Önskvärd uppväxt

När Alicia Keys möter Ruby Dee i ett program på SVT förra veckan, får vi höra den igen: historien om maskrosblomman som sprängde sig igenom betongen. Det tar inte många minuter av programtiden förrän Keys är just där, tillbaka i uppväxten i Hell's Kitchen i Harlem.

Hon berättar med emfas, något sammanbitet men samtidigt känslofyllt, historien om sin uppväxt. Hon berättar om sin ensamstående mamma, som inte hade någonting men jobbade som en slav för att ge Keys det bästa hon bara kunde ge. Och så får vi se ett kort på mamman och Alicia Keys, tätt intill varandra, leende. Efter det ett par klipp från Keys framgångsrika karriär, sjungandes i ett par tre videor bakom pianot.

Detta är historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten. Den är upphöjd för att man, framförallt ur ett amerikanskt perspektiv, gör helt rätt om man lyckas mot alla odds. Den berättar om hårt jobb, föräldrar som offrar allt för sina barn och framgångssagan som blir sann och sensmoralen är "alla kan ta sig ur gettot bara de jobbar hårt".

Den är önskvärd, för att den berättar en fin och passande historia om en mammas kärlek till sitt barn. En mamma som jobbar dygnet runt för att barnet ska kunna förverkliga sina drömmar, för att sedan berätta historien om det för världen på tv. Detta är den ultimata uppväxthistorien, eftersom den kombinerar den amerikanska drömmen med idealbilden av en mamma.

Och vi har hört den här uppväxthistorien förut. Vid det här laget har vi hört den så många gånger, att den har vuxit till något större än sig själv. Det är den här historien kvinnorna som var gäster hos Ricki Lake förgäves försökte återberätta om sina egna liv när de argumenterade för att "I got two jobs, I pay my own bills, I raise my children to respect God and America".

Men historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten är, i de allra flesta fall, inget annat än en önskedröm och en lögn. Bakom Alicia Keys återhållna tårar och korten på henne och hennes mamma på röda mattan, döljer sig inte bara alla dem från Hell's Kitchen som blev kvar och som inte lyckades få skivkontrakt trots att deras mammor jobbade som slavar. Då och då skymtar antitesen till Alicia Keys uppväxthistora fram, och den personifieras av Eminem.

Det är den besvärande och icke önskvärda uppväxten, som berättar om bitterhet, våld, ilska och mänsklig misär istället för försoning och kärlek. Den här uppväxthistorien är icke-önskvärd för att den berättar vilka fruktansvärda konsekvenser som sociala och psykiska problem kan få för ett barn. Den är besvärande för att den berättar om en mamma som föraktar sitt barn, istället för att visa kärlek.

Den här historien höjs inte upp till skyarna, för den berättar fel historia om familjen. Möjligen kan den tjäna som lite halvskandal eller freakshow, en pinsam teater med offentliga bråk mellan honom och hans mamma. Det är också tydligt att den besvärande och icke önskvärda uppväxthistorien är besvärande även för den som berättar om den, inte bara för de som lyssnar.

Eminem är antagligen väl medveten om att berättar fel historia. I "My Mom" från i våras, rappar Eminem om hur hans mamma är orsaken till hans eget drogmissbruk, men han måste samtidigt ursäkta sig. Han gör det i rader som: I know you're probably tired of hearing 'bout my mom och sorry mom, I still love you though. Och tidigare, i "Cleaning out my closet", börjar en vers med Now I would never diss my own mama just to get recognition, take a second to listen for you think this record is dissin'

Medan Alicia Keys uppväxthistoria växer till något större, blir historier som Eminems mindre än sig själva. Vi kan glädjas med Alicia Keys, det har vi lärt oss. Vi kan få tårar i ögonen av det hon berättar och det är meningen att det hon berättar ska ge oss kraft och mod att ta oss ur vårt eget personliga getto, vilket det än må vara.

