kontor? Jag har på sätt och vis mitt eget kontor hemma, där blandar jag Cultural studies med att koka bönor, slökolla på riksdagsdebatten, Facebooka, må dåligt över det, gå och handla på dagtid, boka lägenheter i bostadskön, kolla på jobbannonser ("Allt inom Kultur, Media och Design") och så Facebooka lite till (innan dess, förra decenniet, minns jag att det där jag gjorde hette MSN).

Jag brukade tro att det var en fas jag skulle gå igenom, för att sedan komma ut på andra sidan. Nu har jag förstått att det här tillståndet kan vara hur länge som helst, det är ungefär som i Ghost World och det är inte jag som spelas av Scarlett Johansson.

Blondinbellas apanage

2010-01-30T11:20:00.021+01:00

Varje gång jag läser Blondinbellas blogg, får jag lite ångest. Genom att jag gör det tjänar hon ju ännu lite mer pengar, som hon kan lägga på de kläder, resor, smycken, choklad och Ray-Bans som hon visar upp på bloggen.

Så förstår jag ju också att tjusningen ligger just där. Att hon är ett steg, eller en egen slags jättejobbig variant, av kändiskulturen. Det Blondinbella säger till oss, helt implicit, är ju inget annat än: "kolla vad lyxigt jag lever, det kan väl vara lite kul för dig som bor i public housing att kolla på i din tråkiga vardag där du lever på existensminimum? Så kan du drömma dig bort lite!"

Det riktigt jobbiga är att till skillnad mot de skattepengar jag betalar till Victorias, Carl-Philips och Madeleines lyxliv vare sig jag vill det eller inte, verkar mitt och miljoner andras tvångsmässiga läsande av Blondinbellas blogg på ytan som någon slags frivillighet.

"Om du inte gillar det behöver du ju inte läsa", säger Blondinbella ju till mig. Men det handlar inte om att gilla eller inte gilla, att bojkotta eller stödja.

Det handlar om att det här är det samhälle vi lever i nu. Där har bloggkändiskulturen skapat ett slags kungligheter som vi förväntas betala apanage till genom att gå in på de här bloggarna, om och om igen. Och för apanaget köper Blondinbella ännu mer grejer, eller får dem gratis och visar upp dem på bloggen, så att vi kan drömma oss bort till hennes lyxliv. Hon har till och med mage att vilja SÄLJA prylar mig, vilket väl egentligen är den högst uppenbara baktanken med hela bloggen.

Vi bekostar alltså hennes apanage. Inte en gång, utan flera gånger om.

Precis som när vi lönearbetar betalar vi med vår tid, med det tillägget att vi efter att ha läst om Blondinbellas smycken som hon hade på Elle-galan som kostade 50 000 kronor, ungefär lika mycket som en årshyra för mig, känner vi oss dessutom lite smutsiga och skyldiga.

Jag tror att ett annat ord för det är dubbelbestraffning.

Public Housing Stockholm Style

2010-01-29T13:23:00.000+01:00

Mitt hus har en filial som ligger vid Mariatorget. Där bor två kompisar till mig i en så kallad dublett. Det betyder att de har varsitt rum med varsitt rumsnummer och varsin nyckel, men delar kök och badrum. De har just flyttat ihop och igår bjöd de hem mig på pannkakor.

När jag kommer dit luktar det os i hela lägenheten. Matbordet står i hallen, mellan rummen och garderoberna. Jag får äta hur många pannkakor jag vill, och till efterrätt hur mycket choklad jag vill också.

Någon tidigare hyresgäst har dristat sig till att måla om lägenheten i femtiotalsgrönt och vinrött, fast man egentligen bara får måla om i vitt. Mitt i maten ringer det på dörren och min kompis säger att det är deras andra kompis som också bor i huset. Det är det inte, det är en påtänd ung man som ringde på fel dörr. Ibland har de som ringer på sovsäckar med sig och frågar efter Hasse. Då säger min kompis att, Hasse bor inte här längre och förresten är det mitt i natten.

Jag sover över. Klockan halv elva lägger sig min kompis för hon ska upp klockan sex för att jobba i en annan stad. Klockan elva ligger jag också och ska sova. Plötsligt börjar en granne spela Tom Jones jättehögt. Min kompis skrattar. Efter ett tag tystnar musiken. Jag hör fortfarande andra grannar, och folk som rör sig i trapphuset. Det är som om jag ligger i en låda, med andra lådor med människor i runtomkring. Hela tiden, dygnet runt, är det något eller någon som är i rörelse.

Klockan fem börjar grannen spela Tom Jones igen, lika högt. Några minuter senare hör man en annan granne som ropar: "Jävla idiot! Sänk musiken för fan!" Efter det hörs en duns och några knackningar, och sedan tystnar musiken igen.

Jag äter frukost vid tio med min andra kompis som är hemma och är sjuk. Naturell yoghurt med knäckebröd och honung. Några timmar senare får hon besök och sedan dricker vi kaffe på den gemensamma balkongen på fjärde våningen, precis utanför tvättstugan. Det sitter redan någon där och röker, vi går ut dit ändå. När vi kommer ut går han som satt där in igen.

Sedan cyklar jag hem till mig. Jag tänker på att mitt hus är mycket lugnare. Och dyrare att bo i. Inget är sönder i korridoren. Det kommer inga påtända snubbar med sovsäck och ringer på mitt i natten. Det finns inget sopnedkast med arga lappar om att kasta pizzakartongerna på rätt ställe. I mitt hus har sopnedkastet murats igen och ersatts med en sopstation utanför, och istället för boende för före detta missbrukare har vi utbytesstudenter från KTH. Frågan för vilka detta hus är till för om det nu inte är till för dessa grupper, förbli obesvarad.

Det som är likt är att här bor jag också i en låda med en massa andra lådor med folk i runtomkring. Jag hör dem sällan. Kanske ibland att det knakar i en säng någonstans. Annars är det mest tyst. Och man kan faktiskt blir rädd av det också, att det är så tyst, att ingen ringer på.

Frikort

2010-01-28T13:23:00.033+01:00

Förra veckan fick jag frikort i sjukvården. 900 kronor behöver man betala i så kallade patientavgifter innan allt blir gratis, givet att man har sett till att få stämplar i en liten remsa varje gång man betalat eller behållit alla kvitton.

Känslan när jag fick det handskrivna, laminerade kortet i klassisk landstingsblåa och -vita färger i min hand var den av en slags lättnad. Som om jag hade betalat min skuld och nu befriats från den.

Skuldfri, fri från skyldigheter, fri från plikt, ansvar och samtliga åtaganden och ansträngningar gentemot Landstinget. I alla fall av den form som betalas i kassa vid läkarbesök.

Nu är det Landstingets tur att utan kostnad, utan krav på motprestation, behandla alla mina krämpor, såväl kroppsliga som själsliga. Spelar ingen roll om de är ärftliga, självförvållade, mystiska eller uppenbara, allvarliga eller lätta: nu är det Landstingets tur att göra sitt för mig.

Tänk om samma system gällde i en kärleksrelation, kunde jag inte låta bli att tänka när frikortet landade i min hand. Typ, nu har jag ansträngt mig så mycket för att få det här att funka och så många gånger att nu har jag frikort i den här relationen.

Sedan får den andra parten göra sitt, medan jag bekvämt får luta mig tillbaka och bara ta emot. Spelar ingen roll om problemen varit ärftliga, självförvållade... ja, ni fattar.

Och givetvis skulle relationen därefter bara flyta på, smooth, fullt av kärlek och fritt från krav från min sida. I varje eventuell diskussion skulle jag bara visa upp mitt frikort, le vänt, luta mig tillbaka och andas ut. Och ta emot all den kärlek som jag förtjänat genom mina tidigare ansträngningar för att få relationen funka.

Nästa tanke var givetvis att förutom sjukvård och kärlek behöver jag ju också CSN i mitt liv. Men efter att ha fått och lånat pengar av dem i tolv terminer på högskolan och fyra på folkhögskola, har man ju inte rätt att få några mer pengar. Och man har dessutom en skuld att betala av på i många herrans år.

Tänk om jag kunde få frikort även här. Att jag sexton terminer senare skulle belönas för lång och trogen tjänst som studiemedelstagare med ett frikort. Varje vår skulle jag med njutning kolla igenom kurskatalogerna, välja något med orkidéer, dinosaurier eller fysik för poeter i kursnamnet och sedan skulle studiemedelspengarna bara rulla in.

Och skulle det mot förmodan dyka upp något kravbrev eller någon räkning på att jag borde börja betala av min skuld, skulle jag visa upp mitt laminerade frikort, i CSN:s vita och röda färger.

Livet skulle bli så mycket enklare då.

Nordafrika i kubik

2010-01-07T17:11:00.000+01:00

Ibland tänker jag på hur det var för sex år sedan. Istället för att åka till Barcelona och jobba på en bar och träffa en kille som kanske hette Juan, åkte jag till mitt andra hemland Tunisien och bodde i ett luggslitet kvarter i utkanten av huvudstaden.

Killen jag träffade där hette ungefär likadant som Afghanistans president. Han pratade som Snoop Doggy Dogg och det första han sa till mig var "are you american?" Det var jag ju nu inte. Vi hade kanske inte så mycket gemensamt förutom att vi båda hade berberblod och tyckte om att lyssna på Ben Harper. Han rökte massor av cigaretter och nästan lika mycket hasch. Han såg ut ganska mycket som Chingy och jag blev upp över öronen förälskad.

Han hade bott i Miami, där han hade delat lägenhet med sin kusin, läst en bachelor i ekonomi och böcker om logik och filosofi på fritiden. Och tränat. Efter träningen brukade han äta kyckling. Protein var bra att äta berättade han, och "bread is what makes you fat".

Vi hade lite olika dygnsrytm, jag vaknade vid tio som systrarna i min värdfamilj och eftersom jag hade hoppat av skolan var jag ledig hela dagarna. När jag ringde honom vid tolv ett på förmiddagen låg han och sov fortfarande och blev irriterad för att jag hade väckt honom.

Senare på kvällen brukade han ringa upp mig och vi möttes upp någonstans i kvarteret. Han var ganska dryg, tyckte att jag var snygg men att jag gott kunde gå ner några kilo. När jag började träna aerobics på det sunkiga gymmet tyckte han det var bra.

På kvällarna brukade vi åka runt i hans kompis bil. Kompisen var polis och sa inte så mycket. Hans kusin brukade också hänga med, kusinen pratade franska med utsökt uttal, en skarp kontrast till hans långa burriga hår, slitna ansikte och klorblekta jeans av 80-talsmodell. Kusinen rökte om möjligt mer än honom, han hade nyss hoppat av juristlinjen.

En gång skulle de åka och köpa lite mer hasch när jag var med. Vi åkte runt i poliskompisens bil, när jag plötsligt började känna igen mig. Bilen stannade på ett ställe som var mer än bekant, utanför min värdfamiljs hus.

Pappan i min värdfamilj kallades för "hajj" eftersom han hade varit i Mecka redan, familjen hade inte så mycket pengar men verkade betraktas som väldigt respektabla. Langaren bodde tydligen granne med oss och jag fick panik.

"Ni kan inte handla här, vi måste åka härifrån, min värdfamilj bor här!" sa jag. Men istället för att säga åt poliskompisen att köra sa han "lugn, bilen har tonade rutor, de kan inte se dig". Jag duckade ändå i baksätet och var orolig flera dar att de skulle ha sett mig. Men det verkade de inte ha gjort.

Efter bilfärden brukade vi försöka smyga upp på hans rum. Han bodde med sin kusin med det utsökta franska uttalet, och sin farbror som också hade varit i, just det, Mecka. Huset de bodde i låg en knapp kilometer från min värdfamiljs hus, i kvarteret Mabella invid vägen som kantades av palmer i raka rader och ledde in till stan.

Det låg ett lite finare biljardställe bredvid, och inget café där de allra mest arbetslösa hängde på dagarna, och heller ingen skämmig bar som doldes av jalusier både dag och natt som i området bredvid min värdfamilj.

En gång upptäckte farbrorn att jag var på hans rum, vi hade precis börjat hångla och lyssna på Janet Jackson när vi blev utslängda. Jag såg aldrig farbrorn, hörde honom bara i den högljudda diskussionen innan vi var tvungna att gå därifrån.

Farbrorn brukade åka och jaga, han hade en liten stuga någonstans, ett gevär och en hund och vissa helger åkte han därifrån i sin bil. Eller någon annans bil, han berättade aldrig innan om han skulle åka iväg eller inte, för att inte vi eller kusinen skulle passa på och göra huset till vårt.

Istället kunde vi hänga i kusinens bil, en gammal skrotig Peugeot som han fått ärva från sin pappa. En gång hade den varit vit.

Kusinen ville åka till Gabon. Där fanns det jobb, sa han. En gång när röken låg tät i bilen frågade han mig "i ditt land, kan man hitta ett jobb om man vill?" och jag svarade något motvilligt jakande om att ja, det klart det är lättare att hitta ett jobb i Sverige. "Jaha, så du kan jobba där och tjäna pengar?" fortsatte han. "Då förstår jag inte vad du gör här. Om jag var du skulle jag vara i full färd med att jobba och tjäna pengar och leva mitt liv." Och jag kände mig dum.

När jag kom tillbaka till Tunisien ett halvår senare var kusinen kvar. Han hade inte åkt till Gabon, han hade börjat på juristlinjen igen och hoppat av en gång till. Nu gjorde han ingenting igen.

Killen jag hade förälskat mig i hade åkt till Förenade Arabemiraten där hans mamma bodde. Genom kontakter hade han fått jobb på en bank, när jag pratade med honom i telefon sa han "jag är bankir nu". Han brukade ringa mig då och då, på sena nätter när han satt i taxin hem från någon klubb i Dubai som jag bara kunde fantisera om hur den såg ut.

När jag sms:ade honom och frågade hur läget var berättade han att han blivit befordrad och köpt en bil. Själv jobbade jag på dagis och hade precis råd att köpa en begagnad soffa på blocket.

Han träffade en rad nya tjejer och jag blev ledsen, jag hade velat komma och hälsa på, träffa honom och se hur det såg ut. Jag föreställde mig Arabemiraten som ett schlaraffenland, som ett Nordafrika i kubik, ett Tusen och en natt i supermodern tappning. Skyskrapor i glas, enorma köpcenter, stora glänsande bilar, ännu mer uppoppade arabhits och jag skulle gapande se på allt. Men jag blev inte bjuden dit. Kanske var det lika bra, vad vet jag.

Sonen i min värdfamilj åkte förresten också till Arabemiraten. Jag vet inte vad han började jobba med, men jag är ganska säker på att det inte var som bankir.

Blondinbella gör en Gynning

2010-01-06T15:48:00.003+01:00

När Isabella Löwengrip, Blondinbella, och hennes sambo Nils var med i TV4:s "Efter tio" i höstas, slogs jag av hur trevlig hon verkar vara. Nästa tanke jag fick var; hon måste ha gått i terapi. För där sitter hon med Malou von Siwers och tar avstånd från hela den mediepersonlighet som vi har lärt oss att förknippa med henne. Hon berättar hur det var när hon startade bloggen:

"På bloggen var jag min karaktär Blondinbella, och jag var den här 14-åriga tjejen som levde ett Stockholms-Hollywood-liv. Jag ville vara den här it-tjejen, ville vara en cool tjej som hade allt, jag spelade väldigt mycket på den rollen. Jag förskönade verkligheten väldigt mycket", säger Isabella Löwengrip i intervjun.

Men festande och jetsetliv är egentligen inget för Bella. Till Malou säger hon att hon mest gillar att vara hemma - hon är en riktig hemmatjej. Och skulle vi tvivla på det sitter hennes kille bredvid och kan bekräfta det.

"Jag är ingen sån person", säger Isabella Löwengrip, "jag är världens typ tråkigaste tjej hemma brukar jag säga. Det är mycket choklad och böcker i soffan och myskläder, det är mer jag."

Blondinbella har istället valt att bli en förebild, det är kontentan av hennes framträdande i morgonsoffan. Hon vill göra "något bra" av den här makten hon har fått och nu skriver hon på en bok om självkänsla för tjejer, som hon vill peppa att också bli entreprenörer.

Blondinbella är inte den mediepersonlighet hon har skapat, hon är någon annan. Och samtidigt som hon är helt öppen med det, fortsätter hon tjäna pengar samma mediepersonlighet som hon nu förnekar. Men antagligen beror den här omvändningen hon har gjort inte på att KBT-terapin hon gått i gett resultat. Den beror på 00-talet.

För det är just det här som det här årtiondet har lärt oss, att det räcker inte med att återskapa oss själva. Att producera en självgående mediepersonlighet är bara början. Därefter tar ett motsägelsefullt uppdrag över: arbetet med att förneka den mediepersonlighet man har skapat åt sig själv, samtidigt som man fortsätter försörja sig på det jag man förnekar.

För att förstå det här kan man faktiskt jämföra med Madonna. I båda fallen handlar det om att återskapa sig själv. Men medan Madonna återskapar sig själv i första hand som artist och först i andra hand som entreprenör, handlar det som Isabella Löwengrip gör uteslutande om entreprenörskap.

En artist kan förhålla sig till de olika jag som hon återskapar, utan att förlora sig själv, utan att förlora en kärna av äkthet i sitt uttryck. Återskapandet och stilbytena ingår i artisteriet, det är något självklart och okomplicerat över det. Men för Isabella Löwengrip och hennes kolleger blir återskapandet istället till en slags personlig ambivalens som sker för öppen ridå.

Vem ska Isabella Löwengrip vara? Om hon kunde klona sig själv skulle hon kanske skicka sitt andra jag på sena festnätter, medan hennes första jag kunde vara hemma och mysa i soffan och njuta frukterna av den mediala uppmärksamhet hon fått.

Frågan som borde ställas är kanske snarare vad som är mest högstatus idag. Är det att festa sent på natten och vara hungrig på uppmärksamhet? Eller är det att äta choklad i sin bostadsrätt på Lidingö och kunna gå upp när man vill, eftersom man är framgångsrik entreprenör?

Antagligen det senare. Men för att få tillgång till det här mysandet, det ekonomiska oberoendet, måste man först återskapa sig själv som en it-tjej med "Stockholms-Hollywood-liv".

Blondinbella är och förblir galjonsfiguren som leder skeppet Isabella Löwengrip framåt, och hur många gånger hon än förnekar henne är det ändå hon som gick först. Och när den första miljonen har trillat in på kontot, först då kommer Isabella Löwengrip halshugga och begrava Blondinbella.

Och Isabella Löwengrip kommer att kunna göra det eftersom hon tillhör överklassen. Hon har gjort en Carolina Gynning, vars Big Brother-synder för länge sedan är glömda och förlåtna. Medan deras antites Linda Rosing på grund av sin arbetarbakgrund kommer fortsätta släpas in och ut ur medieskuggan - på alla villkor utom sina egna.

Medveten frånvaro

2010-01-03T14:45:00.088+01:00

Det är något väldigt provocerande med mindfullness, den nya generationens KBT, kognitiv beteendeterapi. Metoden innefattar så kallad medveten närvaro, meditation och viktigast av allt, acceptans. Behandlingstiden är kort, runt tio samtal med en terapeut räcker medan den psykodynamiska skolan och Freud kan ha dig i terapi i princip hur länge som helst. (Om hur KBT i allmänhet är terapins motsvarighet till GI-metoden har jag skrivit här.)

Nu finns det ju något extremt provocerande i alla terapimetoder, vill jag mena, men det mest provocerande med mindfullness är att det är en metod för just konstaterande av läget och acceptans. Psykodynamikern frågar dig varför och rotar i din barndom, medan mindfullness-terapeuten lär dig acceptera läget.

Och visserligen är politik frånvarande i alla terapisammanhang, så länge du som patient inte för in din samhällsanalys själv. Terapeuten, kognitiv eller psykodynamisk eller vad den nu är, kommer aldrig göra det åt dig, det kommer alltid handla om dig som individ och dina problem fram tills dess att du håller ditt brandtal om din övertygelse. Och då kan du vara säker på att du blir ifrågasatt, kanske inte alltid i dina åsikter men i ditt förhållande till dem.

