Önskvärd uppväxt

När Alicia Keys möter Ruby Dee i ett program på SVT förra veckan, får vi höra den igen: historien om maskrosblomman som sprängde sig igenom betongen. Det tar inte många minuter av programtiden förrän Keys är just där, tillbaka i uppväxten i Hell's Kitchen i Harlem.

Hon berättar med emfas, något sammanbitet men samtidigt känslofyllt, historien om sin uppväxt. Hon berättar om sin ensamstående mamma, som inte hade någonting men jobbade som en slav för att ge Keys det bästa hon bara kunde ge. Och så får vi se ett kort på mamman och Alicia Keys, tätt intill varandra, leende. Efter det ett par klipp från Keys framgångsrika karriär, sjungandes i ett par tre videor bakom pianot.

Detta är historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten. Den är upphöjd för att man, framförallt ur ett amerikanskt perspektiv, gör helt rätt om man lyckas mot alla odds. Den berättar om hårt jobb, föräldrar som offrar allt för sina barn och framgångssagan som blir sann och sensmoralen är "alla kan ta sig ur gettot bara de jobbar hårt".

Den är önskvärd, för att den berättar en fin och passande historia om en mammas kärlek till sitt barn. En mamma som jobbar dygnet runt för att barnet ska kunna förverkliga sina drömmar, för att sedan berätta historien om det för världen på tv. Detta är den ultimata uppväxthistorien, eftersom den kombinerar den amerikanska drömmen med idealbilden av en mamma.

Och vi har hört den här uppväxthistorien förut. Vid det här laget har vi hört den så många gånger, att den har vuxit till något större än sig själv. Det är den här historien kvinnorna som var gäster hos Ricki Lake förgäves försökte återberätta om sina egna liv när de argumenterade för att "I got two jobs, I pay my own bills, I raise my children to respect God and America".

Men historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten är, i de allra flesta fall, inget annat än en önskedröm och en lögn. Bakom Alicia Keys återhållna tårar och korten på henne och hennes mamma på röda mattan, döljer sig inte bara alla dem från Hell's Kitchen som blev kvar och som inte lyckades få skivkontrakt trots att deras mammor jobbade som slavar. Då och då skymtar antitesen till Alicia Keys uppväxthistora fram, och den personifieras av Eminem.

Det är den besvärande och icke önskvärda uppväxten, som berättar om bitterhet, våld, ilska och mänsklig misär istället för försoning och kärlek. Den här uppväxthistorien är icke-önskvärd för att den berättar vilka fruktansvärda konsekvenser som sociala och psykiska problem kan få för ett barn. Den är besvärande för att den berättar om en mamma som föraktar sitt barn, istället för att visa kärlek.

Den här historien höjs inte upp till skyarna, för den berättar fel historia om familjen. Möjligen kan den tjäna som lite halvskandal eller freakshow, en pinsam teater med offentliga bråk mellan honom och hans mamma. Det är också tydligt att den besvärande och icke önskvärda uppväxthistorien är besvärande även för den som berättar om den, inte bara för de som lyssnar.

Eminem är antagligen väl medveten om att berättar fel historia. I "My Mom" från i våras, rappar Eminem om hur hans mamma är orsaken till hans eget drogmissbruk, men han måste samtidigt ursäkta sig. Han gör det i rader som: I know you're probably tired of hearing 'bout my mom och sorry mom, I still love you though. Och tidigare, i "Cleaning out my closet", börjar en vers med Now I would never diss my own mama just to get recognition, take a second to listen for you think this record is dissin'

Medan Alicia Keys uppväxthistoria växer till något större, blir historier som Eminems mindre än sig själva. Vi kan glädjas med Alicia Keys, det har vi lärt oss. Vi kan få tårar i ögonen av det hon berättar och det är meningen att det hon berättar ska ge oss kraft och mod att ta oss ur vårt eget personliga getto, vilket det än må vara.

