Gentrifiera mig, Jonas!

I samband med att Jonas Sjöstedt tillträdde som partiledare sa han till Aftonbladet att han tyckte det var "rätt tråkigt" att bo på Östermalm. Stadsdelen var "stel", tyckte han. I artikeln stod det också att Vänsterpartiet bara hade fått 1,94 procent av rösterna där. Jag kan hålla med om att det är en helt klart "stel" röstsiffra, särskilt i jämförelse med att Moderaterna fick över 60 procent.

Ok, jag må vara sist på bollen, men jag känner att det som måste sägas måste sägas - så vänster jag är: Jonas, om du läser detta så vill jag bara säga att vi gärna kan byta, du och jag! Jag har väntat två månader på att "komma ut ur garderoben" och säga: jag älskar Östermalm! Jag vill också ha en sådan där liten gullig funkisbalkong, två minuter till jobbet och en superdyr Ica med guldfärgade kundvagnar runt hörnet - och pengar nog för att inte stirra mig rödögd på extrapriserna. Jag vill kunna promenera ner till diplomatvillorna vid vattnet i dyra tights och en latte i handen, jag vill ha en sådan där flygig lång frisyr, jag vill också ha persikolen hy som tjejerna som gick på mitt gymnasium och ett tight ass som jag har fått av att gå i en massa stentrappor utan hiss.

Jonas: jag vill ha din stuckatur, din morgonsol och din stadsdels medelinkomst. I utbyte kan du få flytta hit till miljonprogrammet i söderort. Loftgångshus! Nedre botten med jävligt ostel insyn eftersom hyresvärden inte bekostar persienner! Och på min uteplats har de före detta hyresgästerna gett bort sina gamla trädgårdsmöbler till mig, samt även en blomkruka med odefinierbart innehåll och lite möglig mossa.

Det är med andra ord mycket som är ostelt här. Dock kan jag tycka att mycket är ganska tråkigt, och om det vet jag att vi är överens. Det är till exempel tråkigt att jag fick vänta i åtta år på att få bo här. Tråkigt är också att det står en man och tigger utanför tunnelbanan varje morgon, och det är tråkigt att hyresförhandlingarna har strandat och att vi håller andan lite här för vad den retroaktiva höjningen kommer bli.

Tråkigt är också att mitt, såväl som mina föräldrars, hopp om att alla skulle få det bättre och har RÄTT att få det bättre har bytts mot en sådan politisk depression. Den samhällsutveckling som har skett sedan min uppväxt i kommunens dåförtiden någorlunda varma famn har sipprat in i min hjärna. Som så många andra grubblar jag varje dag på en sak: "hur ska JAG få det bra?" Jag oroar mig för hur JAG ska klara mig och få det bättre. Att tänka i ett VI har aldrig varit svårare, och det är just där som högern har lyckat som bäst. I takt med att samhällets trygghetssystem rasar sönder under oss blir vi oroligt upptagna med tanken på JAG JAG JAG, när VI:et i själva verket aldrig har varit viktigare.

Jag känner på ett liknande sätt kring gentrifieringen (SE BILD). Innan ordet var på mångas läppar talade jag om den med emfas; jag förfasades, jag var arg, jag var kritisk. Det är jag fortfarande.

Men jag måste erkänna att jag känner såhär, Jonas: jag när en hemlig dröm om att bli gentrifierad SOM INDIVID. De som vet brukar säga att min förort som helhet redan är på väg dit. Jag tror dem, det finns ett gentrifieringsfik här som jag själv brukar frekventera och hey, jag är medelklass och jobbar med media. Med risk för att låta förmäten - detta förtar inte min känsla av att vara så förbannat jävla utsatt. Den må vara personlig, privat, och mer kopplad till min sinnesstämning och personliga historia än min klasstillhörighet - men, det är en upplevelse jag har och har haft så länge jag kan minnas. (För övrigt missar folk inte en chans att snacka lite skit om Byälvsvägen. Vilket, för er information är rasistiskt. Beware, nästa gång någon kommer med kommentaren "jaha, där ingen vill bo" som kommentar till min adress kommer jag INTE svara artigt.)