Men när vi hör Eminem rappa om sin mamma, blir vi istället illa till mods för vi vet inte var vi ska placera in hans historia. Historien om fattigdom och kriminalitet är en sak, men att till det lägga en historia om en mamma som föraktar sitt barn blir bara för mycket. Och när det kommer till kritan spelar det heller ingen roll hur sant eller falskt det han säger om henne är.

Det som spelar roll är att hans historia är besvärande och inte önskvärd. Dels för att den berättar fel historia om mammor, och dels för att den vittnar om att man inte alls måste ha en mamma som offrar allt för att ta sig bort från misären och in på MTV.

2 x Walking in Memphis

Förutom "Africa" med Toto är den här låten (båda versionerna, lika mycket) en av mina guilty pleasures.

Promoe outar sitt klassförakt

Jag har alltid haft svårt för Promoe. Jag tyckte aldrig om Looptroop heller, av samma anledning som jag störde mig på annan politiskt korrekt vänstermusik. Looptroop var såna man bara skulle tycka om, på samma sätt som man bara skulle älska Manu Chao och Tracy Chapman. Jag fattade aldrig det där. Vad jag däremot fattade var att Promoe och Looptroop var vänsterpolitiskt korrekta. Jag förstod det som att de var radikala, och hade en klassanalys av samhället.

Därför undrar jag lite hur Promoe tänker nu, när han ägnar en hel låt åt rent och skärt klassförakt. För det är väl en låt om (fördomar om) arbetarklassen han har gjort, när han i "Svennebanan" rappar saker som en riktig stilikon med silikon, bor i samma stad som du vill ifrån och kunskap från wikipedia, tonårsgraviditet och minnesluckor barn med syrran vill alltid vara kvar i fyllan?

Jag sitter inte inne med sanningen, men i mina öron verkar det inte bättre. Med det sagt, inser jag att den här låten kanske beskriver mer än bara Promoes klassförakt. Den kanske säger något om den utomparlamentariska vänsterns, och därmed delvis mitt eget, klassförakt. Där är "genuin" arbetarklasskultur som fotboll, ölhävning, sillunch på första maj och att läsa arbetarförfattarna lika med hög status - det där har redan beskrivits i "En knuten näve i fickan". Har man däremot andra intressen, som att åka på kryssning, längta till semestern i Thailand, spara pengar till silikonbröst och vara allmänt obildad står det inte lika högt i kurs.

Men nu verkar det inte direkt vara så att Promoe är ute efter att rannsaka varken sig själv, eller den rörelse han agerat soundtrack åt. Svennebanan är och förblir en låt som beskriver hur mycket Promoe stör sig på arbetarklassen och den outbildade medelklassen. De där andra, som är avundsjuka på överklassen och spyr utav dagen-efter-piller.

3 x Ray LaMontagne

Jag är en amerikansk eller kanadensisk singer-songwriterkille. Mitt namn är Ray, Ryan eller vad som helst på R. Jag skriver textrader som "I've been thinking some of suicide, but there's bars out here for miles" och "I never learned to count my blessings, I choose instead to dwell in my disasters" utan att skämmas det minsta.

Det är jag och min gitarr, och jag spottar ur mig skiva efter skiva som låter ungefär likadant, men ändå är ganska bra. Varannan eller var tredje låt har ett tjejnamn. Annars handlar mina låtar mest om att sticka iväg, om ödsliga städer, om kärlek och om att känna sig ensam. (Låtarna passar bäst att lyssna på när man åker tåg.)

Musik som får tyst på mig

Jag är tydligen känd för att prata sönder filmer och tv-program. Men det finns saker som får tyst till och med på mig, och det är etiopisk och eritreansk musik. Vardera land har varsitt program på Öppna Kanalen, och så fort de kör igång en musikvideo är jag fast. (Risken att avslöja mig som etnokulturtant tar jag.)

Ryan Adams "Oh my sweet Carolina"

När jag gick på gymnasiet och året efter lyssnade jag och mina klasskompisar på Ryan Adams. Mest albumet "Gold", där Ryan helt ogenerat patriotiskt står framför amerikanska flaggan och böjer huvudet undan kameran. Men också "Heartbreaker", skivan innan, och framförallt den här låten, som på albumversionen är med Emmylou Harris. Jag är, av någon anledning, sjukt svag för sån här musik. Och framförallt textrader som "I've never been to Vegas but I've gambled with my life".