Men det man verkligen kan kritisera med mindfullness är den här inställningen att man inte bara ska KBT:a bort sina problem, man ska också i ganska hög utsträckning acceptera sin situation. För även om terapin ska ge dig verktyg att göra medvetna val, se dina problem i vitögat och så vidare, ska du ju ändå meditera kring dem.

Tio minuters meditation varje morgon och kväll, blev jag ordinerad under en period när jag mådde så dåligt att hela mitt liv hade fallit sönder. Jag ska erkänna att det hjälpte mig, och det hjälper mig fortfarande.

Men ibland när jag sitter där och andas in och ut, och accepterar min situation, slås jag av hur bisarrt det är. Hur så många i min generation mår väldigt, väldigt dåligt. Och inte är det särskilt konstigt, när våra liv är fulla av krav men tomt på trygghet, när vi skyfflas runt som boskap mellan tillfälliga anställningar och tillfälliga bostäder?

Runt omkring oss är totalt sönderfall - vi vet inte om vi får bo kvar en månad till, vi vet inte om vi får jobba kvar nästa vecka. Våra arbetsgivare är som sexmissbrukande casanovor, de erbjuder kortsiktigt dejtande men aldrig någon fast relation. Samtidigt kräver banken och bostadsbolagen att vi ska ha just det som arbetsgivaren inte erbjuder - en fast relation med arbetet, ett äktenskap i form av en tillsvidareanställning.

Vi sitter i en rävsax och har gjort det så länge nu. Det finns tydliga, konkreta, grundläggande orsaker till att vi mår dåligt, men vi söker desperat hjälp för symtomen.

Och så sitter vi där med vår ångest och våra skuldkänslor, och ska meditera och acceptera det som händer. KBT-terapeuten ordinerar ingen politisk kamp, inga vilda strejker eller bostadsockupationer, kräver inte av oss att ställa några krav på samhällets flykt från ansvar.

Istället ordineras vi medveten närvaro. Det hjälper hyfsat för stunden, det är en bra quick fix. Samtidigt har jag svårt att inte tänka på kejsarens nya kläder. För medveten närvaro är på många sätt en slags medveten frånvaro; en verklighetsflykt från det som får oss att långsamt gå under.

Analfabet på väderstreck

2010-01-03T11:42:00.073+01:00

Vaknar nästan varje dag på jullovet av att solen lyser in genom gardinen. Tänker att jag borde gå ut och få lite sol. Sedan händer exakt samma sak: jag äter frukost och genom fönstret kan jag tydligt se hur ett tjockt molntäcke med väldigt rak kant sänker sig ner över solen. När jag äntligen kommer ut kan jag inte hitta solen någonstans. Jag antar att jag går åt fel håll, jag är analfabet och dyslektiker på väderstrecken.

Det är liksom aldrig soluppgång numera, det är solnedgång i form av en rullgardin av kompakta moln. Mellan rullgardinens nedre kant och horisonten är himlen helt fri, rosa och solgul, och där kan jag se både Liljeholmens hotellhem, DN-skrapan, en lång skorsten som det kommer rök ur och bilar som rullar ut ur en tunnel i en aldrig sinande ström.

Jag tittar inte på min storslagna utsikt särskilt mycket. Ibland tänker jag att jag borde stänga av teven och göra det, det är ju utsikten jag betalar ockerhyra för. Jag kollar kanske fem minuter sedan tänker jag att jag borde städa.

När jag inte är ledig jobbar jag. Då gör jag i princip inget annat. Jag kan inte sova på natten för att jag är så nervös, om jag lyckas somna vaknar jag klockan fyra istället för klockan sex när jag ska gå upp. Jag har inte tid att diska och laga mat, jag har bara tid att vara nervös. På jobbet ringer jag tusen samtal, återkopplar maniskt med chefen och kan inte slappna av för en sekund.

Ibland blir det en artikel. Då känns det som att jag inte vet hur det gick till. Jag vet att jag borde vara sådär positiv och visa framfötterna, bottna i något slags självförtroende och visa väldigt mycket intresse för mer jobb. Istället har jag känslan av att jag sitter fast, av att jag är blockerad, jag kan inte röra mig någonstans, vare sig bakåt eller framåt. Om jag fick välja skulle jag helst röra mig bakåt men hur skulle det se ut? Och framförallt, hur skulle det gå till.

Det har varit nyår också. Tolvslaget på ett fält i en förort på gröna linjen, men innan dess allsång på tunnelbanan och det var exakt likadant förra året. Vi känner gemenskap med främlingar en kort stund varje år, vi sjunger för dem och de dansar för oss, spelar upp Haddaway "What is love" i mobilen bara för oss, vi är tysta ett par sekunder innan vi hör vilken låt det är och sedan skrålar vi med.

Sedan går vi av där vi ska av. Om jag inte var så trött hela tiden kanske jag skulle bli full, men jag är just bara trött, tröttare, tröttast. Istället för att dansa och dricka drinkar, seriösa samtal om terapi, Freud, medicin, insikter, ensamhetskänslor och erfarenheter.

Först senare förstår jag hur likt det är förra nyår, inte bara allsången utan jag står också och snackar med samma bekant som förra året. Det är lika sent som då, vi träffar på varandras gäng överallt, vi tillhör samma by och visst är det fint på ett sätt.

Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om förra året, men nu pratar vi om kärlek. Just då, i det samtalet, känner jag någon slags hopp, min bekant säger så fina saker, jag tror på det just då, just då tror jag på ett lyckligt slut.

Sedan sover jag dåligt ett par nätter till och tror inte på något särskilt, igen. Jag har gått och lagt mig för sent igen, vaknat för tidigt men har ändå inte lyckats vänta tillbaka dygnet tills jag ska jobba nästa dag. Solen försvinner bakom en tjock rullgardin av moln med en nästan helt rak kant. Allt är stilla utom den där röken ur skorstenen och bilarna som kommer ut ur tunneln, och jag vill bara gå och lägga mig igen.

Jag vill tacka alla 70-talister!

2009-12-01T20:45:00.045+01:00

Idag fattade jag det. Jag förstod, och det var idag. Jag insåg att min åldersnoja, förutom att vara allmänt jobbig och deprimerande, också är helt felaktig.

Min rädsla för att inte ha hunnit med vad det nu borde vara vid alla olika åldrar jag har passerat, saknar helt relevans. Och det har inte att göra med att jag har lyssnat för mycket på Prem Rawat eller Deepak Chopra, slutat noja i övrigt eller gudbevars börjat ta livet med en klackspark.

Anledningen till att jag inte behöver noja mer är att jag har förstått grejen med 70-talister. Detta efter att ha gått dubbelt med en kille på min praktikplats. Han är nästan tio år äldre än mig men snackar typ som en tonåring och har mer häng på byxorna än jag.

Han har visserligen mer erfarenhet än jag, kan köra bil och programanställning på SVT. Men. Han lever ungefär på samma sätt som mig, och har inte bytt sina sneakers mot vinterskor fastän det är december.

Och nu ser jag det överallt. När jag tidigare haft ångest för att folk blir så vuxna och stadgade, kan jag nu se mig omkring i min bekantskapskrets och inte vara lika rädd för att fylla typ 32. Jag kan till och med tycka att det verkar lite trevligt

Jag som brukar spy galla över min föräldrageneration (ja, jag tycker fortfarande att 40- och 50-talisterna har jävligt mycket att vara tacksamma för) har äntligen hittat en generation att se upp till.

Det är något visst med 70-talister. 60-talisterna må ha bra smak på inredning, men de har en tendens att tycka att jeans ska sitta "i midjan" och att ett yrke är något som man "är". I allra värsta fall tycker de att artister ska skriva sina låtar själva för att ens kallas artister, och att hiphop inte är något annat än låtstöld.

70-talisterna däremot, vet att uppskatta såväl bra musik som dåliga skämt. Tack vare dem kommer jag aldrig behöva bli lika vuxen som mina föräldrar såg ut på 80-talet.

I alla fall inte de närmaste åtta, nio åren. Och hade jag haft turen att födas till man, hade det stadium och den klädstil jag befinner mig i nu kunnat vara typ, livet ut.

En nära relation till Go'kväll

2009-11-07T20:11:00.000+01:00

Det sanna värdet av att ha nära relationer är när man inte behöver göra saker tillsammans. Man kan hänga i samma lägenhet, vistas i samma rum men göra olika saker. Någon lagar mat, någon annan kollar på youtube-klipp, en tredje hänger i soffan och stör sig på nyheterna. Och samtidigt är man tillsammans och tycker om varandra. Med risk för att låta blödig och religiös är det i sådana sammanhang jag känner någon slags tacksamhet, oklart till vem eller vad.

Det där har jag egentligen vetat länge, utan att formulera det i ord. Förrän ikväll, framför teven. Jag är hemma och sjuk i influensa, och har isolerat mig från alla mänskliga relationer med tanke på pandemirisken. Efter att ha sovit halva dan och mått allmänt överjävligt kollade jag under en stunds vakenhet på SVT:s Go'kväll.

När jag hade tittat på dagens avsnitt på ettan, och gårdagens på SVT24, förstod jag vad programmet försöker efterlikna. Det är just den där varma, mjuka känslan av att vara nära andra människor i ett avslappnat tillstånd där man känner sig trygg.

Det är därför programledaren sitter i ett mysigt hörn med den gästande författaren, och när kameran byter vinkel får man se kocken som lagar kvällsmåltiden i förgrunden. Mjuka kockhänder steker köttbitarna till precis lagom stekyta, medan programledaren ställer mjuka men ändå journalistiska frågor till författaren. Mjuk belysning över stylisten som gör om kvinnan i 55-årsåldern, och så vidare till ett klipp till Go'kvälls svar på Mannen som kan tala med hundar, där en man får hjälp med sin hund som skäller i bilen.

Så tillbaka till studion igen. Nu reser sig programledaren ur fåtöljen och får instruktioner av kocken hur han ska hjälpa till. Mortla lite pepparkorn här, röra ihop en dressing där. Så hjälps de åt att röra ihop salladen och lägga upp köttbitarna. Och titta så gott det blir!

Det är något fint och till och med lite trösterikt med det här konceptet, men samtidigt något väldigt sorgligt och deprimerande. Här sitter jag i min totala ensamhet medan SVT försöker inkludera mig i någon slags gemenskap. Om det nu är det de försöker göra.

Det är kanske snarare så att om man saknar nära relationer, kan man som substitut titta in i SVT:s konstruerade gemenskap.

För en konstruktion är den ju, om än en väldigt proffsig sådan.

Alternativa alternativ

2009-09-05T11:59:00.038+02:00

När Cinderella Man, boxningsfilmen med Russell Crowe, gick på tv i somras var jag inte sen att haka på. Där och då kändes det som en lämplig utväg - jag behöver en alternativ karriär och precis som Russell Crowe skulle jag kunna satsa på boxning.

Jag tillhör nu inte 30-talsdepressionens arbetarklass, jag behöver inte stå och hänga på låset för att få dagjobb i hamnen. Jag har dessutom tillräckligt med högskolepoäng för att gå med i Akademikernas A-kassa för 90 kronor i månaden.

Ändå vaknar jag i gryningen, alternativt kan inte sova alls för att jag är så jävla orolig för att allt ska gå åt helvete. Jag har en känsla av att när jag snart har läst sex år på universitetet, och i allra bästa fall lyckas få till en fil kand, kommer jag vara tillbaka på exakt samma plats som innan jag började plugga.

Det kommer gå åt helvete. Jag bara vet det. Jag vet det för att jag har valt fel inte en eller två utan tre gånger. Vad detdär jättehemska som skulle kunna hända är rent konkret, har jag visserligen ingen klar bild av. Eller jo jag vet. Jag bävar för att betala tillbaka studielånet på samma inkomst jag hade innan jag började låna pengar av CSN.

Det värsta vore att börja jobba på dagis igen, precis som min mamma slutade som dagmamma efter många års studier. Men egentligen vet jag inte varför jag tänker att det skulle vara så hemskt. Det kanske skulle vara helt okej. Soft, till och med. Mindre stress än att jobba som inhoppsvikarie på random nyhetsfabrik tills man blev utlasad eller inte pallade med pressen.

I alla fall. Om jag inte ens försöker, kan jag ju inte misslyckas. Därför är det bra att ha en backupplan, och en backup till backupplanen. Problemet är att det slutar med att jag inte gör någonting fullt ut. Varken det som är min huvudsysselsättning för tillfället, eller det jag tänker är min alternativa karriär.

Och precis just nu har jag gått varvet runt, på ett sätt som blir lite absurt. Jag började med att plugga till socionom, var avundsjuk på alla som pluggade journalistik och jobbade hårt för att sälja in några texter till tidningar. Sen hoppade jag av socionomlinjen och började på JMK. Och så handlar mitt första inslag på praktiken om att fler får försörjningsstöd, och nästa handlar om att fler söker sig till natthärbärget och Frälsningsarmén.

Och när jag intervjuar personalen på natthärbärget får jag dåligt samvete. Här ska jag göra ett nyhetsinslag om det som de jobbar med på riktigt. 20 sekunder av 10 minuters intervju kommer höras i radio, och jag kommer bara bekräfta den bild som jag stör mig på att andra nyhetsmedier repeterar till leda.

Insikten som drabbar mig har drabbat mig tusen gånger förut: jag är på fel plats. Jag måste härifrån, och det fort. Folk som säger att jag gör bra eller helt okej ifrån mig vet inte vad de snackar om. Jag vet inte vart jag ska, bara att jag måste bort.

Jag står och svajar på ett sätt som inte är okej. Det skulle vara lätt att säga 80-talist, javisst, jag kunde dissa mig själv och säga att det är inte synd om mig, en person från medelklassen med lite för många val. Det står var och en fritt att dra den slutsatsen av det här, men för mig är problemet att jag har så jävla svårt att se det som just val. Att jag skulle kunna välja mellan dethär eller detdär och att det skulle vara okej. Jag är alldeles för övertygad om att det enda jag kan göra är att välja fel. Det finns något som är rätt, något som jag borde göra, och om jag bara kunde komma på det så skulle allt ordna sig till det bästa.

Boxning har jag för övrigt tränat sammanlagt tio gånger, senast för en månad sedan. Det kanske inte är min grej när allt kommer omkring, jag tror jag måste hitta ett alternativ till alternativet som var mitt alternativ, en plan D för plan C när plan B inte funkade.

Sötebrödsdagarna är över

2009-08-27T20:28:00.020+02:00

Vaknar först halv fem, klarvaken, orolig, lyckas somna om tills klockan ringer klockan sex. Onsdagar går jag upp först tio i sju och det tycker jag numera är sovmorgon. Alla andra dagar äter jag min yoghurt som i dvala och sedan har jag ett system. Jag gör en termos med kaffe och eftersom jag inte orkar bre mackor har jag köpt Den skrattande kon-ost som jag lägger i en påse tillsammans med det torra brödet som är kvar.

Sedan plankar jag in på tunnelbanan klockan tio i sju, tänker att jag ska köpa ett SL-kort imorgon för jag åkte ju fast förut, tar blå linjen till Fridhemsplan, byter till gröna på grund av FUCKING jävla byggarbetet inför citybanan och på T-centralen går jag av.

Detta är första etappen. Andra etappen består av att betvinga känslan av att jag är ute på långresa, jag är ju inte det, jag gör det här varje dag: jag går upp till Cityterminalen och tar ERSÄTTNINGSBUSSEN till den där staden en timme från Stockholm för tåget går inte på grund av FUCKING jävla byggarbetet inför citybanan.

Detta är andra etappen: jag går på bussen, hittar en ledig plats och sätter i ett par öronproppar. Jag försöker sova. Bussresan tar drygt en och en halv timme. När vi väl är framme känns det som att det har varit morgon två gånger, jag har vaknat en gång hemma hos mig och en gång på bussen och båda gångerna vill jag inte vara med. Det är då jag dricker upp kaffet och eventuellt äter på det torra brödet.

Detta är tredje etappen: jag går till min praktikplats. Hur det är där ska jag inte gå in på men tanken har slagit mig att jag valt fel yrke, fel bransch och överhuvudtaget fel liv.

De bjuder på automatkaffe. Jag dricker mycket av det. De bjuder på frukt. Jag äter av den.

När klockan blivit två är läget kritiskt. Jag befinner mig inuti Office Space, jag räknar timmarna, jag har tre chefer, jag är ny och superdålig på allt. Allt jag kunde glänsa med förut har liksom runnit av mig, jag vet inte hur man gör det här jobbet, jag antar att det är meningen att jag ska lära mig men det är så svårt.

Detta är fjärde etappen: klockan är tjugo i fem och jag går till en speciell korsning där jag möter en man som också pendlar från Stockholm. Jag åker i hans bil och betalar lite bensinpengar, jag har hittat honom på Internet.

Första gången jag åkte med honom var jag rädd att han skulle vara en skummis, men det visar sig att han är mycket trevlig (peppar peppar). Det visar sig också att han har spelat med ett band som uppträtt på en mycket central allmän plats i Stockholm. Gruppen var något av lokala kändisar, men de fick problem med polisen, mycket böter och nolltolerans. Nu har mannen jag åker bil med gått en högskoleutbildning och skaffat sig en säkrare jobb, jag avundas honom att han gjort rätt val men kanske inte jag.

Jag är så trött så trött men vi börjar prata om samhället och Reinfeldt och papperslösa och bostadspolitiken och Mona Sahlin och radion och körkort och svartjobb och planka.nu och vart tog solidariteten vägen eller egentligen, vi pratar om socialismen.

Detta är femte etappen: jag blir avsläppt vid en tunnelbanestation cirka klockan 17:55 i en närförort, jag åker tunnelbana, jag plankar in på fyrans buss enligt ett särskilt system, jag går till mitt hus.

Om jag har tur funkar hissen när jag kommer hem. Annars går jag tolv trappor upp. Sedan är det tre timmar tills jag ska gå och lägga mig igen.

Tillgängligt tillstånd

2009-08-15T11:58:00.000+02:00

Första delen av sommaren tillbringade jag i det där tillståndet. Det där tillståndet av att vara mottaglig för visdomsord, aforismer, andra människors insikter och - allsköns dravel och plattityder. Det de säger till mig på tv, i tidningen, i boken, i tunnelbanan och i radion fastnar. Eftersom jag längtar efter en fras som ska förklara meningen med allt, vill jag tro på varje ord och gör det också. I ungefär en kvart, tills jag byter kanal och nästa människa talar till mig med emfas.

Och det är inte första gången. Någon gång i våras satt jag med tårar i ögonen framför Preem Rawats program på Öppna Kanalen och kände på fullaste allvar att "han har så rätt". Det höll på att hända igen med Deepak Chopra, i programmet med honom och Mike Myers på SVT förra veckan (programserien Iconoclast lyckas med de mest märkliga konstellationer).

Eftersom jag har hört en del kritik mot honom, hade jag en mycket mer skeptisk inställning till honom än till Preem Rawat. Men jag försökte ändå lyssna på hans aforismer och låta dem sjunka in.

Till exempel sa han något i stil med att livet består av tillfälligheter. Bara tillfälligheter, en lång rad, slumpmässiga. Och slutsatsen var, något underförstått, att man skulle acceptera och omfamna detta faktum. Jag ska erkänna att jag tyckte det lät så sant, och så trösterikt.

Tills jag prövade att vända på hela resonemanget. Och så insåg jag att han hade lika gärna kunnat säga motsatsen till det han sa. Typ: "livet är inget annat än en lång rad av förutbestämda, meningsfulla, logiska händelser. Det gäller bara att upptäcka det och omfamna det!"

I mina öron låter det precis lika trösterikt. Vilket innebär att Deepak Chopra och hans gelikar i praktiken skulle kunna säga nästan vad som helst och det skulle låta lika bra.

För min del betyder denna insikt att andra delen av sommaren kommer att tillbringas i någon slags bakfylla, eller ett slags uppvaknande. Jag kommer ödmjukast och något skuldmedvetet försöka avvisa andras oönskade visdomar överbord, en i taget. Och när jag har gjort mig av med allihop, ska jag vänligt men bestämt säga hejdå till min mottaglighet.

