Gentrifiera mig, Jonas!

I samband med att Jonas Sjöstedt tillträdde som partiledare sa han till Aftonbladet att han tyckte det var "rätt tråkigt" att bo på Östermalm. Stadsdelen var "stel", tyckte han. I artikeln stod det också att Vänsterpartiet bara hade fått 1,94 procent av rösterna där. Jag kan hålla med om att det är en helt klart "stel" röstsiffra, särskilt i jämförelse med att Moderaterna fick över 60 procent.

Ok, jag må vara sist på bollen, men jag känner att det som måste sägas måste sägas - så vänster jag är: Jonas, om du läser detta så vill jag bara säga att vi gärna kan byta, du och jag! Jag har väntat två månader på att "komma ut ur garderoben" och säga: jag älskar Östermalm! Jag vill också ha en sådan där liten gullig funkisbalkong, två minuter till jobbet och en superdyr Ica med guldfärgade kundvagnar runt hörnet - och pengar nog för att inte stirra mig rödögd på extrapriserna. Jag vill kunna promenera ner till diplomatvillorna vid vattnet i dyra tights och en latte i handen, jag vill ha en sådan där flygig lång frisyr, jag vill också ha persikolen hy som tjejerna som gick på mitt gymnasium och ett tight ass som jag har fått av att gå i en massa stentrappor utan hiss.

Jonas: jag vill ha din stuckatur, din morgonsol och din stadsdels medelinkomst. I utbyte kan du få flytta hit till miljonprogrammet i söderort. Loftgångshus! Nedre botten med jävligt ostel insyn eftersom hyresvärden inte bekostar persienner! Och på min uteplats har de före detta hyresgästerna gett bort sina gamla trädgårdsmöbler till mig, samt även en blomkruka med odefinierbart innehåll och lite möglig mossa.

Det är med andra ord mycket som är ostelt här. Dock kan jag tycka att mycket är ganska tråkigt, och om det vet jag att vi är överens. Det är till exempel tråkigt att jag fick vänta i åtta år på att få bo här. Tråkigt är också att det står en man och tigger utanför tunnelbanan varje morgon, och det är tråkigt att hyresförhandlingarna har strandat och att vi håller andan lite här för vad den retroaktiva höjningen kommer bli.

Tråkigt är också att mitt, såväl som mina föräldrars, hopp om att alla skulle få det bättre och har RÄTT att få det bättre har bytts mot en sådan politisk depression. Den samhällsutveckling som har skett sedan min uppväxt i kommunens dåförtiden någorlunda varma famn har sipprat in i min hjärna. Som så många andra grubblar jag varje dag på en sak: "hur ska JAG få det bra?" Jag oroar mig för hur JAG ska klara mig och få det bättre. Att tänka i ett VI har aldrig varit svårare, och det är just där som högern har lyckat som bäst. I takt med att samhällets trygghetssystem rasar sönder under oss blir vi oroligt upptagna med tanken på JAG JAG JAG, när VI:et i själva verket aldrig har varit viktigare.

Jag känner på ett liknande sätt kring gentrifieringen (SE BILD). Innan ordet var på mångas läppar talade jag om den med emfas; jag förfasades, jag var arg, jag var kritisk. Det är jag fortfarande.

Men jag måste erkänna att jag känner såhär, Jonas: jag när en hemlig dröm om att bli gentrifierad SOM INDIVID. De som vet brukar säga att min förort som helhet redan är på väg dit. Jag tror dem, det finns ett gentrifieringsfik här som jag själv brukar frekventera och hey, jag är medelklass och jobbar med media. Med risk för att låta förmäten - detta förtar inte min känsla av att vara så förbannat jävla utsatt. Den må vara personlig, privat, och mer kopplad till min sinnesstämning och personliga historia än min klasstillhörighet - men, det är en upplevelse jag har och har haft så länge jag kan minnas. (För övrigt missar folk inte en chans att snacka lite skit om Byälvsvägen. Vilket, för er information är rasistiskt. Beware, nästa gång någon kommer med kommentaren "jaha, där ingen vill bo" som kommentar till min adress kommer jag INTE svara artigt.)

Min hyresrätt i allmännyttan är ett styrelsemöte bort, det finns ombildningskonsulter som jobbar för att sälja ut allt jag har. Jag saknar möjlighet att med egna medel köpa en lägenhet - ändå vill jag bli gentrifierad. Det finns en dubbelhet i detta, jag motsäger mig själv, jag vet. Jag är ambivalent. Men. I en politisk verklighet där det står mellan att vara utsatt och att vara gentrifierad skulle JAG JAG JAG lätt välja det senare. För min del får gentrifieringen gärna komma och svepa med sig hela Byälvsvägen - vi är många som förtjänar att ha det sådär bra.

Men vänta, innan ni börjar kasta tomater på mig: det är klart jag vet att det inte är så det funkar. Vi kan ju inte bli gentrifierade här för vi har ju inga cash, inga fasta jobb och inga helsvenska namn. Jag är inte dum i huvudet. Om gentrifieringen tog över hela Bagis skulle vi åka ut med huvudet före.

Återstår bara en sak då, Jonas: kan inte du gentrifiera MIG som INDIVID straight up to Östermalm? Vi måste få till det där lägenhetsbytet snarast! Vore skitbra också för integrationen både här och där och ja, jag lovar att aldrig rösta på Moderaterna.

Hemkunskap

Jag hade bara hemkunskap i tvåan på lågstadiet. Jag har vaga minnen därifrån.