Jag gillade Ryan Adams jättemycket. När jag ser den här videon undrar jag om jag inte har haft en crush på honom?

Varför heter min blogg så konstigt?

Det är för låten med samma namn med De La Soul, "Talkin bout hey love". Det var Eazy-E som kom på namnet innan hon lämnade byggnaden, så att säga.

Avslappningen efter gympan

När jag gick på mellanstadiet hade vi en gympalärare som hette Roger. Han är fortfarande den enda gympalärare jag haft som inte har varit direkt ond. Roger var ganska snäll faktiskt, ett lysande undantag från en lång rad av despoter som inte kunde begripa varför jag inte kunde hänga i ringar eller varför jag inte ville ge mig på att snurra 360 grader runt den livsfarliga barren.

Roger avslutade varje gymnastiklektion med avslappning. Det betydde att vi fick ligga utspridda i en nersläckt gympasal och känna eftersvetten klibba mot golvet och lyssna på kärleksballader. Men Roger var nu inte bara snäll, han hade också bra musiksmak. Vi fick höra klassiker som
Mauro Scoccos "Tess" och Whams "Careless Whisper", men inget kunde gå upp mot följande tre storverk; för evigt inristade i mitt minne.

Nummer 3: Chris De Burgh - Lady In Red



Nummer 2: Tommy Nilsson - Öppna din dörr



Nummer 1: Mariah Carey - Without you

Nelly "Wadsyaname"

Jag vet inte vad det är Nelly gör, men i den här låten gör han det bra. Det är kanske för att jag är svag för hiphop som inte låter som hiphop? Eller för rappare som inte rappar? Till skillnad från P Diddy är ju Nelly också rätt så het. Dessutom låter det som att han rippat pianot från den där K-Ci & Jojo-dängan jag brukar tjata om.

Orishas "Cosita buena"

Mitt förhållande till musik på spanska är minst sagt komplicerat. Mer än en gång har jag hävt ur mig föraktfulla kommentarer om "latinomusik" och om hur trött jag var på att tvingas lyssna på Manu Chaos "Clandestino" om och om igen på varenda alternativ fest på gymnasiet.

Det hänger nog ihop till mitt komplicerade förhållande till det spanska språket. Till exempel verkar det inte bättre än att jag kan lite spanska fastän jag är övertygad om att jag inte kan det. Det är något med uttalet och de här läspljuden som jag inte behärskar, och inte minst det vänsterpolitiskt korrekta i att som svensk kunna spanska och vara intresserad av Latinamerika. Så mycket revolutionsromantik, och samtidigt så ofarligt.

Sen hörde jag "Cosita buena" med Orishas, och känner mig beredd att omvärdera en del av mina åsikter om latinomusik, och kanske även mitt förhållande till spanska. Att tycka om den här låten har nämligen sina konsekvenser. Jag är helt enkelt så illa tvungen att leta fram min gamla lärobok i spanska och gå en ABF-kurs om folkrörelser i Latinamerika.

Det går inte att sjunga med i rnb

Jag såg den här videon på MTV när den kom, och blev helt imponerad av hur Usher dansar som värsta Michael Jackson. Låten gillade jag också, men även om den är sådär hittig så insåg jag snabbt att det inte går att sjunga med. Man hinner helt enkelt inte med i texten, plus att det är omöjligt att sjunga tre stämmor samtidigt: "hey ladies, hey fellows" och "pop pop" och "you know they're only jealous...". Man är ju inte mer än människa.

Och det är ett grundläggande problem med rnb. Jag vill inget hellre än ge hals, men det går ju bara inte. Otaliga gånger har vi gett oss i kast med Destiny's Child och Justin Timberlake på olika karaokeställen, bara för att inse att man får vara glad om man träffar någorlunda rätt i refrängen.

Jag antar att man måste åka på fler än ett sånt där rnb-bootcamp för att lära sig, och "Pop ya collar" med Usher är det ultimata exemplet på det.