Min hyresrätt i allmännyttan är ett styrelsemöte bort, det finns ombildningskonsulter som jobbar för att sälja ut allt jag har. Jag saknar möjlighet att med egna medel köpa en lägenhet - ändå vill jag bli gentrifierad. Det finns en dubbelhet i detta, jag motsäger mig själv, jag vet. Jag är ambivalent. Men. I en politisk verklighet där det står mellan att vara utsatt och att vara gentrifierad skulle JAG JAG JAG lätt välja det senare. För min del får gentrifieringen gärna komma och svepa med sig hela Byälvsvägen - vi är många som förtjänar att ha det sådär bra.

Men vänta, innan ni börjar kasta tomater på mig: det är klart jag vet att det inte är så det funkar. Vi kan ju inte bli gentrifierade här för vi har ju inga cash, inga fasta jobb och inga helsvenska namn. Jag är inte dum i huvudet. Om gentrifieringen tog över hela Bagis skulle vi åka ut med huvudet före.

Återstår bara en sak då, Jonas: kan inte du gentrifiera MIG som INDIVID straight up to Östermalm? Vi måste få till det där lägenhetsbytet snarast! Vore skitbra också för integrationen både här och där och ja, jag lovar att aldrig rösta på Moderaterna.

SVT vs Försäkringskassan

Min jakt på en praktikplats fortsätter, och jag hade turen att bli kallad till intervju på en lokal SVT-station. Eftersom jag har en bekant som vikarierar där just nu, hade jag redan innan praktikjakten skapat mig en bild av stället.

Jag såg framför mig ett stort kontorslandskap några våningar upp i ett höghus. Receptionen skulle var hög och grå, med en ung tjej bakom luckan. Skrivborden skulle var nya och blanka, och det skulle vara fullt med folk som jobbar intensivt och stressat. Hela tiden skulle det ringa i telefonerna, och folk skulle kasta sig ut genom dörren till de nya, blank SVT-bilarna för att hinna med nästa intervju.

Det såg inte alls ut så. Stället låg istället på bottenvåningen, med slitna skyltar i fönstren där det stod "SVT Umeå" i 80-talsstil. "Kontorslandskapet" bestod av cirka sju skrivbord, där folk, bland annat min bekant, jobbade på lugnt och sansat i sin egen takt. Det var halvtomt på folk. I receptionen satt en vänlig kvinna i övre medelåldern och frågade om jag ville ha kaffe. Mitt i lokalen var en trätrappa - tänk radhusstil - som ledde upp till tjejen som jobbade halvtid med webben. Och det var ungefär allt.

Känslan jag fick var den av att befinna mig på någon slags kommunal eller statlig verksamhet - om det inte hade stått "SVT" överallt hade jag lätt kunnat tro att jag befann mig på Försäkringskassan.

Sedan slog det mig att det är ju nästan exakt det som public service är: en verksamhet, låt vara journalistik, i offentlig regi. Inte konstigt om det ser ut så också. Med andra ord är det enda jag behöver ett par sjukskötersketofflor, Löfbergs Lila-kaffe och en flaska handsprit. Sen kommer jag - om jag lyckas få praktikplatsen - att känna mig som hemma in no time.

Möbelpsykos

Jag sitter just nu vid ett skrivbord som jag hittade på gatan utanför skolan. Det är lite för lågt, så jag kommer med tiden antagligen bli permanent kutryggig. Jag hittade det när Östermalms stadsdelsförvaltning skulle göra sig av med hela sin gamla inredning en vacker dag för ungefär ett år sedan. Till mina möbler hör också ett soffbord jag har hittat i en container, ett sidobord med tidningsfack som jag har ärvt av en kompis mamma, en gammal stol (dock av känt märke) som min mamma har gett mig, en pall jag hittade i grovsoprummet, en soffa köpt på blocket samt Kungsängens absolut billigaste säng. Enkelfjädrande. Hård. Sjukt obekväm.

Detta har jag kompletterat med valda delar av Ikeas billigaste sortiment, som en cd-hylla och en tv-bänk. I mina köksskåp trängs förutom ärvda pastatallrikar som min mor köpt på UFF i Västra skogen, också några dricksglas från samma container där jag hittade soffbordet.

Jag har inget köksbord. Jag äter i soffan, oftast framför teven. Man får lite ont i ryggen av det också.

