När jag tänker på Marcus Schenkenberg

Det var när han var med i ett avsnitt av ”Berg flyttar in” för ett par år sen som jag började tänka på det: hur det är att känna sig som Marcus Schenkenberg.

Det är länge sedan han var på affischerna i Okej, länge sedan de pratade om honom i mitt 90-tals mellanstadiekorridorer – även om han ser typ likadan ut nu som då. (Det är lite som med Jared Leto – när jag sa till en kollega till mig att Leto skrämmande nog inte ser ut att ha åldrats en dag sedan typ 1995 sa min kollega träffande nog att ”han har ett porträtt på vinden som åldras”.)

I alla fall. I det här gamla avsnittet av ”Berg flyttar in” är Marcus Schenkenberg cirka 43 år gammal. Berg hänger med i hans vardag, bland annat är han på gymmet och underhåller musklerna, bland annat tvättar han kläder i sin inte så spartanska lägenhet i New York.

Så kommer Berg in på ämnet relationer. Det visar sig att Schenkenbergs bästa vän tragiskt nog har dött. Berg ställer någon fråga om ifall Marcus inte skulle vilja träffa en ny vän; en ny bästis, men istället för att säga att det vore möjligt gråter han och säger att visst har han vänner men, han vill inte kalla någon ny person för bästa vän. För det var ju just den kompisen som var hans bästa vän. ­­

Avsnittet igenom får jag en stark känsla av att Marcus Schenkenberg, denna ärkehunk, verkar vara ganska ensam. Han säger att de flesta han känner, vännerna i hans ålder, har börjat stadga sig, de har familj, kanske barn. Han har ju också pratat om att han vill stadga sig nu sen han var med i Let’s Dance. Han pratar om att han tänker på hur det hade varit om han och Pamela Anderson hade skaffat barn. Men, säger han till Berg, att det är som att han inte blir kär längre. Han har svårt att bli det, numera.

Det är ganska längesedan det här avsnittet gick, men jag har haft svårt att släppa det. Jag tänker på Marcus Schenkenberg, jag tänker på mig själv. Jag tänker: gud vad jobbigt det måste vara för folk som blir intresserade av honom, dejtar honom och hoppas på och vill ha en relation med honom: de kammar noll.

Han blir inte kär längre – det han gör, det är att bygga sin kropp, tvätta sin tvätt, tänka på sin döde vän och barnet som aldrig blev av med Pamela Anderson. Han är ensam och verkar egentligen varken nöjd eller missnöjd med det – det är bara så som det är.

Jag tänker på Marcus Schenkenberg och jag tänker på mig själv. Jag tänker på att vara 22 och inte vilja något hellre än att ha rätt skor så jag kunde komma in på Halv trappa plus gård; jag tänker på killarna jag blev intresserade av där och då: de såg enligt mig ut ungefär som Marcus Schenkenberg och jag kammade, just det; noll. En kväll kanske, ett telefonnummer, på sin höjd två dejter och sedan tre missade samtal från mig till dem. Sen, stendött.

Då trodde jag att jag verkligen ville bli ihop med dem, och att problemet var att de inte ville bli ihop med mig. Nu tänker jag att de var precis som jag; de ville väl inte ha någon relation, eller de hade inte lust, eller de kunde inte; kanske av exakt samma anledningar som jag eller helt andra, jag vet inte.

Jag antar att de där killarna jag dejtade helt enkelt inte blev kära. Och det blev väl inte jag heller, även om jag säkert trodde det. Det var bara så som det var, och det förstår jag nu när jag tänker på Marcus Schenkenberg.

Life is a flower

Den där gamla trista devisen om att "om du inte är vänster som ung har du inget hjärta, om du inte är höger som vuxen har du ingen hjärna" stämmer dåligt när det gäller vad den verkligen avser: politik. I det här samhället är det mer troligt att folk går från socialliberaler som tonåringar till socialister som unga vuxna men hey, det kanske bara är jag.

