Jag träffade en utbytesstudent

På min våning bor kulturarbetarna (jobbar i "vårdsvängen" alternativt som cykelbud, har olika projekt på gång, kreativ klädsel). På våning fem bor utbytesstudenterna.

Det började med att han letade efter sin postbox i entrén. Jag hjälpte honom tillrätta och skyndade sedan mot hissen. Jag noterade att han hade halvlångt hår och halva håret uppsatt i en tofs. Nästa gång jag såg honom var han på väg från grovsoprummet med ett fynd i form av en tv-bänk, när jag passerade på väg till tvättstugan. Samma tofs i håret. Vi började prata. Han var utbytesstudent från Uruguay.

Konversationen var skojfrisk, och samtidigt lite av en kamp. Han undrade varför jag envisades med att kategorisera dem som bodde i huset? Sedan gjorde han en utläggning om att man kunde kategorisera människor utifrån vilken förhållande de hade till tid - om de levde i det förgångna, i nuet eller i tanken på framtiden. Jag påpekade att nu höll han själv på att kategorisera folk. "Yes, but my way of categorizing is a bit more profound". Jag undrade i mitt stilla sinne om han hade läst "the Game", eller om han bara var lite allmänt otrevlig.

Sedan gick han och hämtade en kamrat, för att sedan be om rundvisning i tvättstugan. Jag visade runt och pratade om förtvätt och huvudtvätt och washing detergent.

Kamraten försvann upp till sig och vi begav oss mot hissen. Han bad mig om en tjänst, han behövde låna Internet för att skicka ett mail. Jag sa ok. Man måste ju hjälpas åt, och jag tyckte ändå att han var lite snygg.

När han skulle gå pratade han om att bjuda mig på te från sitt hemland någon gång. I hissen på väg ner igen bytte vi nummer, han ringde mig en signal. "That's a happy tune you've got", sa han om min ringsignal. "Yes, it is, do you know what it's called? It's called Latin Hope".

Och någonstans här gick konversationen snett. "Oh, you are saving my number as Latin Hunk? Latin Hump? I bet you have some dirty fantasies", säger han. Jag blir lite förvånad. "No, I meant the tune, the signal, it's called Latin Hope. It's you who have dirty fantasies"

Jag fick en obehaglig känsla i magen. Från och med nu tänker jag hålla mig borta från våning fem.

Vantrivsel i vården

Där jag kommer ifrån finns en lång fin tradition av att vantrivas i vård- och omsorgsyrken. Det som tänktes, men inte sades högt, var ett indignerat "varför ska jag jobba med barn eller bajs, jag är ju intellektuell?"

Nu är det ju tyvärr så att arbetsplatserna inom vård och omsorg inte gör någon skillnad på intellektuell och icke-intellektuell arbetarklass, eller för den delen intellektuella och icke-intellektuella invandrare. Samma bajs ska torkas, samma klunga barn ska vallas i lekparken, obereonde av om du har Sartre i bokhyllan eller i hemlighet när författardrömmar.

Och de i min familj vantrevs ganska länge. Så pass länge att bokhyllorna hann fyllas av "löneförmåner" i form av böcker stämplade med Huddinge Kommuns logga och kökshanddukar med texten "Stockholms läns landsting". Under tiden kom det en aldrig sinande ström av tidningen Kommunalarbetaren i brevlådan som jag och min syster läste med stort intresse.

Jag tänker på det där när jag jobbar med bajs efter drygt tre år på universitetet. Så fort jag börjat jobba vill jag därifrån. Och det är inget konstigt med det, jag är ju nästa generation i en lång fin tradition av vantrivsel i vården.

Allt om barn

Kan inte DN sluta länka till den här konstiga sajten "Allt om barn"? Det är alltid så lockande rubriker om vad man kan hitta på med bröstmjölk, till vad man ska göra när barn tittar på porr, så jag är liksom tvungen att läsa.

Så fortsätter jag läsa jag runt lite på sajten - läser krönikor till "utskällda" kärnfamiljens försvar, om hur det ska gå när morföräldrarna en dag inte orkar ställa upp, och hur det kan vara om ens barn kommer ut som homosexuella.

Men efteråt känner jag mig alltid lite smutsig. Som om jag hade tittat på porr.

Det är något som inte stämmer med "Allt om barn". Eller så är det jag som inte ingår i det diskursiva system de talar till. Jag förstår nämligen inte. Och det är inte det här med barn jag inte förstår, för det förstår jag mycket väl och har alltid förstått, men det är allt det här runtomkring.

Det jag inte förstår, är allt det här som "Allt om barn" inte förklarar, som de utgår från att alla förstår. Självklarheter, premisser, värdegrunder. Och det är inte det att jag går in för att ifrågasätta, grejen är att jag verkligen inte förstår fastän jag verkligen vill. Som det här med Familjen.

Men jag förstår verkligen inte. Vad är en Familj för något, enligt "Allt om barn"? Hur uppstår den? Och vilka har en sån?

Rätt beslut

Att jobba är att hela tiden fatta olika beslut. Ofta handlar det också om att fatta beslut som man inte har nog med utbildning, kunskap, erfarenhet eller lön för att ta ställning till.

Frågorna som uppkommer är av vitt skilda slag. Det kan vara allt ifrån "går det här paketetet ner i brevlådan eller ska jag avisera det?" till "hur sent kan jag ge den här personen sin kvällsmedicin?" eller "hur länge ska jag steka den här köttfärsen och hur mycket chili kan jag ha i?"