Rätt musik på rätt date

Vilken musik ska man spela för en date? Det är en fråga som debatterats i långa tider. Jag frågade en vän som svarade "något lugnt". Men det är alldeles för löst uttryckt så jag tänkte ägna några rader åt att reda ut begreppen. Man kan i korthet säga att det beror en hel del på vilken typ av förhållande du är ute efter. Därmed kan man ju vilja signaler olika saker med sitt musikval.

Om du är ute efter ett seriöst förhållande, är det helt i sin ordning att spela K-Ci & Jojo:s "All my life" eller Zapp & Rogers "I wanna be your man" för din tilltänkta. Ett säkert kort är också Gentlemans "Confidence", hela skivan från början till slut. Lauryn Hills "The Miseducation of Lauryn Hill" kan möjligen kännas lite tung, men är å andra sidan packad av den slags stora och komplicerade känslor som brukar sägas utgöra basen för ett parförhållande. Några personliga favoriter är också Third Worlds "96 degrees in the shade", typ allt med Tanya Stephens samt valda delar av Jagged Edges låtar. Om man vill vara särdeles pretto kan man också spela vad som helst med Leela James, India Arie eller Ben Harper.

Men misströsta inte! Även för så kallade lösa förbindelser finns många bra låtar och skivor att spela! En klar favorit är D'Angelos "Voodoo", hela skivan. Det går också bra att spela Mariah Careys "Heartbreaker", eller Ushers "Love in this club". Eller Janet Jacksons "Damita Jo", även här hela skivan. Det kan också vara på sin plats med något skojfriskt - som A Tribe Called Quests hela diskografi eller De La Soul "De La Soul Is Dead". R Kelly och Joe är förstås självskrivna i sammanhanget, liksom John Legends båda skivor.

Och om du inte är säker på vilken slags relation du är ute efter på förhand, finns faktiskt en hel del godbitar att välja mellan också! Jaheims "Still Ghetto" är en klar favorit, särskilt låtarna "Fabulous" och "Put that woman first". En best of-skiva med Aailyah kan heller inte slå fel! Eller varför inte något med Kevin Michael?

Riddim driven

Det finns väldigt många saker jag hemskt gärna skulle vilja förstå med reggae. En av dem är hur det här med riddims funkar. En dryg snubbe som visste mycket om musik sa en gång till mig att han inte gillade dancehall, "det är bara samma sak, samma rytm, och sen gör alla olika artister en version av samma låt". Det är väl ungefär lika smart som att säga att hiphop är lika med låtstöld, vilket folk har sagt till mig på fullaste allvar.

Men ja. Den här snubben hade ju ändå en poäng. Varje gång någon reggaeartist får en hit så kan man vara säker på att typ alla andra reggaeartister har gjort en låt på samma riddim. Och jag undrar verkligen hur det går till. Det verkar också så att det är just en eller ett par låtar som blir riktigt bra på ett specifikt riddim. Resten är lite trötta och slentrianmässiga.

Till exempel - hur gick det till när Jah Cure gjorde "To your arms of love" på Guardian angel riddim?

Kanske satt det någon i en studio på Jamaica och meckade ihop ett fett riddim, för att sen kolla i telefonboken och bestämma vem som skulle få komma och jamma först.

Kanske råkade det bli Jah Cure som blev uppringd först. Eller så hade han kanske legat med rätt person? Och så rusade han till studion och jammade ihop världens bästa låt på en kvart, för att han hade sånt flyt den dagen.

Och utanför studion stod Richie Spice, Kris Kelly, Vybz Kartel, T.O.K och Da'ville i en lång rad och suckade och kollade på klockan, otåliga att komma in och göra ett försök med samma riddim. Eller?

L-L-Lorentz

Det är inte Lorentz fel att han ser lite töntig ut. Hur gammal kan han vara, fjorton år? Jag är i alla fall väldigt svag för hans nasala, loja, lite snobbiga, släpiga och samtidigt snabba sätt att rappa. Den här M. Sakarias hamnar obevekligen lite i bakgrunden.