Men när vi hör Eminem rappa om sin mamma, blir vi istället illa till mods för vi vet inte var vi ska placera in hans historia. Historien om fattigdom och kriminalitet är en sak, men att till det lägga en historia om en mamma som föraktar sitt barn blir bara för mycket. Och när det kommer till kritan spelar det heller ingen roll hur sant eller falskt det han säger om henne är.

Det som spelar roll är att hans historia är besvärande och inte önskvärd. Dels för att den berättar fel historia om mammor, och dels för att den vittnar om att man inte alls måste ha en mamma som offrar allt för att ta sig bort från misären och in på MTV.

Promoe outar sitt klassförakt

Jag har alltid haft svårt för Promoe. Jag tyckte aldrig om Looptroop heller, av samma anledning som jag störde mig på annan politiskt korrekt vänstermusik. Looptroop var såna man bara skulle tycka om, på samma sätt som man bara skulle älska Manu Chao och Tracy Chapman. Jag fattade aldrig det där. Vad jag däremot fattade var att Promoe och Looptroop var vänsterpolitiskt korrekta. Jag förstod det som att de var radikala, och hade en klassanalys av samhället.

Därför undrar jag lite hur Promoe tänker nu, när han ägnar en hel låt åt rent och skärt klassförakt. För det är väl en låt om (fördomar om) arbetarklassen han har gjort, när han i "Svennebanan" rappar saker som en riktig stilikon med silikon, bor i samma stad som du vill ifrån och kunskap från wikipedia, tonårsgraviditet och minnesluckor barn med syrran vill alltid vara kvar i fyllan?

Jag sitter inte inne med sanningen, men i mina öron verkar det inte bättre. Med det sagt, inser jag att den här låten kanske beskriver mer än bara Promoes klassförakt. Den kanske säger något om den utomparlamentariska vänsterns, och därmed delvis mitt eget, klassförakt. Där är "genuin" arbetarklasskultur som fotboll, ölhävning, sillunch på första maj och att läsa arbetarförfattarna lika med hög status - det där har redan beskrivits i "En knuten näve i fickan". Har man däremot andra intressen, som att åka på kryssning, längta till semestern i Thailand, spara pengar till silikonbröst och vara allmänt obildad står det inte lika högt i kurs.

Men nu verkar det inte direkt vara så att Promoe är ute efter att rannsaka varken sig själv, eller den rörelse han agerat soundtrack åt. Svennebanan är och förblir en låt som beskriver hur mycket Promoe stör sig på arbetarklassen och den outbildade medelklassen. De där andra, som är avundsjuka på överklassen och spyr utav dagen-efter-piller.

Vitare musik

Jag tillhör dem som tycker att Robyn gjorde bättre musik i början av sin karriär. Jag tycker hon låter som allra bäst i superkommersiella "Keep this fire burning" eller funkiga "Main thing" och "Play". Jag tycker om när hon wailar, jag vill att hon ska fortsätta göra rnb.

Efter senaste skivan som kom för ett par år sen har jag dock insett att hon har gått electro för gott. Troligen kommer hon aldrig mer göra rnb, och jag har hoppats förgäves. Robyns utveckling är också något som har hyllats av musikrecensenter. Electro är tydligen lika med bra, även om jag inte för mitt liv kan förstå det. Syntfrisyr är tydligen häftigare än 90-talsläppglans och Calvin Klein-trosor som syns under ett par baggy jeans, även om jag inte tycker det.

Och efter att ha läst DN:s recension av Kanye Wests nya skiva, står det klart att trenden gäller för svart musik överhuvudtaget. Svart musik ska tydligen bara bli vitare. Spelar ingen roll om du gör hiphop eller rnb, du bör i vilket fall skaffa syntfrisyr och plocka fram autotunern för att ligga i tiden.

Roxanne's Revenge

Igår var vi och såg Bahamadia, Roxanne Shante och dj Shortee på Yes på Mosebacke. Kvällen hette "the Ladies of Hiphop!".

Konserten börjar sent, typ vid tolv halv ett. Innan dess är det, vad jag kan se i alla fall, en snubbe som dj:ar. I drygt tre timmar. Det här med "the Ladies" gällde alltså bara huvudakten. Härligt!