Fruar och flickvänner i DN

2009-08-05T10:39:00.036+02:00

Po Tidholm gör en strålande sågning av Tomas Ledins konsert på Skansen. Det är en mycket bra text, särskilt om man har svårt för Tomas Ledin. En formulering fastnar dock i halsen på mig och det är denna: Sommarlediga män med seglarskor och babyblå lammullströjor över axlarna står och kramas med sina piffiga fruar.

Det är givetvis MÄN som har "piffiga fruar" och inte tvärtom. Såklart. Och jag skulle kanske inte ha reagerat så mycket på det här om det inte vore för att samma, vad ska man kalla det, tema, återkommit i DN hela sommaren. I en artikel om Stockholmsveckan på Gotland skriven av Johan Åkesson kan man läsa följande mening: (...) de nätta, bikiniklädda tjejerna som dansar likt sprattlande sillar uppe på båten ser glada ut trots trängseln.

I den artikeln fanns det också en ganska märklig vinkel. Åkesson tycks vid en första anblick ifrågasätta att det, i hans ögon, var killarna som hade pengarna och resurserna och därmed styrde på Stockholmsveckan. Han gör det med frågor som: Finns det inga tjejer här som beställer champagne och har med sig egen båt? Denna fråga ställer han dock till en man och svaret blir, föga förvånande: Det är killarna som styr, det går fem tjejer på en kille, och det är killarna som sätter i gång festerna, tjejerna hakar mest på. Så är det inte i Frankrike, där finns det många rika tjejer som betalar för sig själva, förklarar Nicklas.

Om det nu är så som Nicklas i artikeln beskriver, så är det ju bara att beklaga. Men om Johan Åkesson hade bemödat sig om att ställa denna fråga till en kvinna, hade svaret kanske blivit annorlunda. Därmed hade han också på riktigt ifrågasatt det han såg, genom att ge röst åt dem han tycker sig se vara bifigurer. Istället fortsätter kvinnorna vara just bifigurer och objekt genom hela Åkessons artikel. Hela artikeln känns liksom unken på något sätt, och jag tror knappas att det bara går att skylla på att det är så "verkligheten" ser ut på Stockholmsveckan. Det handlar snarare om vad man väljer att se, hur man tolkar det och framförallt vilka man intervjuar och därmed gör till subjekt.

Samma gäller för DN:s riktiga bottennapp: "Kvinnorna bakom männen i Volvo Ocean Race", en artikel i DN Söndag från 21/6 i år (finns tyvärr inte på nätet). Den handlade om sambos och fruar till manliga kappseglare som reser jorden runt på farliga kappseglingar.

Ja, detta är sant. Dessa fruar finns och därför kan man ju, om man vill, skriva en artikel om dem. Det finns en historia att berätta om dem, och det har DN Söndag uppenbarligen valt att göra. MEN man skulle ju också, hör och häpna, kunna tänka sig att skriva en artikel om kvinnliga kappseglare, kanske eventuellt..? Eller om män som följer sina partners runt världen..? Tyvärr är nog detta förslag som aldrig har yttrats på redaktionsmötena på DN Söndag. Alldeles för progressivt!

Att beskriva oss som flickvänner och fruar känns så otroligt 50-tal så jag saknar ord. Vid det här laget, sommaren 2009, har vi ändå kommit längre än så. Och att DN fortfarande beskriver oss så, är ett val de gör som kanske inte är så förvånande men i mina ögon extremt provocerande.

Önskvärd uppväxt

2009-08-02T22:17:00.315+02:00

När Alicia Keys möter Ruby Dee i ett program på SVT förra veckan, får vi höra den igen: historien om maskrosblomman som sprängde sig igenom betongen. Det tar inte många minuter av programtiden förrän Keys är just där, tillbaka i uppväxten i Hell's Kitchen i Harlem.

Hon berättar med emfas, något sammanbitet men samtidigt känslofyllt, historien om sin uppväxt. Hon berättar om sin ensamstående mamma, som inte hade någonting men jobbade som en slav för att ge Keys det bästa hon bara kunde ge. Och så får vi se ett kort på mamman och Alicia Keys, tätt intill varandra, leende. Efter det ett par klipp från Keys framgångsrika karriär, sjungandes i ett par tre videor bakom pianot.

Detta är historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten. Den är upphöjd för att man, framförallt ur ett amerikanskt perspektiv, gör helt rätt om man lyckas mot alla odds. Den berättar om hårt jobb, föräldrar som offrar allt för sina barn och framgångssagan som blir sann och sensmoralen är "alla kan ta sig ur gettot bara de jobbar hårt".

Den är önskvärd, för att den berättar en fin och passande historia om en mammas kärlek till sitt barn. En mamma som jobbar dygnet runt för att barnet ska kunna förverkliga sina drömmar, för att sedan berätta historien om det för världen på tv. Detta är den ultimata uppväxthistorien, eftersom den kombinerar den amerikanska drömmen med idealbilden av en mamma.

Och vi har hört den här uppväxthistorien förut. Vid det här laget har vi hört den så många gånger, att den har vuxit till något större än sig själv. Det är den här historien kvinnorna som var gäster hos Ricki Lake förgäves försökte återberätta om sina egna liv när de argumenterade för att "I got two jobs, I pay my own bills, I raise my children to respect God and America".

Men historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten är, i de allra flesta fall, inget annat än en önskedröm och en lögn. Bakom Alicia Keys återhållna tårar och korten på henne och hennes mamma på röda mattan, döljer sig inte bara alla dem från Hell's Kitchen som blev kvar och som inte lyckades få skivkontrakt trots att deras mammor jobbade som slavar. Då och då skymtar antitesen till Alicia Keys uppväxthistora fram, och den personifieras av Eminem.

Det är den besvärande och icke önskvärda uppväxten, som berättar om bitterhet, våld, ilska och mänsklig misär istället för försoning och kärlek. Den här uppväxthistorien är icke-önskvärd för att den berättar vilka fruktansvärda konsekvenser som sociala och psykiska problem kan få för ett barn. Den är besvärande för att den berättar om en mamma som föraktar sitt barn, istället för att visa kärlek.

Den här historien höjs inte upp till skyarna, för den berättar fel historia om familjen. Möjligen kan den tjäna som lite halvskandal eller freakshow, en pinsam teater med offentliga bråk mellan honom och hans mamma. Det är också tydligt att den besvärande och icke önskvärda uppväxthistorien är besvärande även för den som berättar om den, inte bara för de som lyssnar.

Eminem är antagligen väl medveten om att berättar fel historia. I "My Mom" från i våras, rappar Eminem om hur hans mamma är orsaken till hans eget drogmissbruk, men han måste samtidigt ursäkta sig. Han gör det i rader som: I know you're probably tired of hearing 'bout my mom och sorry mom, I still love you though. Och tidigare, i "Cleaning out my closet", börjar en vers med Now I would never diss my own mama just to get recognition, take a second to listen for you think this record is dissin'

Medan Alicia Keys uppväxthistoria växer till något större, blir historier som Eminems mindre än sig själva. Vi kan glädjas med Alicia Keys, det har vi lärt oss. Vi kan få tårar i ögonen av det hon berättar och det är meningen att det hon berättar ska ge oss kraft och mod att ta oss ur vårt eget personliga getto, vilket det än må vara.

Men när vi hör Eminem rappa om sin mamma, blir vi istället illa till mods för vi vet inte var vi ska placera in hans historia. Historien om fattigdom och kriminalitet är en sak, men att till det lägga en historia om en mamma som föraktar sitt barn blir bara för mycket. Och när det kommer till kritan spelar det heller ingen roll hur sant eller falskt det han säger om henne är.

Det som spelar roll är att hans historia är besvärande och inte önskvärd. Dels för att den berättar fel historia om mammor, och dels för att den vittnar om att man inte alls måste ha en mamma som offrar allt för att ta sig bort från misären och in på MTV.

Beat 'em up

2009-07-13T22:13:00.001+02:00

Din kampsportstränare är artig, välkomnande och vill gärna ge dig en bra deal. Han är en han, mellan 1.70 och 1.75 cm lång, och inte riktigt så muskulös som du trodde han skulle vara. Om du tittar noggrannt har han kanske en kulmage eller är åtminstone lite lönnfet. Det förvånar dig lite, men på något sätt känns det ändå betryggande.

Din kamsportsträningslokal ligger inte riktigt mitt i stan men nästan, i en källarlokal på en lite undanskymd bakgata. Där luktar det gammal svett, rören är trasiga och duschen är bara nästan ren. Du får börja i nybörjargruppen, på uppvärmningen visar tränaren grundteknikerna.

Tränaren sparkar och parerar slag och han gör det snabbt, effektivt men ändå återhållsamt. Ett kort ögonblick tänker du "om jag trycker på den här knappen så gör han en sån där hög spark till". Sedan kommer du på dig själv, du är faktiskt inte inne i Double Dragon eller Final Fight, det här är tydligen på riktigt.

Det är din kompis som har dragit med dig, eller så hade du inga kompisar och behövde någonstans att vara för att hålla tankarna borta från allt det där du inte kan sluta tänka på. Du kanske träffar någon där som säger till dig att; "min tjej dumpade mig och nu var det som att jag valde mellan flaskan och thaiboxningen". Du kanske ser den personen där varje dag, flåsande, genomsvettig. Och du känner igen dig i honom.

Du känner igen dig i honom när du förtvivlat försöker hålla mitzarna rätt, du känner igen dig i honom när du nästan börjar gråta av trötthet, du känner igen dig i honom när du inte orkar slå tillbaka mer. Du känner igen dig i honom när han säger, "jag känner mig som en klyscha".

Normativ, schmormativ

2009-06-03T21:57:00.059+02:00

Så, jag planerar att övningsköra med min pojkvän. Han är killen som kan köra bil, och jag är tjejen som han ska lära ut detta till. Könsrollsstereotypt och normativt så det förslår, med andra ord.

Trodde jag - tills vi gick handledarkursen. Denna kurs går ut på att "handledaren" och "eleven" bidrar till statens och kapitalets kassa genom att betala en avgift på mellan 600 och 1000 kronor till valfri bilskola. Det lägre priset betalar man om bilskolan inte ingår i en kartell i en medelstor svensk stad. Det högre - ja, ni förstår.

Under denna kurs, som bestod av tre timmar i en fullsmockad sal med en bilskollärare, en powerpointpresentation och så mycket automatkaffe man mäktar med, kom mina förväntningar om att vara normativ på skam. Och det rejält.

Det är ju såhär det ska gå till! tänkte jag när jag tittade mig omkring i församlingen. Den bestod, föga förvånande, av idel fjuniga tonåringar med sina medelålders föräldrar. (Oklart vilka som var i släptåg). Jag kände mig också ganska dum som inte hade räknat ut det innan.

Från en förväntad norm till en annan, med andra ord. Mycket riktigt pratades det också om hur tokigt det kan bli när man som sjuttonåring övningskör med sina föräldrar, men ingenting om övningskörningens eventuella inverkan på det heterosexuella samlivet.

Riktigt roligt blev det dock inte förrän på slutet. Då var det dags för värderingsövning, och bilskolläraren visade en fråga med olika svarsalternativ på powerpointen och sedan skulle man ställa sig i olika hörn beroende på vad man tyckte.

Frågan löd: Är det ok att föräldrarna lånar ut sin bil till sitt barn som har körkort, för att åka till en fest utanför stan där det förekommer alkohol?

Det jag tar med mig från den här upplevelsen är - förutom att jag borde ha tagit körkort med hjälp av ett par svennebananföräldrar och deras bil när jag var arton - är att det är viktigt att använda bilbälte.

Och att när man ska frakta en tjock dataskärm från 8o-talet och den inte får plats i bakluckan, bör man spänna fast den med bilbältet där bak, allt enligt Vägverkets informationsfilm.

Åka av

2009-05-14T19:47:00.041+02:00

Bilen är en "han". En han som kan känna och vilja saker.
- Varför låter bilen sådär? frågar jag oroligt.
- Det är för att vi åker på ettan, han vill att du växlar till tvåan, det känner du, säger min bilskollärare, vi kan kalla honom för Janne.
Eller så "vill" han iväg. Det betyder att jag äntligen har hittat dragläget.

Även ratten "vill" räta på sig, och jag ska sträva efter att föra fram bilen på vägen "som en smekning". Jag förstår att det bara handlar om metaforer, men jag får problem med det där direkt. Inte bara för att jag hellre skulle vilja att bilen var en hon, utan för att jag associerar till sex direkt.

Och inte vilket sex som helst, utan såklart mans-sex. Sex i den bemärkelsen att jag börjar se fallossymboler i allt. Det blir till någon slags tvångstanke, och jag ser inget annat val än att använda mig av den tvångstanken för att komma ihåg hur jag ska hantera bilen.

Till exempel - parkeringsbromsen. När den är "uppe", ja, då är den så att säga i bruk. När den är nerböjd, eller just det, "slak", då är den ur.

Växelspaken är mer problematisk, eftersom den ju står rätt upp hela tiden. Det känns också lite privat när Janne ska visa mig hur jag ska "hålla" i växelspaken, eftersom jag petar på den alldeles för försiktigt.
- Såhär ska du göra, håll i den ordentligt med hela handen, säger han.
Fett jobbigt, needless to say, eftersom jag helst inte vill tänka på sex och Janne i samma mening.

Janne, ja. De första lektionerna gillade jag honom skarpt. Pedagogisk, tyckte jag att han var. Tills idag, när han satt vid ratten på vägen tillbaka till bilskolan och berättade om sin egen bilkörning. Hur han tänker och planerar bilkörningen. Och det hade väl varit helt i sin ordning och till och med pedagogiskt, om han inte följande ordväxling hade utspelat sig efteråt:
- Ja, man kunde ju bara önska att du skulle få samma kontroll på körningen som jag.
- Tror du jag kommer kunna få det, då?
- Nej. Det tror jag inte.
- Inte ens efter... trettio år?
- Nej alltså, det går nog inte. Man har ju olika förutsättningar, alltså.

Jag deppade lite över det där. Tills jag erinrade mig vad Janne sa när vi åkte ut till villaområdet där jag övar på att starta och stanna; han sa något om däckbyten. På lektionen före hade de fått punktering. Eleven var också en tjej.
- Alltså, om Linda hade fått punktering själv, hon hade ju aldrig klarat det. Det är för tungt. Mitt tips till dig om du får punktering är att stanna bilen vid vägkanten, ställa dig bredvid och le brett. Det är ju bra för killar ömkar ju för er tjejer, det kan man utnyttja.
- Eller så tränar jag lite styrketräning.
- ... Ja men vi är ju olika till konstitutionen, det handlar mer om det.

Bilen är en han. En han som kan känna och vilja saker. Själv är jag inget mer än en simpel tjej som för fram detta fordon av manskön åt det håll han önskar och vill, omgiven av idel fallossymboler och sexistiska referenser.

2 x Walking in Memphis

2009-04-27T18:42:00.004+02:00

Förutom "Africa" med Toto är den här låten (båda versionerna, lika mycket) en av mina guilty pleasures.

SVT vs Försäkringskassan

2009-04-27T18:04:00.062+02:00

Min jakt på en praktikplats fortsätter, och jag hade turen att bli kallad till intervju på en lokal SVT-station. Eftersom jag har en bekant som vikarierar där just nu, hade jag redan innan praktikjakten skapat mig en bild av stället.

Jag såg framför mig ett stort kontorslandskap några våningar upp i ett höghus. Receptionen skulle var hög och grå, med en ung tjej bakom luckan. Skrivborden skulle var nya och blanka, och det skulle vara fullt med folk som jobbar intensivt och stressat. Hela tiden skulle det ringa i telefonerna, och folk skulle kasta sig ut genom dörren till de nya, blank SVT-bilarna för att hinna med nästa intervju.

Det såg inte alls ut så. Stället låg istället på bottenvåningen, med slitna skyltar i fönstren där det stod "SVT Umeå" i 80-talsstil. "Kontorslandskapet" bestod av cirka sju skrivbord, där folk, bland annat min bekant, jobbade på lugnt och sansat i sin egen takt. Det var halvtomt på folk. I receptionen satt en vänlig kvinna i övre medelåldern och frågade om jag ville ha kaffe. Mitt i lokalen var en trätrappa - tänk radhusstil - som ledde upp till tjejen som jobbade halvtid med webben. Och det var ungefär allt.

Känslan jag fick var den av att befinna mig på någon slags kommunal eller statlig verksamhet - om det inte hade stått "SVT" överallt hade jag lätt kunnat tro att jag befann mig på Försäkringskassan.

Sedan slog det mig att det är ju nästan exakt det som public service är: en verksamhet, låt vara journalistik, i offentlig regi. Inte konstigt om det ser ut så också. Med andra ord är det enda jag behöver ett par sjukskötersketofflor, Löfbergs Lila-kaffe och en flaska handsprit. Sen kommer jag - om jag lyckas få praktikplatsen - att känna mig som hemma in no time.

Promoe outar sitt klassförakt

2009-04-23T21:32:00.110+02:00

Jag har alltid haft svårt för Promoe. Jag tyckte aldrig om Looptroop heller, av samma anledning som jag störde mig på annan politiskt korrekt vänstermusik. Looptroop var såna man bara skulle tycka om, på samma sätt som man bara skulle älska Manu Chao och Tracy Chapman. Jag fattade aldrig det där. Vad jag däremot fattade var att Promoe och Looptroop var vänsterpolitiskt korrekta. Jag förstod det som att de var radikala, och hade en klassanalys av samhället.

Därför undrar jag lite hur Promoe tänker nu, när han ägnar en hel låt åt rent och skärt klassförakt. För det är väl en låt om (fördomar om) arbetarklassen han har gjort, när han i "Svennebanan" rappar saker som en riktig stilikon med silikon, bor i samma stad som du vill ifrån och kunskap från wikipedia, tonårsgraviditet och minnesluckor barn med syrran vill alltid vara kvar i fyllan?

Jag sitter inte inne med sanningen, men i mina öron verkar det inte bättre. Med det sagt, inser jag att den här låten kanske beskriver mer än bara Promoes klassförakt. Den kanske säger något om den utomparlamentariska vänsterns, och därmed delvis mitt eget, klassförakt. Där är "genuin" arbetarklasskultur som fotboll, ölhävning, sillunch på första maj och att läsa arbetarförfattarna lika med hög status - det där har redan beskrivits i "En knuten näve i fickan". Har man däremot andra intressen, som att åka på kryssning, längta till semestern i Thailand, spara pengar till silikonbröst och vara allmänt obildad står det inte lika högt i kurs.

Men nu verkar det inte direkt vara så att Promoe är ute efter att rannsaka varken sig själv, eller den rörelse han agerat soundtrack åt. Svennebanan är och förblir en låt som beskriver hur mycket Promoe stör sig på arbetarklassen och den outbildade medelklassen. De där andra, som är avundsjuka på överklassen och spyr utav dagen-efter-piller.

På fel plats

2009-04-18T18:26:00.027+02:00

Jag var på intervju för den prestigefyllda praktikplatsen. Två personer intervjuade mig, som vanligt körde de med good cop, bad cop-rutinen. Jag var förberedd på det, min klasskamrat hade berättat att det var så det gick till. Men han jag trodde skulle vara the good cop, visade sig vara the bad cop, och tvärtom.

Jag visade mina arbetsprover och berättade. Jag tror att det jag är bra på kom fram. Det kändes inte som att jag gjorde bort mig. Nästa dag hörde de av sig och sa att, vi har valt en praktikant, det blev inte du. Först kändes det ganska jobbigt. Känslan jag fick var den av att ha gjort bort mig. Jag kände mig pinsam.

Sedan blev det ganska uppenbart för mig att det är klart att jag inte kunde få platsen. Jag har inte definierat mig själv, vad jag vill och varför. Jag har inte direkt någon erfarenhet, och plötsligt kände jag mig dum som ens sökt den platsen. Vem tror jag att jag är? Som om jag kunde stövla in på Sveriges Radio och bara, tjena, här är ert blattealibi!

