Provocerande naiv sexsymbol (spoilervarning Mammut)

Igår såg jag Mammut. Det visar sig att Gael García Bernal spelar samma roll i den som i de andra filmerna jag minns honom från.

Det är som vanligt. Hans rollkaraktär utstrålar samma naivitet, samma uppsluppenhet och samma aningslöshet som förr. Jag får känslan av att Gael García Bernal spelar ett barn om och om igen. Ett barn som följer sina impulser och sällan eller aldrig behöver ta ansvar för konsekvenserna av sina handlingar.

Han spelar ett barn som förföljer granntjejen i The science of sleep tills hon inte vet vad hon ska ta sig till. Till en början ursäktas allt han gör, han ursäktas tills man griper efter skämskudden. För hur långt får killen gå innan någon reagerar - i själva filmen eller i verklighetens filmrecensioner?

Han spelar ett barn i Mammut som bara har råkat hamna i businessvärlden fastän han kommer från en hippiefamilj. Och nu vantrivs han där litegrann - stackars honom! I samma film spelar han ett barn som betalar den prostituerade tjejen i Thailand för att inte jobba mer just den kvällen, han vill att hon ska ta hans pengar och lova att gå direkt hem. Kvällen därpå har han ändå sex med henne, sticker innan hon har vaknat och lämnar lite dyra grejer som tack. Och trots det har jag svårt att frigöra mig från känslan av att hans rollkaraktär ändå är så sympatisk.

Istället för att bli provocerad ligger det mycket närmare till hands för mig att tänka: "Han vet ju inte bättre!" "Han FÖRSTÅR inte!" "Han är så liten och naiv, låt honom hållas!" "Han menar ju bara VÄL!"

Det måste vara för att Gael García Bernal så trovärdigt upprepar rollprestationen som det kreativa, påhittiga, lite galna barnet. Samtidigt är det där barnet gömt i en manskropp så förlåtande snygg att man förstår att han aldrig kommer behöva ställas till svars.

Men - det kanske inte är hans fel, det kanske är regissörernas och manusförfattarnas. Men å andra sidan, det kan inte vara en slump att de väljer just honom till just den här typen av roller.

Jag tycker också Bernal är snygg men jag börjar faktiskt undra vad vi ska med honom till? Har man sett en film med honom, har man sett hela hans skådespelarregister. Och det är som följer: sex utan ansvar, naivitet och ingen som helst impulskontroll.

Hangup på "Brudens far"

Jag har nyligen berättat om hur Wahlströms-boken "Monica 15 år" har format min syn på personlig utveckling för mig som tjej. Det är nu dags att outa nästa populärkulturella hangup från mellanstadiet - filmen "Brudens far" med Kimberly Williams-Paisley, Diane Keaton och Steve Martin från 1991.

Även om jag inte minns "Brudens far" lika kristallklart som "Monica 15 år", så innehåller den en scen som återkommer i min hjärna vid de minst oväntade tillfällen.

Det är en scen när Steve Martin inser att dottern verkligen ska gifta sig, och därmed flytta hemifrån; från honom. Han håller något anförande om att det är såhär det går till och yada yada, och att han måste acceptera det, och att det är något mycket positivt för familjen också eller nåt sånt. Och här vill jag att vi stannar upp.

Det förhåller sig alltså så att dottern inte har flyttat hemifrån ännu, ändå ska hon gifta sig. Först i och med giftermålet skulle hon flytta hemifrån - att överhuvudtaget kunna flytta hemifrån inbegrep ett bröllop först. För mig verkade det här lite märkligt. Jag förstod inte riktigt - var det såhär det skulle gå till?

Och samtidigt, på något skumt sätt, förstod jag det som att jag skulle uppfatta detta som naturligt. Det som Steve Martin verkade vilja inpränta i min hjärna var någon slags ofrånkomlig familjeevolution där man för det första ALLTID lever i kärnfamilj, för det andra ALLTID flyttar från denna kärnfamilj i och med att man ingår ett ÄKTENSKAP. Därmed startar man en ny KÄRNFAMILJ och det är detta som är LIVETS NATURLIGA GÅNG OCH UTVECKLING.

Det är ju nu så med myter och normer, att det är meningen att vi ska uppfatta dem som naturliga. Som mellanstadiebarn, och tyvärr fortfarande idag, hade jag dock svårt att greppa att det är såhär det förhåller sig. Det är ju inte så kul att inse att man är lurad.

Med jämna mellanrum får jag alltså upp den här scenen i huvudet, och inser att det är något fel på mitt liv. Det har ju inte alls gått till som i "Brudens far".

