Uppfattning, schmuppfattning

Fick förlängt på mitt vick, blev glad. Fick se kontraktet, det står helt korrekt att jag är vikarie för en specifik fastanställd person på redaktionen som ska vara föräldraledig. Minns något om att Journalistförbundet förhandlat fram en regel om "ett vikariat, en vikarie" - det vill säga, att om jag har börjat vicka för en person har jag hört glunkas att regeln enligt kollektivavtalet skulle vara att jag ska fortsätta göra det så länge personen är tjänstledig av samma anledning. 

Tror inte direkt på att detta kommer inträffa, det skulle innebära att jag skulle bli inlasad, vilket jag kan vara väldigt säker på inte kommer ske. Mejlar ändå Journalistförbundet centralt för att kolla vad som gäller och vilka mina möjligheter är; bättre att kolla upp än att gå och undra.

Får ganska snabbt följande svar:  

"Hej!

Journalistförbundets uppfattning är, som du skriver, att ett vikariat ska upprätthållas av en vikarie. Förbundet har förhandlat fram en sådan regel i Public Service-delen av Journalistavtalet, men motsvarande finns inte i XXXXXXdelen, varför det inte finns någon juridisk grund att hävda att det ska vara så även där. Tyvärr fortsätter problemet med utlasning inom vår bransch. Ta gärna kontakt med journalistklubben på XXXXXXXXX om deras erfarenhet av om förlängningar av vikariat görs.

Vänliga hälsningar"

Jag läser det där mejlet och blir bara trött. Journalistförbundets UPPFATTNING är att ett vikariat ska upprätthållas av en vikarie. Jaha, och? 

Seriöst, detta är ett lame ass-svar. Journalistförbundet har alltså inte förhandlat fram något som skulle vara en extremt viktig regel som FAKTISKT skulle leda till att min generations journalister blev inlasade och skulle ha en chans till ett fast jobb. Sedan säger de att den här regeln, som alltså inte finns, är deras UPPFATTNING om hur det ska gå till.

Själv har jag en UPPFATTNING om att jag någon gång inom de närmaste tre åren borde ha en fast anställning någonstans. Jag kan ha den UPPFATTNINGEN hela dagen, varje dag, det kommer inte spela någon större roll för hur det faktiskt blir. För det finns inte, just det, någon "juridisk grund" för det.

Deras uppfattning är också att de är "emot" bemanningsföretag. Men vad hjälper deras UPPFATTNING mig och alla andra i vikariesvängen som jobbar häcken av sig? 

Någon kanske skulle invända att jag borde organisera mig fackligt och jobba för att går åt det håll som jag vill, att uppfattningen så småningom blir en regel. Då vill jag bara säga: Det skulle jag gärna göra. Men tyvärr är det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att ha några förtroendeuppdrag eller organisera mig över tid eftersom jag bara får så korta vick och byter arbetsplats hela tiden.

Vilket i sin tur beror på att marknaden svämmar över av journalister, på att arbetsgivarna är så starka, på att facket är så svagt, på att det är typ kaos. 

Men en uppfattning, det kan mitt fack givetvis ha.

Life is a flower

Den där gamla trista devisen om att "om du inte är vänster som ung har du inget hjärta, om du inte är höger som vuxen har du ingen hjärna" stämmer dåligt när det gäller vad den verkligen avser: politik. I det här samhället är det mer troligt att folk går från socialliberaler som tonåringar till socialister som unga vuxna men hey, det kanske bara är jag.

Däremot stämmer den devisen rätt bra in på mig när det gäller musiksmak, i överförd bemärkelse. Jag tänker på när jag för ett par år sedan försökte lyssna på Suede och kände att det överhuvudtaget inte gick. De har liksom inte alls åldrats med värdighet, det är något i produktionen som låter extremt daterat (och kommer göra tills det blir inne igen). Har dock, liksom större delen av min bekantskapskrets inga problem alls med Take That, BSB, NKOTB, Haddaway, Dr Alban eller för den delen Ace of Base.

Oh, minns uppdelningen mellan bra, kvalitativ musik och dålig, oäkta. Distinktionen mellan dem som skrev sina låtar själva och dem som INTE gjorde det. Mellan dem som spelade instrument och dem som bara dansade och körade lite lamt i bakgrunden. Föraktet mot pojkbanden: "det är inte som att man behöver 5 sångare i ett band direkt". Riktiga, självupplevda texter versus yada yada om nonsens och typ, kärlek och sex. Må så vara att den här diskussionen inte är helt stendöd (lex Lana del Rey) men det är inte direkt som att jag läser musikrecensioner som jag gjorde förut (det vill säga som en bokstavstrogen kristen läser bibeln). Det kan i och för sig också, sorgligt nog, ha att göra med att jag inte längre LEVER någon subkultur, jag har inte den där kollen som jag trodde mig ha innan.      

Hur som helst. Om den musik jag lyssnade på tidigare hängde ihop med en självbild som "en som lyssnar på RIKTIG musik med VIKTIGA budskap och inget jävla skräp" så lyssnar jag enligt den logiken idag på ja, skräp. Jag har helt enkelt blivit höger i musiksmakliga mått mätt. Jag älskar den musik jag tidigare hatade.

Det här är verkligen inget jag tror mig vara ensam om. Däremot undrar jag seriöst hur jag kunde lägga tid och pengar på att gå och Suede 3 gånger, när anthems som dessa var bara ett par millimeter bort på FM-bandet.

I say a prayer with every heartbeat

When you're alone you ain't nothing but alone

Gentrifiera mig, Jonas!

I samband med att Jonas Sjöstedt tillträdde som partiledare sa han till Aftonbladet att han tyckte det var "rätt tråkigt" att bo på Östermalm. Stadsdelen var "stel", tyckte han. I artikeln stod det också att Vänsterpartiet bara hade fått 1,94 procent av rösterna där. Jag kan hålla med om att det är en helt klart "stel" röstsiffra, särskilt i jämförelse med att Moderaterna fick över 60 procent.

Ok, jag må vara sist på bollen, men jag känner att det som måste sägas måste sägas - så vänster jag är: Jonas, om du läser detta så vill jag bara säga att vi gärna kan byta, du och jag! Jag har väntat två månader på att "komma ut ur garderoben" och säga: jag älskar Östermalm! Jag vill också ha en sådan där liten gullig funkisbalkong, två minuter till jobbet och en superdyr Ica med guldfärgade kundvagnar runt hörnet - och pengar nog för att inte stirra mig rödögd på extrapriserna. Jag vill kunna promenera ner till diplomatvillorna vid vattnet i dyra tights och en latte i handen, jag vill ha en sådan där flygig lång frisyr, jag vill också ha persikolen hy som tjejerna som gick på mitt gymnasium och ett tight ass som jag har fått av att gå i en massa stentrappor utan hiss.