Jag förstod att jag helt enkelt var fel person för dem. Rätt person har vetat i flera år att han vill bli journalist, jobbat målmedvetet för det och sysslat med massor av extracurricular activities. Rätt person är stresstålig, har jobbat som nyhetsreporter och vet vad det är som gäller. Min styrka ligger däremot någon annanstans.

Efter "tack men nej tack"-samtalet fick jag plötsligt en flashback. Jag började tänka på när jag gick i nian på högstadiet. Min engelskalärare berättade att hon kunde erbjuda en elev att gå på uttagningen till ett läger som hette "Camp Rising Sun".

Om man blev uttagen fick man åka till USA med en massa ungdomar från olika länder, där man fick lära känna varandra, sjunga sånger runt lägereldar och bada i en sjö. Och, helst av allt, sent på kvällen kanske man skulle lyssna på musik i samma freestyle som en söt kille, med varsin hörlur i örat.

Jag fick gå på den där uttagningen. Det var i en lokal någonstans i stan, jag minns inte riktigt vart. De andra ungdomarna som var där hade med sig sina föräldrar, som såg stränga ut och var där för att coacha sina barn. Jag satt och väntade i cafét, och såg hur föräldrarna satt kvar medan ungdomarna gick in på intervju en i taget. De såg stressade och målmedvetna ut.

Själv hade jag flyttat hemifrån ett år tidigare och gick till intervjun själv, precis som jag gjorde allting annat själv. När det så var min tur att bli intervjuad gick jag in i ett rum med två personer som var en slags jury. De frågade vad jag brukade göra på fritiden. Jag sa att jag brukade läsa böcker, lyssna på musik och titta på tv.

Där och då förstod jag att det var fel svar. Jag förstod också att det inte fanns något jag kunde göra för att ändra på det.

Ett par dagar senare kom så samtalet från juryn på "Camp Rising Sun". Jag hade inte gått vidare. Jag blev lite ledsen.

Ungefär som nu.

Jag i två meningar

2009-04-08T21:16:00.184+02:00

Jag fick i uppgift att skriva en kort presentation om mig själv. Eftersom jag nyligen har skrivit ett antal "personliga brev" till personer jag inte känner (flera som jag med största sannolikhet aldrig kommer träffa), kan man tycka att det inte borde vara så svårt.

Problemet är bara att när jag spånar på saker att skriva i dendär presentationen, känns det som att jag ljuger, tror mig och försöker framställa mig som något jag inte är. Precis som i de där förbannade jävla personliga breven.

En anledning till att jag känner så är det här med automatisk skrift. När jag ska skriva något som jag inte vill skriva, kopplar jag på autopiloten. Jag vet inte hur det går till, men det händer hela tiden. Sen är jag som i trans i cirka femton minuter, och under den tiden rör sig mina händer över tangentbordet och skriver en text av sig själv.

Jag läste ett av de där personliga breven nyss som jag skrev förra veckan. Och jag svär vid Gud att jag inte hade en aning om att jag hade skrivit som jag tydligen hade gjort.

Jag har skrivit saker jag inte tycker. Jag har copy pasteat från ett brev till ett annat. Jag har beskrivit mig själv som värsta stjärnan.

Mot bakgrund av det borde det inte vara så svårt att skriva en kaxig presentation av mig själv på tre meningar. Om det inte var för att jag känner mig förmäten, förljugen och publikfriande.

Publikfriande! Där har vi det. And it's a gift and a curse.

Jag börjar fatta vad jag ska skriva, och varför. Jag lämnar autopiloten därhän och författar följande mästerverk:

"Nadia Cherqaoui är 25 år gammal och studerar på JMK i Stockholm. Hon tittar helst på kabel-tv, läser Faiza Guène, lyssnar på Brandy och äter Snickersglass. Skulle klä sig som Fresh Prince om hon bara vågade och funderar ganska mycket över hur Leila K mår idag."

Hur mycket invandrare är jag nu?

2009-03-29T14:37:00.027+02:00

Flera av de prestigefyllda praktikplatserna som vår klass kan söka, vill gärna ha sökanden med... ja, vad är det egentligen de vill ha?

SR Ekot, vill gärna ha sökanden med "annorlunda bakgrund", SR Kalmar vill gärna ha "annan bakgrund än svensk" och SVT ABC skriver "gärna annan etnisk bakgrund för ökad mångfald". Statistiken från förra året verkar också visa att det är bra att heta till exempel Nadia Cherqaoui eller Muhammed Muhammed, för att stå sig i konkurrensen om just de praktikplatserna.

Först och främst vill jag säga att jag tycker det är en berömvärd ansträngning som SR och SVT gör - och det menar jag verkligen, jag är inte ironisk. Men det stora problemet är ju tyvärr som bekant att Stockholms Universitet, dit JMK hör, är ett av dem med störst social snedrekrytering i landet. Vilket betyder att det kommer bli extremt få Muhammed Muhammed för SR och SVT att välja mellan. (Nuförtiden är jag förresten så trött på att vara trött på att det är så, att jag inte ens tänker skriva hur trött jag är på det.)

Jag har också en misstanke om att man som blattealibi gärna kan heta Nadia Cherqaoui, men inuti och som journalist ska man helst vara som Lina Svensson. I alla fall om man vill jobba på P1 eller säg, Rapport. Där kan du gärna heta ett invandrarnamn, men allt annat i din person ska utstråla att du är integrerad i den svenska medelklassen.

Om du vill jobba på SR Metropol däremot (nej, de hade tyvärr inga praktikplatser åt JMK i år) ska du däremot inte bara heta ett invandrarnamn, du ska också leva upp till bilden av vad en identitet som en "riktig" invandrare ska innebära.

Hur mycket invandrare man ska vara, är alltid uppe till förhandling. Och precis som i det tidigare inlägget, är det ofta inte upp till en själv att avgöra det. Det beror på vad de vill ha mig till. Ska jag fylla en kvot för statistikens skull, eller ska jag tillföra lite "mångfald"?

Det absurda är att allt det här får mig att undra om jag är tillräckligt mycket invandrare för att ingå i någon slags kvot, samtidigt som jag undrar om jag är tillräckligt svensk för att inte ingå i den kvoten.

Frågan är hur mycket eller lite invandrare just den prestigefyllda praktikplatsen jag vill söka, vill att praktikanten ska vara. Ska jag vara som Dogge Doggelito eller som Nedjma Chaouche? Kom igen, ge mig en hint!

Svensk på nåder

2009-03-28T11:59:00.023+01:00

Det är säkert i all välmening de säger det. De är nog övertygade om att de sticker ut hakan och säger något progressivt och provocerande. Jag vet, för jag brukade säga så också.

De senaste veckorna har två av mina (helsvenska) lärare på JMK berättat för mig att jag är svensk. De säger det när ämnet kommer upp, ämnet: "Vad ska man kalla de... eh.... dem med annat etniskt ursprung". De säger att "andra generationens invandrare är fel ord, då är man ju född och uppvuxen i Sverige". De säger till mig att "men du är ju svensk!".

En av mina lärare har sagt att jag är svensk, för att på nästa lektion outa sina fördomar om invandrare. (Fast det är klart - han tycker ju bara att han är frispråkig!) Han berättar om "immigranterna", som han kallar dem, i sin förort, som handlar jättestora, importerade paket med tvättmedel. Han pratar om att här i Sverige har man ju fattat att det finns kompakt tvättmedel i små paket som man bär hem lite smidigt. Men "immigranterna" i Södertälje, de har inte hajat den grejen än.

Det är inte svårt att lägga ihop ett och ett här. Jag handlar inte jättestora paket med tvättmedel i min lärares förort. Jag bor i stan, har inte sjalett, talar inte med brytning och är inte arbetarklass. Jag passerar helt enkelt som svensk i min lärares ögon.

Därför får jag hans godkännande. Det är som att jag har klarat det där testet, Svensktestet med stort S. Jag vet, för jag klarar det där testet varje dag. Priset är en klapp på axeln och epitetet "svensk".

Meningen är att jag ska känna mig hedrad. Född och uppvuxen i Sverige, ska jag alltså ta det som en komplimang när någon 100% svensk medelålders lärare talar om för mig vad han tycker att jag är. Det är så förnedrande att jag saknar ord. Jag har nu redan outat att jag mycket hellre vill vara invandrare än svensk, väl medveten om att det knappast är en identitet som går att förvärva i efterhand. Men det är inte därför jag blir provocerad av mina lärares kategorisering av mig och såna som mig.

Jag blir provocerad av den regelrätta rasismen i det. Hur medelålders människor som har mage att kalla sig bildade tar sig rätten att tala om för någon annan vad den är, istället för att fråga vad den personen definierar sig som.

De tar sig den rätten för att de är mer svenska än jag. Och eftersom de är det, är det såklart de som sitter på sanningen för vem som är svensk, och vem som inte är det.

Jag brukade undra över varför jag kände mig obekväm med att kalla mig svensk. Jag gör inte det längre. För hur ska man kunna känna sig bekväm i att kalla sig något som man blir på nåder?

I så fall är jag mycket hellre "immigrant", kånkandes på ett stort, tyskt tvättmedelspaket från Lidl i Södertälje. Men det visste ni nog redan.

Dåtid

2009-03-25T21:40:00.121+01:00

Min mormor har blivit kortare sen sist. Hon har växt på bredden istället och jag kommer att tänka på Muminmamman. "Jag är glad i mat, jag kan inte hålla igen", säger hon.

Jag är långt hemifrån men det är meningen att jag ska känna mig som hemma. Det är "hur trivs du med studierna" och "vad roligt att du har träffat någon" och "nu är det kaffedags!".

Området min mormor har flyttat till är helt ödsligt och alldeles platt. Det är radhus efter radhus efter kedjehus, borta vid centrum några tvåvåningshus. Allt byggt jättefort på 70-talet. Det ser inte ut som i Stockholm, men kanske som i New Jersey eller något ditåt.

Min mormors mor hade åtta syskon och kom från trakterna kring Mörrumsån. Jag har aldrig hört något så exotiskt. Min släkt är så svensk, på ett sånt där subtilt men ändå hundraprocentigt sätt. Om de är så svenska, borde inte jag vara det också?

Morfar arbetade på Elektromekano. Mormor som sidenväverska, sedan på en fabrik där hon isolerade koppartråd. Morfars far var verkmästare på kvarnstensfabriken. Själv har jag bara sett fabriksjobb på tv. Innan jag hinner säga det, säger mormor att de där fabrikerna har ju lagt ner nu. Och förresten använder man inte längre kvarnstenar när man maler mjöl nuförtiden, tillägger hon.

Sedan kommer min morbror förbi. Han har gjort en liten klassresa.

Om nio år är det hundra år sedan min mormor föddes.

3 x Ray LaMontagne

2009-03-24T16:24:00.008+01:00

Jag är en amerikansk eller kanadensisk singer-songwriterkille. Mitt namn är Ray, Ryan eller vad som helst på R. Jag skriver textrader som "I've been thinking some of suicide, but there's bars out here for miles" och "I never learned to count my blessings, I choose instead to dwell in my disasters" utan att skämmas det minsta.

Det är jag och min gitarr, och jag spottar ur mig skiva efter skiva som låter ungefär likadant, men ändå är ganska bra. Varannan eller var tredje låt har ett tjejnamn. Annars handlar mina låtar mest om att sticka iväg, om ödsliga städer, om kärlek och om att känna sig ensam. (Låtarna passar bäst att lyssna på när man åker tåg.)

Now that I know what it is, boy

2009-03-14T20:05:00.005+01:00

Q-Tip vet vad han gör när han samplar Ruby Andrews i "Won't trade" från förra året. Han gör det så bra att jag inte ens med kniven mot strupen skulle kunna välja vilken låt som är bäst; hans eller Ruby Andrews. (Någon gång ska jag också skriva ett inlägg om hur mycket jag älskar Q-Tip, men det får bli en annan gång - när jag har lite mer distans.)

Tack för tipset, Eazy-E!

Samantha hela veckan

2009-03-08T16:49:00.001+01:00

Så jag har börjat kolla igenom första säsongen av Samantha Who?. Serien handlar om hur Samantha, spelad av Christina Applegate, vaknar upp med minnesförlust efter att ha varit i koma i drygt en vecka. Och eftersom jag ju är svag för töntig Vänner-humor, gillar jag den - även om det finns ett stort men.

Att kolla på Samantha är lite som att träffa ett gäng gamla vänner från förr. Och det är ju såklart ingen slump att Applegate spelar huvudrollen och att hennes ex spelas av guy next door-snyggingen Barry Watson jag minns från 7th Heaven:

Som de flesta andra komediserier jobbar Samantha Who med stereotyper. Med andra ord är det heller ingen slump att hennes töntiga kompis spelas av Melissa McCarthy från Gilmore Girls. Att hon är töntig förstås av att hon är överviktig, singel och bor med två stora hundar.

Samanthas coola kompis spelas av Jennifer Esposito, som jag personligen är väldigt svag för. Att hon är häftig förstås likaledes av att hon är smal, bitchig och fixad upp till tänderna:

Förutom det härliga typecastandet, har Samantha Who? också lyckats få in en svart person, som spelar Samanthas dörrvakt. Samantha har också en sekreterare med asiatiskt utseende, som hennes häftiga kompis gärna gör narr av.

Serien saknar pålagda skratt, istället är det Samanthas berättarröst som ska föra handlingen vidare. Och det tar bara två avsnitt innan man fattar vad det hela handlar om - dualismen, kampen mellan ont och gott.

För Samantha är precis som 90-talsklassikern Måndag hela veckan (Groundhog day) med Bill Murray. Där vaknar Bill Murrays karaktär varje morgon och inser att han återupplever en och samma dag gång på gång, bokstavligt talat. Gradvis går det upp för honom att han har varit en självisk, elak och burdus person som inte brytt sig om människorna i sin närhet. Och det han måste göra för att bryta förbannelsen med att återuppleva samma dag i evigheters evighet, är att göra bot och bättring! (Det vill säga inleda en seriös kärleksrelation med Andie MacDowell.)

På samma sätt vaknar Samantha upp efter koman och inser vilken självisk, elak och burdus person hon varit tidigare. Hon har inte brytt sig om sina nära relationer, shoppat för mycket, haft för sexuellt utmanande kläder, varit otrogen mot sin supergulliga kille, inte brytt sig om sina föräldrar och gjort karriär på andras bekostnad när hon jobbat som hänsynslös fastighetsmäklare. Och när hon inser det vill hon ändra på sig! Efter koman vill Samantha bli en god människa.

För att tala klarspråk: det är dags för bot och bättring, gott folk. Om ni vill lära er mer om vad som är viktigt i livet - om hur man ska ta hand om familjen, vännerna och Kärleksrelationen med stort K på ett bra sätt - är det bara att slå på fyran på tisdag kl 23.10!

Alternativt damma av den här gamla rullen. Sensmoralen i den tycks ju vara lika gångbar idag som för sexton år sedan.

Ja, när jag tänker efter är det är nästan som att vakna upp och inse att inget har hänt sen 1993. Istället är vi utelämnade till att återuppleva samma dag, om och om igen.

Fullt upp

2009-03-06T17:09:00.108+01:00

Det finns ett ideal som jag har svårt att förhålla mig till. Och det är det här med att ha "fullt upp".

Och att det ställs för höga krav på människor i dagens samhälle har jag hört till leda i tidingar och tv-program - det här med att vi ska ha så perfekt jobb, perfekt fritid, perfekta relationer, perfekt kropp och så vidare.

Men trots att det mantrat upprepas är det som att diskussionen avstannar innan den tagit fart. Sällan eller aldrig följs konstaterandet om att det finns en hets kring att ha ett perfekt liv, med någon strukturell analys eller något riktigt ifrågasättande. För varför i helvete ska man ha så fullt upp? Var ligger egenvärdet i att alltid ha ett pressat schema?

Om jag ska vara ärlig känner jag inte särskilt många människor som på riktigt tar avstånd från det där. Jag lyckas inte direkt heller med det. Jag och mina vänner må ha hur mycket strukturanalys som helst, sedan sitter vi ändå där och mår dåligt för att vi inte gör mer. Alternativt är helt utslagna för att vi gjort för mycket.

Det är inte menat som en diss mot någon. Man gör så gott man kan och jag är den första att erkänna att det är sjukt svårt att bryta mot normerna i samhället.

Men ändå. Det är ju faktiskt helt stört. Och det säger jag framförallt för att för mig är det fysiskt omöjligt att hålla det tempo som många i min närhet gör.

Det är en sak när man är tvungen att ha mycket att göra, för att man måste försörja sig. Det är svårt att klara sig på CSN, och måste man jobba så måste man, det är självklart och jag har all respekt för det.

Men. Ofta gör folk så mycket mer än det. Det är engagemang i något, det är fritidsintressen, det är träning och det är det ena med det tredje. Jag räknar och räknar och förstår inte var de får de där timmarna ifrån. När gör de allt det där? Och framförallt, när vilar de upp sig?

Själv har jag svårt att ens hinna med skolan. Och när jag hunnit med den, är jag så slut i huvudet att jag inte orkar göra så mycket mer.

Hur fan gör folk? Har de kanske två kroppar som de alternerar med? En som sover och hämtar krafterna hemma, medan den andra flänger omkring utan rast och utan ro.

Med största sannolikhet inte, men i vilket fall som helst har jag sedan länge förlorat kampen om att nå upp till idealet. Jag antar att jag är född i fel tid.

Fråga Folkhemmet

2009-02-25T20:11:00.000+01:00

Jag antar att jag inte tillhör målgruppen, men jag kollar på Fråga Doktorn ändå. Och jag lär mig så mycket - om impotens, inkontinens och felmedicinering av dementa.

Inget ämne är för litet - eller för stort. Framförallt är det inget att skämmas för.

Programledaren Suzanne Axell är tydlig, nyfiken och galet positiv. Doktorn Gunilla Hasselgren är om möjligt ännu tydligare och extremt hurtig.

I varje program läser Suzanne Axell upp brev från tittarna. De har olika problem, en gång var det en som hade springmask. Man fick se ett foto på hur det kunde se ut, utan att känsliga tittare varnades. Och varför skulle vi varnas, det är ju inget att skämmas för!

Och när Gunilla Hasselgren svarar på frågorna är hon pedagogisk på ett nästan uttröttande sätt. Det går liksom inte att värja sig, när hon förklarar hur sjukdomarna fungerar. Hon spänner ögonen i en så att man verkligen förstår att nu är det något viktigt.

Det jag tycker är fascinerande med det här programmet är att det har en så seriös framtoning, och att det samtidigt innehåller så mycket komik. Det är så mycket UR att det blir som en parodi på sig självt.

Jag gissar att komiken är ofrivillig, men om jag skulle vara programledare för Fråga Doktorn skulle jag få skrattanfall varannan minut.

Men inte Suzanne och Gunilla inte! De tar sitt uppdrag att upplysa medborgarna om sjukdomar, hälsa och friskvård på enormt stort allvar.

Gunilla Hasselgren utstrålar dessutom en trygghet som invaggar mig i en falsk säkerhet om att vi fortfarande lever i ett folkhem.

Tio budord för Journalistisk produktion

2009-02-17T22:39:00.071+01:00

Det är härligt att gå Journalistisk produktion på JMK! Förutom att lära sig det journalistiska hantverket, får man också lära sig en hel religion. Blattealibit har alla tio budorden!

1. Du ska inga andra gudar hava än traditionell journalistik.

2. Du ska icke hävda att det finns några intressekonflikter mellan olika grupper i samhället.

3. Du ska vara journalistiskt objektiv. Det stavas: L-I-B-E-R-A-L.

4. Du ska icke komma dragande med något genusperspektiv.

5. Du ska lämna den marxistiska analysen där den hör hemma: på 70-talet. (Och möjligen på Journalistikvetenskapen).

6. Du ska inte vara arg. Om du ska vara arg - var arg på rätt saker och på rätt sätt!

7. Du ska inte höja din röst och säga din mening, såvida du inte vill bli nedtystad av valfri lärare född på 50-talet.

8. Du ska beskriva människor som inte håller sig inom lagens råmärken, det vill säga kriminella, som paria och utan någon respekt.