När Bahamadia äntligen går på scen rappar hon sjukt fort och kör sina låtar med slutna ögon. Jag blir helt fascinerad av henne. Och inser hur jävla svältfödd man är på att se kvinnliga hiphopartister. I alla fall på Yes. Där är det så grabbigt så man storknar. Jag undrar om inte dj Shortee var den första bruden som dj:at där nånsin? I alla fall de år som jag har gått dit.

I alla fall, jag står och är helt lyckligt; Bahamadia är grym. Och är smärtsamt medveten om att det kommer dröja en sådär fem år till innan det spelar några brudar där igen. Mapei spelade där typ 2006, men om ingen kidnappar henne tillbaka från performancevärlden vet jag inte vem som ska axla manteln efter min namne.

Sedan spelar Roxanne Shante. Och jag är inte lika lycklig längre. Det är något med att hon har typ samma kläder som under sin storhetstid och kör exakt samma låtar. Inget nytt material, inte på hennes myspace-sida heller. Samma uttryck, samma gamla diss av Queen Latifah, MC Lyte och Monie Love. Men visst. Hon är cool hon med, det är bara det att jag får en lite bitter eftersmak i munnen.

Så tänker jag att det är väl bra att hiphopen, och framförallt en kvinnlig artist, nu kan casha in på gamla framgångar på samma sätt som rocken gjort i decennier. Men så blir det också ungefär lika kul som den femtielfte återföreningen med Kiss.

När Roxanne Shante har gått av scenen säger dj Shortee exalterat i micken "Isn't it amazing, she still sounds like on the records!!"

Men vad hände sen? Varför kör inte Roxanne Shante något nytt material, vad har hon gjort sen storhetstiden på 80-90-talet?

Jag googlar lite. Sen skäms jag för att jag varit lite dissig. För på allmusic.com står det klart och tydligt:

"Shanté retired when she was 25 to focus her attention on obtaining a higher education. She went on to receive a Ph.D. in psychology, eventually running her own practice and building a family in New York. She stayed involved with the entertainment industry by being a mentor to young, female rappers and taking part in a series of Sprite commercials that highlighted freestyling hip-hop artists."

Black Sheep - The Choice Is Yours (This Or That)

Jag träffade på en kanadensisk independentrappare på promotionturne. Han pratade om hur han inte gillade gangsterrap och kommersiell hiphop, utan mest bara Talib Kweli och Mos Def. Jag vågade inte outa hur jag gått på Lil'Wayne-hypen. Istället namedroppade jag De La Soul, varpå han började han rappa en rad från Black Sheeps "The Choice is yours". Jag ska villigt erkänna att jag inte hört talas om dem förut. Den kanadensiska rapparens egen musik föll mig inte helt i smaken, men den här låten förtjänar inte att bli bortglömd. Det var länge sen den var en hit på MTV.

Varför heter min blogg så konstigt?

Det är för låten med samma namn med De La Soul, "Talkin bout hey love". Det var Eazy-E som kom på namnet innan hon lämnade byggnaden, så att säga.

Mange Schmidt feat. Ken "Gömma mig"

Det är möjligt att jag har blivit påverkad av proffstyckarna. Om ingen hade sagt att det var okej att gilla Mange Schmidt, skulle jag nog inte vågat posta den här videon. (Jag är också en sucker för hans "Inget att förlora", men det fanns ingen video till den. Plus att om jag hade postat den så hade jag behövt göra en lång utläggning om hur svag jag är för "långsamma" hiphoplåtar, och det hade blivit ett helt annat inlägg som jag inte har tid med nu.)

Nelly "Wadsyaname"

Jag vet inte vad det är Nelly gör, men i den här låten gör han det bra. Det är kanske för att jag är svag för hiphop som inte låter som hiphop? Eller för rappare som inte rappar? Till skillnad från P Diddy är ju Nelly också rätt så het. Dessutom låter det som att han rippat pianot från den där K-Ci & Jojo-dängan jag brukar tjata om.

Sloveniens största rappare

Det är lätt hänt att man glömmer vilket litet land man bor i. Som det här med att hela Sveriges befolkning består av lika många människor som typ två normalstora tyska städer.