Däremot stämmer den devisen rätt bra in på mig när det gäller musiksmak, i överförd bemärkelse. Jag tänker på när jag för ett par år sedan försökte lyssna på Suede och kände att det överhuvudtaget inte gick. De har liksom inte alls åldrats med värdighet, det är något i produktionen som låter extremt daterat (och kommer göra tills det blir inne igen). Har dock, liksom större delen av min bekantskapskrets inga problem alls med Take That, BSB, NKOTB, Haddaway, Dr Alban eller för den delen Ace of Base.

Oh, minns uppdelningen mellan bra, kvalitativ musik och dålig, oäkta. Distinktionen mellan dem som skrev sina låtar själva och dem som INTE gjorde det. Mellan dem som spelade instrument och dem som bara dansade och körade lite lamt i bakgrunden. Föraktet mot pojkbanden: "det är inte som att man behöver 5 sångare i ett band direkt". Riktiga, självupplevda texter versus yada yada om nonsens och typ, kärlek och sex. Må så vara att den här diskussionen inte är helt stendöd (lex Lana del Rey) men det är inte direkt som att jag läser musikrecensioner som jag gjorde förut (det vill säga som en bokstavstrogen kristen läser bibeln). Det kan i och för sig också, sorgligt nog, ha att göra med att jag inte längre LEVER någon subkultur, jag har inte den där kollen som jag trodde mig ha innan.      

Hur som helst. Om den musik jag lyssnade på tidigare hängde ihop med en självbild som "en som lyssnar på RIKTIG musik med VIKTIGA budskap och inget jävla skräp" så lyssnar jag enligt den logiken idag på ja, skräp. Jag har helt enkelt blivit höger i musiksmakliga mått mätt. Jag älskar den musik jag tidigare hatade.

Det här är verkligen inget jag tror mig vara ensam om. Däremot undrar jag seriöst hur jag kunde lägga tid och pengar på att gå och Suede 3 gånger, när anthems som dessa var bara ett par millimeter bort på FM-bandet.

Hemkunskap

Jag hade bara hemkunskap i tvåan på lågstadiet. Jag har vaga minnen därifrån.

Hemkunskapslokalen låg i en annan byggnad en bit bort från skolan. Vi fick gå förbi brandstationen och den andra skolan som var mycket större för att komma dit. Fritidspersonalen som annars mest drällde runt följde med oss.

Första gången vi var där fick vi laga till en macka med skivbar leverpastej och äpple. Jag tyckte det var en äcklig blandning. Nästa gång vi hade hemkunskap fick vi baka scones. Efteråt fick vi äta upp maten.

Läraren minns jag helt vagt som en figur i brunt. Första gången vi var där visade hon oss det inre rummet i hemkunskapslokalen. Där fanns det en säng, en bokhylla och ett nattygsbord. Jag förstod att man skulle öva på att bädda sängar där, men jag hann aldrig vara med och göra det innan jag började i Franska skolan.

I Franska skolan hade vi franska istället för hemkunskap. Det är därför jag fortfarande inte bäddar sängar så bra. Jag har också den skolan att skylla för att jag aldrig fick lära mig att laga fisk i folie.

Men tänk så fel jag hade

Jag har just insett att smaken av citronyoggi ju är smaken av 90-talet och absolut inget annat. My mistake. Jag måste ha hört brus i kanalerna eller något. Jag menar; citronyoggi - man tänker kalorier, man tänker light-produkter, man tänker minicalls, man tänker TV5 Nordic, man tänker Magnus Uggla och Killinggänget. Att jag misstog 90-talet för 80-talet vad gäller denna smak skyller jag på att alla andra gör det.

På 90-talet när vi lyssnade på eurodisco och kollade på ZTV

ZTV nysatsar. Det betyder att de anställer Mogge Sseruwagi på heltid, plus ett gäng fjuniga 18-åringar, som agerar programledare nersjunkna i en begagnad soffa i en studio som ska likna något från Öppna Kanalen. Där sitter de och intervjuar gamla profiler från "ZTV:s storhetstid på 90-talet" samt lokala Stockholmskändisar.

18-åringarna är ogenerat och underdånigt imponerade av den, tydligen, banbrytande teve som gjordes på kanalen för tio år sedan. Program som "Knesset" nämns med vördnad i rösten, och det poängteras om och om igen att kanalen fostrat storheter som Henrik Schyffert, Kristian Luuk och, håll i er, Josefin Crafoord. Intervjusoffan varvas med klipp från programmen från "storhetstiden".