9. Du ska fördöma den utomparlamentariska vänstern.

10. Du ska exotisera invandrare.

Hemkunskap

2009-02-17T22:24:00.032+01:00

Jag hade bara hemkunskap i tvåan på lågstadiet. Jag har vaga minnen därifrån.

Hemkunskapslokalen låg i en annan byggnad en bit bort från skolan. Vi fick gå förbi brandstationen och den andra skolan som var mycket större för att komma dit. Fritidspersonalen som annars mest drällde runt följde med oss.

Första gången vi var där fick vi laga till en macka med skivbar leverpastej och äpple. Jag tyckte det var en äcklig blandning. Nästa gång vi hade hemkunskap fick vi baka scones. Efteråt fick vi äta upp maten.

Läraren minns jag helt vagt som en figur i brunt. Första gången vi var där visade hon oss det inre rummet i hemkunskapslokalen. Där fanns det en säng, en bokhylla och ett nattygsbord. Jag förstod att man skulle öva på att bädda sängar där, men jag hann aldrig vara med och göra det innan jag började i Franska skolan.

I Franska skolan hade vi franska istället för hemkunskap. Det är därför jag fortfarande inte bäddar sängar så bra. Jag har också den skolan att skylla för att jag aldrig fick lära mig att laga fisk i folie.

Ska det vara på det här viset?

2009-02-09T22:01:00.113+01:00

Säker i förvissningen om att jag kommer få rätt, går jag tillbaka till affären och reklamerar olika saker jag köpt som gått sönder. Jag vet redan att ju säkrare och myndig man låter, desto större chans att butiken kommer laga prylen, ge mig en ny eller pengarna tillbaka. Jag vet också att när man klagat på grejer som gått sönder tillräckligt många gånger, slutar man tycka att det är jobbigt.

Istället känner jag mig väldigt duktig. (Det står nästan i paritet till hur det känns att handla på Apoteket.)

Men vad jag inte visste är att det finns ett annat samband. Ju mer jag klagar på grejer, desto fler saker jag köpt tenderar att gå sönder. Bara den senaste månaden har jag reklamerat en värmefläkt, ett par handskar, en diktafon och en adapter till mobilen.

Till slut kommer det bli så att för varje grej jag får ny, kan jag vara säker på att en annan ger upp. Det blir en slags dominoeffekt, och den har bara börjat.

Jag har också börjat fundera på var gränsen går för vilka produkter man kan reklamera. Snart, jag säger snart, är jag redo att kontakta Pfizer och säga att deras antidepressiva medicin inte direkt håller vad den lovar. Om det inte är för mycket besvär skulle jag vilja ha cirka tiotusen kronor tillbaka. Och en alternativ behandling på det, tack! (Ett årskort på valfri yogastudio skulle sitta fint!)

Fast det är klart. Om jag klagar på deras antidepp kommer ju något annat gå sönder. Jag kanske får astma eller så kanske huvudvärkstabletterna slutar funka.

Jag måste nog fundera lite till på det här.

Provocerande naiv sexsymbol (spoilervarning Mammut)

2009-02-07T12:23:00.097+01:00

Igår såg jag Mammut. Det visar sig att Gael García Bernal spelar samma roll i den som i de andra filmerna jag minns honom från.

Det är som vanligt. Hans rollkaraktär utstrålar samma naivitet, samma uppsluppenhet och samma aningslöshet som förr. Jag får känslan av att Gael García Bernal spelar ett barn om och om igen. Ett barn som följer sina impulser och sällan eller aldrig behöver ta ansvar för konsekvenserna av sina handlingar.

Han spelar ett barn som förföljer granntjejen i The science of sleep tills hon inte vet vad hon ska ta sig till. Till en början ursäktas allt han gör, han ursäktas tills man griper efter skämskudden. För hur långt får killen gå innan någon reagerar - i själva filmen eller i verklighetens filmrecensioner?

Han spelar ett barn i Mammut som bara har råkat hamna i businessvärlden fastän han kommer från en hippiefamilj. Och nu vantrivs han där litegrann - stackars honom! I samma film spelar han ett barn som betalar den prostituerade tjejen i Thailand för att inte jobba mer just den kvällen, han vill att hon ska ta hans pengar och lova att gå direkt hem. Kvällen därpå har han ändå sex med henne, sticker innan hon har vaknat och lämnar lite dyra grejer som tack. Och trots det har jag svårt att frigöra mig från känslan av att hans rollkaraktär ändå är så sympatisk.

Istället för att bli provocerad ligger det mycket närmare till hands för mig att tänka: "Han vet ju inte bättre!" "Han FÖRSTÅR inte!" "Han är så liten och naiv, låt honom hållas!" "Han menar ju bara VÄL!"

Det måste vara för att Gael García Bernal så trovärdigt upprepar rollprestationen som det kreativa, påhittiga, lite galna barnet. Samtidigt är det där barnet gömt i en manskropp så förlåtande snygg att man förstår att han aldrig kommer behöva ställas till svars.

Men - det kanske inte är hans fel, det kanske är regissörernas och manusförfattarnas. Men å andra sidan, det kan inte vara en slump att de väljer just honom till just den här typen av roller.

Jag tycker också Bernal är snygg men jag börjar faktiskt undra vad vi ska med honom till? Har man sett en film med honom, har man sett hela hans skådespelarregister. Och det är som följer: sex utan ansvar, naivitet och ingen som helst impulskontroll.

Musik som får tyst på mig

2009-02-06T17:17:00.002+01:00

Jag är tydligen känd för att prata sönder filmer och tv-program. Men det finns saker som får tyst till och med på mig, och det är etiopisk och eritreansk musik. Vardera land har varsitt program på Öppna Kanalen, och så fort de kör igång en musikvideo är jag fast. (Risken att avslöja mig som etnokulturtant tar jag.)

Lägenheten

2009-02-06T14:20:00.044+01:00

Jag blev erbjuden en lägenhet av en ung jurist jag kände. Lägenheten låg på en ö med både lummig grönska och den perfekta blandningen av låg- och höghus. Husen klättrade över gröna kullar och backar och det fanns fina förortstorg i betong. Ön hette Lidingö, men i drömmen var allt mycket bättre där än i verkligheten. Det var lite som att vara utomlands.

9-våningshuset jag bodde i när jag gick på gymnasiet var rivet. I dess ställe stod ett stort komplex med nya, dyrare lägenheter. Men lägenheten jag blev erbjuden var nästan oförskämt billig - någonstans mellan 2500 och 3000 kronor i månaden skulle jag få betala.

Lägenheten växlade i storlek, men var ändå alltid minst tredubbelt så stor som de 22 kvadrat jag bor på nu. Den hade flera våningar, och en smal trappa i bambu eller något liknande ledde upp till övervåningen. Ju längre man gick omkring i lägenheten, desto mer växte den.

Det fanns en balkong där man kunde titta ut på grönskan och husen som badade i sol. Utsikten var milsvid. Jag tittade ut från balkongen och kände ett lugn och en lyckokänsla jag inte känt på länge.

Bakom köket, som var helt perfekt förutom att en ratt på spisen satt lite löst, fanns flera rum. Fler och fler rum dök upp, det var som att få flera lägenheter på en gång. I alla rum stod obäddade sängar. Det var lite stökigt, och lite grus på golvet här och där, men sammantaget var det väldigt fräscht.

Till slut vaknade jag upp i min säng igen och allt var som förut.

Nysvenska

2009-02-05T18:11:00.013+01:00

Det finns ett antal nysvenska ord och uttryck som får nackhåren att resa sig på mig. Sannolikheten är stor att de orden används frekvent i TV4- produktioner som nyligen avslutade "Made in Sweden" eller "Bonde söker fru". Vi har halva listan!

1. "Ladda batterierna" (Används av nyliberaler, Andreas Carlsson och kanske även dina kollegor på dagiset.)

2. "Egentid" (Se ovan)"

3. "Att ha en dialog med sig själv" (Används av folk som röstar på alliansen)

4. "Unna sig" (Används av dina kollegor på dagiset)

Balsamvinäger

2009-02-04T19:36:00.008+01:00

En kock i min närhet steker champinjoner i balsamvinäger, och gör sedan pastasås på dem. Eftersom det blev väldigt gott, tog jag genast efter. Jag lagar den där pastasåsen igen, och igen.

Mitt problem är att jag får en impuls att steka allt i balsamvinäger. Linser, broccoli, lök, vitlök, kanske även paprika och blomkål. Jag får svårt att hejda lusten att tänja på gränserna och experimentera trots bättre vetande.

Det är då jag inser att det går en fin linje mellan en lyckad smakbrytning och en misslyckad, ganska äcklig kombination.

Lika fin som linjen mellan att njuta av och missbruka balsamvinägern.

Gymkontakt, del 1

2009-02-04T16:33:00.000+01:00

En gång i tiden tränade jag på gym. Jag gick dit och drog i spakar och snören och lyfte olika delar på maskiner. Jag tränade mest styrketräning så jag blev måttligt svettig, vilket passade mig utmärkt.

Eftersom gymmet var billigt (Friskis&Svettis) och låg på nära avstånd från söderförorterna, var det fullt av andra med invandrarbakgrund. Det passade mig också utmärkt. Jag brukade se ungefär samma killar på gymmet som på de klubbar med svart dansmusik jag gick på vid denhär tiden.

Nu har det öppnat ett nytt Friskis&Svettis-gym där jag bor. Jag var där idag och insåg att stället saknar själ. Medan mitt förra gym på söder hade en tydlig prägel som jag kände mig hemma med, är det här bara blankt och förvirrat. Det beror ju såklart mycket på att det är nytt.

Men det beror också på att Friskis&Svettis är övertygade om att de kan attrahera "alla smaker", vilket märktes på spellistan de hade till musiken i gymmet. Det var allt från schlagers till rnb-hits från förra året, vidare över någon låt med Robyn och sedan en rocklåt. Det skapade dock ingen igenkänning för mig, bara förvirring. Jag kände heller inte igen en enda av människorna som tränade där.

Inte nog med att det nya gymmet gör mig förvirrad. Stämningen där får mig också att än en gång inse att jag bor på fel sida av stan.

Myndig, myndigare, myndighet

2009-02-02T12:11:00.057+01:00

Det slår aldrig fel. För varje ämne jag skriver en artikel om, finns det en myndighet som har just det ämnet som specialitet. Och om det inte skulle finnas just en myndighet, finns det en institution på universitetet eller liknande. Statistiken hämtar jag från SCB, och där deras statistik tar slut tar Stockholms stads utrednings- och statistikkontor AB vid.

Så också för mina käpphästar bostadspolitik och segregation.

Det är inte utan att jag känner mig uppgiven. För det finns hur mycket forskning som helst på vilka konsekvenser bristen på bostadspolitik får: man bygger bara för medelklassen. Jag intervjuade en professor i sociologi som rakt ut sa "Man har tappat tron på att man kan styra bostadspolitiken och bostadsproduktionen. Och det beror till stor del på den nyliberala kritiken mot miljonprogrammet, för efter den har allt som har med reglering att göra fått en dålig klang."

Det absurda är just det att det finns myndigheter som ska syssla med saker som regeringen inte bryr sig om längre - oavsett färg. De forskar hur mycket som helst på hur det ligger till, de kartlägger i all oändlighet, och ingenting händer.

Men full koll och kontroll på läget har de, genom ett otal myndigheter och statligt finansierade institut. Jag förstår inte riktigt vitsen med det. Om nu inte vitsen är övervakning och kontroll för sakens egen skull, och det är ju alltid intressant för regeringar - oavsett färg.

It's gonna take a lot to drag me away from you

2009-02-01T12:56:00.003+01:00

Jag har en grej för Totos "Africa". Som tur är jag inte ensam, för det har JoJo också.

Blattealibit presenterar: Folkhemsdildon

2009-01-26T19:34:00.003+01:00

Det kan inte ha undgått någon att Apoteket lanserade sexleksaker för ett tag sedan. Produkterna går under det helt oslagbara samlingsnamnet "Trust in lust". Namnet är dock det enda Apoteket har lyckats med.

Till att börja med säljs sexleksakerna under hyllan med namnet "Intim". Men vadå "intim"? Dildo och klitorisvibrator borde väl rimligtvis klassas som "Må bra"?

Många har också påpekat att Apotekets dildo är alldeles för dyr. 990 kronor får man betala för deras lyxiga rosavita kreation med uppladdningsbara batterier. Men vem köper en dildo för nästan tusen spänn på - Apoteket? Det känns inte helt genomtänkt.

Apoteket har helt enkelt missuppfattat sin kundkrets. Men framförallt - och det är här min idé kommer in - har de missuppfattat sin image, som antagligen kommer sitta i långt efter det att apoteksmonopolet avskaffats.

Jag föreslår härmed att Apoteket lanserar Folkhemsdildon. I hudfärgat naturgummi. Vibrerar i en hastighet. Drivs av två AA-batterier och blir din till det facila priset av 195 kronor. Vem skulle kunna banga på den?

Sci-fi-Obama

2009-01-22T18:34:00.081+01:00

Jämt när jag tänker på Barack Obama, ser jag honom framför mig i en science-fiction-film. Ungefär såhär:

"Det är ett par decennier in i framtiden. I städerna tronar jättehöga skyskrapor, mycket högre än idag och smalare också. De är ljuslila, och himlen är rosa. Människor har uniformsliknande kläder och åker i flygande bilar. Fast inte de som är fattiga, för de går omkring på gatorna och har trasiga kläder. Det finns fortfarande shopping-malls men allt är mycket mer slimmat och snabbt och det finns faktiskt färre varor i butikerna, inte fler.

USA är fortfarande en stormakt, men har plötsligt blivit en god supermakt! En god supermakt som kan skydda oss från, säg, onda rymdvarelser, ungefär som i Independence Day.

Vid rodret av supermakten i den här science-fiction-filmen står presidenten. Han har en mörklilasvart uniform och är en snäll men kraftfull man. En svart man, misstänkt lik Barack Obama.

I den här science-fiction-filmen märker man ganska snart att Barack Obama inte har så mycket att säga till om. Han står vid rodret, men det är inte han som styr. Bakom honom står ett gäng andra män med kostymer. De är vita, och är det de som bestämmer."

Tålamod

2009-01-22T18:06:00.009+01:00

Man måste ha tålamod. Annars skulle man ganska snart bli knäpp i huvudet. Tyvärr finns det en kvinna som prövar mitt tålamod på ett sätt som inte är okej.

Och det är Maud Olofsson. Det finns inte ord för att beskriva hur mycket jag stör mig på henne. Jag ser det som att Maud Olofssons sätt att prata, hennes röstläge, ansiktsuttryck och minspel förkroppsligar allt det som är människofientligt i alliansens politik.

En knapp sekund av hennes röst eller en kort glimt av hennes nuna räcker för att jag med en rysning ska sträcka mig efter fjärrkontrollen.

Konsumentkontakt

2009-01-21T23:48:00.007+01:00

En Selecta-automat på Gärdet snodde pengar för min kompis. Hon skrev upp ID-numret på automaten, och ringde till Selecta.
-Jaha, vad bra att du sa till, då ska vi skicka en kontrollant dit. Hur mycket var det du blev av med? säger personen på Selecta.
- Tre kronor, säger min kompis.
-Jaha okej, då skickar vi ett presentkort hos Selecta på tio kronor till dig.

Samma kompis glömde en gång sin påse med träningskläder på Etnografiska muséet. Eftersom hon skulle åka bort över helgen, ringde hon dit för att ordna det hela. Mer specifikt bad hon dem att öppna påsen, ta ut handduken och hänga upp den så att den inte skulle mögla.
-Ja, jag ser handduken här, den är aprikosfärgad va? säger personen på Etnografiska muséet.
-Just det, den är det, säger min kompis.
-Okej, då hänger jag upp den.

När jag tänker på det här, känner jag att jag tycker väldigt mycket om min kompis.

Om att bo på anstalt (del femtioelva)

2009-01-17T16:32:00.009+01:00

Kommer hem lördag natt och kan inte hitta nyckeln. Jag måste ha tappat den någonstans mellan Stadshagen och Medborgarplatsen. Det kommer några grannar som släpper in oss i porten.

Vi kommer inte längre och nu sliter jag mitt hår.

Jag har följt hotellhemmets regler och inte kopierat min nyckel, jag har bara en och nu är den borta.

I receptionen, öppen måndag till fredag, finns en dator. Där står det att man kan ringa något som heter jourenheten på ett mobilnummer, och så kommer det någon och låser upp för 200 kronor. Jag ringer. En man svarar. Han kan komma om en kvart och låsa upp, säger han, men absolut inte låna ut någon nyckel över helgen.

Om en kvart kommer det faktiskt någon, en fåordig man med en stor telefon på bröstet och många nycklar. Han kollar på mitt leg, hämtar extranyckeln till min lägenhet som tydligen finns att hämta i receptionen och låser upp min dörr.

-Fan vilken tur vi hade, om du hade bott i Alby hade du fått slå sönder fönstret för att komma in, det brukar man göra, eller vänta halva natten på en låssmed som tar två och fem. Tvåhundra, det är ju billigt ändå.
-Ja, någon nytta ska jag väl ha av att bo på anstalt.

Analog framtid

2009-01-10T21:14:00.003+01:00

Även om saker och ting är rätt så hi-tech nuförtiden, finns det en grej med det som JMK skulle kalla "den nya kommunikationsteknologin" som mest känns 70-tal.

Och det är SMS. När det nu finns mobiler som man kan göra typ allt med, fortsätter man att skicka textmeddelanden med ett begränsat antal tecken, i svartvitt och utan bilder. Jag menar, hur nytt känns det på en skala?

För att göra skäl för att vi faktiskt har passerat år 2000 för länge sedan borde man väl åtminstone börja med videosamtal. Istället minner det som jag mest använder min mobil till om den analoga eran. SMS får mig att associera till kassettband, minicalls och förkortningen VCR.

Hybris vs självförakt

2009-01-05T17:06:00.005+01:00

Det finns folk med en jämn och fin självkänsla. De tror på sig själva, gör skoluppgifter i tid och ser ingen anledning till att livet skulle börja jävlas med dem. Framtiden är för dem ett säkert koncept, fyllt av löften som kommer att uppfyllas när tiden är inne. De här människorna har mage att tro på sig själva.

Jag tillhör inte den kategorin. Istället brottas jag med mina två låtsaskompisar Hybris och Självförakt. De sitter som två korpar på vardera axeln. Självförakt försöker hacka ut ögonen på Hybris, medan Hybris samtidigt viskar i mitt öra att det kommer bli nåt stort av mig, helt säkert, och det helt utan ansträngning.

Jag fattade för ett bra tag sen hur det där funkar - att hybris och självförakt är två sidor av samma mynt; av att ha dålig självkänsla.

Jag har läst "Självkänsla nu!" men jag störde mig mest på den. Jag tror mycket mer på att lyssna på hiphop. Eller "The world's greatest" med R. Kelly. Jag kommer inte kunna börja på min urtråkiga skoluppgift om DNA och fingeravtryck innan jag har lyssnat tjugo gånger på den. (Och kollat på den här videon som Easy-E har gjort till den - vilken bra video du gjorde där!)

Körsbär i likör

2009-01-03T20:51:00.024+01:00

Vissa bitar i Aladdin-asken blir alltid över, det är en gammal sanning. Ingen gillar romrussin, ägglikör, körsbär i likör och likörtryffel. Det kanske finns någon gammal mormor som gör det, men det är i alla fall ingen som jag har träffat.

När alla andra bitar är uppätna, har det hänt att jag i ren desperation gett mig på körsbär i likör. Som liten försökte jag mig på att bryta sönder den, hälla ut körsbäret och likören och skölja av chokladskalet under vattenkranen för att sedan äta upp det. Trots det satt den vidriga syntetiska likörsmaken i, både i chokladen och i min mun efteråt. Tillfredsställelsen uteblev, och jag kände mig istället lite smutsig.

När det nu är så, kan man ju fråga sig varför Marabou fortsätter att ha med de här chokladbitarna. Vill de tvinga oss att äta äckligt godis? Är de sadister? Njuter de av att se andra människor lida?