Jag träffade en rastafari

I höstas var jag och en vän på firandet av Haile Selassies kröningsdag (Haile Selassie Coronation Day). Firandet ägde rum i en föreningslokal i en förort söder om Stockholm. Några mer kända namn inom Sveriges reggaescen skulle spela; det var Million Stylez och Governor Andy om jag inte missminner mig. Inbjudan fick jag via sms från en bekant, som dock själv uteblev från nämnda fest.

Jag och min kompis kom ganska tidigt till lokalen. Vi slogs genast av att de som stod i dörren och garderoben hade samma slags klädedräkt och samma ljusblå nyans på kläderna. Min kompis frågade, frimodig som han är, vad detta betydde. Han fick ett vänligt svar om att inom rastafarikulturen har årets månader olika färg, och blått var denna månads färg.

Jag kommer ihåg att det var väldigt mörkt i lokalen, även senare när artisterna uppträdde. Lokalen var halvtom och folk gick mest ut och in hela tiden. Annars minns jag av den kvällen att de spelade sjukt bra musik, sådär så jag var tvungen att påpeka det hela tiden och gå och fråga dj:n vad det var för låt han nyss spelade.

Känslan av att vara på ett sektmöte var också närvarande under kvällen. Jag och min vän kände oss lite malplacerade i sammanhanget. Det var mycket dreads. (Vi fick heller inga ragg.)

Ett par veckor efter den här festen ringer min bekant som skickade sms:et. Vi pratar lite, och jag berättar att jag var på Selassie-festen, och undrar vad han hade för sig. Han berättar att han inte hann komma förrän festen nästan var slut. Och det är nu jag begår en blunder.

Jag säger att jag tycker det var lite skumt på festen, det att det kändes lite som ett sektmöte; att de som stod i dörren hade samma nyans på kläderna, att det var så mörkt till och med på scen när Million Stylez spelade. Då säger min bekant: "Känner du till the 12th Tribe of Israel?" och jag säger "nej?" och han säger "det är en rörelse, vi är rastafaris, vi tror på Haile Selassie".

Men kanske är man van vid ett sånt bemötande som rastafari, för vad jag vet blev han inte alls sur för att jag ifrågasatte hans religion. Det är kanske den typ av lugn man får av att vara med i en sekt?

I wanna see you dance, dance, dance

-Ska du inte med ut?
-Nej, jag ska sitta hemma och lyssna på Third World, "Now that we've found love".

Det är inte samma sak nu

I mina ögon har Petter har ryckt upp sig rejält nu. Jag har haft lite svårt för honom förut, men nu har jag istället svårt att sluta lyssna på senaste singeln "Goda dagars magi". Vart kommer slingan ifrån, vart kommer slingan ifrån, VART kommer slingan ifrån? Jag googlade fram svaret så ni slipper; det är the Embassy med "It pays to belong". Eftersom jag har klinisk allergi mot indiepop förstår jag inte varför jag börjar gilla Petter just när han börjar sampla indiepop. Men det kanske är mitt undermedvetna som talar.

Musik för morgonen, kvällen och när som helst

I utkanten av en musikkultur förstår man hellre än bra. Smala koder går mig förbi, breda koder träffar mig med en hårsmån. För mig är det här som mest påtagligt med arabisk musik. Låttexterna förstår jag för det mesta inte alls, men då och då ett enstaka ord eller en hel mening. Jag frågar mig, vad ska jag göra med den här informationen? När det är en riktigt bra låt kanske jag försöker sjunga med, och känner mig som när jag som sexåring roade mig med att sjunga "på engelska".

Men det är inte bara texterna som skapar frågetecken, utan också själva konsumtionen. Jag och en kompis har nämligen från två oberoende källor fått veta att när man lyssnar på de klassiska arabiska artisterna Oum Kalthoum och Fairuz, sker detta vid speciella tider på dygnet.

Man lyssnar på Fairuz på morgonen, och på Oum Kalthoum på kvällen och natten. George Wassouf, en mer nutida arabisk artist som i mina öron låter typ likadant, kan man däremot lyssna på till exempel i bilen, eller lite när som helst under dagen.