Batman, Batman, Batman

Jag litar så mycket på DN-recensioner och gubbar som tycker olika saker att jag har svårt att se vad som är min egen åsikt om något och vad som är andras. De gånger jag har en bestämd åsikt om saker och ting känner jag mig som en autist. De gånger jag inte tycker som jag föreställer mig att man ska tycka om en viss typ av populärkultur, känner jag mig lite utanför.

Den här kombinationen gör att Batman-hypen blir till total förvirring i mitt huvud. Jag har alltid varit fascinerad av Batman, ända sedan jag och min syster såg tv-serie-versionen från 60-talet varje lördagmorgon och sjöng med i signaturmelodin.

Jag har också tydliga minnen från Tim Burtons Batman-filmer från 80- och 90-talet. Jag minns hur Jokern ramlar ner i ett grönt syrabad i första filmen. Jag minns hur han sedan blir opererad av en doktor i ett läskigt ruckel, utan ordentlig utrustning. Nästa film, "Batman returns", såg jag dubbad till franska med min syster och min pappa när vi var på resa genom Frankrike. Jag minns att jag efteråt sa; "vi såg Batman-filmen och den var jättedålig!" mest för att verka som om jag hade koll. I själva verket gjorde den ett starkt intryck på mig.

Än idag kommer jag ihåg Danny DeVito som pingvinen, jag minns hur han blir lockad med en rå fisk och hur han hugger en person i näsan, jag minns hur klarrött blod rinner nerför hans vita haka. Jag minns sekreteraren Selinas skrämmande förvandling till Catwoman, jag minns hennes konfrontation med Batman på hustaken.

Jag vill ha samma minnen av de nya Batman-filmerna. Så, när "Batman begins" kom på bio gick jag och såg den, och nu idag minns jag absolut ingenting av den. Och häromdagen såg jag "The Dark Knight" och förstod ingenting av andra halvan av filmen. Varken jag eller min kompis som jag såg filmen av förstod heller vad de andra i biosalongen skrattade åt. De skrattar åt Jokern, men hallå; han är ju läskig? Och båda de här filmerna har fått så bra recensioner. Varför kan inte jag också gilla dem?

I ett försök att hitta min Batman igen, ser jag om "Batman returns" med en kompis. Om någon kan ge mig magin tillbaka så är det Pingvinen, Michael Keaton och Michelle Pfeiffer.

Men inte. "Batman returns" är fruktansvärt dålig, med undantag för typ första halvtimmen. Batman själv går mest omkring och ser dum och nollställd ut. Dialogen är pinsamt dålig. Jag och min kompis enas om att problemet med samtliga Batman-filmer, gamla som nya, är att de saknar intrig.

Men tvåan är ju alltid sämre än ettan. Jag vägrar tro att Tim Burtons första Batman-film, den med Jokern, kan vara något annat än fantastisk. Och för att fortsätta tro det borde jag nog låta bli att se om den.

Jag såg en ny dimension i "Ondskan"

Efter en lång studievecka la jag mig i fredags framför teven i min smutsiga soffa. Jag började kolla på ungefär fyra olika kanaler samtidigt, blev lite ledsen för att "A shot at love with Tila Tequila" redan hade gått och fastnade sedan framför den svenska filmen "Ondskan", baserad på boken med samma namn av Jan Guillou.

Sist jag såg Ondskan var nog när den gick på bio. Jag minns då att jag var skeptisk till de bristfälliga skådespelarinsatserna. Framförallt Andreas Wilsons prestation lämnade en hel del övrigt att önska. Killen som spelade hans rumskompis Pierre Tangy kändes också väldigt "hej jag läser direkt från manus".

Om sanningen ska fram har jag samma förhållande till svensk film som till låten "Young folks" med Peter, Bjorn and John. Med andra ord: jag tål inte svensk film. Jag känner att det börjar klia i kroppen och jag får svårt att koncentrera mig på ett sätt som aldrig händer när jag tittar på dokusåpor eller sitcoms (amerikanska). När jag tänker efter har jag svårt att koncentrera mig på film överhuvudtaget. Det mesta av innehållet brukar gå mig förbi.

I vilket fall. Jag minns det inte som att Ondskan lämnade något bestående intryck på mig. Men nu, ett par år senare, tyckte jag mig se en ny dimension i filmen. Jag förstod den.

Jag förstod det lidande som Andreas Wilsons karaktär gick igenom, jag förstod hur jobbigt det var för honom att inte passa in, jag kände med honom i hans oförmåga att rätta sig i ledet och acceptera auktoriteter. Framförallt levde jag mig in i den punkt i filmen när han blivit relegerad, men kommer på att han kan ringa till sin advokat (Kjell Bergqvist).

