Riddim driven

Det finns väldigt många saker jag hemskt gärna skulle vilja förstå med reggae. En av dem är hur det här med riddims funkar. En dryg snubbe som visste mycket om musik sa en gång till mig att han inte gillade dancehall, "det är bara samma sak, samma rytm, och sen gör alla olika artister en version av samma låt". Det är väl ungefär lika smart som att säga att hiphop är lika med låtstöld, vilket folk har sagt till mig på fullaste allvar.

Men ja. Den här snubben hade ju ändå en poäng. Varje gång någon reggaeartist får en hit så kan man vara säker på att typ alla andra reggaeartister har gjort en låt på samma riddim. Och jag undrar verkligen hur det går till. Det verkar också så att det är just en eller ett par låtar som blir riktigt bra på ett specifikt riddim. Resten är lite trötta och slentrianmässiga.

Till exempel - hur gick det till när Jah Cure gjorde "To your arms of love" på Guardian angel riddim?

Kanske satt det någon i en studio på Jamaica och meckade ihop ett fett riddim, för att sen kolla i telefonboken och bestämma vem som skulle få komma och jamma först.

Kanske råkade det bli Jah Cure som blev uppringd först. Eller så hade han kanske legat med rätt person? Och så rusade han till studion och jammade ihop världens bästa låt på en kvart, för att han hade sånt flyt den dagen.

Och utanför studion stod Richie Spice, Kris Kelly, Vybz Kartel, T.O.K och Da'ville i en lång rad och suckade och kollade på klockan, otåliga att komma in och göra ett försök med samma riddim. Eller?

Jag träffade en rastafari

I höstas var jag och en vän på firandet av Haile Selassies kröningsdag (Haile Selassie Coronation Day). Firandet ägde rum i en föreningslokal i en förort söder om Stockholm. Några mer kända namn inom Sveriges reggaescen skulle spela; det var Million Stylez och Governor Andy om jag inte missminner mig. Inbjudan fick jag via sms från en bekant, som dock själv uteblev från nämnda fest.

Jag och min kompis kom ganska tidigt till lokalen. Vi slogs genast av att de som stod i dörren och garderoben hade samma slags klädedräkt och samma ljusblå nyans på kläderna. Min kompis frågade, frimodig som han är, vad detta betydde. Han fick ett vänligt svar om att inom rastafarikulturen har årets månader olika färg, och blått var denna månads färg.

Jag kommer ihåg att det var väldigt mörkt i lokalen, även senare när artisterna uppträdde. Lokalen var halvtom och folk gick mest ut och in hela tiden. Annars minns jag av den kvällen att de spelade sjukt bra musik, sådär så jag var tvungen att påpeka det hela tiden och gå och fråga dj:n vad det var för låt han nyss spelade.

Känslan av att vara på ett sektmöte var också närvarande under kvällen. Jag och min vän kände oss lite malplacerade i sammanhanget. Det var mycket dreads. (Vi fick heller inga ragg.)

Ett par veckor efter den här festen ringer min bekant som skickade sms:et. Vi pratar lite, och jag berättar att jag var på Selassie-festen, och undrar vad han hade för sig. Han berättar att han inte hann komma förrän festen nästan var slut. Och det är nu jag begår en blunder.

Jag säger att jag tycker det var lite skumt på festen, det att det kändes lite som ett sektmöte; att de som stod i dörren hade samma nyans på kläderna, att det var så mörkt till och med på scen när Million Stylez spelade. Då säger min bekant: "Känner du till the 12th Tribe of Israel?" och jag säger "nej?" och han säger "det är en rörelse, vi är rastafaris, vi tror på Haile Selassie".

Men kanske är man van vid ett sånt bemötande som rastafari, för vad jag vet blev han inte alls sur för att jag ifrågasatte hans religion. Det är kanske den typ av lugn man får av att vara med i en sekt?

I wanna see you dance, dance, dance

-Ska du inte med ut?
-Nej, jag ska sitta hemma och lyssna på Third World, "Now that we've found love".

Blessed "Reggae time"

Man behöver inte vara jamaican för att vara reggaeartist. Det går att vara svensk, som Daniel "Papa Dee" Wahlgren eller Governor Andy. Eller tysk, som Gentleman.

Man kan till och med komma från Kanada och göra en riktig reggaehit, vilket Blessed bevisar i "Reggae time". Låten är snygg och poppig, om än lite entonig. Och precis som Junior Kellys anthem "Rasta should be deeper" som kom för några år sedan, är den här låten lite av ett anthem om själva reggaekulturen. Någonting ditåt, i alla fall.



För övrigt hörde jag "Reggae time" första gången när jag och en kompis var på en fest till minne av Haile Selassies kröningsdag i höstas. Intressant det här med en sekt som har en egen musikstil, särskilt en som är så fantastisk som reggae att den är helt jävla omöjlig att avfärda. Men den grejen tar vi en annan gång.

Mama Africa

Reggae gillar mig. Min kärlek till rnb och hiphop känns hopplöst obesvarad, men när det kommer till reggae kommer kärleken inte bara från, utan också till mig. Det kan vara för att de som sjunger inte låter så arga, om man bortser från dancehallåtarna, utan väldigt snälla. Det kan vara för att jag är svag för det där med one love och rastafari unite. Eller så är det helt enkelt för för alla de där låtarna om mama Africa.

Varje reggaeartist med självrespekt måste sjunga minst en gång, och helst fler, om Afrika. Låtarna handlar mycket om hur fint det är i Afrika, vilka länder som ligger där och hur mycket kärlek mama Africa har att ge. Man tar också upp hur mycket problem det finns där och vikten av solidaritet med moderkontinenten. Ett stort tema är också slavhandeln som förde förfäderna med sig därifrån. Ibland kan man också bara sjunga; hur är läget mama Africa, du är världens moder och saker i den stilen. Men allra mest handlar Mama Africa-låtarna om att det är dags att åka tillbaka till Afrika. Om längtan tillbaka, hemlängtan, om saknad efter något slags urspung.

I en affär som säljer reggae i Stockholm är ägaren inte från Jamaica utan just Afrika, och han är väldigt skeptisk till detta fenomen. Tilläggas bör att han inte heller bekänner sig till rastafarireligionen. Han säger att de har sjungit om att åka tillbaka till Afrika sen 70-talet, ändå har de inte rört sig ett steg i den riktningen. Det är bara snack, menar han, de skulle inte klara sig en dag om de kom dit. De skulle komma ut på flygplatsen, få en chock och vända igen.

Litegrann grusade det där min romantiserade bild av saken, men mest tyckte jag det var roligt.

Reggae om Afrika, random urval:

Absolut bästa låten: So much love med Hakim (finns att lyssna på på http://www.myspace.com/hakimsmusic . Akon har också gjort en version av den som heter Mama Africa)
Abisha Mama Africa
Anthony B feat. Garnet Silk & Buju Banton Hello Mama Africa
Capleton, Lets go (Africa)
Junior Kelly African Bound
Peter Tosh Mama Africa
Sizzla Mama Africa (Garden of Eden)