Jonas: jag vill ha din stuckatur, din morgonsol och din stadsdels medelinkomst. I utbyte kan du få flytta hit till miljonprogrammet i söderort. Loftgångshus! Nedre botten med jävligt ostel insyn eftersom hyresvärden inte bekostar persienner! Och på min uteplats har de före detta hyresgästerna gett bort sina gamla trädgårdsmöbler till mig, samt även en blomkruka med odefinierbart innehåll och lite möglig mossa.

Det är med andra ord mycket som är ostelt här. Dock kan jag tycka att mycket är ganska tråkigt, och om det vet jag att vi är överens. Det är till exempel tråkigt att jag fick vänta i åtta år på att få bo här. Tråkigt är också att det står en man och tigger utanför tunnelbanan varje morgon, och det är tråkigt att hyresförhandlingarna har strandat och att vi håller andan lite här för vad den retroaktiva höjningen kommer bli.

Tråkigt är också att mitt, såväl som mina föräldrars, hopp om att alla skulle få det bättre och har RÄTT att få det bättre har bytts mot en sådan politisk depression. Den samhällsutveckling som har skett sedan min uppväxt i kommunens dåförtiden någorlunda varma famn har sipprat in i min hjärna. Som så många andra grubblar jag varje dag på en sak: "hur ska JAG få det bra?" Jag oroar mig för hur JAG ska klara mig och få det bättre. Att tänka i ett VI har aldrig varit svårare, och det är just där som högern har lyckat som bäst. I takt med att samhällets trygghetssystem rasar sönder under oss blir vi oroligt upptagna med tanken på JAG JAG JAG, när VI:et i själva verket aldrig har varit viktigare.

Jag känner på ett liknande sätt kring gentrifieringen (SE BILD). Innan ordet var på mångas läppar talade jag om den med emfas; jag förfasades, jag var arg, jag var kritisk. Det är jag fortfarande.

Men jag måste erkänna att jag känner såhär, Jonas: jag när en hemlig dröm om att bli gentrifierad SOM INDIVID. De som vet brukar säga att min förort som helhet redan är på väg dit. Jag tror dem, det finns ett gentrifieringsfik här som jag själv brukar frekventera och hey, jag är medelklass och jobbar med media. Med risk för att låta förmäten - detta förtar inte min känsla av att vara så förbannat jävla utsatt. Den må vara personlig, privat, och mer kopplad till min sinnesstämning och personliga historia än min klasstillhörighet - men, det är en upplevelse jag har och har haft så länge jag kan minnas. (För övrigt missar folk inte en chans att snacka lite skit om Byälvsvägen. Vilket, för er information är rasistiskt. Beware, nästa gång någon kommer med kommentaren "jaha, där ingen vill bo" som kommentar till min adress kommer jag INTE svara artigt.)

Min hyresrätt i allmännyttan är ett styrelsemöte bort, det finns ombildningskonsulter som jobbar för att sälja ut allt jag har. Jag saknar möjlighet att med egna medel köpa en lägenhet - ändå vill jag bli gentrifierad. Det finns en dubbelhet i detta, jag motsäger mig själv, jag vet. Jag är ambivalent. Men. I en politisk verklighet där det står mellan att vara utsatt och att vara gentrifierad skulle JAG JAG JAG lätt välja det senare. För min del får gentrifieringen gärna komma och svepa med sig hela Byälvsvägen - vi är många som förtjänar att ha det sådär bra.

Men vänta, innan ni börjar kasta tomater på mig: det är klart jag vet att det inte är så det funkar. Vi kan ju inte bli gentrifierade här för vi har ju inga cash, inga fasta jobb och inga helsvenska namn. Jag är inte dum i huvudet. Om gentrifieringen tog över hela Bagis skulle vi åka ut med huvudet före.

Återstår bara en sak då, Jonas: kan inte du gentrifiera MIG som INDIVID straight up to Östermalm? Vi måste få till det där lägenhetsbytet snarast! Vore skitbra också för integrationen både här och där och ja, jag lovar att aldrig rösta på Moderaterna.

När jag tänker på Bruce Springsteen

Bruce Springsteen - Dancing In The Dark (1984) by GMRedskins

Jag är en mycket enkel person. Jag gillar amerikanska independent-filmer som utspelar sig på college eller highscool, jag har en dragning till thaiboxning och jag tycker ganska mycket om Bruce Springsteen.

En gång försökte jag skriva ett blogginlägg om att det är en myt att Bruce skulle vara så mycket bredbent rock som ryktet säger. Jag planerade att illustrera inlägget med videon till "Dancing in the dark", som i min mening mest av allt är en snygg poplåt. Upptäckte dock väldigt snart att videon börjar med att Bruce står just bredbent, och ja, fortsätter att göra det genom ungefär hela videon.

Ok, så gick den poängen förlorad. Men jag älskar "Dancing in the dark" ändå. Har till och med sjungit den på karaoke efter att en bekant redan hade sjungit "Tougher than the rest" som jag egentligen hade planerat att göra bort mig med. Och en annan grej med den låten är att jag alltid har tyckt att den handlar om att må dåligt. Sen pratade jag med Easy-E om detta som tyckte att det var intressant/flummigt att jag tyckte att den gjorde det. Hon hade alltid tyckt att den handlar om ett förhållande som blivit dåligt.

Enligt Internet handlar har dock ingen av oss rätt; låten handlar enligt auktoriteten songfacts.com om svårigheten och frustrationen i att försöka få till en hit. Men, det är klart att meningen i slutändan handlar om vad en låt betyder för var och envar.

I vilket fall. Jag har efter mycket funderingar kommit fram till att jag egentligen inte har några problem med att Bruce faktiskt är bredbent. Vilket jag ju nödgas erkänna att han faktiskt är.

Detta eftersom jag av samhället definieras som kvinna. Som feminist definierar jag mig även själv som en kvinna bland andra kvinnor i förhållande till patriarkatet, men, inuti mig känner jag ju då ingen större identifikation med vad den kvinnliga könsrollen vill att jag ska vara. Som väldigt många andra, m a o, och det är heller inte vad denna text handlar om.

Den handlar ju då om mitt förhållande till Bruce, som förra hösten under ett par veckor tog en lite lätt manisk vändning. Jag införskaffade typ hela hans diskografi, lyssnade sönder "Tunnel of love" och pratade om Bruce-låtar så fort jag fick tillfälle. Jag minns tydligt ett tillfälle när jag fick hålla mig för att inte rekommendera en vän som vid tillfället var gravid att hon borde spela Bruce för sitt då ännu ofödda barn. Någonstans där kände jag att det hela höll på att gå lite överstyr, och jag tror att jag konsumerade ännu lite mer 90-tals-rnb för att detoxa mig en aning.

Men, någonstans inom ramen för denna Bruce-period pratade jag med en manlig bekant på en fest. Han tyckte också om Bruce. Vi pratade om vilka av hans låtar och skivor vi gillar, och jag gick väl igång rätt ordentligt som jag brukade göra vid denna period. Min bekant verkade då efter ett tag lite fundersam/obekväm, och sa att han inte gillade att lyssna för mycket på Bruce på grund av att han tycker det är jobbigt att Bruce är så extremt hetero.