Jag tänker på det där när jag kollar på "Goda dagars magi"-videon med Petter. Petter kan ju, enligt initierade källor som undertecknad, sägas vara Sveriges största rappare. Man har följt hans karriär från det att "Mikrofonkåt" spelades på Tryck till, vidare genom Bananrepubliken och lanseringen av Feven, och nu summeras karriären nostalgiskt i en video med klipp från det gångna decenniet. Och videon känns både snygg och cool.

Men. Tänk om man fick se en liknanade video med, säg, Sloveniens största rappare. Eller Finlands, eller Norges för den delen. Eller någon vit rappare från valfritt mindre land som rappar på sitt hemspråk. En summering av rapparens karriär, lite korniga videoklipp och landets motsvarighet till dj Sleepy och Eye'n'eye som skymtar förbi. Jag skulle med största sannolikhet uppfatta den videon mer som humor än som musik. Vilket betyder att det är så "Goda dagars magi"-videon skulle uppfattas av alla andra än svenskar, om nu någon utanför det här landet skulle få för sig att kolla in den.

113 "Tonton du bled"

MC Solaar i all ära, men den franska hiphop-gruppen 113 är bra på riktigt. I "Tonton du bled" packar Rim'K bilen full med kompisar och presenter till släkten, och sen åker han till hembyn i Algeriet på andra sidan Medelhavet. Texten börjar med att han säger att han vill stanna i förorten och inte åka till hembyn, varpå hans pappa säger "nej nej nej". Men sen verkar han ändå ha det rätt bra därnere.

(113 kör på "Embedding disabled by request", så det blir en ful liten länk härnere istället...)

113 - "Tonton du bled"

L-L-Lorentz

Det är inte Lorentz fel att han ser lite töntig ut. Hur gammal kan han vara, fjorton år? Jag är i alla fall väldigt svag för hans nasala, loja, lite snobbiga, släpiga och samtidigt snabba sätt att rappa. Den här M. Sakarias hamnar obevekligen lite i bakgrunden.

Manic panic

Det finns en person vars öde fortsätter följa mig. Jag trodde att det var övergående, att folk skulle hitta annat att associera mitt namn till, men det bara fortsätter fortsätta - den här myten om Leila K är seglivad.

Jag växte upp i radioskugga, i skuggan av kabel-TV och i avsaknad av populärkulturella referenser. Leila K:s storhetstid gick mig därför förbi, med undantag för något vagt minne av "Electric" på något mellanstadiedisco. Jag visste inget om henne, utan fick mest en känsla av att jag borde distansera mig från den här personen som bar mitt namn; och göra mitt namn till mitt eget.

Det började när jag gick i ettan på lågstadiet, och Oskar som gick i trean retade mig genom att köra en parodi på Leila K som antagligen hade gått i tv-programmet "Helt apropå"; den gick som följer: "Jag är Leila, Leila K, jag är stor och tjock fet och dum".

Men att det ska komma ett "K" efter namnet "Leila" verkar var för evigt fastetsat i svenska folkets medvetande. Här är det tydligt att Leilas mat-Leila på TV4+ inte har mycket att komma med i jämförelse. Jag har till dags dato aldrig hört någon associera mitt namn till henne och komma med kommentaren "jaha, du heter som hon Leila Lindholm på TV4+".

Däremot brukar det inte dröja länge innan folk i alkolrelaterade sammanhang börjar kommentera mitt namn eller freestyla en rad eller två i stil med "let's get Electric!" eller "Electric power!". Och sedan kommer den, den obligatoriska "jag mötte Leila K-historien". Om jag fick en tia för hur många gånger jag hört en sådan historia, skulle jag vara rik nu.