Det har däremot min kompis som hyr en möblerad lägenhet av soc. Först var lägenheten helt tom på möbler. Sedan kom alla möblerna på en gång, med en samling Ikea-möbler och ett gäng möbler som min kompis tror har samlat damm i ett lager någonstans ganska länge.

Där finns alltså ett stort vitt köksbord, med fyra svarta stolar. Detta har min kompis kommenterat med följande: "Alltså det är helt sjukt ju. Jag skulle aldrig köpa ett stort köksbord och fyra stolar, det är helt galet. Vem gör det? Det måste var helt psykotiska människor. Jag känner ingen som har köpt köksbord och stolar. Alltså man måste vara i alla fall 40 år eller psykotisk om man har sånt. Men det är rätt schysst att ha nu ändå, jag gillar det."

Den inredningsansvariga på soc valde att kombinera köksbordet och stolarna som ju gick i någon slags schacktema, med en Ikea-soffa i mörkblått jeanstyg med röda sömmar. Jag visste inte att Ikea hade denim i sitt sortiment, men det kanske är en ny trend som soc har snappat upp men inte jag? Min kompis säger att soffan kommer vara skitsnygg om tio år när den blivit blekt och sliten. Nu får han hålla sig för att inte behandla den med klorin för att den ska bli snygg direkt.

Fast egentligen borde man kanske följa soc exempel. Köpa allt på en gång, jättenytt, jättepraktiskt, jätteblankt och - jättekonstigt. Sluta dyka i containrar och grovsoprum, sluta ta emot "gåvor" från folk som egentligen bara vill ha mer plats i sina förråd. Man kanske borde få in ett nytt "tänk" när man möblerar? Sluta tänka "jag är pank och går dagligen och inventerar grovsoprummet". Börja tänka "normalitet!" och "sms:a låna" och handla allt på närmaste möbelvaruhus. Inklusive ett psykotiskt köksbord med fyra stolar.

Duktig på jobbet

Tyvärr är jag inte på väg till hembyn utan på väg till ett sommarjobb i en kommunal verksamhet för utvecklingsstörda. Då jag själv verkar bo på gruppbostad kan detta kännas lite förvirrande. Betryggande är då att personal inom vård och omsorg, liksom studenter på universitetet, uppvisar slående likheter oberoende av var arbetsplatsen råkar ligga.

Själv är jag mest fascinerad av den ordinarie personalen som jag fördomsfullt kategoriserar som käcka, glada, hurtiga, snygga och etniskt svenska tjejer och kvinnor. Det här är personer som alltid kommer till jobbet med ett leende, och så mycket social kompetens att man gapar av förundran. De har så mycket energi att det rinner över, och de bara älskar att jobba med människor.

De har ett perfekt privatliv, som de nämner först i förbifarten, sedan berättar mer utförligt om. De har en sambo eller man som heter Kjelle, Bosse, Stefan eller Thomas. De har ett hus i naturskön miljö, alternativt ett landställe. De har två döttrar eller två söner som går på mellanstadiet. De har perfekt hy och tunna guldsmycken. De är alltid morgonpigga. De planerar semestern långt i förväg. De uppfostrar barnen till att ta ansvar. De har körkort och bil och åker med bilen nästan överallt, förutom när de joggar. De har ett tjejgäng som de träffar ibland. De jobbar deltid för att ha tid med barnen, alternativt jobbar heltid för att de har så sjukt mycket energi.

Och framförallt, verkar de inte ha brist på pengar. De säger visserligen att lönen försvinner så fort den kommer in på kontot, men samtidigt har de: villa, bil, barn, hund, landställe, inga skulder, semesterplaner.

Hur funkar det då, kanske man undrar. Vård och omsorg är ju sjukt underbetalt? Jo, förstår ni, nu är det så fiffigt ordnat i vårt samhälle att de kvinnor som bildar par med män, tenderar att hamna med/ välja män som tillhör en högre samhällsklass. Dessutom tjänar män mer än kvinnor, oberoende av klass, och av tradition håller de sig till de branscher som är mansdominerade och därför har högre löner. Kjelle, Bosse, Stefan eller Thomas kanske har egen målerifirma eller akademiker av något slag. En låginkomsttagare plus en höginkomsttagare ger två inkomster som inte går av för hackor.