Jag minns att jag eventuellt kanske blev lite provocerad, vilket naturligtvis är fånigt. Jag tänkte att jag vill ju få gilla Bruce utan att behöva tänka att han är för hetero för det. All denna 90-tals-rnb:n jag älskar är ju också superhetero och det känns väldigt tråkigt om jag skulle behöva be om ursäkt för att jag gillar den pga detta.

Men. Jag förstår också detta: att lyssna på Bruce kan för mig som definieras som kvinna vara jävligt frigörande. Det är lite som att vara dragking.

När jag lyssnar på Bruce och känner in den livsstil, klädstil och tidsanda som sipprar igenom låtarna är det som att jag för en stund slipper detta ok av att tvingas vara kvinna i patriarkatet.

Jag tänker att jag inte har några jobbiga känslor, inga svagheter i bemärkelsen att någon trycker ner en; jag hoppar in i min gamla Ford och jag är long gone. Jag innehar all makten i att vara SINNEBILDEN av en vit stilig karl med lagom mycket känsloliv; jag är lite känslig men inte mer än att det stör; och all känslighet jag uttrycker är bara jävligt sexig. Jag var arbetarklass, jag hade ett jobb på fabrik men nu är jag störst i världen på bredbent rock och odlar myten om mig själv. Jag har kontroll, jag har koll. Kvinnor älskar mig och män vill vara mig, och så vidare. (Jag har även körkort).

För mig är det här ungefär som att kliva ner i ett varmt bad, eller susa fram i 110 på en rak väg eller båda samtidigt. Jag ser mig inte som ett objekt för den traditionellt manliga heterosexualitet som Bruce utstrålar, för en gångs skull är jag subjektet som utövar den. Och my LORD, vad det är skönt.

För en gångs skull är jag exakt så bredbent jag vill, och, det är klart att det blir en tillfällig befrielse - för mig. Om jag däremot hade varit man hade Bruces uttryck för mig snarare blivit en pockande, påträngande påminnelse om, till exempel: 1. Patriarkatets makt och den makt jag som man i så fall skulle ha i det. 2. Det snäva, begränsande, kvävande, obegripliga i den heterosexuella mansrollen som jag skulle förväntas leva upp till. 3. Medvetenheten om att jag som man förväntas leva upp till 2. för att få tillgång till alla privilegier i 1. (t ex vara "tillräckligt manlig", passa in i "manligheten", vara "hetero"). 4. Skuld.

Men själv kan jag lyssna på "Walk like a man" och känna mig LÄTTAD. Jag känner inga begränsningar i den låten; jag känner bara att den är ungefär det vackraste och sannaste som skrivits om hur det är för mig att vara man.

Välvilja

Det finns saker som olika terapeuter har sagt till mig som jag har hakat upp mig på. En gång fick jag en fråga av en terapeut om mitt boende, som ju då är på Stiftelsen Hotellhems ungdomsbostäder (inte så länge till pga de 4 åren lider mot sitt slut). "Är det ett bra boende?" frågade teapeuten.

Jag hajade till. För om jag skulle svarat att det var ett dåligt boende, vad hade han gjort då? Det är inte som att psykvården hade kunnat skaffa mig ett nytt boende.

Eller den här kommentaren: "du kan ta körkort." Ja, men det är inte som att DU kommer betala mina körlektioner. Det är inte som att DU kommer övningsköra med mig och det är kanske precis det jag skulle behöva för att KUNNA ta körkort.

Det är dock inte som att jag inte förstår att terapi syftar till något annat; att det handlar om en existensiell emancipation och inte något praktiskt stöd – och ännu mindre något ekonomiskt sådant. Men för väldigt många är det precis just det som har saknats.

Jag brukade alltså bli provocerad av den här typen av kommentarer från terapeuter. Förbannad, irriterad och frustrerad. Men nu har ilskan runnit av mig.

Istället känner jag en slags sorg. Deras välvilja – jag kunde inte ta till mig den.

1 jobb, 1 år kvar till pensionen

Min morbror har jobbat på samma jobb i över 35 år. Efter att han tog sin jägmästarexamen har han bara haft ett (1) jobb på Länsstyrelsen i Skåne. Om ett år går han i pension.

Detta faktum. 1 jobb. Needless to say måste jag själv vid 28 års ålder tänka efter länge innan jag vet hur många jobb jag har haft. Dock att jag som INDIVID inte är överdrivet bitter över det, jag är medelklass och hade kunnat välja en säkrare utbildning med fler fasta jobb. Jävligt upprörd över jag dock över principen. Politiken. Helheten. Klassfrågan. Jag minns min mors bevingade ord som hon flera gånger sagt med emfas: ”privata arbetsförmedlingar var FÖRBJUDNA fram till 1992". Med privat arbetsförmedling menar min mor då bemanningsföretag. Man måste älska när hon säger så. (Läs Yarden om inte annat. Samt Elin Grelssons blogg. Och FÖR ÖVRIGT anser jag att tillsvidareanställningar borde vara norm även i journalistbranschen.)

Ok, åter till min morbror. En ingift släkting ska enligt min mormor ha sagt om min morbror att ”han är inte en sådan som avancerar, inte sant?" Det är heller inget som min morbror påstår. Han säger att han medvetet har undvikit att söka chefstjänster. Håller sig numera även borta från rovdjursfrågor för att P4-reportrarna ska ringa någon annan när de försöker hetsa fram en nyhet.

Samma jobb i 35 år. Jag har svårt att greppa detta. Jag sitter i samma soffa som denna man som har haft ett enda arbete på en enda fysisk plats i över tre decennier. OMG.

Jag gillar min morbror. Är kanske även lite lätt rädd för honom. Han kan ryta till, han är lite gubbig, han gillar nog inte för mycket mothugg. Men jag gillar honom. Förra året sa han ”det har varit en jevvla lång högervåg det här”. Han röstar alltid på Vänsterpartiet. Han tycker, BTW, att det inte är något fel alls på Ohly.

Jag berättar att i journalistbranschen blir man utlasad, och att jag jobbar på olika vikariat och därför inte har någon semester. Det är därför, förklarar jag, som jag är supertrött och måste ligga i soffan när jag är på besök hos min mormor i år. Det är därför, berättar jag, som jag inte är särskilt spirituell. Jag är noga med att lägga till ”men man ska inte klaga, jag är glad att jag har jobb”. Och att ”annars kan jag ju börja jobba som kommunikatör, jag kommer och söker jobb hos er på Länsstyrelsen i Skåne”.

Men min morbror tror inte att det skulle vara ett så kul jobb om man inte har jägmästeri som specialintresse; ”då är det nog mer intressant att jobba med media”.

Innan han skjutsar mig till tåget hem frågar han; ”men om man jobbar som vikarie, tjänar man inte ihop några semesterdagar då?”