Men varför? har vi frågat. Vad är anledningen till detta? Förklaringen är att Fairuz "passar bra" på morgonen. Om man lyssnar på henne på morgonen så får man en bra start på dagen:



Ungefär samma förklaring fick vi med Oum Kalthoum; hennes tårdrypande, sentimentala musik
"passar bäst på kvällen".


Det är just den här typen av kryptiska förklaringar som man får nöja sig med. Jag är inte uppvuxen med den här musiken, och det enda jag kan säga säkert är att det verkar handla om att få till rätt känsla. Jag har lyssnat på Fairuz och Oum Kalthoum och försökt förstå, men jag inser att jag inte kommer närmare svaret än såhär. Jag befinner mig i cirkelns utkant, jag trevar i mörkret.

Intressant nog omgärdas inte populärmusik som Khaled eller Cheb Mami med den här typen av tidsmässiga förhållningsregler. Men här handlar det ju å andra sidan om raï från Nordafrika, och inte finkulturell musik från Egypten och Libanon:

Zapp & Roger & K-Ci & Jojo

Ordet "duo" har för mig alltid haft en lätt töntstämpel. Kanske för att jag förväxlade det med ordet doa? Eller för att det får mig att tänka på hastigt hopplockade akter i Melodifestivalen.

Jag är ju nu inte den som har stenkoll på musikhistorien, men jag har en känsla av att det här med duos var mer hett förr, särskilt inom rnb. Att ha ett "&" efter sitt namn och någon som wailar ikapp med en på scen känns inte direkt 2008.

Och det är faktiskt synd. Det finns en dynamik i det här med duos som är skamligt underutnyttjad nuförtiden. Det lät till exempel grymt bra i Zapp & Rogers "I wanna be your man" och K-Ci & Jojo med "All my life".

(Notera Roger's "impressive use of the talk box", som Wikipedia refererar till.)

Mariah Carey "E=MC2"

Det är inte lätt att gilla rnb. Det är så mycket som är hellre än bra, så många lama låtar som spelats på alla de där 18-årsklubbarna, så mycket trött bump'n'grind till midtempo-låtar utan hook, melodi eller känsla. Det är få låtar som håller måttet, och när de gör det kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör dem så bra.

Då är det tur att Mariah Carey finns. Hon följer upp "The Emancipation of Mimi" med en skiva med ett ännu mer corny namn; "E=MC2". Och jag är fast efter första låten.

"E=MC2" är rnb när den är som bäst, rnb enligt regelboken. Mariah blandar tunga klubb-anthems med smöriga ballader och midtempolåtar som "Touch My Body", alltihop snyggt inramat med den där flöjtsången som brukade vara hennes gimmick.

Första låten "Migrate" är den där låten som får dig upp på dansgolvet fastän du inte riktigt vågar - lyssna på vilken låt som helst på skivan och du kan se dig själv med drinken som ingick i priset du betalade för inträdet, ute på ett dansgolv alldeles för nära en person du inte vet vad den heter i förnamn. Den här skivan får dig att vilja ta på dig tubtopp, stretchjeans, alldeles för mycket smink; say no more.

Om någon fortfarande undrar är det inte längre pinsamt att älska Mariah. Lång tid har gått sedan min högstadiekompis kallade hennes "Musicbox" för "skamskiva" och gömde den nederst i skivsamlingen.

Och för övrigt är det ju inte längre pinsamt att ha dålig smak. Därför kan jag utan omsvep erkänna att jag alltid har gillat Mariah Carey. Jag gillade hennes "Hero", innan hon fattade att hon skulle göra smart rnb, innan både "Heartbreaker" och "We belong together". Jag gillade henne i höghalsat, jag gillade henne med kläder och utan kläder, med Tommy Motola, utan Tommy Motola.

Jag gillade henne utan de creddiga producentnamnen, och jag gillar henne med Jermaine Dupri och T-Pain. Jag gillade henne innan jag visste vad ordet "producent" betydde och ja, jag gillade henne innan jag fattade att hon är svart.