Historierna skiftar marginellt sinsemellan och går i korthet ut på att ge en ögonblicksbild av hur illa det har gått i livet för henne och vilken knarkare hon har blivit. Några exempel på sådana historier är:
1. "När jag jobbade på Konsum på T-centralen kom Leila K in och bet mig i handen när jag stod och plockade i fruktdisken. Sen gick jag och HIV-testade mig, det var inte så kul kan jag tala om"
2. "När jag jobbade i klädaffär kom Leila K inåkandes på en cykel och snodde en tröja, och åkte sedan iväg"
3. "Jag såg Leila K på Folkungagatan. Hon kom gående med sin pojkvän och hade två sopsäckar i händerna"
4. "Leila K hänger på Plattan nu med de andra uteliggarna, jag har sett det med mina egna ögon"

Det intressanta är att många verkar känna att de måste berätta om sitt möte med henne för just en som råkar vara hennes namne. Kanske känner de att de kommer närmare henne då på något sätt? Att de har mött någon som i alla fall hette Lassie?

Jag spelade kvinnoförnedrande musik

Det kommer fram en kille till mig när jag spelar skivor på en fest och säger; "har du något med Lil' Wayne?" Och jag säger; "eeh..Lil' Wayne?" och det är 37 sekunder tills låten jag spelar är slut, och killen ursäktar sig och säger "alltså jag ska inte tjafsa, du har spelat bra grejer innan så" och går innan jag hinner svara.

(Jag undrar om man är lika mån om att säga till killar som spelar skivor att de spelar "bra musik"? Jag undrar vad jag ska svara på det? Kanske; "tack, tur att du säger det, jag som trodde jag spelade dålig musik. Men nu när en snubbe som du säger att jag spelar bra musik, så känner jag mig bekräftad.")

Eftersom jag är så sjukt publikfriande hittar jag en låt featuring Lil' Wayne, "Make it rain" med Fat Joe, och spelar den. Och sedan säger killen som har önskat den "alltså du spelade den Lil' Wayne-låten som har den mest kvinnoförnedrande texten! Jag fick stå till svars för mina kompisar och förklara att han faktiskt har gjort bättre texter!" Vadå, av alla hans andra låtar som är kvinnoförnedrande eller?, säger jag, och killen säger "Alltså, han gör bra texter, jag lyssnar på väldigt mycket musik, har du hört hans dubbelskiva från förra året, det är en bootleg, varenda jävla låt på skivan är bra, det var förra årets bästa" och yada yada.

(Jag tänker att nästa gång borde jag spela "Areacodes" med Nate Dogg för alla som önskar låtar, den spelade jag till exempel på en feministfestival i höstas av någon anledning som jag säkert tyckte var kul då.)

Sedan spelar ett utflippat band med två tjejer, jag gillar dem, men den här festen, i det här stadiet, är kanske inte rätt forum för dem. Och killen som älskar Lil' Wayne säger till mig; "Alltså gillar du det här?" och jag säger; Jag diggar dem som fan! och han säger "Alltså..." och går därifrån. Senare under spelningen gör han ett "jag kräks"-tecken med ett finger i munnen åt dem, så att jag ska se. Det är menat som ett skämt förstår jag. Jag ler snällt åt honom, artig som jag är. Men vem fan är det som är kvinnoförnedrande här? Jag, för att jag spelar hiphop, eller han, för att han kräks på tjejerna som spelar?

Jag tänker att det här är ungefär som förra helgen när vi skulle gå och se Afasi & Filthy och en kille vid namn Svenne Banan skulle snacka med mig och prata svensk hiphop, och berättar att han skriver om musik för tidningen Café, "känner du till den?" och jag säger; Ja, jag tycker det är en jävligt sunkig tidning, och han säger "Alltså den är inte alls som Slitz! I senaste numret, inga lättklädda tjejer alls!" och vi fortsätter prata om svensk hiphop, och jag säger att det är så värdelöst att det inte kommer fram några tjejer som gör hiphop, och han säger, på fullaste allvar; "DET ÄR FÖR ATT DE ÄR SÅ JÄVLA DÅLIGA!" och jag bara orkar inte, och jag säger; Känner du till Mapei? och han har aldrig hört talas om Mapei, och ber mig upprepa, och ber mig upprepa igen. Och sedan vänder jag mig bort och väntar på konserten.