Antagligen inte. Jag tror istället att de äckliga bitarna är med för att man bättre ska uppskatta de andra bitarna. Körsbär i likör är med för att skapa ett moment av spänning, en kontrast. En smakbrytning, om man så vill. De andra bitarna verkar väldigt mycket godare om man betänker att man, ve och fasa, kunde ha en likörtryffel i munnen.

Att fortsätta producera de här äckliga bitarna är också ett smart sätt för Marabou att leda våra tankar bort från det faktum att resten av chokladasken inte heller är särskilt god.

Konvertit på retreat

2009-01-03T12:46:00.033+01:00

Igår såg jag sista delen av "Retreat - den raka vägen" på SVT. Det var en dokumentär om sex personer i Storbritannien som åker på muslimsk retreat för att, som SVT uttrycker det, "prova på islam".

Jag blev faktiskt ganska rörd av det här programmet. Det var personligt och nära, man fick se hur en av deltagarna hittade tillbaks till sin fars religion och kallade till bön i slutet. Man fick se hur en annan fick någon slags andlig upplevelse som han helst hade velat slippa, verkade det som. Man fick se hur Aisha, rättrogen muslim från början, fick vad de andra deltagarna beskrev som en mer öppen iställning till vad som är kärnan i islam.

Men framförallt fick man se hur Pom, en ung infödd brittisk kvinna, bestämde sig för att konvertera till islam. Hon berättade att hon hela sitt liv hade haft svårt för tidsscheman och regler, att hon hade sökt efter frihet. Och att hon nu, med islam, hade funnit att det här med att ha ett strikt schema i själva verket gav en stor frihet.

Det var som sagt svårt att inte bli rörd. Men jag har en del invändningar.

För samma religion som för många är ett påbud, en statsreligion, en del av rättssystemet och något som man absolut inte väljer, blir i den här dokumentären något som folk på andra sidan jordklotet kan välja och vraka ur. Något man frivilligt kan söka sig till och uppleva som en stor frihet.

Därmed inte sagt att man inte kan uppleva sin statsreligion som andligt frigörande, det vet jag att människor gör också. Men det är klart att ett schema upplevs som fritt om det står en fritt att välja det själv.

Jag slits mellan att bli lite irriterad över att konvertiterna i programmet saknar den analysen, och en inte helt försumbar impuls att ta fram den svenska översättningen av Koranen som står och samlar damm i min bokhylla, och faktiskt läsa den.

(Sedan kan jag kanske skriva ett blogginlägg om hur jag konverterade till min fars religion på grund av ett program på SVT. Förhoppningsvis får jag jobb på Halal-tv sen.)

Ostkaka

2009-01-01T21:23:00.016+01:00

Det händer att jag får cravings för ostkaka. Vanligtvis händer det här när jag är hemma och sjuk, eller bakis som idag.

Ostkaka är dock något som jag inte kan konsumera i rimliga mängder. Senast jag kände för att äta ostkaka köpte jag ett stort paket (600gram) och delade med en kompis. Vi mådde ganska bra efteråt. Ändå skämdes jag lite.

Idag gick jag till affären och köpte ett litet paket, på 300 gram, under föresatsen att äta halva idag och spara resten till imorgon. Men efter första portionen känner jag hur ostkakan försöker kommunicera med mig inifrån kylskåpet: ät mig nu!

Så det var bara att sätta på ugnen och värma andra hälften av paketet. Andra portionen var inte lika god som första. Efteråt mår jag sådär.

Det jag inte tycker om med det här är att jag skäms för att jag gillar ostkaka så mycket. Jag skäms för att jag vill äta ett helt paket på en gång, eftersom detta varken är GI eller ingår i kvinnoidealet. Och så mår jag lite dåligt, inte bara för att jag åt lite för snabbt, utan också för att jag får lite tjockångest.

Men det är inte det enda jag mår dåligt över. I kontrast till det mår jag också lite dåligt för att jag är en dålig feminist som inte unnar mig att äta vad jag känner för.

Det förvirrande är att jag inte vet vad som är stört i mitt förhållande till ostkakan. Är det att jag vill äta så mycket ostkaka på en gång att jag mår lite illa? Eller består det störda i att jag skäms för att jag vill äta så mycket ostkaka?

Troligen ingetdera. Men däremot är jag lite störd som överhuvudtaget befattar mig med uttrycket "dålig feminist" i det här sammanhanget.

Tjuvlyssnat: Vilken tv-kanal är du?

2008-12-30T19:00:00.006+01:00

- Jag känner att kanal 5 representerar min personlighet. Alla delar som är jag finns där!
Eh, känner jag dig?
- Eller, jag är nog mer som en kombination av kanal 5, SVT2 och TV4+... Och Öppna Kanalen!
Mångfacetterad, med andra ord.
- Ja, det skulle man kunna säga. Vilken tv-kanal är du?
Vilken tv-kanal? TV1000.
- Vadå, TV1000 på natten eller?
Ja, på natten går det en massa konstiga filmer som dom visar bara ibland på de andra kanalerna, typ Red Dwarf och såna. Och Rex!
- Du menar den där polisserien med hunden?
Ja, precis.
- Fast jag skulle nog säga att du är som en kombination av TV1000 och... typ, Kunskapskanalen.

Andras familjer

2008-12-29T19:11:00.152+01:00

Det går inte att slippa undan familjen. Även om man låter bli att umgås med sin egen, kommer man förr eller senare att behöva träffa andras familjer. Man kanske lyckas slippa fram till december, men under julen är det ovillkorligen dags för en dos familjedrama.

Jag brukade tro att det skulle vara bra och trevligt att umgås med andras familjer. De verkade så fungerande på ytan, föräldrarna hade så bra jobb, ingen var deprimerad och de gav ett så hederligt intryck! Säkert var de helylle, hade ljusa träslag i köket och jag kunde slå vad om att alla i familjen hade en hobby som skänkte mening och glädje i livet.

Eftersom min egen familj varit så uppåt väggarna knäpp antog jag att andras familjer skulle vara som tagen ur Barnen i Bullerbyn. Jag tog för givet att de skulle vara befriade från galenskap och några ton tryckt stämning. Jag hoppades att det skulle kännas befriande att besöka någon annans fina gemenskap.

Men så var det såklart inte. Jag måste erkänna att trots att andras familjer verkade så fungerande och svenniga på ytan, har de ändå fått en släng av Norén-sleven. (Med vissa undantag, givetvis.)

I andras familjer lurar andra konflikter och andra hemligheter. Där ligger andra hundar begravna, andra samtalsämnen är tabu och någon annan spelar rollen av familjens svarta får. Och den tryckta stämningen finns där också, det är bara det att jag inte förstår eller kan parera den.

Så jag klampar jag på i ullstrumporna, omedveten om vilka samtalsämnen jag ska undvika, utan ledtrådar till vilket bordsskick jag ska anamma och hur mycket jag ska prata och om vad.

Vid det här laget misstänker jag att jag har umgåtts mer med andras familjer än med min egen. Trots det har jag inte lyckats göra deras dåliga stämning till min. För det är ju så det funkar - en familj är inte en gemenskap man kan komma in i, det är en klubb för de redan invigda och andra gör sig icke besvär.

Rnb-jul

2008-12-19T12:47:00.013+01:00

Jul och rnb är ofrånkomligen en tacky kombination. Det brukar resultera i två kategorier av låtar:

1. Superkristna låtar med välgörenhets- och familjetema. Ofta covers eller "nya versioner" på traditionella låtar som "Oh holy night", alternativt nyskriva jättetråkiga, långsamma låtar som saknar såväl melodi som rytm. Man wailar på ett seriöst sätt och sjunger gärna a capella. Genom att göra sådana här låtar vill artisterna inte bara tjäna en hacka utan också visa att de värdesätter annat än att vicka på rumpan. För att understryka den seriösa tonen är de mycket mer påklädda än vanligt.

2. Den andra kategorin är mycket roligare. Det är låtar som handlar om det rnb brukar handla om, det vill säga sex, men där man har lagt in lite jingle bells i produktionen och olika jul-ord i texten. "Julklappar", förstår man av texten, är här ett annat ord för, just det, sex. I de här produktionerna är det också ungefär lika avklätt som vanligt, med den enda skillnaden att det är tomteluvor och pälsbräm som gäller.

"Arabs are the new blacks"

2008-12-18T18:00:00.004+01:00

Den här videon skickade min klasskamrat till mig. Jag tyckte inte bara den var kul, utan också ganska träffande. (Easy-E, jag ber om ursäkt för min dåliga humor på förhand. Men jag tror du kommer förstå.)

Christian Walz versus Salem Al Fakir

2008-12-16T20:15:00.011+01:00

Det är inte bara för att han är snygg som jag varit svag för Christian Walz ända sedan 1999 och "Lovin' is all right". Jag har verkligen tyckt att han har gjort bra och snyggt slickad musik. Jag ska villigt erkänna att jag också tyckte om förra skivan "Paint by numbers".

Fram tills nu, och den där låten "What's your name?" som går på radio. Det är nämligen omöjligt att förstå att det är hans låt. Det låter ju som Salem Al Fakir, rakt av.

Sången, produktionen, låtuppbyggnaden, rösten - allt.

Har månne Salem Al Fakirs ande intagit Christian Walz kropp? Är det det här som kallas korsbefruktning? Eller har Salem Al Fakir med våld släpat in sina klaviaturinstrument, sin fiol och sin stråkkvartett i Christian Walz studio?

Säkert är i alla fall att även Christian Walz har gått ner sig i popträsket. Med andra ord ännu en artist som inte förstår att han borde göra rnb.

Dagens Nyheter blundar för nazivåld

2008-12-12T21:50:00.011+01:00

De senaste veckorna har jag, som tidigare faktiskt hyst respekt för Dagens Nyheter, börjat ogilla dem ur djupet av mitt hjärta.

För först bränner nazisterna ner Cyklopen. Veckan därpå hålls norra Europas största nazistmarsch i Salem. Och de som står för den största demonstrationen emot den, bemöts med samma skepsis, förakt och motstånd i de etablerade mediernas nyhetsrapportering som vanligt.

På SR och i DN hette det att "högerextrema och vänsterextrema höll varsin demonstration idag i Salem". INGENSTANS är det någon som säger som det är: här organiseras norra Europas största nazistmarsch. På grund av det ordnas en motdemonstration av den utomparlamentariska vänstern, som kraftsamlar för att protestera mot nazismen medan de flesta andra väljer att titta bort.

Bilden som träder fram för en oinsatt läsare måste ju bli att Nätverket mot rasism befinner sig i Salem typ för att det är kul. Ingen förklarar att om det inte vore för nazistmarschen, skulle givetvis inte någon motdemonstration hållas! Men behovet av att framställa nazister och högerextrema respektive vänsterfolk som lika goda kålsupare går tydligen före att göra en nyhetsrapportering värd namnet.

Men det är klart. Den utomparlamentariska vänstern ska nu en gång för alla beskrivas som stenkastande ungdomar, vettvillingar och bråkstakar. För det har DN bestämt.

Den här upptrappningen av nazistvåld som har pågått de senaste veckorna måste tas på allvar. Som tur är finns det vissa som förstår det. Och nej, de skriver inte i DN.

Duktig konsument handlar på Apoteket

2008-12-12T21:32:00.006+01:00

Det är meningen att man ska känna sig duktig när man konsumerar prylar. Oftast gör jag det ändå inte. Jag känner motsatsen; att jag är slösaktig, att jag spenderar för mycket och tänker för lite innan. Vad ska jag med de här grejerna till? Egentligen borde jag gå hem och kasta ut lite grejer, men istället går jag och samlar på mig fler.

Förutom när jag handlar på Apoteket AB. Då känner jag mig plötsligt som en duktig konsument. Jag får för mig att på Apoteket handlar jag saker som jag verkligen behöver. Saker jag inte kan vara utan. Och undantränger effektivt att Apoteket är ett sånt där företag där stat och kapital gått samman i en extremt oskön förening.

Jag handlar tandborstar, 100-pack-tamponger, värktabletter och tandkräm. Extra duktighetskänsla ger Te-Pe tandborstar och allt, jag menar verkligen allt, i Apotekets eget märke. Oparfymerat. Skonsamt mot huden. Rätt och riktigt ph-värde. Lipider. Mjölksyra. Fluor. Kliniskt testat. Apoteket tipsar!

Jag har pratat om det här med mina vänner. De känner samma sak, att en duktighetskänsla infinner sig efter att man har handlat upp sig på Apoteket. Nästan som när man har varit hos tandläkaren.

Folkhemskänslan som Apoteket står för går inte av för hackor. Någon, jag vet inte vem, kan vara nöjd med sin PR. För jag har verkligen gått på den.

Brandy "Right Here (Departed)"

2008-12-08T17:34:00.004+01:00

Jag vet inte vilka superlativ jag ska använda för att beskriva Brandys "Right here (Departed)". Fantastisk och underbar räcker liksom inte riktigt till.

Kalla mig sentimental, men den här låten skulle jag kunna vakna till, lyssna på hela dagen och sedan lyssna på när jag somnar in.

Jag börjar också förstå varför jag har lyssnat på Brandys album "Afrodisiac" som kom 2004 typ sedan dess. Det är nog bra för mina öron att hon släppt en ny skiva i år.

Brandy - Right here mp3

Tack så mycket!

2008-12-08T16:05:00.002+01:00

Jag vet att jag tillhör en generation och en samhällsklass som tenderar att komma ut sent på arbetsmarknaden. Om jag skulle råka glömma det, får jag då och olika brev som påminner mig om hur det ligger till.

Någon tidigare arbetsgivare har tydligen tecknat tjänstepension åt mig, och idag fick jag ett brev som berättar hur mycket jag vid 25 års ålder samlat ihop till denna i kronor och ören.

Nämligen 33 kronor.

Vitare musik

2008-12-04T18:08:00.005+01:00

Jag tillhör dem som tycker att Robyn gjorde bättre musik i början av sin karriär. Jag tycker hon låter som allra bäst i superkommersiella "Keep this fire burning" eller funkiga "Main thing" och "Play". Jag tycker om när hon wailar, jag vill att hon ska fortsätta göra rnb.

Efter senaste skivan som kom för ett par år sen har jag dock insett att hon har gått electro för gott. Troligen kommer hon aldrig mer göra rnb, och jag har hoppats förgäves. Robyns utveckling är också något som har hyllats av musikrecensenter. Electro är tydligen lika med bra, även om jag inte för mitt liv kan förstå det. Syntfrisyr är tydligen häftigare än 90-talsläppglans och Calvin Klein-trosor som syns under ett par baggy jeans, även om jag inte tycker det.

Och efter att ha läst DN:s recension av Kanye Wests nya skiva, står det klart att trenden gäller för svart musik överhuvudtaget. Svart musik ska tydligen bara bli vitare. Spelar ingen roll om du gör hiphop eller rnb, du bör i vilket fall skaffa syntfrisyr och plocka fram autotunern för att ligga i tiden.

Radikal praktik eller brev till Maria Sveland

2008-12-04T16:30:00.015+01:00

Maria Sveland som skrivit "Bitterfittan" har ett program i P1 som heter "Heliga Familjen". Där intervjuar hon andäktigt Birgitta Stenberg om hur det är att ha öppna relationer. Där sänds en slags radiokonst som handlar om kvinnor som sticker ifrån sina heterosexuella kärnfamiljer. Där berättar Yvonne Hirdman att familj betyder "liten husslav".

Jag har också läst en intervju med Maria Sveland. I den där lilla faktarutan stod det att hon är gift med en man, och bor och lever med honom och ett eller ett par barn i en bostadsrätt. Det stod också att hon drömmer om att bo i lägenhetskollektiv.

Och inget fel med det. Jag tycker inte att man tvunget måste leva som man lär. Jag vet att det är sjukt svårt att bryta mot samhällets normer.

Men ändå - jag blir galet provocerad. Kvinnan har i princip gjort karriär på att kritisera kärnfamiljsidealet, samtidigt som hon själv lever i en. Hon säger att hon drömmer om lägenhetskollektiv, ändå bor hon kvar i sin bostadsrätt. Vad fan ger det för budskap?

Maria Sveland, om du läser det här kan jag på rak hand ge dig tre tips på lägenhetskollektiv i Stockholmsområdet dit du kan flytta med eller utan din man.

Maria Sveland, om du läser det här kan jag tala om för dig att jag har levt och fortfarande lever ett liv utanför kärnfamiljsnormen. Först helt ofrivilligt, sedan helt självvalt. Om du vill göra en andäktig intervju med mig är det bara att slänga iväg ett mail.

Maria Sveland, om du läser det här kan jag tala om för dig att jag och mina vänner redan lever din dröm.

Maria Sveland, du är välkommen på ett besök i mitt och mina vänners liv för en crash course i ett liv med andra ideal. Sedan kanske du kan sluta drömma om ditt lägenhetskollektiv och kanske till och med våga flytta dit?

Tjuvlyssnat

2008-12-02T19:22:00.015+01:00

För några veckor sedan skrev jag en artikel om hur Säpo i mer än femtio år genom den så kallade tvångsmedelslagen haft rätt att lyssna av folk som inte tycker som dem. Detta utan att begära tillstånd från åklagare. I oktober utökades lagen till att gälla fler brott.

Nu har jag förstått att en kompis som jag ofta pratar med i telefon är avlyssnad. Först hörde jag bara hur det klickade till och brusar på ett sätt som jag inte har hört förut. Jag frågade min kompis varför det lät så konstigt. "Det är väl någon som lyssnar", sa han lite lamt.

Det där har inte slutat, det fortsätter: samma brus med jämna mellanrum, samma distinkta klickljud ungefär var tredje fjärde minut när vi pratar.

Jag inser att jag varit naiv som inte tagit det där på allvar förut, kompisar som inte vill prata om vissa saker i telefon, folk som tar ut batteriet ur sin avstängda mobil för att inte bli avlyssnade.

Säkerhetspolisen har följande paroll på sin hemsida: "Vi skyddar Sverige och demokratin". Det som de kallar demokrati, kanske ska tilläggas. Jag föreslår att Säpo byter slogan till: "Vi lyssnar av dig och dina vänner". Det vore mer träffande.

Jul med Sanna, Shirley och Sonja!

2008-12-01T21:33:00.008+01:00

Jag är hemma och sjuk och fastnar framför "Jul med Sanna, Shirley och Sonja" på TV4. Det kändes som ett bra alternativ, jag har något av en fetisch för julsånger och tänkte att jag kanske skulle få utlopp för den här.

Men det är något med den här typen av program som får mig att bli helt rastlös. Det är något med den speciella visuella estetiken - Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén är alla uppklädda i vad som ser ut som Åhléns och Lindex samlade kollektion av högtidskläder och glitterplagg. De är lite lagom folkhemssexiga sådär i svart sammet och glansigt tyg med paljetter. Det verkar vara en hel del vaselin på linsen också, om man får uttrycka sig så.

Det är också något med den mycket speciella musikaliska estetiken. Julmusik i TV4:s regi ska nu av hävd inte innehålla något oväntat, opolerat eller banbrytande. Musiken verkar vara tänkt att fungera som en kuliss. Den passerar så obemärkt i mina örongångar att jag undrar om den någonsin ens har varit där. Allting är så "vackert" och "ljuvt" att det blir helt menlöst.

Mellan konsertscenerna berättar Sanna, Sonja och Shirley om vad de känner inför julen och vilka julsånger de gillar mest.

Föga förvånande älskar de julen. Julen betyder mycket för dem. En kommer också från en troende familj. Det är mycket sång och julglädje i deras familjer. Julen är så mysig. Det är så härligt när det blir mörkt och man får börja tända levande ljus, och yada yada.

Nähä? Säger ni det! Vad förvånande! Och ni trivs bra ihop också, säger ni? Jag är helt chockad... not!

Jag blir inte särskilt provocerad, bara trött och uttråkad. Jag inser att jag önskar mig ett julkonsertprogram på TV4 som är lite för smaklöst och avklätt - lite för djupa urringningar, lite för korta kjolar, lite för tajta byxor. Jag önskar mig mindre läppglans och mer färgglatt smink. Jag önskar att Shirley Clamp sa som det var: "Jag HATAR julen! Det är en högtid när jag inte är i centrum, och det är skittråkigt".

