Ur DN idag:
"En till sommarvärd som lyser upp inför frågan om vad hon ska spela för musik är länspolismästare Carin Götblad.
-Jag ska bland annat spela Bob Marleys 'I shot the sheriff!'"
torsdag 12 juni 2008
tisdag 10 juni 2008
What's my name?
Jag har länge funderat på att skaffa ett mer kommersiellt gångbart namn för den här bloggen. Men både "Manic panic" och "Cell block four" var tyvärr upptaget på blogger, så nu behöver jag er hjälp att komma på ett namn! Jag svarar på alla brev! Och om jag inte får några brev, svarar jag ändå!
Vad ska den heta? Alla nya förslag mottages tacksamt. Mina egna, mycket trevande och taffliga förslag, är som följer:
1. MC Gusto
2. Leilaleilaleila
3. Letsgetelectric
4. Ditt förslag här!
Tack och förlåt!
Vad ska den heta? Alla nya förslag mottages tacksamt. Mina egna, mycket trevande och taffliga förslag, är som följer:
1. MC Gusto
2. Leilaleilaleila
3. Letsgetelectric
4. Ditt förslag här!
Tack och förlåt!
söndag 8 juni 2008
Killar som skämtar om brytning på SR Metropol
Jag har ett ambivalent förhållande till SR Metropol. Det kan bero på att jag mest lyssnar på den på dagtid på lördagar och söndagar. På lördagar är det Martin Bentancourt som pratar i radion, på söndagar är det Houman Sebghati. Båda kan sägas gå under titeln hiphopartist slash programledare. Först och främst vill jag säga att det är tråkigt att man inte kan leva på hiphop i Sverige, utan att alla rappare måste jobba med media. Är det här någon form av AMS-projekt?
I alla fall. Bentancourt hade jag svårt för i början, men nu börjar jag fatta grejen. Han är smart, och rolig på ett smart sätt. Houman Sebghati känns lite mindre självklar. Ibland säger han saker som är så sjukt smarta och insiktsfulla att jag faktiskt rycker till. Andra gånger är han, för att citera en kompis, helt oprofessionell.
Det är egentligen väldigt olika ton i Bentancourts och Sebghatis program, men de har ändå flera saker gemensamt. Bentancourt kör mycket grejer som bygger på skämt om olika slags brytningar. Han, eller om det är någon annan, gör en oslagbar latinobrytning som har en nästan beroendeframkallande effekt på mig. Sebghati kör med nyheter från Hässelby, och lite loja imitationer av hur "svennar" och "invandrare" kan prata.
Jag tycker såna skämt är jätteroliga. Men mitt skratt fastnar lite i halsen. De som kör de där skämten, och de som härmas, är uteslutande män.
Pratar inte tjejer med brytning? Kommer inte tjejer från förorten? Får inte tjejer skämta om invandrarskapet i SR?
Är det ens meningen att jag ska tycka att det är roligt? Jag menar, jag är ju inte inkluderad. Det är lite som att titta på herrfotboll. Man tittar in på matchen, och står obevekligen utanför hela jävla konceptet.
Det är verkligen som Nour El-Refai sa i ett debattprogram om kvinnliga komikers vara eller icke vara (ja, det var verkligen den frågeställningen som programmet utgick ifrån): "Det är som om jag har fittan i ansiktet".
Precis så är det. Men jag börjar tröttna på att Bentancourt och Sebghati trycker upp sin kuk i ansiktet på mig varje helg. Utan att det kommenteras, ifrågasätts eller ens erkänns att det är precis så det går till.
I alla fall. Bentancourt hade jag svårt för i början, men nu börjar jag fatta grejen. Han är smart, och rolig på ett smart sätt. Houman Sebghati känns lite mindre självklar. Ibland säger han saker som är så sjukt smarta och insiktsfulla att jag faktiskt rycker till. Andra gånger är han, för att citera en kompis, helt oprofessionell.
Det är egentligen väldigt olika ton i Bentancourts och Sebghatis program, men de har ändå flera saker gemensamt. Bentancourt kör mycket grejer som bygger på skämt om olika slags brytningar. Han, eller om det är någon annan, gör en oslagbar latinobrytning som har en nästan beroendeframkallande effekt på mig. Sebghati kör med nyheter från Hässelby, och lite loja imitationer av hur "svennar" och "invandrare" kan prata.
Jag tycker såna skämt är jätteroliga. Men mitt skratt fastnar lite i halsen. De som kör de där skämten, och de som härmas, är uteslutande män.