Jo, svarar jag, men man kan aldrig ta ut dem. Ens roll är att täcka upp, sällan för någon person, men idén är att man ska fylla ett hål. Man hinner inte ta ut semesterdagarna, förklarar jag.

”Vad händer med dem då?” frågar min morbror.

De brinner inne, svarar jag, man får ut dem som pengar.

”Jaha”, säger min morbror och nickar. Sedan skjutsar han mig till stationen.

Spirit of -84

I våras ringde jag CSN och för att diskutera min studieskuld. Ångesten över årsbeskedet ökar liksom exponentiellt ju mer osäkert anställd man är - jag har inga problem med att leva på typ existensminimum, det svåra är att få de pengarna att räcka till en avbetalning på minst 1000 kronor i månaden till CSN.

I vilket fall. Handläggaren jag fick prata med var så snäll och uppmuntrande på ett så självklart och laidback sätt att jag på riktigt fick tårar i ögonen. Efter att ha förklarat vilka alternativ jag hade säger han:

- Men du har ingen jätteskuld, får du bara en normal inkomst kommer det inte vara några problem för dig att betala av den.
- MENAR du verkligen det?! säger jag.
- Ja det tror jag inte kommer bli några problem.

Jag trodde knappt mina öron. Efter att jag lagt på luren lägrade sig ett lugn i min kropp och jag kände en slags tacksamhet. Märk väl att jag inte är ett uns ironisk när jag säger det.

På en osäker anställning jag hade för ett tag sedan hände något liknande. Under en hård och utdragen löneförhandling säger chefen till mig i en bisats "förr eller senare kommer du ju bli tillsvidareanställd någonstans".

Detta är alltså saker jag själv inte vågar tro på: att jag kommer kunna betala av min studieskuld, att jag någonsin kommer bli fast anställd. Jag har svårt att tro att den pessimismen var särskilt utbredd i min föräldrageneration.

Men det finns de som, med illa dolt förakt, menar att det är tragiskt med 80-talister som längtar tillbaka till det samhälle som fanns när vi föddes. Detta vurmande för ett svunnet Sverige skulle alltså vara bakåtsträvande, utvecklingsfientligt och patetiskt.

Jag tillhör nu inte dem. Det borde vara uppenbart för var och en att det snarare är djupt tragiskt att det här samhället har skapat en hel generation som längtar tillbaka istället för att se med någon slags tillförsikt eller hopp på framtiden.

Den där lilla detaljen

Jag jobbar. Jag är tacksam. Jag tackar ja, frågar om fler pass, jag säljer min arbetskraft till höger och vänster. Jag frågar folk jag känner och inte känner om jobb, jag söker sommarjobb i februari och vinterjobb i augusti. Jag ringer och mailar och skickar brev. Jag mailar min handläggare på AMS, jag träffar henne, jag söker kurser, jag skickar fyrtioåttatusen papper till A-kassan.

Jag jobbar. Jag flyttar från stan för ett vick på tre veckor. Kostnaden för den extra lägenheten och tågbiljetterna äter upp en tredjedel av lönen, men jag jobbar.

Jag är sådär tacksam som man ska vara. Jag vikarierar på ett kreativt jobb. Jag vet att det kan vända. Jag har inga problem med att jobba med något annat. Det är inte det som är avgörande; arbetets art, dess innehåll eller den prestige som ligger eller inte ligger däri: villkoren är på en betydande punkt likadana.

Det det handlar om är det där med att vara osäkert anställd, vilket innebär att mitt arbete värderas lägre. Det är det där med att jag inte kan bli sjuk, för då får jag inga pengar.

Det är det där med att jag inte kan ta semester. Det är den där lilla detaljen med att hur hårt jag än sliter räcker det inte för att bli godkänd för en lägenhet hur många decennier jag än stått i bostadskön.

Det är det här med att det skulle kunna fortsätta såhär hur länge som helst.

Lyckade klassresor och misslyckade

Under min uppväxt delade min mamma namn med en känd journalist som skrivit en bok om klass. Namnet är ganska ovanligt, vilket ledde till att posten till journalisten ibland kom fel och hem till oss istället; böcker som min mamma med lika delar dold skam och irritation underlät att skicka tillbaka. Till saken hör att det, om jag minns rätt, rörde sig om böcker som min mamma tyckte var ointellektuella, från någon bokklubb med böcker med glansiga omslag.

Den kända journalisten har gjort en lyckad klassresa, från arbetar- till medelklass. Jag har inte läst boken, trots ett stort personligt intresse av ämnet. Och det beror givetvis på det här med min mamma.

Till skillnad från den kända journalisten misslyckades min mamma nämligen med klassresan. Åren på de mest välrenommerade konstskolorna, arbetarförfattarna i bokhyllan och den politiska organiseringen på 60- och 70-talen förändrar inte detta faktum. Snarare har det gjort det hela så mycket mer uppenbart.

Detta är något som skaver. Istället för konstutställningar, stipendier och inlägg i kulturdebatten blev det underbetald och undervärderad anställning i den kommunala sektorn och senare förtidspensionering. Vännerna från den andra tiden lyste med sin frånvaro. På det valkiga händer, ett självförtroende kört i botten och ett sätt att på en och samma gång se upp till och hata den borgerliga finkulturen.

Det är ingen som berättar självupplevda historier som denna. Ordstävet om att det är resan som är målet stämmer inte alls när det gäller klassresor. Här är det målet som är målet, punkt. Min mamma har aldrig publicerat sin historia, hon har inte skrivit en bok om klassresan och det är för att hon aldrig kom fram.

Hej Försäkringskassan!

En underlig grej med att ha kontakt med myndigheter är när man ska skriva personliga brev och förklara sin situation. Här öppnar sig för det första möjligheten att adressera berörda myndighet med ett frejdigt "Hej CSN!" eller "Hej Alfakassan!" Även "Hej Stockholmshem!" har använts flitigt det senaste året.

Och sedan är det bara att fortsätta med en lång litania i sann rättshaverist-stil, som börjar i stil med:

"Jag skriver till er med anledning av den situation jag hamnat i, efter att..."

Sedan följer hästjobbet med att redogöra för nämnda situation, vilket inte är det enklaste men man börjar typ såhär:

"På grund av att berörda myndighet gav mig den felaktiga informationen om att... den 7/12, fick jag därefter problem med..."

Därefter kommer belöningen, när man får avsluta brevet med:

"Jag hoppas att ni tar er tid att granska mitt ärende. Med förhoppning om fortsatt gott samarbete, vänliga hälsningar..."

Sedan är det bara att vänta på svar. Även om jag lyckats få ordning på saker och ting några gånger, är svaret oftast negativt och man blir ledsen och pank. Jag skulle därför säga att den största tillfredsställelsen är när jag satt på frimärket på C5-kuvertet, lagt det på lådan, vänt på klacken och gått hem igen.

Vi säger väl så då. Hej Akademikernas A-kassa! Hej Säpo! Vänliga hälsningar, Blattealibit.