Man skulle säkert kunna argumentera för att det är just det här som utgör jobbet, att man får betalt för att fatta de där besluten. Men jag är så upptagen med att göra saker och ting RÄTT, som om det fanns en utstakad väg jag skulle hitta, att jag har svårt att se det som att det är okej att beslutet vilar på mig.

Det är en bedömningsfråga om paketet går in i brevlådan. Om man trycker till ordentligt kanske det gör det. Eller, om man ringer på dörren kanske personen som bor där öppnar och kan ta emot paketet i handen. Det kanske inte är hela världen om du måste cykla tillbaka med brevet i postväskan och avisera det till nästa dag. Och det kanske är helt okej att steka köttfärsen för länge med för mycket chili i.

Jag har dock svårt att bedöma vilka beslut som är viktiga, och vilka som kvittar. Att avgöra hur stort paketet är, eller hur jag ska krydda köttfärsen, kan för mig te sig lika livsavgörande som att avgöra om jag gett rätt person rätt medicin.

Dagens Magdalena Ribbing

Ur dagens Magdalena Ribbing:

"En kvinna tar absolut inte av sig hatten när hon hälsar. Det skulle se löjligt ut."

Det var ju betryggande att någon vet hur det ska vara, såhär mitt i Europride och allting.

Sankt Göransgatan

Man ska ju inte klaga för vårt land är ju tryggt, men den här värmeböljan slår hårt mot huset jag bor i. Det är för varmt för att vara inne, det är för varmt för att laga mat. Jag gör ärenden istället.

Först går jag till närbutiken runt hörnet som aldrig har öppet när man går dit. Men idag har den faktiskt öppet. Jag gör mig bara ärenden dit när jag ska hämta ut paket med saker jag köpt på Internet. Han som har affären är ganska slemmig. Men han har redan frågat om mitt namn på avin och min bakgrund, och redogjort för sin, och jag öppnar inte upp för fler konversationer.

Jag går till Lidl och köper fler saker än jag hade tänkt från början. Jag köper hushållspapper med mönster på, för det är det enda hushållspapper de har. Jag tänker på att när jag var liten, var mönstrat hushållspapper och toalettpapper det finaste jag visste. Det var sådant som normala familjer hade, och något som aldrig kom över tröskeln till mitt hem. Vi hade grovt toalettpapper, hårt hårt rullat. Det dröjde innan det tog slut.

På Lidl är toalettpapperet luftigt och lätt, motsatsen till drygt. Det mesta andra de säljer också. Det är inte direkt sämre, men maten jag köper från dem tar snabbt slut, den är liksom odryg och lite urvattnad.

Jag köpter fler saker än som stod på listan, och sedan går jag och köper lunch på snabbmatskedjan som säljer mackor. Jag tänker inte laga någon tomatsås idag. På snabbmatskedjan som säljer mackor jobbar tunisiern som jag minns från en fest för några år sedan. Han är en sådan där solskenshistoria, han har fått permanent uppehållstillstånd och både jobbar och pluggar och tränar och pratar utan brytning. Han övertalar mig att ta en större macka, och det blir dyrare än jag trodde. Jag kommer på mig själv med att undra varför han inte frågar om mitt nummer, och sedan kommer jag på att han har ju redan raggat på mig, utan resultat, och så känner jag mig lite dum.

När jag kommer hem igen är det fortfarande galet varmt och kvavt. Luften står helt stilla. Jag tänker att jag måste öppna hela fönstret. Jag tror inte det är meningen att man ska göra det, det finns en slags spärr. Stiftelsen Hotellhem i Stockholm tänker på min säkerhet.

Sedan tänker jag på min ambivalenta inställning till det svunna folkhemsideal som mitt boende är en rest av. Egentligen har jag alltid drömt om att komma ifråga för ett sånt här slags boende, och nu när jag blivit det känner jag mig mest aggressiv. Säkerhetsspärr på fönstret? Barnsäkra lådor i kokvrån? Låsbart medicinskåp i hallen? En reception om man skulle behöva "någon vuxen att tala med"? Jag känner mig omyndigförklarad. Framförallt känner jag inget annat än förakt för att på en och samma gång har höga krav för att få bo här (fast inkomst eller borgenär, referens från tidigare boende), medan de samtidigt ska hålla på och dalta med en.

Jag hakar loss spärren och sedan har jag fri sikt tolv våningar ner till en säker död. Sedan tänker jag att jag är ju för mesig, i till exempel New York skulle det här vara knappt ett radhus.

En verklighet som inte finns

I "Still" skriver Hassan Loo Sattarvandi om hur huvudpersonen och hans kompisar uppfattar tidningen Gringo. Om hur Gringo gjorde anspråk på att beskriva deras verklighet, och hur de kände sig helt främmande inför Gringos beskrivning av den. En av karaktärerna i boken ställer sig en fråga som går någonting sånt här: om det här är vår verklighet de beskriver, och vi inte känner igen oss i den - finns vi då? Är vi överhuvudtaget verkliga?

För mig var det där årets iakttagelse. Och den gäller inte bara för mediebilder av förorten.

Den gäller också för min verklighet. Om min verklighet inte beskrivs någonstans, hur kan den då existera? Är jag överhuvudtaget verklig?

Om man aldrig pratar om våra upplevelser, har de då verkligen utspelat sig? Om det vi upplever inte tar form och uttryck, definieras och namnges och pratas om, finns det då?

Det kanske är så att jag har befunnit mig i ett parallellt universum, där livet ser helt annorlunda ut än i DN, SVT, Kamratposten, grundskolan, samhällskunskapsboken, biologiboken, Veckorevyn, fikarummet på jobbet och enligt RFSU.