Pratar inte tjejer med brytning? Kommer inte tjejer från förorten? Får inte tjejer skämta om invandrarskapet i SR?
Är det ens meningen att jag ska tycka att det är roligt? Jag menar, jag är ju inte inkluderad. Det är lite som att titta på herrfotboll. Man tittar in på matchen, och står obevekligen utanför hela jävla konceptet.
Det är verkligen som Nour El-Refai sa i ett debattprogram om kvinnliga komikers vara eller icke vara (ja, det var verkligen den frågeställningen som programmet utgick ifrån): "Det är som om jag har fittan i ansiktet".
Precis så är det. Men jag börjar tröttna på att Bentancourt och Sebghati trycker upp sin kuk i ansiktet på mig varje helg. Utan att det kommenteras, ifrågasätts eller ens erkänns att det är precis så det går till.
fredag 6 juni 2008
Alla som har sett Leila K
Jag kanske borde släppa dethär med Leila K, men jag kan inte. Nu har jag dessutom kommit på en till grej med alla som snackar om att de sett henne.
Det börjar kännas som med Woodstock. Typ en miljard människor säger att de har varit där, men det är omöjligt att så många kan ha varit där; de skulle inte ha fått plats. Typ lika många stockholmare säger sig ha sett/pratat med/ blivit bestulna av Leila K. Hur troligt är det egentligen att de talar sanning?
Det börjar kännas som med Woodstock. Typ en miljard människor säger att de har varit där, men det är omöjligt att så många kan ha varit där; de skulle inte ha fått plats. Typ lika många stockholmare säger sig ha sett/pratat med/ blivit bestulna av Leila K. Hur troligt är det egentligen att de talar sanning?
torsdag 5 juni 2008
I Gröndal och Sätra kindpussar vi varandra
I gårdagens På Stan skriver Märta Myrstener om hur skönt det var att flytta från Gröndal till Sätra. I Gröndal, skrev hon, var hon ständigt medveten och påmind om "sitt eget, och hela medelklassens livsprojekt och naturligtvis sina egna misslyckanden på samma område". Där blev hon påmind om hur hennes MacBook inte var av allra senaste modell, om vilken social kontroll som rådde och hur hon försökte göra utfall mot den - bara för att bli än mer insnärjd i densamma.
I Sätra upplever hon istället en befrielse av att inte känna till kulturkoderna, inte veta vem som är palestinier eller syrian, och vems parabolantenn som är finast. Hon skriver vidare om hur hon där blev trackad av några mellanstadiekillar, och avslutar krönikan med "Och jag tänkte att om jag ändå måste bli objektifierad blir jag det hellre av fyra mellanstadiekillar som skriker "din göt" äna av min egen sort".
Och jag kan bara gratulera. Det måste vara så skönt att kunna definiera och avgränsa sig själv så pass mycket att man vet var man hör hemma, och var man befinner sig i utkanten. Jag tänker ibland att jag skulle ge min högra hand för att få känna så.
Sen tänker jag att jag är ju bara för löjlig. Jag går på samma JMK som Märta Myrstener, jag rör mig till och med i utkanten av hennes kretsar, och statistiskt sett tillhör vi samma svenska medelklass.
Men grejen är att jag kan för mitt liv inte förstå vart jag borde befinna mig för att inte känna mig som en katt bland hermelinerna. Jag har gått genom livet tillsammans med medelklassen men alltid känt mig som en privatskoleelev på stipendium. Jag har lärt mig de där koderna utan att förstå dem, som en autist lär sig varför man ska prata om vädret.
På samma sätt har jag lärt mig skillnaden mellan syrianer och palestinier, iranier och araber, hur man firar persiskt nyår och vad Eid El Kebir är för något. Jag har tittat ändlösa timmar på parabol-tv från hemlandet utan att förstå någonting, men antagit att det är något som jag borde göra.
Jag skulle säkert snappa upp de platsspecifika koderna för Gröndal eller Sätra om jag bodde där, men jag skulle inte kunna relatera till någon av dem. Jag skulle inte känna mig hemma, och antagligen inte heller borta. Det är nog det som är att ha en "identitet"; att veta var man INTE hör hemma. Därför kan jag bara säga; grattis, Märta Myrstener!
I Sätra upplever hon istället en befrielse av att inte känna till kulturkoderna, inte veta vem som är palestinier eller syrian, och vems parabolantenn som är finast. Hon skriver vidare om hur hon där blev trackad av några mellanstadiekillar, och avslutar krönikan med "Och jag tänkte att om jag ändå måste bli objektifierad blir jag det hellre av fyra mellanstadiekillar som skriker "din göt" äna av min egen sort".