Hemkunskapslokalen låg i en annan byggnad en bit bort från skolan. Vi fick gå förbi brandstationen och den andra skolan som var mycket större för att komma dit. Fritidspersonalen som annars mest drällde runt följde med oss.

Första gången vi var där fick vi laga till en macka med skivbar leverpastej och äpple. Jag tyckte det var en äcklig blandning. Nästa gång vi hade hemkunskap fick vi baka scones. Efteråt fick vi äta upp maten.

Läraren minns jag helt vagt som en figur i brunt. Första gången vi var där visade hon oss det inre rummet i hemkunskapslokalen. Där fanns det en säng, en bokhylla och ett nattygsbord. Jag förstod att man skulle öva på att bädda sängar där, men jag hann aldrig vara med och göra det innan jag började i Franska skolan.

I Franska skolan hade vi franska istället för hemkunskap. Det är därför jag fortfarande inte bäddar sängar så bra. Jag har också den skolan att skylla för att jag aldrig fick lära mig att laga fisk i folie.

Lägenheten

Jag blev erbjuden en lägenhet av en ung jurist jag kände. Lägenheten låg på en ö med både lummig grönska och den perfekta blandningen av låg- och höghus. Husen klättrade över gröna kullar och backar och det fanns fina förortstorg i betong. Ön hette Lidingö, men i drömmen var allt mycket bättre där än i verkligheten. Det var lite som att vara utomlands.

9-våningshuset jag bodde i när jag gick på gymnasiet var rivet. I dess ställe stod ett stort komplex med nya, dyrare lägenheter. Men lägenheten jag blev erbjuden var nästan oförskämt billig - någonstans mellan 2500 och 3000 kronor i månaden skulle jag få betala.

Lägenheten växlade i storlek, men var ändå alltid minst tredubbelt så stor som de 22 kvadrat jag bor på nu. Den hade flera våningar, och en smal trappa i bambu eller något liknande ledde upp till övervåningen. Ju längre man gick omkring i lägenheten, desto mer växte den.

Det fanns en balkong där man kunde titta ut på grönskan och husen som badade i sol. Utsikten var milsvid. Jag tittade ut från balkongen och kände ett lugn och en lyckokänsla jag inte känt på länge.

Bakom köket, som var helt perfekt förutom att en ratt på spisen satt lite löst, fanns flera rum. Fler och fler rum dök upp, det var som att få flera lägenheter på en gång. I alla rum stod obäddade sängar. Det var lite stökigt, och lite grus på golvet här och där, men sammantaget var det väldigt fräscht.

Till slut vaknade jag upp i min säng igen och allt var som förut.

Möbelpsykos

Jag sitter just nu vid ett skrivbord som jag hittade på gatan utanför skolan. Det är lite för lågt, så jag kommer med tiden antagligen bli permanent kutryggig. Jag hittade det när Östermalms stadsdelsförvaltning skulle göra sig av med hela sin gamla inredning en vacker dag för ungefär ett år sedan. Till mina möbler hör också ett soffbord jag har hittat i en container, ett sidobord med tidningsfack som jag har ärvt av en kompis mamma, en gammal stol (dock av känt märke) som min mamma har gett mig, en pall jag hittade i grovsoprummet, en soffa köpt på blocket samt Kungsängens absolut billigaste säng. Enkelfjädrande. Hård. Sjukt obekväm.

Detta har jag kompletterat med valda delar av Ikeas billigaste sortiment, som en cd-hylla och en tv-bänk. I mina köksskåp trängs förutom ärvda pastatallrikar som min mor köpt på UFF i Västra skogen, också några dricksglas från samma container där jag hittade soffbordet.

Jag har inget köksbord. Jag äter i soffan, oftast framför teven. Man får lite ont i ryggen av det också.

Det har däremot min kompis som hyr en möblerad lägenhet av soc. Först var lägenheten helt tom på möbler. Sedan kom alla möblerna på en gång, med en samling Ikea-möbler och ett gäng möbler som min kompis tror har samlat damm i ett lager någonstans ganska länge.

Där finns alltså ett stort vitt köksbord, med fyra svarta stolar. Detta har min kompis kommenterat med följande: "Alltså det är helt sjukt ju. Jag skulle aldrig köpa ett stort köksbord och fyra stolar, det är helt galet. Vem gör det? Det måste var helt psykotiska människor. Jag känner ingen som har köpt köksbord och stolar. Alltså man måste vara i alla fall 40 år eller psykotisk om man har sånt. Men det är rätt schysst att ha nu ändå, jag gillar det."

Den inredningsansvariga på soc valde att kombinera köksbordet och stolarna som ju gick i någon slags schacktema, med en Ikea-soffa i mörkblått jeanstyg med röda sömmar. Jag visste inte att Ikea hade denim i sitt sortiment, men det kanske är en ny trend som soc har snappat upp men inte jag? Min kompis säger att soffan kommer vara skitsnygg om tio år när den blivit blekt och sliten. Nu får han hålla sig för att inte behandla den med klorin för att den ska bli snygg direkt.

Fast egentligen borde man kanske följa soc exempel. Köpa allt på en gång, jättenytt, jättepraktiskt, jätteblankt och - jättekonstigt. Sluta dyka i containrar och grovsoprum, sluta ta emot "gåvor" från folk som egentligen bara vill ha mer plats i sina förråd. Man kanske borde få in ett nytt "tänk" när man möblerar? Sluta tänka "jag är pank och går dagligen och inventerar grovsoprummet". Börja tänka "normalitet!" och "sms:a låna" och handla allt på närmaste möbelvaruhus. Inklusive ett psykotiskt köksbord med fyra stolar.