Jag önskar att Sonja Aldén sa: "Jag växte upp med två psykiskt labila crackheads till föräldrar. På julen blev vi slagna gul och blå. Min bästa jul när var vi blev omhändertagna av socialen. Jag ser det här programmet som en chans att ta revansch på de där perfekta snorungarna i min klass som mobbade oss och aldrig såg hur svårt vi hade det."

Jag önskar att Sanna Nielsen sa: "Egentligen vill jag sjunga om sex, och inte om julen. Mina stora förebilder är Mariah Carey och Linda Lampenius. "

Jag önskar att någon någon gång skulle våga ta ut svängarna och där det verkligen behövs - under julen.

Deprimerad, arbetslös och sjukskriven

2008-11-30T11:58:00.003+01:00

Jag har en vän som skulle gå på personlig intervju för att eventuellt komma in på den prestigefulla utbildningen. Före dess fick han skriva en levnadsbeskrivning, som ligger till grund för intervjun sedan. Efter intervjun pratade han om hur han tänkte:

"Jag bestämde mig redan innan för att inte prata i termer av att jag haft depression och ångest. Jag bestämde mig för att inte heller prata om att jag legat på sjukhus eller ätit antidepressiv medicin. Istället använde jag ord som "jag gick igenom en svår period", "jag var lite nere", "jag gick på samtal och sedan mådde jag bättre".

Jag har en annan vän som skulle gå på anställningsintervju. Vi tränade på eventuella intervjufrågor dagen innan. När det kom till frågan "vad gör du just nu?" poängterade jag vikten av att framställa sig som en aktiv person. Jag gav henne följande råd: "Säg såhär: jag frilansar, jag sysslar med ett bokprojekt, jag jobbar extra som vårdbiträde, jag vidareutbildar mig på den här välrenommerade skolan". Jag underströk att hon inte skulle använda termer som arbetslös eller ge dem bilden av att hon var sysslolös på något sätt.

Jag är alldeles för medveten om att om vi ska spela på deras planhalva, måste vi prata som dem. Vi måste prata så att de förstår. Vi måste använda deras språk. Varje intervju är ett språktest, där vi måste få godkänt för att ha ett existensberättigande i deras värld.

Jag vet att det är så, men jag hatar det. Dessutom: om vi någonsin ska komma till den punkten där ordet depression inte längre får folk att skruva på sig; om vi ska komma till den dagen när ordet arbetslös inte längre signalerar inaktivitet, och att det skulle vara något dåligt - då måste vi ju börja använda de orden.

Det kan till och med vara så att orden deprimerad, ångest och sjukskriven är vad bög och homosexuell var igår och vad flata fortfarande är - i alla fall i arbetssökarsammanhang. Och om man någonsin ska komma ifrån hetsen och den regelrätta nazismen i vad som är önskvärt hos en människa i dessa sammanhang, är det hög tid att vi tar de orden tillbaka.

Eddie Murphy - Party all the time

2008-11-28T16:24:00.003+01:00

Det finns en låt och en video som slår det mesta i genren, och det är Eddie Murphys "Party all the time"från hans album "How Could It Be" som kom 1985. Det är en mycket fin låt som förtjänar att bli ihågkommen! Notera Rick James frisyr i denna video som vad jag förstår är på fullaste allvar.

"Kär kan du va själv"

2008-11-23T21:46:00.002+01:00

Jag har en vän med en normbrytande syn på det här med att vara kär, som hon skriver om här. Det var lika delar jobbigt och intressant att läsa.

"Before I was fat, now I'm all that!"

2008-11-21T16:09:00.004+01:00

Tv-tablån har förändrats en hel del sedan jag gick på högstadiet och gymnasiet. En stor del av mina referensramar är dock kvar i den tidens storheter i rutan.

På gymnasiet tittade till exempel många i min skola många på "Sunset Beach". Jag gick i ett gymnasium där nästan alla var övre medelklass eller överklass. Det betydde att de bodde i stora villor i Saltsjö-Duvnäs där deras föräldrar hellre la pengar på svart städhjälp än kabel-tv. Stackars mina klasskamrater! De hade inte så många kanaler att välja på, så därför var de tvungna att följa "Sunset Beach" som gick på eftermiddagen på fyran.

"Sunset Beach" var en väldigt tacky såpa, känd för att folk tänkte mycket högt där och pratade för sig själva. Den var ganska mycket sämre än Glamour som är och förblir min personliga favorit i genren.

De snygga tjejerna med hög status i mitt gymnasium som hade persikolen hy, kom från överklassen och tittade snett på mig och mina vänner gillade i alla fall att prata om "Sunset Beach". De pratade om hur dålig kvalité det var på den här såpan och att alla bara läste från manus och att intrigen var så överdriven. Men fastän de tyckte den var dålig, fortsatte de följa den.

Själv hade jag kabel-tv eftersom jag bodde i lägenhet på fashionabla Lidingö, inhyst hos min halvsyster och hennes pojkvän. Det betydde att jag slapp följa "Sunset Beach" och kunde zappa mig igenom ett digert tv-utbud på eftermiddag och kvällar i deras soffa i ett tillstånd som ibland liknade dvala.

Före dess, på högstadiet, bodde jag hos min farmor och där fastnade jag för lågstatustalkshowen "Ricki Lake". Det går inget som liknar Ricki Lake på tv nuförtiden. Det är nog ganska bra det. Ett stående inslag i "Ricki Lake" var när en gäst ville berätta för sina före detta mobbare att nu hade hon minsann lyckats i livet. Det betydde att personen i fråga hade gått ner i vikt, plastikopererat sig samt skaffat tandkronor, minimala kläder och plattångat hår . De här programmen hade titlar som "Before I was fat, now I'm all that!"

Annars kretsade "Ricki Lake" mest kring personliga konflikter, som att någons syster hade legat med någons pojkvän. Ett stående inslag i sammanhanget var då "Talk to the hand!", där en person i protest satte upp sin hand mot sin antagonist. Detta blev repliker och gester som vi mer än gärna upprepade och kastade på varandra i min högstadieklass.

Och det där har liksom hängt kvar. Eftersom jag är vuxen nu säger jag inte direkt "talk to the hand" eller "before I was fat, now I'm all that" till folk. Men jag tänker det. Lite då och då.

Lokalpatriot

2008-11-18T20:40:00.012+01:00

Det bor en lokalpatriot i mig. Den kommer bara fram när jag är i Danmark.

Jag var i Köpenhamn i helgen och skyltar och tidningar var som vanligt fulla av felstavningar och ordvitsar. Bussparkering stavar de "busparkering", spelautomaten marknadsförs som "Pitten - spilleautomat med kontant udbetalning" och att hunden ska kopplas skrivs "hund i snor".

Med risk för att låta som en svennebanan går det inte heller att förstå talad danska. Vi ringer fem vandrarhem och tio hotell och det är fullbokat överallt. Någon säger i andra änden av luren att det är fullt på grund av något som händer under lördagen. Men eftersom det inte går att förstå vad personen säger förstår vi inte vad det var för något som hände.

Det går omkring en massa folk som är vitklädda från topp till tå på Köpenhamns gator. Vi gissar på att det är någon match. Jag frågar tre vitklädda 20-åringar som väntar på en taxi på gatan varför de har vita kläder.

De berättar att det är en stor technofest på en arena i stan. 27 000 personer från hela Skandinavien kommer och festar. Festen heter något med "white party".

Då förstår jag inte bara varför hotellen är fulla, jag förstår också att jag tillhör en helt annan subkultur än dem som går på technofest. Jag tillhör en subkultur som inte klär sig i vitt.

Den här helgen lärde jag mig också att det funkar bättre att prata engelska än svenska i Köpenhamn, att danskarna börjar äta julbord av hjärtans lust redan i mitten av november och att ett "smörrebröd" är en liten skiva rågbröd med så mycket pålägg att själva brödet inte syns.

Samt att vispgrädde heter "piskeflöde". Det är en direktöversättning av tyskans "Schlagsahne", och det om något är ett bevis för att Danmark ligger närmare Tyskland än Sverige.

Villebråd

2008-11-12T22:25:00.008+01:00

Jag har en manlig granne som vill bjuda mig på tuggummi, en annan som vill bjuda mig på maté, en tredje som vill bjuda mig på injera och en fjärde som vill bjuda mig, period.

De brukar hitta mig i hissen, tvättstugan eller i korridoren. Det har aldrig känts särskilt trevligt. Ofta har det slutat med att jag kollat en extra gång om dörren in till mig är låst.

Jag vet att de inte tar kontakt med mig för mitt barnsliga leende, som Per Hagman skulle ha uttryckt det, och att det heller inte är så att jag är för trevlig, öppen eller för snäll. Jag vet att det inte heller hänger på hur jag ser ut.

De tar kontakt med mig för att de kan, för att jag är tjej. De frågar vad jag heter och jag svarar ovilligt, men ärligt. Sedan tar de sig rätten att komma med inviter, förslag, långa blickar. De tar sig rätten att inte läsa av mig och höra hur stelt jag svarar, hur ointresserad jag är av att prata med dem om annat än torktumlare och trasiga hissar. Och om de mot förmodan skulle märka av att jag stelnar till, skrattar de åt mig eller fortsätter stirra.

Förut slets jag mellan ett visst obehag och viljan att vara öppen och mänsklig och ta kontakt tillbaka, och känslan av att vara ett villebråd. Men i takt med att inviterna blev ihärdigare, har jag tappat lusten att ens vara trevlig.

Jag tycker ganska mycket om mitt hus men det här gör mig obehaglig till mods. Jag vill inte ha middagsinbjudningar från okända män när jag tvättar i tvättstugan klockan tio på kvällen, jag vill faktiskt bara vara i fred.

You were tagged in a photo

2008-11-01T12:33:00.002+01:00

Jag har mer Internet än jag klarar av. Med det menar jag att jag sitter framför datorn mer tid än jag egentligen kan fylla. Jag väntar liksom på att datorn ska underhålla mig, nu när de pålagda skratten från kabel-tv:n har tystnat.

Facebook underhåller mig måttligt. Istället för att själv försöka se till att något "händer", genom att skicka onödiga applications, lägga upp bilder (vilket min dator inte ens klarar av) eller skriva på folks väggar, stirrar jag mig blind på vad andra gör eller har gjort därinne.

Mest flummigt är att sitta och titta på bilder där folk man knappt känner, men ändå har som friends på FB, har blivit taggade. "Jim was tagged in an album", kanske det står, och så måste jag gå in och titta.

Bilderna är nästan alltid från hemmafester. I mina ögon, som inte känner mer än högst en människa på bilderna, ser det ut som kulisser. Det är en studiomiljö, där folk har fått drinkar och öl i handen och villigt poserar framför någons kamera som alltid tas upp vid festliga tillfällen.

Till en början är allt artigt och tillrättalagt. Festdeltagarna lutar ölen mot munnen och ler, de skjuter ner solglasögonen på näsan och tittar in i kameran, de håller om varandra vänskapligt, men inte för nära.

Sedan blir det vildare. Det kommer nu nya bilder i nya vinklar. Folk lutar sig mot dörrkarmar, står i varandras armhålor, dansar till något som måste vara Abba eller möjligtvis Ace of Base.

De blir röda i ansiktena. Bilderna blir suddigare, oskarpare. Någon snubbe låtsasslickar på någon annan snubbes kind. Folks blickar blir mer och mer tvetydiga. Det anspelas på sex och disco.
I hörnen hopas urdruckna glas.

Mitt problem är att jag inte vet vad jag ska göra av den här informationen. Jag sitter och tittar på bilder från fester jag inte har varit på, med människor jag inte känner, från platser jag aldrig har satt min fot på. Faktum är att jag inte ens vill gå på de här festerna. Bilderna fyller mig istället med en odefinierbar känsla, inte helt befriad från olust.

Men titta på dem, det måste jag göra.

Yrkesångest

2008-10-31T10:21:00.006+01:00

Som journalisstudent blir man ständigt påmind om att man inte ska räkna med att få något jobb. Man förutsätts upprepa det nästan tvångsmässigt - oron över arbetsmarknaden, ödmjukheten inför att få jobba nästan gratis, viljan att "jobba sig upp". Om man skulle råka glömma det för en sekund, finns det alltid någon i ens närhet, inte minst JMK själv, som kan påminna en. De säger "jag känner flera som har gått journalistutbildning, men ingen som jobbar med det". De säger "de har skurit ner så mycket på redaktionerna". De säger "det är ett av de yrken med störst överskott".

Det intressanta är att folk berättar det här för en som om de berättade en nyhet. De tror på fullaste allvar att de upplyser en om något man inte redan visste. Vilket ju är intressant - jag pluggar ju ändå journalistik, och att vara lite uppdaterad ingår liksom i det.

För mig blir det där lite absurt. En stor anledning till att det tog ett bra tag innan jag vågade börja plugga journalistik, var just medvetenheten om att det är så svårt att få jobb. Förutom den totala avsaknaden av uppmuntran hemifrån, vill säga.

Nu börjar jag dock undra vad som driver de här människorna att tala om för mig att jag inte ska tro att jag ska lyckas. Är det möjligheten att få säga "vad var det jag sa?" när jag inte får något jobb? Är det någon slags vilja till folkupplysning i stil med "Fråga Doktorn" - drivs de av en lust att upplysa mig om hur arbetsmarknaden ser ut?

Men antagligen inget av det. Förmodligen är de ute efter att sätta mig på plats. Antagligen ska jag inte tro att jag är något.

Och om det har jag bara en sak att säga: den enda fördel man kan ha av att vara sin egen största kritiker, är att sånt där faktiskt rinner av en ganska bra.

Skräppost

2008-10-25T14:55:00.016+02:00

När Internet fortfarande var nytt för mig, hade jag en "skojig" mailadress. Det var en sån där mailadress som jag tyckte var lite kul när jag var tretton. På den tiden fick jag också en massa skräppost. Det var de här gamla vanliga mailen om penisförstoring, fiktiva lottovinster och Viagra.

När jag sedan skaffade en seriös mailadress, förnamn_efternamn, slutade jag få de där mailen. Fram tills nu.

Jag praktiserar på en tidning och de har lagt till min mail på alla sina e-postlistor. Förutom ett stort antal pressmeddelanden och reklam som hamnar i inkorgen, får jag sedan jag började praktiken ett ännu större antal mail som hamnar i skräppostmappen. De handlar om penisförstoring, fiktiva lottovinster, läkemedel, internetdejting och universitetsdiplom.

Det intressanta med de där mailen är att de har en helt egen ton, en ton som är både kryptisk, felstavad, förvirrande och ändå övertydlig. Mailen kommer från avsändare med namn som
bancroft kok-kia, Lolita Heard, Liberty Duva, Anna Vicky och Norbert Eaton.

Mailen har subjectrader som:

No more problems with it
Youis measured by the siz of your love tool.
When his wife is angry with you at nights
Re: Diplomas from prestigious non-accredited universities
Boast your lenghthened love tool to everyone.
MSG ID:69813 Hi sweety! Remember me?
Make your friends envious
1000 singleladies from Russia are online now, have ineterst?

Någonstans i Internets mörkaste skrymslen sitter alltså några livs levande människor och kämpar med att hitta nya sätt att fiska pengar från folk. Och de hoppas att de kommer att lyckas genom att uttrycka sig på det här sättet. Jag undrar om de har tänkt helt rätt.

Jag måste säga att även om de här mailen är lite äckliga, blir jag samtidigt lite fascinerad av dem. Fascinerad av hur människorna som ligger bakom dem har lyckats hitta på så underliga avsändarnamn och ett helt unikt språkbruk, som inte går igen någon annanstans än i min skräppostmapp.

Bonde söker normalitet

2008-10-19T14:19:00.055+02:00

För mig har det här med att titta på teve alltid handlat om att försöka förstå min obegripliga omvärld. Jag har tittat på Seinfeld och försökt dra ut någon slags andligt budskap. Jag har tittat på "This Life" och försökt förstå vad livet egentligen ska handla om. Jag har tittat på "Spin City" och undrat varför mitt liv inte är lika tokroligt.

Inte minst tittar jag på teve för att förhålla mig till normaliteten. Eller, för att vara akademiskt korrekt - för att förstå föreställningar om normalitet.

Det innebär att jag tittar på "Bonde söker fru" med skräckblandad förtjusning. Jag kan inte riktigt bestämma mig vad som väger över - skräcken eller förtjusningen?

I "Bonde söker fru" finns ju, needless to say, ett tydligt budskap om vilka komponenter som ska ingå i ett liv. Uttryck som "mannen i mitt liv" är frekvent förekommande, och denna man är den avgörande komponenten, den sista fullgörande pusselbiten. Man förstår att det är såhär våra drömmar ska se ut - våra drömmar ska vävas av föreställningen om en kärlek i formen av en enda person, som ska ta oss med storm. Och den kärleken ska ge oss i princip allt vi behöver som sociala varelser - romantik, trygghet, sex, familj, närhet och så vidare i all oändlighet.

Självklart är jag lika påverkad av den normen som de flesta andra, om än inte lika hjärntvättad som bönderna framstår på teve. För skillnaden mellan dem och mig är att jag brister i tron.

För jag tror inte på det där. Det fanns en tid när jag ville tro på det, just eftersom det var det normala. Nu känner jag istället att den här tanken känns så jävla deppig.

Jag ser framför mig hur de här bönderna (i alla fall som de framställs i TV4:s produktion som kanske inte direkt är så rättvisande) har en fast och cementerad bild av hur livet ska se ut och vad som ska ingå. Jag ser framför mig hur deras vänskapsrelationer blir till en slags utfyllnad för tider när de inte har en partner.

Det verkar som att de tycker att deras liv saknar mening om de nu inte hittar en man eller fru. Och den tanken känns för mig så himla jobbig och ensam. Men framförallt känns den så verklighetsfrånvänd. Är det verkligen kärlek de letar efter? För jag har en stark känsla av att det de söker först och främst är normalitet.

Högt och lågt

2008-10-14T19:04:00.142+02:00

Det fanns en tid när jag såg mig själv som en person med god smak. Jag var indiepoppare, och tyckte att Denniz Pop-musik var paria. Riktig musik gjordes av folk som skrev sina låtar själva och inte log på omslaget till Okej.

Den tiden är förbi. DC++ har fått mig, och antagligen många med mig, att tappa alla hämningar. Låtar som jag aldrig skulle ha drömt om att plocka upp ur reabacken på Megastore hamnar nu på "most played"-listan.

Inte nog med att jag är svag för Backstreet Boys. Jag är också sjukt svag för Britney Spears, N*Sync, Hanson, Shakira och Spice Girls.

Det är dock inte hela sanningen, eftersom min mp3-samling är fullkomlig schizofren. Man skulle kunna uttrycka det som att jag kan konsten att blanda högt och lågt. Problemet är att det gör mig själv helt förvirrad.

Om någon frågar vad jag lyssnar på för musik, brukar jag svara: rnb, reggae och hiphop; ungefär i den ordningen. Jag vill helst framhålla artister som Aaliyah, Gentleman, Talib Kweli och Junior Kelly. Jag kan liksom inte riktigt stå för att jag gillar Pussycat Dolls och "Best of the boybands"-skivan.

Jag kan inte heller gömma mig bakom att det börjar anses vara helt okej att lyssna på eurotechno. För jag har redan gått över till tyngre grejer. Jag lyssnar på musik som är både bortglömd och töntig men inte töntig på ett coolt sätt - jag har gått över från Leila K och Haddaway till Spice Girls och Pink.

En sak som jag har lärt mig är att man måste konsumera den här musiken på rätt sätt. Det går att lyssna hur många gånger som helst på Aaliyah utan att tröttna, men sådan här lätt daterad lättviktig pop, även känd som "förra säsongens Mix Megapol-hits, har en väldigt begränsad livstid. Även för en sucker som mig.

Fem spelningar av Shakiras "Whenever, Wherever" på en dag räcker, därefter infinner sig en lätt rastlöshet. Britney Spears "I'm not a girl, not yet a woman" håller en sådär tjugo lyssningar utspridda över en vecka. Samma gäller för hennes övriga hits.