Advokaten dyker upp på skolan, och ordnar upp Andreas Wilsons situation. Han är verkligen räddaren i nöden här. Han är rättvisan själv, helt enkelt.

En känsla av eufori spred sig då i min kropp, och jag kände att jag rycktes med. Jag kände att jag kunde relatera till nästan allt som Andreas Wilson gick igenom.

Jag förstår nu att jag måste ha växt som människa. Inte bara kan jag titta på en svensk film och följa med i handlingen utan att få utslag (jag fortsatte kolla även efter TV4-nyheterna), men jag kunde också se ett djup och en känsla i filmen som jag inte sett förut.

Fast om jag ska vara ärlig känns den grejen lite småjobbig. Jag känner mig töntig, och lite blödig.

MTV Made goes "Pump up the Volume"

Amerikanska highschoolfilmer i kategorin "ful tjej blir omgjord till snygg av populär kille" brukar vara ganska förutsägbara. Den "fula" tjejen är ju alltid filmstjärnesnygg redan från början. För att bli "snygg" behöver hon bara kasta glasögonen, släppa ut det redan långa håret ur hästsvansen och ta på sig amerikanska modekläder.

Highschoolfilmen "Pump up the volume" med Christian Slater från 1990 är knappast heller någon höjdare ur ett feministiskt perspektiv. Slater känns inte heller helt trovärdig i rollen som skolans enstöring som sänder det populära piratradioprogrammet ur sin källare på nätterna. Alla i skolan älskar programmet - men ingen vet att det är Slater som sitter bakom micken!

Filmens behållning är att den kör lite samma grepp som highschoolfilmer brukar köra på kvinnliga karaktärer, på Slaters manliga. Precis som i "ful tjej blir omgjord till snygg av populär kille"-filmerna är Slater nämligen filmstjärnesnygg redan från början - med undantag för ett par malplacerade glasögon. Hans gymtränade torso, kisande blick och breda haka och käke signalerar inte direkt "skolans tönt". Glasögonen tar han för övrigt av sig när han sänder piratradio.

I kvällens avsnitt av MTV "Made" tar man över stafettpinnen från denna bortglömda filmklassiker. Det handlade om en kille vid namn Brandin Fennessey som ville bli utnämnd till prom king på skolbalen. Under programmets gång förvandlas han från en riktigt kuf och en klassens clown som aldrig varit "intimate" med någon tjej till att se ut som en fullfjädrad pojkbandstjärna.



Men Brandin såg ju inte någonstans ut som en kuf. Istället har han som Slater redan från början en för ändamålet fördelaktig fysik - bred haka, kisande blick, ett snett leende och en yvig kalufs som passar bra med gelé i. MTV tar det tillbaka!

Lika som äpplen

"TV-stjärnan" i SVT1 överraskar med att ha med en livs levande look-alike till den gamla 80-talsskådisen Judge Reinhold (känd från "Gremlins" och "Beverly Hills Cop"):



Och Judge Reinhold såg ut såhär när det begav sig:



Allting stämmer! De utstående öronen, uppsynen, blicken.

Judge Reinhold har jag inte sett sedan jag såg "Fast times at Ridgemont High" (1982) tillsammans med Easy-E på Darlings filmfestival 1998. Varför Darlingredaktionen hade valt ut denna film är för mig fortfarande oklart, den var inte särskilt bra ens då. Trots detta, eller kanske just därför, kommer jag fortfarande ihåg vitala delar av handlingen:

1. En ung Jennifer Jason Leigh övar på en kompis inrådan på att göra en avsugning med hjälp av en morot. 2. En ännu yngre Sean Penn beställer pizza in till klassrummet.
3. Alla hänger i gallerian hela tiden.

En indian i stan

Man skulle kunna tro att min tid på Franska Skolan skulle ha resulterat i en kunskap om och ett intresse för fransk kultur. Så är dock inte fallet. Efter sammanlagt sju år i deras grundskola har jag istället lärt mig att det finns två franska filmer i hela världen. De heter "En indian i stan" och "Min pappa är en hjälte" .



Jag har sett de där filmerna på franskalektionerna hur många gånger som helst. "En indian i stan" fick vi till och med se på bio. Och båda filmerna har gjort ett oförglömligt intryck på mig. Vilka rollprestationer! Vad kul med filmer som "skojar" om fördomar! Vilken rolig humor!

Senare har jag förstått att fransk film betraktas som svår, kulturell, långsam och svartvit. Men för mig är och förblir de Gérard Depardieu, märklig humor och på det en rejäl dos ohämmad exotism och misogyni. Spelar ingen roll hur bra "Infödd soldat" var, den är bara undantaget som bekräftar regeln.

