Ain't no fun

Jag handlar i en streetwearaffär (en sån där som har jättestora kläder i mörka färger för killar och små kläder i rosa färger för tjejer). I provrummet hör jag en låt med explicit lyrics som jag inte känner igen, och när jag betalar i kassan frågar jag den fjuniga expediten vad det var för något. Han säger att det är en mixtape med the Game, frågar om jag lyssnat på the Game och jag säger jo och sedan börjar vi diskutera westcoast-hiphop.

Eller, diskutera och diskutera. Killen berättar vad han tycker om westcoast; att den var bra fram till 96 ungefär och sen blev det mest skit efter det. Han berätttar att nu är westcoast på väg tillbaka, och säger att Snoops nya skiva är bra, och spelar upp en låt för mig. Jag berättar vad jag tycker om Snoop och hans texter. Han säger att han inte lyssnar på radio för de spelar bara kommersiell skit, och att han gillar Commons nya skiva. Jag säger att jag tycker Common är sjukt tråkig, med undantag för nya låten "the People". Killen byter ändå skiva igen och spelar en låt med Common.

Jag får samma känsla som jag fått förut när jag pratat musik med killar som är nere med hiphop - att jag är helt utbytbar i sammanhanget. Det handlar inte om att de vill prata med just MIG om hiphop, utan de vill bara få säga vad de tycker. Vem som lyssnar är mindre viktigt, så länge någon lyssnar. Förut tänkte jag att det kanske kunde bero på att jag inte var så påläst eller nere med hiphop, men nu inser jag att hur påläst och nördig jag än blir kommer det ändå vara samma sak. Jag är och förblir en tjej som ska lyssna och lära.