Ghost World (revisited)

Torsdag morgon och jag ska gå och handla billiga grönsaker efter att ha varit på vårdcentralen. Klockan är ca 8:54. Lidl öppnar 9:00.

Utanför ingången till Lidl står tre andra kvinnor med utomeuropeiskt ursprung (en av dem läser noggrannt reklambladet), tre pensionärer med svenskt ursprung (varav en med rullator) och jag. Klockan närmar sig 8:57. En av kvinnorna går lite närmre dörren med reklambladet, fortfarande bläddrande i reklambladet.

Vi väntar, bara tre minuter till. Sedan låser en av dom som jobbar i affären upp dörren, vi går in, tar våra korgar och rullvagnar. De går på köttfärsen, jag går på grönsaksavdelningen.

Jag tänker att jag brukade tro att det här tillståndet, när man kan gå till Lidl innan nio på morgonen, var en fas i livet. En period som man går igenom, medan man pluggar samhällsvetenskap eller är arbetslös eller både och samtidigt.

Och sedan skulle det komma något annat, oklart vad - för vem är jag att jobba på kontor? Jag har på sätt och vis mitt eget kontor hemma, där blandar jag Cultural studies med att koka bönor, slökolla på riksdagsdebatten, Facebooka, må dåligt över det, gå och handla på dagtid, boka lägenheter i bostadskön, kolla på jobbannonser ("Allt inom Kultur, Media och Design") och så Facebooka lite till (innan dess, förra decenniet, minns jag att det där jag gjorde hette MSN).

Jag brukade tro att det var en fas jag skulle gå igenom, för att sedan komma ut på andra sidan. Nu har jag förstått att det här tillståndet kan vara hur länge som helst, det är ungefär som i Ghost World och det är inte jag som spelas av Scarlett Johansson.

Blondinbellas apanage

Varje gång jag läser Blondinbellas blogg, får jag lite ångest. Genom att jag gör det tjänar hon ju ännu lite mer pengar, som hon kan lägga på de kläder, resor, smycken, choklad och Ray-Bans som hon visar upp på bloggen.

Så förstår jag ju också att tjusningen ligger just där. Att hon är ett steg, eller en egen slags jättejobbig variant, av kändiskulturen. Det Blondinbella säger till oss, helt implicit, är ju inget annat än: "kolla vad lyxigt jag lever, det kan väl vara lite kul för dig som bor i public housing att kolla på i din tråkiga vardag där du lever på existensminimum? Så kan du drömma dig bort lite!"

Det riktigt jobbiga är att till skillnad mot de skattepengar jag betalar till Victorias, Carl-Philips och Madeleines lyxliv vare sig jag vill det eller inte, verkar mitt och miljoner andras tvångsmässiga läsande av Blondinbellas blogg på ytan som någon slags frivillighet.

"Om du inte gillar det behöver du ju inte läsa", säger Blondinbella ju till mig. Men det handlar inte om att gilla eller inte gilla, att bojkotta eller stödja.

Det handlar om att det här är det samhälle vi lever i nu. Där har bloggkändiskulturen skapat ett slags kungligheter som vi förväntas betala apanage till genom att gå in på de här bloggarna, om och om igen. Och för apanaget köper Blondinbella ännu mer grejer, eller får dem gratis och visar upp dem på bloggen, så att vi kan drömma oss bort till hennes lyxliv. Hon har till och med mage att vilja SÄLJA prylar mig, vilket väl egentligen är den högst uppenbara baktanken med hela bloggen.

Vi bekostar alltså hennes apanage. Inte en gång, utan flera gånger om.

Precis som när vi lönearbetar betalar vi med vår tid, med det tillägget att vi efter att ha läst om Blondinbellas smycken som hon hade på Elle-galan som kostade 50 000 kronor, ungefär lika mycket som en årshyra för mig, känner vi oss dessutom lite smutsiga och skyldiga.

Jag tror att ett annat ord för det är dubbelbestraffning.

Public Housing Stockholm Style

Mitt hus har en filial som ligger vid Mariatorget. Där bor två kompisar till mig i en så kallad dublett. Det betyder att de har varsitt rum med varsitt rumsnummer och varsin nyckel, men delar kök och badrum. De har just flyttat ihop och igår bjöd de hem mig på pannkakor.

När jag kommer dit luktar det os i hela lägenheten. Matbordet står i hallen, mellan rummen och garderoberna. Jag får äta hur många pannkakor jag vill, och till efterrätt hur mycket choklad jag vill också.

Någon tidigare hyresgäst har dristat sig till att måla om lägenheten i femtiotalsgrönt och vinrött, fast man egentligen bara får måla om i vitt. Mitt i maten ringer det på dörren och min kompis säger att det är deras andra kompis som också bor i huset. Det är det inte, det är en påtänd ung man som ringde på fel dörr. Ibland har de som ringer på sovsäckar med sig och frågar efter Hasse. Då säger min kompis att, Hasse bor inte här längre och förresten är det mitt i natten.

Jag sover över. Klockan halv elva lägger sig min kompis för hon ska upp klockan sex för att jobba i en annan stad. Klockan elva ligger jag också och ska sova. Plötsligt börjar en granne spela Tom Jones jättehögt. Min kompis skrattar. Efter ett tag tystnar musiken. Jag hör fortfarande andra grannar, och folk som rör sig i trapphuset. Det är som om jag ligger i en låda, med andra lådor med människor i runtomkring. Hela tiden, dygnet runt, är det något eller någon som är i rörelse.

Klockan fem börjar grannen spela Tom Jones igen, lika högt. Några minuter senare hör man en annan granne som ropar: "Jävla idiot! Sänk musiken för fan!" Efter det hörs en duns och några knackningar, och sedan tystnar musiken igen.

Jag äter frukost vid tio med min andra kompis som är hemma och är sjuk. Naturell yoghurt med knäckebröd och honung. Några timmar senare får hon besök och sedan dricker vi kaffe på den gemensamma balkongen på fjärde våningen, precis utanför tvättstugan. Det sitter redan någon där och röker, vi går ut dit ändå. När vi kommer ut går han som satt där in igen.

Sedan cyklar jag hem till mig. Jag tänker på att mitt hus är mycket lugnare. Och dyrare att bo i. Inget är sönder i korridoren. Det kommer inga påtända snubbar med sovsäck och ringer på mitt i natten. Det finns inget sopnedkast med arga lappar om att kasta pizzakartongerna på rätt ställe. I mitt hus har sopnedkastet murats igen och ersatts med en sopstation utanför, och istället för boende för före detta missbrukare har vi utbytesstudenter från KTH. Frågan för vilka detta hus är till för om det nu inte är till för dessa grupper, förbli obesvarad.

Det som är likt är att här bor jag också i en låda med en massa andra lådor med folk i runtomkring. Jag hör dem sällan. Kanske ibland att det knakar i en säng någonstans. Annars är det mest tyst. Och man kan faktiskt blir rädd av det också, att det är så tyst, att ingen ringer på.