Och jag kan bara gratulera. Det måste vara så skönt att kunna definiera och avgränsa sig själv så pass mycket att man vet var man hör hemma, och var man befinner sig i utkanten. Jag tänker ibland att jag skulle ge min högra hand för att få känna så.
Sen tänker jag att jag är ju bara för löjlig. Jag går på samma JMK som Märta Myrstener, jag rör mig till och med i utkanten av hennes kretsar, och statistiskt sett tillhör vi samma svenska medelklass.
Men grejen är att jag kan för mitt liv inte förstå vart jag borde befinna mig för att inte känna mig som en katt bland hermelinerna. Jag har gått genom livet tillsammans med medelklassen men alltid känt mig som en privatskoleelev på stipendium. Jag har lärt mig de där koderna utan att förstå dem, som en autist lär sig varför man ska prata om vädret.
På samma sätt har jag lärt mig skillnaden mellan syrianer och palestinier, iranier och araber, hur man firar persiskt nyår och vad Eid El Kebir är för något. Jag har tittat ändlösa timmar på parabol-tv från hemlandet utan att förstå någonting, men antagit att det är något som jag borde göra.
Jag skulle säkert snappa upp de platsspecifika koderna för Gröndal eller Sätra om jag bodde där, men jag skulle inte kunna relatera till någon av dem. Jag skulle inte känna mig hemma, och antagligen inte heller borta. Det är nog det som är att ha en "identitet"; att veta var man INTE hör hemma. Därför kan jag bara säga; grattis, Märta Myrstener!
måndag 2 juni 2008
Jag såg en ny dimension i "Ondskan"
Efter en lång studievecka la jag mig i fredags framför teven i min smutsiga soffa. Jag började kolla på ungefär fyra olika kanaler samtidigt, blev lite ledsen för att "A shot at love with Tila Tequila" redan hade gått och fastnade sedan framför den svenska filmen "Ondskan", baserad på boken med samma namn av Jan Guillou.
Sist jag såg Ondskan var nog när den gick på bio. Jag minns då att jag var skeptisk till de bristfälliga skådespelarinsatserna. Framförallt Andreas Wilsons prestation lämnade en hel del övrigt att önska. Killen som spelade hans rumskompis Pierre Tangy kändes också väldigt "hej jag läser direkt från manus".
Om sanningen ska fram har jag samma förhållande till svensk film som till låten "Young folks" med Peter, Bjorn and John. Med andra ord: jag tål inte svensk film. Jag känner att det börjar klia i kroppen och jag får svårt att koncentrera mig på ett sätt som aldrig händer när jag tittar på dokusåpor eller sitcoms (amerikanska). När jag tänker efter har jag svårt att koncentrera mig på film överhuvudtaget. Det mesta av innehållet brukar gå mig förbi.
I vilket fall. Jag minns det inte som att Ondskan lämnade något bestående intryck på mig. Men nu, ett par år senare, tyckte jag mig se en ny dimension i filmen. Jag förstod den.
Jag förstod det lidande som Andreas Wilsons karaktär gick igenom, jag förstod hur jobbigt det var för honom att inte passa in, jag kände med honom i hans oförmåga att rätta sig i ledet och acceptera auktoriteter. Framförallt levde jag mig in i den punkt i filmen när han blivit relegerad, men kommer på att han kan ringa till sin advokat (Kjell Bergqvist).
Advokaten dyker upp på skolan, och ordnar upp Andreas Wilsons situation. Han är verkligen räddaren i nöden här. Han är rättvisan själv, helt enkelt.
En känsla av eufori spred sig då i min kropp, och jag kände att jag rycktes med. Jag kände att jag kunde relatera till nästan allt som Andreas Wilson gick igenom.
Jag förstår nu att jag måste ha växt som människa. Inte bara kan jag titta på en svensk film och följa med i handlingen utan att få utslag (jag fortsatte kolla även efter TV4-nyheterna), men jag kunde också se ett djup och en känsla i filmen som jag inte sett förut.
Fast om jag ska vara ärlig känns den grejen lite småjobbig. Jag känner mig töntig, och lite blödig.