Boomerang

Eddie Murphy har faktiskt gjort en seriös film. Den heter "Boomerang" och är från 1992. Jag har ungefär samma förhållande till Eddie Murphy som jag har till Adam Sandler. Jag förstår inte riktigt, och det de gör är inte roligt enligt mig, ändå kan jag inte sluta kolla. Murphy behöver liksom Sandler ett alldeles eget universum för att komma till sin rätt. Och det är inte "the Nutty Professor" eller "Raw" som är hans rätta element. Det är "Boomerang". Aldrig har Murphy gått igenom rutan som här, aldrig har han varit så suggestiv...

Och det är en väldigt märklig film. Murphy spelar Marcus som arbetar på ett företag där i princip alla hans överordnade är "kraftfulla" kvinnor. Det betyder att de är jättesnygga enligt 80-talslogik, har enorma axelvaddar och går omkring med ett förföriskt, samtidigt spydigt och föraktfullt leende. De "kräver" sex, och de får sex. De utmålas som onda och maktfullkomliga. Murphy's karaktär framställs däremot som rättfärdig, om än godtrogen.

Det finns många guldkorn i denna "seriösa" film, bland annat en scen där Martin Lawrence förklarar varför biljard är ett rasistiskt spel. Och så gör Grace Jones en oförglömlig entré roman style; dragen av fyra män som hon skrikande piskar på.

Jakten på underordning

En massa folk har sagt till mig att "Jakten på lycka" med Will Smith är bra. Bland annat Aftobladet som ger den fyra plus på omslaget. Vad man missade att berätta för mig är att filmens sensmoral är underordning.

Filmen igenom spelar Will Smiths karaktär Chris rollen som den perfekta houseniggern, ursäkta uttrycket. Han slickar röv till höger och vänster, är genomtrevlig mot sina otrevliga vita chefer och andra i överordnade positioner och varje bakslag får honom bara att jobba ännu hårdare, bara för att mötas av ännu större otacksamhet.

Handlingen kretsar kring Chris strävan efter att bli en av tjugo obetalda praktikanter på en börsfirma. När han blivit det är det som den enda svarta i sammanhanget, och därför är det också honom hans chefer vänder sig till när de behöver få kaffe eller donuts serverade eller behöver någon som parkerar deras bil eller betalar deras taxi. Och Will Smith accepterar utan knot; han sväljer förtreten, ler ett ännu större leende och strävar vidare. Och det lönar sig också till slut; han får det han vill ha, men inget sägs om vad han förlorar på vägen.

Och hela filmen går jag och väntar på att han ska få nog, ställa sig upp på kontoret och hålla ett solidariserande brandtal eller åtminstone säga emot en enda gång. Jag vill att hans frustration ska utmynna i uppror. Det gör den inte.

Filmen är en enda lång reklam för den amerikanska drömmen och det provocerar mig. Men som den pessimist jag är kan jag, fastän jag inte vill, ändå tänka att man tjänar på att villigt acceptera sin underordning, slicka vit röv och väja för politik och strukturella analyser. Dessutom blir politiskt uppror så fånigt och otrovärdigt i Hollywood-version. Kanske hade en sådan sensmoral varit en ännu större lögn än den om att alla kan jobba sig uppåt och bli rika och därmed lyckliga.

Vad fattas Adam Sandler?

På TV3 eller TV6 går det nästan alltid en film med Adam Sandler. Igår gick "Anger management" från 2003 med honom, Jack Nicholson och Marisa Tomei. Jag älskar Adam Sandler och jag hatar Adam Sandler. Jag känner mig varm i hjärtat bara av att se på honom, samtidigt som det kryper i hela kroppen och jag vill inget hellre än att byta kanal. Därför har jag hittills inte lyckats se mer än två hela filmer med honom. Och med tanke på hur många han gjort och hur ofta de visas är det lite av en bedrift.

För det är något med Adam Sandler-humorn som inte stämmer. Kanske är det sättet han pratar på, sådär lågt och blygt och hämmat och långt ner i halsen. Kanske är det hans återhållna mimik, eller hans söta leende. Frågan är om det verkligen är humor han sysslar med. Periodvis liksom sugs jag in i killens universum, och det är som om jag suggereras av honom att övertyga mig själv om att, du behöver inte förstå, följ bara med, det behöver inte vara roligt, det kan till och med vara lite jobbigt men följ bara med så ska allt bli bra.

Lika ofta frågar jag mig; vad i helvete menas med det här? Det är inte bara det att det saknas en komisk poäng, filmer kan vara roliga ändå och till och med roligare på ett subtilt sätt, men här är det något annat som fattas. Något vitalt fattas i alla de där produktionerna som han är med i. Och det stör mig att jag inte kan sätta fingret på vad.