Frikort

Förra veckan fick jag frikort i sjukvården. 900 kronor behöver man betala i så kallade patientavgifter innan allt blir gratis, givet att man har sett till att få stämplar i en liten remsa varje gång man betalat eller behållit alla kvitton.

Känslan när jag fick det handskrivna, laminerade kortet i klassisk landstingsblåa och -vita färger i min hand var den av en slags lättnad. Som om jag hade betalat min skuld och nu befriats från den.

Skuldfri, fri från skyldigheter, fri från plikt, ansvar och samtliga åtaganden och ansträngningar gentemot Landstinget. I alla fall av den form som betalas i kassa vid läkarbesök.

Nu är det Landstingets tur att utan kostnad, utan krav på motprestation, behandla alla mina krämpor, såväl kroppsliga som själsliga. Spelar ingen roll om de är ärftliga, självförvållade, mystiska eller uppenbara, allvarliga eller lätta: nu är det Landstingets tur att göra sitt för mig.

Tänk om samma system gällde i en kärleksrelation, kunde jag inte låta bli att tänka när frikortet landade i min hand. Typ, nu har jag ansträngt mig så mycket för att få det här att funka och så många gånger att nu har jag frikort i den här relationen.

Sedan får den andra parten göra sitt, medan jag bekvämt får luta mig tillbaka och bara ta emot. Spelar ingen roll om problemen varit ärftliga, självförvållade... ja, ni fattar.

Och givetvis skulle relationen därefter bara flyta på, smooth, fullt av kärlek och fritt från krav från min sida. I varje eventuell diskussion skulle jag bara visa upp mitt frikort, le vänt, luta mig tillbaka och andas ut. Och ta emot all den kärlek som jag förtjänat genom mina tidigare ansträngningar för att få relationen funka.

Nästa tanke var givetvis att förutom sjukvård och kärlek behöver jag ju också CSN i mitt liv. Men efter att ha fått och lånat pengar av dem i tolv terminer på högskolan och fyra på folkhögskola, har man ju inte rätt att få några mer pengar. Och man har dessutom en skuld att betala av på i många herrans år.

Tänk om jag kunde få frikort även här. Att jag sexton terminer senare skulle belönas för lång och trogen tjänst som studiemedelstagare med ett frikort. Varje vår skulle jag med njutning kolla igenom kurskatalogerna, välja något med orkidéer, dinosaurier eller fysik för poeter i kursnamnet och sedan skulle studiemedelspengarna bara rulla in.

Och skulle det mot förmodan dyka upp något kravbrev eller någon räkning på att jag borde börja betala av min skuld, skulle jag visa upp mitt laminerade frikort, i CSN:s vita och röda färger.

Livet skulle bli så mycket enklare då.

Nordafrika i kubik

Ibland tänker jag på hur det var för sex år sedan. Istället för att åka till Barcelona och jobba på en bar och träffa en kille som kanske hette Juan, åkte jag till mitt andra hemland Tunisien och bodde i ett luggslitet kvarter i utkanten av huvudstaden.

Killen jag träffade där hette ungefär likadant som Afghanistans president. Han pratade som Snoop Doggy Dogg och det första han sa till mig var "are you american?" Det var jag ju nu inte. Vi hade kanske inte så mycket gemensamt förutom att vi båda hade berberblod och tyckte om att lyssna på Ben Harper. Han rökte massor av cigaretter och nästan lika mycket hasch. Han såg ut ganska mycket som Chingy och jag blev upp över öronen förälskad.

Han hade bott i Miami, där han hade delat lägenhet med sin kusin, läst en bachelor i ekonomi och böcker om logik och filosofi på fritiden. Och tränat. Efter träningen brukade han äta kyckling. Protein var bra att äta berättade han, och "bread is what makes you fat".

Vi hade lite olika dygnsrytm, jag vaknade vid tio som systrarna i min värdfamilj och eftersom jag hade hoppat av skolan var jag ledig hela dagarna. När jag ringde honom vid tolv ett på förmiddagen låg han och sov fortfarande och blev irriterad för att jag hade väckt honom.

Senare på kvällen brukade han ringa upp mig och vi möttes upp någonstans i kvarteret. Han var ganska dryg, tyckte att jag var snygg men att jag gott kunde gå ner några kilo. När jag började träna aerobics på det sunkiga gymmet tyckte han det var bra.

På kvällarna brukade vi åka runt i hans kompis bil. Kompisen var polis och sa inte så mycket. Hans kusin brukade också hänga med, kusinen pratade franska med utsökt uttal, en skarp kontrast till hans långa burriga hår, slitna ansikte och klorblekta jeans av 80-talsmodell. Kusinen rökte om möjligt mer än honom, han hade nyss hoppat av juristlinjen.

En gång skulle de åka och köpa lite mer hasch när jag var med. Vi åkte runt i poliskompisens bil, när jag plötsligt började känna igen mig. Bilen stannade på ett ställe som var mer än bekant, utanför min värdfamiljs hus.

Pappan i min värdfamilj kallades för "hajj" eftersom han hade varit i Mecka redan, familjen hade inte så mycket pengar men verkade betraktas som väldigt respektabla. Langaren bodde tydligen granne med oss och jag fick panik.

"Ni kan inte handla här, vi måste åka härifrån, min värdfamilj bor här!" sa jag. Men istället för att säga åt poliskompisen att köra sa han "lugn, bilen har tonade rutor, de kan inte se dig". Jag duckade ändå i baksätet och var orolig flera dar att de skulle ha sett mig. Men det verkade de inte ha gjort.

Efter bilfärden brukade vi försöka smyga upp på hans rum. Han bodde med sin kusin med det utsökta franska uttalet, och sin farbror som också hade varit i, just det, Mecka. Huset de bodde i låg en knapp kilometer från min värdfamiljs hus, i kvarteret Mabella invid vägen som kantades av palmer i raka rader och ledde in till stan.

Det låg ett lite finare biljardställe bredvid, och inget café där de allra mest arbetslösa hängde på dagarna, och heller ingen skämmig bar som doldes av jalusier både dag och natt som i området bredvid min värdfamilj.

En gång upptäckte farbrorn att jag var på hans rum, vi hade precis börjat hångla och lyssna på Janet Jackson när vi blev utslängda. Jag såg aldrig farbrorn, hörde honom bara i den högljudda diskussionen innan vi var tvungna att gå därifrån.

Farbrorn brukade åka och jaga, han hade en liten stuga någonstans, ett gevär och en hund och vissa helger åkte han därifrån i sin bil. Eller någon annans bil, han berättade aldrig innan om han skulle åka iväg eller inte, för att inte vi eller kusinen skulle passa på och göra huset till vårt.

Istället kunde vi hänga i kusinens bil, en gammal skrotig Peugeot som han fått ärva från sin pappa. En gång hade den varit vit.