Sist jag såg Ondskan var nog när den gick på bio. Jag minns då att jag var skeptisk till de bristfälliga skådespelarinsatserna. Framförallt Andreas Wilsons prestation lämnade en hel del övrigt att önska. Killen som spelade hans rumskompis Pierre Tangy kändes också väldigt "hej jag läser direkt från manus".
Om sanningen ska fram har jag samma förhållande till svensk film som till låten "Young folks" med Peter, Bjorn and John. Med andra ord: jag tål inte svensk film. Jag känner att det börjar klia i kroppen och jag får svårt att koncentrera mig på ett sätt som aldrig händer när jag tittar på dokusåpor eller sitcoms (amerikanska). När jag tänker efter har jag svårt att koncentrera mig på film överhuvudtaget. Det mesta av innehållet brukar gå mig förbi.
I vilket fall. Jag minns det inte som att Ondskan lämnade något bestående intryck på mig. Men nu, ett par år senare, tyckte jag mig se en ny dimension i filmen. Jag förstod den.
Jag förstod det lidande som Andreas Wilsons karaktär gick igenom, jag förstod hur jobbigt det var för honom att inte passa in, jag kände med honom i hans oförmåga att rätta sig i ledet och acceptera auktoriteter. Framförallt levde jag mig in i den punkt i filmen när han blivit relegerad, men kommer på att han kan ringa till sin advokat (Kjell Bergqvist).
Advokaten dyker upp på skolan, och ordnar upp Andreas Wilsons situation. Han är verkligen räddaren i nöden här. Han är rättvisan själv, helt enkelt.
En känsla av eufori spred sig då i min kropp, och jag kände att jag rycktes med. Jag kände att jag kunde relatera till nästan allt som Andreas Wilson gick igenom.
Jag förstår nu att jag måste ha växt som människa. Inte bara kan jag titta på en svensk film och följa med i handlingen utan att få utslag (jag fortsatte kolla även efter TV4-nyheterna), men jag kunde också se ett djup och en känsla i filmen som jag inte sett förut.
Fast om jag ska vara ärlig känns den grejen lite småjobbig. Jag känner mig töntig, och lite blödig.
Min livsstil
Häromdagen fick jag en insikt. Jag förstod att mitt liv alltid hade sett ut såhär. Jag har aldrig gjort något annat än skrivit uppsats med tre klasskamrater. Min värld har alltid bestått av Garnisonen och möjligtvis vägen till Karlaplan.
Jag har alltid jobbat över och för mycket, jag har aldrig haft några passiva perioder mitt liv. Jag har alltid haft med mig min dator i en ny väska som redan har gått sönder. Det har alltid varit trettio grader varmt, jag har alltid haft på mig för varma skor och jag har alltid haft samma sommarkläder som de tre senaste åren.
Jag har alltid sovit oroligt och vaknat uppstressad. Jag har alltid lagt alla mina pengar på take-away-kaffe och matlådor från Konsum.
Jag har aldrig träffat några andra människor än dem i min uppsatsgrupp, och vi har alltid skrivit uppsats om nätdejting och föreställningar om normalitet. Vi har alltid tryckt på shift och F7 och letat synonymer till "konvention", "uttryck" och "företeelse".
Jag har alltid bott i en lägenhet som jag inte har råd med. Den har alltid varit överbelamrad, jag har aldrig haft tid att städa, jag har aldrig dammsugit eller diskat. Jag har aldrig lagat mat hemma.
Mitt liv har alltid sett ut såhär, det här är det enda jag har gjort, det är det här jag gör.
Jag har alltid jobbat över och för mycket, jag har aldrig haft några passiva perioder mitt liv. Jag har alltid haft med mig min dator i en ny väska som redan har gått sönder. Det har alltid varit trettio grader varmt, jag har alltid haft på mig för varma skor och jag har alltid haft samma sommarkläder som de tre senaste åren.
Jag har alltid sovit oroligt och vaknat uppstressad. Jag har alltid lagt alla mina pengar på take-away-kaffe och matlådor från Konsum.
Jag har aldrig träffat några andra människor än dem i min uppsatsgrupp, och vi har alltid skrivit uppsats om nätdejting och föreställningar om normalitet. Vi har alltid tryckt på shift och F7 och letat synonymer till "konvention", "uttryck" och "företeelse".
Jag har alltid bott i en lägenhet som jag inte har råd med. Den har alltid varit överbelamrad, jag har aldrig haft tid att städa, jag har aldrig dammsugit eller diskat. Jag har aldrig lagat mat hemma.
Mitt liv har alltid sett ut såhär, det här är det enda jag har gjort, det är det här jag gör.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