Det är inte samma sak nu

I mina ögon har Petter har ryckt upp sig rejält nu. Jag har haft lite svårt för honom förut, men nu har jag istället svårt att sluta lyssna på senaste singeln "Goda dagars magi". Vart kommer slingan ifrån, vart kommer slingan ifrån, VART kommer slingan ifrån? Jag googlade fram svaret så ni slipper; det är the Embassy med "It pays to belong". Eftersom jag har klinisk allergi mot indiepop förstår jag inte varför jag börjar gilla Petter just när han börjar sampla indiepop. Men det kanske är mitt undermedvetna som talar.

Förorten är fin på avstånd

Jag drömde att Adam Tensta frågade om mitt telefonnummer. Fast i drömmen såg han mest ut som Chris Brown, fast mycket fulare.

I vilket fall. Sen var jag tvungen att kolla upp avsnittet av Doreen 21:30 där han är med. Och som vanligt i de sammanhang han har valsat runt de senaste månaderna, lyckas han med konststycket att prata om sig själv utan att egentligen säga något. Han lutar sig tillbaka och vänder frågan tillbaka, låter den hänga i luften.

Kanske är det mest imponerande med killen inte de där låtarna som går nonstop på P3, utan att han tycks utnyttja musiksveriges fascination för förorten till synes på sina egna villkor. Från noll uppmärksamhet som Adam till hype som Adam Tensta, utan att falla i någon av de snillrika förortsfällor som gillras. Eller?

Adam Tenstas musik är mycket mera beats och produktioner än ord. Samtidigt har han tagit namnet Tensta just för laddningen och spänningen som ligger i ordet. Succén kanske var given från början: snygg, slickad och housig hiphop på engelska från en stilig kille med ett häftigt namn från ett exotiskt ställe på blå linjen.

För hiphop får gärna heta förort, så länge den inte låter förort. Alla vill liksom åt det där häftiga, den där magin som ska finnas i musik från förorten, men helst ska det inte höras på den var den kommer ifrån.

Förorten verkar vara finast på avstånd. Där är den exotiserad rakt upp och ner; drömlik, farlig och lite romantisk. Och det är fritt fram för allsköns journalister, liksom jag boendes långt därifrån, att ömsom skriva upp och skriva ner förorten efter humör; och ge den dess förutbestämda plats i TV och överallt.

Vem rappar åt rapparen?

Jag såg Adam Tensta igår, och insåg då att han övertagit platsen som "Sveriges mest underskattade hiphop" från Ison&Fille. Jag är säkert sent ute, men nu vet jag i alla fall det. Dessutom ser han full i fan ut på samma sätt som Timbaland. Han vet något som vi inte vet, och han har jävligt roligt åt det.

Sedan hade han såklart ett gäng gästrappare med sig, och det är alltid lika roligt. En av dem blev riktigt uppeldad över att publiken var så entusiastisk och laddad, och uttryckte något om det. Och Adam Tensta svarade lite drygt att gästrapparen själv verkade på i alla fall. Han tryckte till honom lite, tyckte jag.

Vilket fick mig att tänka på det här med gästrappare... Det här med att leva sitt liv lite i sidan av rampljuset, som indianen i Black Eyed Peas och som alla utom Beyoncé i Destiny's Child, vad är det egentligen som lockar med det? Ett liv på scen helt i skuggan av någon annan.

Man kan fråga sig varför, men också hur det blir så. En kompis hade följande teori om det: ett gäng rappare gör hiphop tillsammans, en av dem är grymmare/snyggare än alla de andra tillsammans. Det är den som blir "huvudrapparen" i sammanhanget. Sen när den personen ska ha spelning frågar den om de andra vill haka och backa upp på scenen. Det är de som blir gästrapparna.

Samma kompis tänkte sig att gästrapparna hade egna sidoprojekt, där de själva var huvudrappare, och i sin tur hade egna gästrappare... Och det är här det börjar svindla för ögonen. Vem rappar åt gästrapparen? Det verkar röra sig om samma eviga fråga som; vem städar åt städaren?