Särskilt kort livstid har den stora artisten Anastacia - sjukt bra första och andra lyssningen - sedan blir det bara jobbigt.

Några seglivade killar i sammanhanget är Backstreet Boys - "I want it that way" kan man faktiskt lyssna på cirka hundra gånger under en tiodagarsperiod.

För att inte tala om N*Sync - deras "Bye bye bye" och "It's gonna be me" håller i mitt tycke för ett obegränsat antal lyssningar.

Att lyssna på den här musiken har dock sitt pris. Förutom att jag skäms en liten aning för att jag jag gillar den, har jag också märkt att den gör mig lite rastlös och frustrerad.

Jag tror det är det repetitiva i produktionen som gör det.

Det kommer aldrig räcka med galor

2008-10-13T13:09:00.006+02:00

Jag har gått omkring och blivit provocerad av Världens barn-galan, och som vanligt haft dåligt samvete för det. Att "vara emot" välgörenhet är liksom inte helt PK.

Men det jag inte förstår är hur man kan tro att välgörenhet ska hjälpa ANDRA länder ur förtryck och fattigdom, när det var helt andra faktorer som gjorde att Sverige har det förhållandevis bättre idag.

Det var nämligen ARBETARRÖRELSEN och FACKFÖRENINGAR och KVINNOKAMP som gjorde att du och jag och våra barn slipper arbeta i Nike-fabriken för typ 600 svenska kronor i månaden. (Det och att Sverige inte blev kolonialiserat, utan sysslade med lite kolonialism själv.)

Jag slipper formulera vad jag har emot välgörenhet, Johan Croneman har redan gjort det här.

Med eller utan Backstreet Boys

2008-10-10T09:05:00.036+02:00

Om jag fick leva om mina tidiga tonår, skulle jag ha gjort mycket annorlunda. Mest av allt önskar jag att jag hade varit utåtagerande istället för inåtagerande.

I populärkulturella termer betyder det att jag inte alls skulle ha fastnat för Smashing Pumpkins och Manic Street Preachers. Soundtracket till min högstadietid skulle inte ha varit Suedes "Beautiful Ones" eller Pulps "Misfits", och jag skulle inte ha haft en crush på Thom Yorke, sångaren i Radiohead.

Istället skulle jag ha älskat Backstreet Boys. Jag skulle ha valt en favorit (Howie Dorough), tapetserat väggarna i mitt rum (nu vet jag att jag inte skulle ha fått göra det, men ändå) med posters, köpt varje nummer av Okej och blivit bundis med tjejen i min klass som fastnade för alla nya pojkband på löpande band.

Jag skulle ha blivit ett seriöst fan, och kanske ha blivit intervjuad av Fredrik Strage till hans bok. Jag skulle ha varit seriöst förälskad i Howie och haft en scrapbook med foton, konsertbiljetter och tidningsartiklar.

Men tyvärr blev det inte så. Jag får nöja mig med att ha deras Greatest Hits på repeat och posta deras fantastiska genombrottshit "Get down".

Notera hur gästrapparen flyger omkring som ett hologram i luften och sparkar - notera hur han lämnar över rap-stafettpinnen till AJ McLean, hör hur AJ rappar!

Missa inte heller kameravinklarna. Se hur BSB skrevar mot kameran i glansiga jackor, pösiga byxor och stora kängor - så 1996. Kläderna är verkligen jättefula, trots det blir jag sugen på att inventera närmaste Humana Second Hand och köpa en likadan outfit.

Och framförallt. Dansen. Fantastiskt.

Hej folkhem!

2008-10-09T18:08:00.008+02:00

Idag när jag kom in i entrén i mitt hus, såg jag en rosa lapp med med följande meddelande:

Café Stadshagen öppnar månadg 13/10 på våning 1. Vi har öppet mellan 8-9 och serverar frukost till självkostnadspris.

Jag blev mycket glad, och vill härmed tacka Stiftelsen Hotellhem i Stockholm för detta initiativ!

Jag vill sända ett särskilt tack till deras styrelse, som bestämmer vilka krav man ska ställa för att få skriva kontrakt på en lägenhet i mitt hus. För att få bo här och njuta denna frukost på Café Stadshagen (med kaffe, te, smörgåsar osv) krävs som bekant fast inkomst (inga timvikariat godkänns!) eller borgenär, inga betalningsanmärkningar, inga skulder, full sysselsättning och referens från tidigare boende.

Jag tycker att Stiftelsen Hotellhem i Stockholm visar prov på en härlig folkhemsanda! De bjuder gärna på frukost - men först måste man gå från tärande till närande.

Eller från utanförskap till innanförskap, som det heter på nyspråk.

Vi ses på måndag på våning 1 mellan 8:00 och 9:00! Glöm inte legitimation och anställningsbevis!

Lättlunch

2008-10-08T19:15:00.002+02:00

Idag lärde jag mig vad en "lättlunch" är för något. Det är inte en luftig baguette med lite ost och krispig sallad, utan en lättlunch är några öl på torget vid parkbänkarna.

Dålig mottagning

2008-10-08T18:36:00.010+02:00

Igår ringde en vän på mobilen och ville prata om något viktigt. Som vanligt fick jag dålig mottagning just när det var som viktigast och hälften av vad hon sa försvann i brus. Som tur är har jag nu skaffat fast telefon för sådär fjärde gången i mitt liv, just på grund av att det är sjukt dålig mottagning i mitt hus. Min vän ringde upp på hemtelefonen, och vi kunde prata vidare. Tills hennes mobil laddade ur sig och allt blev tyst.

Sånt där hände liksom inte förr. Alla hade fast telefon, man kunde ringa till varandra, man kunde prata tills örat blev rött. Samtalen gick genom trådar som man än idag kan se bölja fram längs vägar och skogar. Och telefonerna kunde aldrig laddas ur, för de behövde inte ens el.

Jag ringde till Tele2 en gång för att klaga på den dåliga täckningen i min lägenhet. "Det står att jag har fem pluppars mottagning men mina samtal bryts ändå!", sa jag till dem. Kundtjänsten på Tele2 brukar vara hjälpsam, men i det här fallet var de översvallande hjälpsamma. De frågade om min adress. Sedan sa de att de skulle ringa till en tekniker som skulle rikta om mobilmasten som närmast mitt hus, så skulle jag få bättre täckning sedan.

Men det var här jag började bli inte så lite misstänksam. Som om de skulle rikta om masten för att en enda stackars kund ringer och klagar! Riktigt så dum är jag inte att jag går på det. Och vad skulle de som fick masten riktad från sig säga då? Då skulle väl rimligtvis deras täckning bli sämre? Och det måste väl vara jättesvårt och ganska dyrt att rikta om en mobilmast, det är väl inget man gör sådär på en kafferast?

Jag hade gärna trott på dem, men det där lät för bra för att vara sant. De drog en vals, om än en bra sådan. Och mycket riktigt är min mottagning lika dålig idag, fastän det har gått ett halvår sedan Tele 2 lovade rikta om masten.

Gud i P1

2008-10-05T12:15:00.004+02:00

Den kristna Guden är i P1. Varje söndag talar han till oss genom en utvald gudstjänst någonstans i landet. Och varje dag klockan tolv på dagen ringer han i en klocka, klämtandet hörs tydligt i min radioapparat. Låtom oss bedja! Fader Vår! Amen! Kärleksbudskap! Nåd! Gudomlighet! Jesus Kristus!

Vad Gud har att göra i public service-radio är dock lite oklart för mig. Varför ska jag lyssna till detta? Förutom att det är helt förkastligt att en så kallat obunden radiokanal gör reklam för Svenska kyrkan, har jag ett rent personligt bekymmer med detta.

Och det är att jag är så lättpåverkad. Gudstjänsten i P1 är en sekt för mig, och jag är en typiskt jagsvag personlighet som låter mig lockas med löften om godis och kärlek.

Idag var dessutom Göran Greider med i programmet och läste en text av Dan Andersson. Sen behövs det bara att Helle Klein dyker upp nån gång och jag kommer aldrig förmå mig att gå ur Svenska kyrkan som jag egentligen borde. Rent principiellt alltså.

Kristen gudstjänst i P1 är självklart, konfessionellt och tar plats på ett sätt som är riktigt provocerande. Minoritetsreligioner dyker upp som kuriosa - man hälsar på i det judiska nyåret i matprogrammet Meny, man berättar lite om ramadan. När det handlar om judendomen och islam i P1, är det alltid på ett journalistiskt sätt. Det är hej och hå, här hälsar vi på hos en minoritet, titta vilken god mat de äter!

Islam och judendomen är förpassat till UR-programmen, medan kristendomen brer ut sig på bästa sändningstid. Är inte det lite konstigt?

Jag har funderat på det där. Förut tänkte jag att det vore väl i så fall inte mer än rätt att sända även böneutropen i som de gör i en del muslimska länder. Men sedan har jag insett att problemet handlar om mer än en rättviseaspekt i vilka religioner som syns och inte syns. Det handlar ju om att det borde vara självklart att ha en icke-konfessionell radio.

Jag tycker man borde ta bort den jävla gudstjänsten i P1. För det här måste ju medföra ändå medför en del så kallat journalistiskt etiska problem. För hur mycket kan man granska Svenska kyrkan om man samtidigt låter dem ha egna program? Det är väl av den anledningen man inte har reklam, att man ska vara oberoende. Hur kan man i så fall försvara att man gör en massa reklam för vår före detta statsreligion? Jag tycker det är mycket märkligt.

Lukta som en riktig tjej

2008-10-02T22:30:00.042+02:00

Nyligen köpte jag en parfym på Internet. Det är en dyr parfym av känt märke. En gång för flera år sedan luktade jag på denna parfym i en affär, och blev helt betagen. Först nu köpte jag den.

Men nu luktar den inte alls så gott som jag tyckte då. Istället känns det som om jag går omkring med en air av kosmetikabutik runt mig. Jag kan inte identifiera mig med den doften.

Och jag vet varför. Den här parfymen luktar som de där tjejerna som gick i min högstadieklass och hade blankt hår, hipsters och höga stövlar. Den luktar som de där tjejernas smink, kläder och hår. Den luktar som att sjunga och dansa med till Spice Girls "Say you'll be there" framför tjockteven. Den luktar som att bo i radhus med ljusa träslag i köket och två närvarande föräldrar.

Parfymen jag har köpt luktar som en "riktig" tjej. Varje gång jag använder den är det som att jag går före, och den riktiga tjejen går efter mig. Sedan tittar jag över axeln men ser ingen där.

Men det kan omöjligen vara jag som luktar såhär sött och gott. Jag med mitt nervösa, grabbiga kroppspråk, mitt bitande på naglarna och mina ben som jag alltid råkar lägga upp på bordet i skolan fast ingen annan gör det.

Såhär luktar min parfym:

Husman

2008-09-27T21:18:00.078+02:00

När jag var liten åt jag ett antal maträtter som jag inte äter länge. Jag äter inte den här maten mest för att jag varit vegetarian periodvis de senaste tio åren. Men också för att ingen annan verkar äta den här maten heller nuförtiden.

På den tiden jag åt den här maten, ifrågasatte jag aldrig min svenskhet. Falukorv, potatismos och pannkakor med sylt och grädde på matbordet gav ingen anledning att reflektera över det.

Det var min mamma som lagade den här maten till mig, mina syskon och dagbarnen. Jag tyckte det var gott, allt utom levergryta.

Jag saknar den här maten ibland. Jag saknar:
Kokt torsk med vit sås med hackat ägg och persilja och kokt potatis till.
Blomkålsstuvning med stekt falukorv och stekt potatis.
Pannkakor med sylt och grädde.
Potatismos med stekt falukorv.
Köttbullar med potatis och brunsås med svamp.
Spagetti med köttfärssås med bacon och kycklinglever.
Rotmos med revbensspjäll.

"This is gonna be a changing day in your life!"

2008-09-25T19:53:00.017+02:00

Allt talar för att jag borde sluta titta på Dr Phil. Om jag tänker efter talar väldigt mycket för att jag borde ha slutat titta för länge sedan.

Jag tittade i alla fall idag. Och det är alltid lika intressant det här med hur Dr Phil ska "hjälpa till" att lösa folks problem. Analysen går ju liksom ut på att folk ska "ta tag" i sina problem. Och Dr Phil sticker inte under stol med vad han tycker om deras beteende. Det här är rätt, det här är fel - Dr Phil vet vad som gäller. Det är "family first", det är "healthy relationships", det är "building a nurturing, loving family", det är "this ain't right!".

Men terapeuter ska ju nu egentligen inte gå ut med sina egna värderingar. Ännu mindre ska de applicera dem på sina patienter. Det gör Dr Phil utan att skämmas, och det har säkert en inte obetydlig del i hans popularitet. För vem vill inte ha enkla lösningar? Och Dr Phils framtoning som en vänlig men samtidigt bestämd och orubblig fadersfigur, ger tyngd, pondus och respekt åt hans värderingar.

Det fanns en tid när jag kunde dras med i det där, om än motvilligt. Jag tittade på hela avsnitt. Jag lyssnade och tog in. Men den tiden är förbi. Numera tittar jag tio minuter åt gången. Och mår faktiskt lite illa.

Ska vi ge de här människorna någon respekt?

2008-09-21T11:21:00.062+02:00

För nästan två år sedan hoppade jag av Socialhögskolan på Stockholms universitet. Det var inte en dag för tidigt, snarare ganska många dagar för sent. Nu läser jag i Gaudeamus nummer 4/2008 om en bekant som också hoppade av därifrån något halvår tidigare. I artikeln står det att han hoppade av på grund av påhopp från en lärare, och säger bland annat: "Om man är transperson, som jag, eller om man är ickehetero eller ickesvensk så kan man bli diskuterad på väldigt obehagliga sätt under lektionerna".

Behöver jag säga att jag känner igen mig? Efter ett par terminer på olika institutioner på universitetet har jag kommit fram till vad det är som gör mig så ledsen och uppgiven, och som får mig att ständigt ifrågasätta ifall jag har någon plats där. Och det är att när man diskuterar människor som inte ingår i "vit medelklass heteroman"-normen på universitetet, gör man det utifrån frågeställningen: "Ska vi ge de här människorna någon respekt?"

Jag har varit med om det tillräckligt länge nu. På Socialhögskolan diskuterades så kallade invandrares vara eller icke vara i det svenska samhället. På JMK diskuteras istället på vilket sätt man ska skildra de så kallade invandrarna i media. Frågeställningen är densamma och svaret låter inte vänta på sig. Svaret är: "Nej. Nej, vi ska inte ge de här människorna någon respekt. Varför skulle vi göra det? Vi sätter dem på undantag som vi alltid har gjort, vi definierar dem som vi vill, det är det som är socialt arbete; det är det som är journalistik."

Och det är lika fascinerande varje gång. Personer som man trodde var måna om att verka "politiskt korrekta" kommer ut som de rasister och homofober de är. Och det gäller såväl lärare som studenter.

Men ansvaret tycker jag är lärarnas, det är deras ansvar att undersöka vad det är för förakt som sitter i väggarna och hur man ska komma åt det. Synd bara att ointresset är så överväldigande stort. Och ointresset är stort även hos studentkåren, vad jag har märkt.

GI-metoden versus Freud

2008-09-18T21:38:00.287+02:00

Jag såg ett debattprogram på SVT för några månader sedan. Ett av ämnena var viktminskning, och vilken metod för detta som egentligen fungerade. Som vanligt stod GI-metoder och stenåldersdieter mot den traditionella lågkaloridieten. Här är GI-metoden den nyare, effektiva uppstickaren i sammanhanget, medan lågkalorikosten är den gamla trotjänaren. GI-frälsta talade här om att det är den enda metod som hjälper för viktminskning, och dessutom hjälper snabbt. Lågkaloriförespråkarna å sin sida har stöd av både Livsmedelsverket och Landstingen, men kritiker menar att den metoden både ger en långsammare och mindre viktminskning.

Och det är ju precis som med KBT, kognitiv beteendeterapi. Förespråkare pratar om KBT som en snabb och effektiv metod, som enligt vetenskapliga studier hjälper mot depression, ångest, tvångstankar, fobier och passande nog även övervikt.

Den gamla ifrågasatta trotjänaren i sammanhanget är då, som ni säkert redan gissat, psykodynamisk terapi. Det är också den terapiform som ska få dig att associera till terapisoffa, Landstinget, Freud och din olyckliga barndom.

KBT å andra sidan är korta behandlingstider, hemläxor, målfokuserat, här och nu, snabba resultat. KBT andas liksom förändring, valfrihet och, just det, liberalism. KBT är helt enkelt psykologins GI-metod. Den är 2008. Medan lågkalorikosten spelar samma roll som den psykodynamiska terapin, som är allt annat än ny.

Som överviktig som ville gå ner i vikt för tjugo år sedan körde man tallriksmodellen, light-produkter, mycket kolhydrater och var rädd för fett. Och fick man problem med ångest eller depression och hade råd eller möjlighet att gå i terapi, var det självklart Freud som gällde. Inget snack om saken.

Det känns som väldigt länge sedan nu.

Söndagsserie

2008-09-17T19:22:00.072+02:00

SVT2 ska börja sända Sopranos igen. Från allra första säsongen, med början idag klockan 22:55. Först tänkte jag att det var väl fantasilöst att köra den igen. Jag har faktiskt tröttnat på Carmela, Tony och doctor Melfi vid det här laget.

Sedan tänker jag på att det har jag nog inte alls. Jag kommer på mig själv med att tänka att det ska bli trevligt att kolla på vinjetten när Tony Soprano åker över New Jersey Turnpike till den där låten med Alabama 3. Igen, och igen och igen åker han över New Jersey Turnpike. Igen och igen röker han den där cigarren som om den inte hade något slut.

Sopranos har varit lite av en snuttefilt för mig, hur mycket jag än ogillar det uttrycket. Jag följde serien när jag gick på gymnasiet, varje söndag klockan 21.25.

Och jag har haft flera snuttefiltar. Innan Sopranos var det "Homicide: life on the street" varje söndag samma tid, samma kanal. Och efter Sopranos var det "Six feet under", den enda serien som jag har sett samtliga delar av och dessutom grät under sista avsnittet. Någonstans däremellan eller efteråt följde jag "Nip Tuck" med varierande resultat.

Vissa perioder av mitt liv minns jag inte alls, eller dåligt, men jag vet vilka TV-serier jag följt. Jag har liksom byggt mitt liv kring SVT:s söndagsserier. Visst, de där serierna var väl bra allihop. Men det kan inte vara sunt att vara helt betingad på det där klockslaget. De där söndagsserierna har varit en rutin som nästan fick betydelsen av en ritual.

Jag börjar tro att SVT skulle kunna sända precis vilken serie som helst på söndagar klockan 21.25, och jag skulle bli slav under den serien no matter what.

Säsong

2008-09-15T21:27:00.004+02:00

Nu börjar det igen. Spelar ingen roll att det inte är vintertid i almanackan, i min lägenhet är det redan hur kallt som helst.

Jag gör som de föreslog i receptionen: tejpar igen ventilen som annars blåser kalluft rakt in i rummet.

Jag gör som jag själv och en bekant i huset föreslog: sätter på ugnen i en kvart, låter luckan stå öppen.

Jag använder alla täcken hela tiden.

Jag går med halsduk inomhus.

Jag funderar på att uppgradera mig från förra vinterns värmefläkt, till en tystgående kupévärmare.

Jag fryser.

Ryan Adams "Oh my sweet Carolina"

2008-09-15T21:03:00.013+02:00

När jag gick på gymnasiet och året efter lyssnade jag och mina klasskompisar på Ryan Adams. Mest albumet "Gold", där Ryan helt ogenerat patriotiskt står framför amerikanska flaggan och böjer huvudet undan kameran. Men också "Heartbreaker", skivan innan, och framförallt den här låten, som på albumversionen är med Emmylou Harris. Jag är, av någon anledning, sjukt svag för sån här musik. Och framförallt textrader som "I've never been to Vegas but I've gambled with my life".

Jag gillade Ryan Adams jättemycket. När jag ser den här videon undrar jag om jag inte har haft en crush på honom?