Kusinen ville åka till Gabon. Där fanns det jobb, sa han. En gång när röken låg tät i bilen frågade han mig "i ditt land, kan man hitta ett jobb om man vill?" och jag svarade något motvilligt jakande om att ja, det klart det är lättare att hitta ett jobb i Sverige. "Jaha, så du kan jobba där och tjäna pengar?" fortsatte han. "Då förstår jag inte vad du gör här. Om jag var du skulle jag vara i full färd med att jobba och tjäna pengar och leva mitt liv." Och jag kände mig dum.

När jag kom tillbaka till Tunisien ett halvår senare var kusinen kvar. Han hade inte åkt till Gabon, han hade börjat på juristlinjen igen och hoppat av en gång till. Nu gjorde han ingenting igen.

Killen jag hade förälskat mig i hade åkt till Förenade Arabemiraten där hans mamma bodde. Genom kontakter hade han fått jobb på en bank, när jag pratade med honom i telefon sa han "jag är bankir nu". Han brukade ringa mig då och då, på sena nätter när han satt i taxin hem från någon klubb i Dubai som jag bara kunde fantisera om hur den såg ut.

När jag sms:ade honom och frågade hur läget var berättade han att han blivit befordrad och köpt en bil. Själv jobbade jag på dagis och hade precis råd att köpa en begagnad soffa på blocket.

Han träffade en rad nya tjejer och jag blev ledsen, jag hade velat komma och hälsa på, träffa honom och se hur det såg ut. Jag föreställde mig Arabemiraten som ett schlaraffenland, som ett Nordafrika i kubik, ett Tusen och en natt i supermodern tappning. Skyskrapor i glas, enorma köpcenter, stora glänsande bilar, ännu mer uppoppade arabhits och jag skulle gapande se på allt. Men jag blev inte bjuden dit. Kanske var det lika bra, vad vet jag.

Sonen i min värdfamilj åkte förresten också till Arabemiraten. Jag vet inte vad han började jobba med, men jag är ganska säker på att det inte var som bankir.

Blondinbella gör en Gynning

När Isabella Löwengrip, Blondinbella, och hennes sambo Nils var med i TV4:s "Efter tio" i höstas, slogs jag av hur trevlig hon verkar vara. Nästa tanke jag fick var; hon måste ha gått i terapi. För där sitter hon med Malou von Siwers och tar avstånd från hela den mediepersonlighet som vi har lärt oss att förknippa med henne. Hon berättar hur det var när hon startade bloggen:

"På bloggen var jag min karaktär Blondinbella, och jag var den här 14-åriga tjejen som levde ett Stockholms-Hollywood-liv. Jag ville vara den här it-tjejen, ville vara en cool tjej som hade allt, jag spelade väldigt mycket på den rollen. Jag förskönade verkligheten väldigt mycket", säger Isabella Löwengrip i intervjun.

Men festande och jetsetliv är egentligen inget för Bella. Till Malou säger hon att hon mest gillar att vara hemma - hon är en riktig hemmatjej. Och skulle vi tvivla på det sitter hennes kille bredvid och kan bekräfta det.

"Jag är ingen sån person", säger Isabella Löwengrip, "jag är världens typ tråkigaste tjej hemma brukar jag säga. Det är mycket choklad och böcker i soffan och myskläder, det är mer jag."

Blondinbella har istället valt att bli en förebild, det är kontentan av hennes framträdande i morgonsoffan. Hon vill göra "något bra" av den här makten hon har fått och nu skriver hon på en bok om självkänsla för tjejer, som hon vill peppa att också bli entreprenörer.

Blondinbella är inte den mediepersonlighet hon har skapat, hon är någon annan. Och samtidigt som hon är helt öppen med det, fortsätter hon tjäna pengar samma mediepersonlighet som hon nu förnekar. Men antagligen beror den här omvändningen hon har gjort inte på att KBT-terapin hon gått i gett resultat. Den beror på 00-talet.

För det är just det här som det här årtiondet har lärt oss, att det räcker inte med att återskapa oss själva. Att producera en självgående mediepersonlighet är bara början. Därefter tar ett motsägelsefullt uppdrag över: arbetet med att förneka den mediepersonlighet man har skapat åt sig själv, samtidigt som man fortsätter försörja sig på det jag man förnekar.

För att förstå det här kan man faktiskt jämföra med Madonna. I båda fallen handlar det om att återskapa sig själv. Men medan Madonna återskapar sig själv i första hand som artist och först i andra hand som entreprenör, handlar det som Isabella Löwengrip gör uteslutande om entreprenörskap.

En artist kan förhålla sig till de olika jag som hon återskapar, utan att förlora sig själv, utan att förlora en kärna av äkthet i sitt uttryck. Återskapandet och stilbytena ingår i artisteriet, det är något självklart och okomplicerat över det. Men för Isabella Löwengrip och hennes kolleger blir återskapandet istället till en slags personlig ambivalens som sker för öppen ridå.

Vem ska Isabella Löwengrip vara? Om hon kunde klona sig själv skulle hon kanske skicka sitt andra jag på sena festnätter, medan hennes första jag kunde vara hemma och mysa i soffan och njuta frukterna av den mediala uppmärksamhet hon fått.

Frågan som borde ställas är kanske snarare vad som är mest högstatus idag. Är det att festa sent på natten och vara hungrig på uppmärksamhet? Eller är det att äta choklad i sin bostadsrätt på Lidingö och kunna gå upp när man vill, eftersom man är framgångsrik entreprenör?

Antagligen det senare. Men för att få tillgång till det här mysandet, det ekonomiska oberoendet, måste man först återskapa sig själv som en it-tjej med "Stockholms-Hollywood-liv".

Blondinbella är och förblir galjonsfiguren som leder skeppet Isabella Löwengrip framåt, och hur många gånger hon än förnekar henne är det ändå hon som gick först. Och när den första miljonen har trillat in på kontot, först då kommer Isabella Löwengrip halshugga och begrava Blondinbella.

Och Isabella Löwengrip kommer att kunna göra det eftersom hon tillhör överklassen. Hon har gjort en Carolina Gynning, vars Big Brother-synder för länge sedan är glömda och förlåtna. Medan deras antites Linda Rosing på grund av sin arbetarbakgrund kommer fortsätta släpas in och ut ur medieskuggan - på alla villkor utom sina egna.

Analfabet på väderstreck

Vaknar nästan varje dag på jullovet av att solen lyser in genom gardinen. Tänker att jag borde gå ut och få lite sol. Sedan händer exakt samma sak: jag äter frukost och genom fönstret kan jag tydligt se hur ett tjockt molntäcke med väldigt rak kant sänker sig ner över solen. När jag äntligen kommer ut kan jag inte hitta solen någonstans. Jag antar att jag går åt fel håll, jag är analfabet och dyslektiker på väderstrecken.