Sedan har de här duktiga kvinnorna också gjort allting rätt. Gått ut grundskolan eller gymnasiet och börjat jobba direkt, fått fast tjänst, köpt villan i rätt tidpunkt, inte skuldsatt sig genom sms-lån eller csn-lån. Inte börjat knarka eller sörpla för djupt i bag-in-boxen. Inte skilt sig. Inte blivit sjukskrivna för ofta. Och framförallt, bildat par tidigt och därför kunnat cutta alla kostnader i två.

De har gjort allting rätt och det föll sig så naturligt för dem. Tacka fan för att de är glada.

Kommunala minnen

Jag har kommunala barndomsminnen. Det började tidigt. Min mamma var dagmamma och fick lön från kommunen. Det kom barn hem till oss tidigt på morgonen. Om något barn var sjukt och inte kunde komma fick min mamma mindre betalt. Därför sa min mamma inte till när något barn var sjukt. När vi skulle gå ut och leka fick vi gömma oss för de andra dagmammorna, om de såg att det var färre barn än vanligt skulle de kanske skvallra för enhetschefen.

Även andra i min familj verkade jobba i samhället, för det hängde handdukar i köket som det stod "Stockholms läns landsting" på. En slags stora kräkfärgade filtar i frotté med samma text användes till lite allt möjligt. Lakanen i sängen hade Stockholms Stads logga med S:t Erik på.

Ibland var det dags att gå till Folktandvården. Besöket hos Folktandvården var uppdelat i flera steg. Huset som Folktandvården låg i var jättestort och jättehögt och hade långa breda korridorer. I korridorerna var det svalt, och väggarna var täckta med tegel. Därinne fanns en hiss, som man åkte till tandläkaren med. Sedan gick man ut i en korridor, och för att komma in i väntrummet måste man trycka på en knapp. Det luktade konstigt i väntrummet. Där satt tanter och farbröder och läste tidningar, och det fanns böcker för barn. Då och då kom det ut en kvinna i vit rock från de inre korridorerna och ropade upp ett namn. Till slut var det min tur. Oftast när jag kom dit hade jag hål i tänderna, och en gång fick jag en lagning med banansmak.

Man måste gapa stort hos tandläkaren. Man fick sitta i en stol där man hissades ibland upp, ibland ner, ibland ända ner till golvet med överkroppen så att man liksom hängde åt fel håll. Ovanför mitt huvud en slags lampa som tandläkaren flyttade på då och då. I munnen en sug som var formad som en spiral. Det blev alldeles torrt i munnen. Efteråt fick man välja ett bokmärke. Syskon som följde med fick också välja ett bokmärke, eftersom de också var barn.

Varje morgon klockan nio gick vi till lekis. För att komma dit fick vi korsa en motorväg och gå uppför en backe. Lekis kallades för montessori. Där kunde man välja att göra olika saker. Roligast var att laga mat. Då fick man gå in i köket med en fröken och skära morotsslantar som lades i en skål med vatten. Sedan fick man gå runt med fröken och bjuda alla barnen på morötter. När det var jul fick man öppna en julkalender med små paket på samlingen. Det var suddgummin i paketen. Min bästis fick mycket finare suddgummin än jag. Klockan tolv var lekis slut.

Efter oss kom den mystiska "eftermiddagsgruppen". Det var barn som gick på lekis inte på morgonen som vi, utan på eftermiddagen. Jag tyckte det var väldigt märkligt. Det fanns också en annan avdelning på andra sidan köket, där det verkade finnas andra fröknar och andra barn som också höll på med montessori. Vi såg dem bara ibland.

Viktigt var också att gå till biblioteket. På bottenvåningen fanns en stor rund soffa mitt i rummet som man måste klättra in i. Där kunde man läsa böcker för en massa stora gosedjur, till exempel en jättestor säl. På övervåningen låg vuxenavdelningen. Man måste vara minst 15 år för att gå upp dit. Ibland fick vi följa med dit upp ändå. Om man behövde gå på toaletten fick man gå till lånedisken och fråga om en nyckel. Nyckeln var jättestor. När man var färdig fick man lämna tillbaka nyckeln. Böckerna vi lånade hem hade fickor längst bak med ett kort i med siffror för olika datum, och sista sidan var full av stämplar.

Jag har kommunala minnen och minnen av landstinget. Det fanns självklara saker som alla skulle göra. Vi integrerades i samhällskroppen.