Uppfattning, schmuppfattning

Fick förlängt på mitt vick, blev glad. Fick se kontraktet, det står helt korrekt att jag är vikarie för en specifik fastanställd person på redaktionen som ska vara föräldraledig. Minns något om att Journalistförbundet förhandlat fram en regel om "ett vikariat, en vikarie" - det vill säga, att om jag har börjat vicka för en person har jag hört glunkas att regeln enligt kollektivavtalet skulle vara att jag ska fortsätta göra det så länge personen är tjänstledig av samma anledning. 

Tror inte direkt på att detta kommer inträffa, det skulle innebära att jag skulle bli inlasad, vilket jag kan vara väldigt säker på inte kommer ske. Mejlar ändå Journalistförbundet centralt för att kolla vad som gäller och vilka mina möjligheter är; bättre att kolla upp än att gå och undra.

Får ganska snabbt följande svar:  

"Hej!

Journalistförbundets uppfattning är, som du skriver, att ett vikariat ska upprätthållas av en vikarie. Förbundet har förhandlat fram en sådan regel i Public Service-delen av Journalistavtalet, men motsvarande finns inte i XXXXXXdelen, varför det inte finns någon juridisk grund att hävda att det ska vara så även där. Tyvärr fortsätter problemet med utlasning inom vår bransch. Ta gärna kontakt med journalistklubben på XXXXXXXXX om deras erfarenhet av om förlängningar av vikariat görs.

Vänliga hälsningar"

Jag läser det där mejlet och blir bara trött. Journalistförbundets UPPFATTNING är att ett vikariat ska upprätthållas av en vikarie. Jaha, och? 

Seriöst, detta är ett lame ass-svar. Journalistförbundet har alltså inte förhandlat fram något som skulle vara en extremt viktig regel som FAKTISKT skulle leda till att min generations journalister blev inlasade och skulle ha en chans till ett fast jobb. Sedan säger de att den här regeln, som alltså inte finns, är deras UPPFATTNING om hur det ska gå till.

Själv har jag en UPPFATTNING om att jag någon gång inom de närmaste tre åren borde ha en fast anställning någonstans. Jag kan ha den UPPFATTNINGEN hela dagen, varje dag, det kommer inte spela någon större roll för hur det faktiskt blir. För det finns inte, just det, någon "juridisk grund" för det.

Deras uppfattning är också att de är "emot" bemanningsföretag. Men vad hjälper deras UPPFATTNING mig och alla andra i vikariesvängen som jobbar häcken av sig? 

Någon kanske skulle invända att jag borde organisera mig fackligt och jobba för att går åt det håll som jag vill, att uppfattningen så småningom blir en regel. Då vill jag bara säga: Det skulle jag gärna göra. Men tyvärr är det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att ha några förtroendeuppdrag eller organisera mig över tid eftersom jag bara får så korta vick och byter arbetsplats hela tiden.

Vilket i sin tur beror på att marknaden svämmar över av journalister, på att arbetsgivarna är så starka, på att facket är så svagt, på att det är typ kaos. 

Men en uppfattning, det kan mitt fack givetvis ha.

Five more miles till the road runs out

It only proves that you love the paper

Some message facebook and some send twitter

Oh mother dear we're not the fortunate ones

Det här är ärligt talat en av de mest sorgliga låtar jag vet.

Life is a flower

Den där gamla trista devisen om att "om du inte är vänster som ung har du inget hjärta, om du inte är höger som vuxen har du ingen hjärna" stämmer dåligt när det gäller vad den verkligen avser: politik. I det här samhället är det mer troligt att folk går från socialliberaler som tonåringar till socialister som unga vuxna men hey, det kanske bara är jag.

Däremot stämmer den devisen rätt bra in på mig när det gäller musiksmak, i överförd bemärkelse. Jag tänker på när jag för ett par år sedan försökte lyssna på Suede och kände att det överhuvudtaget inte gick. De har liksom inte alls åldrats med värdighet, det är något i produktionen som låter extremt daterat (och kommer göra tills det blir inne igen). Har dock, liksom större delen av min bekantskapskrets inga problem alls med Take That, BSB, NKOTB, Haddaway, Dr Alban eller för den delen Ace of Base.

Oh, minns uppdelningen mellan bra, kvalitativ musik och dålig, oäkta. Distinktionen mellan dem som skrev sina låtar själva och dem som INTE gjorde det. Mellan dem som spelade instrument och dem som bara dansade och körade lite lamt i bakgrunden. Föraktet mot pojkbanden: "det är inte som att man behöver 5 sångare i ett band direkt". Riktiga, självupplevda texter versus yada yada om nonsens och typ, kärlek och sex. Må så vara att den här diskussionen inte är helt stendöd (lex Lana del Rey) men det är inte direkt som att jag läser musikrecensioner som jag gjorde förut (det vill säga som en bokstavstrogen kristen läser bibeln). Det kan i och för sig också, sorgligt nog, ha att göra med att jag inte längre LEVER någon subkultur, jag har inte den där kollen som jag trodde mig ha innan.      

Hur som helst. Om den musik jag lyssnade på tidigare hängde ihop med en självbild som "en som lyssnar på RIKTIG musik med VIKTIGA budskap och inget jävla skräp" så lyssnar jag enligt den logiken idag på ja, skräp. Jag har helt enkelt blivit höger i musiksmakliga mått mätt. Jag älskar den musik jag tidigare hatade.

Det här är verkligen inget jag tror mig vara ensam om. Däremot undrar jag seriöst hur jag kunde lägga tid och pengar på att gå och Suede 3 gånger, när anthems som dessa var bara ett par millimeter bort på FM-bandet.

Well go ahead and let him try