Det är liksom aldrig soluppgång numera, det är solnedgång i form av en rullgardin av kompakta moln. Mellan rullgardinens nedre kant och horisonten är himlen helt fri, rosa och solgul, och där kan jag se både Liljeholmens hotellhem, DN-skrapan, en lång skorsten som det kommer rök ur och bilar som rullar ut ur en tunnel i en aldrig sinande ström.

Jag tittar inte på min storslagna utsikt särskilt mycket. Ibland tänker jag att jag borde stänga av teven och göra det, det är ju utsikten jag betalar ockerhyra för. Jag kollar kanske fem minuter sedan tänker jag att jag borde städa.

När jag inte är ledig jobbar jag. Då gör jag i princip inget annat. Jag kan inte sova på natten för att jag är så nervös, om jag lyckas somna vaknar jag klockan fyra istället för klockan sex när jag ska gå upp. Jag har inte tid att diska och laga mat, jag har bara tid att vara nervös. På jobbet ringer jag tusen samtal, återkopplar maniskt med chefen och kan inte slappna av för en sekund.

Ibland blir det en artikel. Då känns det som att jag inte vet hur det gick till. Jag vet att jag borde vara sådär positiv och visa framfötterna, bottna i något slags självförtroende och visa väldigt mycket intresse för mer jobb. Istället har jag känslan av att jag sitter fast, av att jag är blockerad, jag kan inte röra mig någonstans, vare sig bakåt eller framåt. Om jag fick välja skulle jag helst röra mig bakåt men hur skulle det se ut? Och framförallt, hur skulle det gå till.

Det har varit nyår också. Tolvslaget på ett fält i en förort på gröna linjen, men innan dess allsång på tunnelbanan och det var exakt likadant förra året. Vi känner gemenskap med främlingar en kort stund varje år, vi sjunger för dem och de dansar för oss, spelar upp Haddaway "What is love" i mobilen bara för oss, vi är tysta ett par sekunder innan vi hör vilken låt det är och sedan skrålar vi med.

Sedan går vi av där vi ska av. Om jag inte var så trött hela tiden kanske jag skulle bli full, men jag är just bara trött, tröttare, tröttast. Istället för att dansa och dricka drinkar, seriösa samtal om terapi, Freud, medicin, insikter, ensamhetskänslor och erfarenheter.

Först senare förstår jag hur likt det är förra nyår, inte bara allsången utan jag står också och snackar med samma bekant som förra året. Det är lika sent som då, vi träffar på varandras gäng överallt, vi tillhör samma by och visst är det fint på ett sätt.

Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om förra året, men nu pratar vi om kärlek. Just då, i det samtalet, känner jag någon slags hopp, min bekant säger så fina saker, jag tror på det just då, just då tror jag på ett lyckligt slut.

Sedan sover jag dåligt ett par nätter till och tror inte på något särskilt, igen. Jag har gått och lagt mig för sent igen, vaknat för tidigt men har ändå inte lyckats vänta tillbaka dygnet tills jag ska jobba nästa dag. Solen försvinner bakom en tjock rullgardin av moln med en nästan helt rak kant. Allt är stilla utom den där röken ur skorstenen och bilarna som kommer ut ur tunneln, och jag vill bara gå och lägga mig igen.

Alternativa alternativ

När Cinderella Man, boxningsfilmen med Russell Crowe, gick på tv i somras var jag inte sen att haka på. Där och då kändes det som en lämplig utväg - jag behöver en alternativ karriär och precis som Russell Crowe skulle jag kunna satsa på boxning.

Jag tillhör nu inte 30-talsdepressionens arbetarklass, jag behöver inte stå och hänga på låset för att få dagjobb i hamnen. Jag har dessutom tillräckligt med högskolepoäng för att gå med i Akademikernas A-kassa för 90 kronor i månaden.

Ändå vaknar jag i gryningen, alternativt kan inte sova alls för att jag är så jävla orolig för att allt ska gå åt helvete. Jag har en känsla av att när jag snart har läst sex år på universitetet, och i allra bästa fall lyckas få till en fil kand, kommer jag vara tillbaka på exakt samma plats som innan jag började plugga.

Det kommer gå åt helvete. Jag bara vet det. Jag vet det för att jag har valt fel inte en eller två utan tre gånger. Vad detdär jättehemska som skulle kunna hända är rent konkret, har jag visserligen ingen klar bild av. Eller jo jag vet. Jag bävar för att betala tillbaka studielånet på samma inkomst jag hade innan jag började låna pengar av CSN.

Det värsta vore att börja jobba på dagis igen, precis som min mamma slutade som dagmamma efter många års studier. Men egentligen vet jag inte varför jag tänker att det skulle vara så hemskt. Det kanske skulle vara helt okej. Soft, till och med. Mindre stress än att jobba som inhoppsvikarie på random nyhetsfabrik tills man blev utlasad eller inte pallade med pressen.

I alla fall. Om jag inte ens försöker, kan jag ju inte misslyckas. Därför är det bra att ha en backupplan, och en backup till backupplanen. Problemet är att det slutar med att jag inte gör någonting fullt ut. Varken det som är min huvudsysselsättning för tillfället, eller det jag tänker är min alternativa karriär.

Och precis just nu har jag gått varvet runt, på ett sätt som blir lite absurt. Jag började med att plugga till socionom, var avundsjuk på alla som pluggade journalistik och jobbade hårt för att sälja in några texter till tidningar. Sen hoppade jag av socionomlinjen och började på JMK. Och så handlar mitt första inslag på praktiken om att fler får försörjningsstöd, och nästa handlar om att fler söker sig till natthärbärget och Frälsningsarmén.

Och när jag intervjuar personalen på natthärbärget får jag dåligt samvete. Här ska jag göra ett nyhetsinslag om det som de jobbar med på riktigt. 20 sekunder av 10 minuters intervju kommer höras i radio, och jag kommer bara bekräfta den bild som jag stör mig på att andra nyhetsmedier repeterar till leda.

Insikten som drabbar mig har drabbat mig tusen gånger förut: jag är på fel plats. Jag måste härifrån, och det fort. Folk som säger att jag gör bra eller helt okej ifrån mig vet inte vad de snackar om. Jag vet inte vart jag ska, bara att jag måste bort.

Jag står och svajar på ett sätt som inte är okej. Det skulle vara lätt att säga 80-talist, javisst, jag kunde dissa mig själv och säga att det är inte synd om mig, en person från medelklassen med lite för många val. Det står var och en fritt att dra den slutsatsen av det här, men för mig är problemet att jag har så jävla svårt att se det som just val. Att jag skulle kunna välja mellan dethär eller detdär och att det skulle vara okej. Jag är alldeles för övertygad om att det enda jag kan göra är att välja fel. Det finns något som är rätt, något som jag borde göra, och om jag bara kunde komma på det så skulle allt ordna sig till det bästa.

Boxning har jag för övrigt tränat sammanlagt tio gånger, senast för en månad sedan. Det kanske inte är min grej när allt kommer omkring, jag tror jag måste hitta ett alternativ till alternativet som var mitt alternativ, en plan D för plan C när plan B inte funkade.