Äkta yta

Jag fick nyligen höra av en internetbekant att "du låter som om du började lyssna på hiphop när Petter släppte sin första skiva". Inte särskilt nere med skiten, med andra ord. Om sanningen ska fram började jag nog lyssna på hiphop under samma tid som Petter släppte sin andra, eller till och med tredje skiva. Personen i fråga var i alla fall mycket angelägen om att berätta att han åt, levde och andades urban kultur. Själv var han till skillnad från mig äkta och genuin, och hade varit nere med hiphop sen Rocksteady Crew, vad nu det är för något.

När min förnärmelse hade lagt sig började jag tänka på hur paradoxalt detta med yta och ytlighet är. Människor som envist hävdar att de ogillar kommersiell musik, att musiken förlorar sin själ i en komprimerad mp3a, att all hiphop efter möjligtvis Jay-Z:s "the Blueprint" är skit, att vinyl är det enda rätta, att klubblivet i Stockholm är så oäkta i jämförelse med det i London eller Paris eller New York - det är just de som är mest upptagna med ytan. Visst, de är upptagna med att hitta något äkta och genuint bakom ytligheten, med att leta riktiga hiphophjältar istället för överproducerade deffade hitmaskiner, med att gå till dagens artisters källor och lyssna på dem. De är likväl upptagna med den här ytligheten, om än omvänt. De är besatta av att inte vara ytliga, att inte lyssna på ytan och att bevisa sin äkthet.

Själv har jag verkligen noll koll. Mest gillar jag hiphop med en snygg refräng och ett dansant beat, jag bryr mig mindre om vem som gjort den eller varför. Jag är väldigt svag för Kanye West. Jag såg filmen CB4 utan att ha hört talas om NWA och tyckte den var jätterolig ändå. Jag har aldrig lyssnat ordentligt på 2pac. Jag har gjort seriösa försök att lyssna på Jurassic Five och mitt bästa betyg till dem blev att, det funkar bra att städa till. De två hiphop-skivor jag lyssnat mest på är Dr Dre:s "2001" och MC Solaar "Cinquième AS", och jag har aldrig förstått grejen med Jungle Brothers.

Men det är såklart inte hela sanningen. Visst skulle jag också vilja vara sådär äkta som folk som dissar kommersiell hiphop utger sig för att vara. Ändå, det skulle vara så mycket softare om man inte var så upptagen med den där kollen som alla ändå lätt kan skaffa sig på Wikipedia i kombination med ett lagom snabbt bredband.

Ain't no fun

Jag handlar i en streetwearaffär (en sån där som har jättestora kläder i mörka färger för killar och små kläder i rosa färger för tjejer). I provrummet hör jag en låt med explicit lyrics som jag inte känner igen, och när jag betalar i kassan frågar jag den fjuniga expediten vad det var för något. Han säger att det är en mixtape med the Game, frågar om jag lyssnat på the Game och jag säger jo och sedan börjar vi diskutera westcoast-hiphop.

Eller, diskutera och diskutera. Killen berättar vad han tycker om westcoast; att den var bra fram till 96 ungefär och sen blev det mest skit efter det. Han berätttar att nu är westcoast på väg tillbaka, och säger att Snoops nya skiva är bra, och spelar upp en låt för mig. Jag berättar vad jag tycker om Snoop och hans texter. Han säger att han inte lyssnar på radio för de spelar bara kommersiell skit, och att han gillar Commons nya skiva. Jag säger att jag tycker Common är sjukt tråkig, med undantag för nya låten "the People". Killen byter ändå skiva igen och spelar en låt med Common.

Jag får samma känsla som jag fått förut när jag pratat musik med killar som är nere med hiphop - att jag är helt utbytbar i sammanhanget. Det handlar inte om att de vill prata med just MIG om hiphop, utan de vill bara få säga vad de tycker. Vem som lyssnar är mindre viktigt, så länge någon lyssnar. Förut tänkte jag att det kanske kunde bero på att jag inte var så påläst eller nere med hiphop, men nu inser jag att hur påläst och nördig jag än blir kommer det ändå vara samma sak. Jag är och förblir en tjej som ska lyssna och lära.