Jag tittade också på ZTV på 90-talet, fast jag var nog för liten för att räknas till mågruppen. Och visst gjorde de en hel del bra teve. Men den här hyllningskören som ZTV kör med nu känns överdriven. Särskilt som de gamla klippen som visas lämnar en hel del övrigt att önska. Och om det är en nysatsning de är ute efter förstår jag inte riktigt hur de tänker. För om de framställer sina tidigare produktioner som så vansinnigt fantastiska, hur ska de då nånsin kunna överträffa det idag?

Det mest intressanta med ZTV:s tillbakablickar som går dygnet runt, är att de är en del av den här 90-talsnostalgin som pågått ett bra tag nu. De pratar upphetsat om Buffalos ("hur många av er här i studion har ägt ett bar Buffalos, upp med en hand!"), Timberlands och Killinggänget. Creddigt musikfolk tar plötsligt eurodiscoeran på allvar, och menar nu att Haddaways "What is love" är bra musik. Och att dr Alban hade ett jättecoolt sound. Man namedroppar ofta och gärna artister som Pandora, Cool James and Black Teacher och, aldrig utan vördnad i rösten, Leila K.

En del av grejen är, precis som jag försöker göra här, att sammanfatta en dåtida trend på ett snyggt och komprimerat sätt. Typ; "när eurodisco var stort räckte det med att vara två vita tjejer och en svart kille som rappade lite, så hade man en hit härifrån till Tyskland".

Och själv har jag gjort ett undantag för 90-talet i min nostalgifobi. Antagligen för att det är första gången jag är tillräckligt gammal för att minnas det årtionde som återupplivas för tillfället. Jag behöver inte låtsas; jag har varit elva år och haft svettiga händer på ett mellanstadiedisco i finkläder, och det är där jag befinner mig varje gång jag hör introt till 2 Unlimiteds "No limit".

Vad jag däremot har missat är exakt när 90-talet gick från att vara utskällt till att bli trendigt och 2008. Jag vaknade bara upp en dag och plötsligt fanns det en massa klubbar med tema 90-talsmusik. Jag undrar exakt hur det kunde hända, och framförallt, när? Och vart var jag då?

MTV Made goes "Pump up the Volume"

Amerikanska highschoolfilmer i kategorin "ful tjej blir omgjord till snygg av populär kille" brukar vara ganska förutsägbara. Den "fula" tjejen är ju alltid filmstjärnesnygg redan från början. För att bli "snygg" behöver hon bara kasta glasögonen, släppa ut det redan långa håret ur hästsvansen och ta på sig amerikanska modekläder.

Highschoolfilmen "Pump up the volume" med Christian Slater från 1990 är knappast heller någon höjdare ur ett feministiskt perspektiv. Slater känns inte heller helt trovärdig i rollen som skolans enstöring som sänder det populära piratradioprogrammet ur sin källare på nätterna. Alla i skolan älskar programmet - men ingen vet att det är Slater som sitter bakom micken!

Filmens behållning är att den kör lite samma grepp som highschoolfilmer brukar köra på kvinnliga karaktärer, på Slaters manliga. Precis som i "ful tjej blir omgjord till snygg av populär kille"-filmerna är Slater nämligen filmstjärnesnygg redan från början - med undantag för ett par malplacerade glasögon. Hans gymtränade torso, kisande blick och breda haka och käke signalerar inte direkt "skolans tönt". Glasögonen tar han för övrigt av sig när han sänder piratradio.

I kvällens avsnitt av MTV "Made" tar man över stafettpinnen från denna bortglömda filmklassiker. Det handlade om en kille vid namn Brandin Fennessey som ville bli utnämnd till prom king på skolbalen. Under programmets gång förvandlas han från en riktigt kuf och en klassens clown som aldrig varit "intimate" med någon tjej till att se ut som en fullfjädrad pojkbandstjärna.



Men Brandin såg ju inte någonstans ut som en kuf. Istället har han som Slater redan från början en för ändamålet fördelaktig fysik - bred haka, kisande blick, ett snett leende och en yvig kalufs som passar bra med gelé i. MTV tar det tillbaka!

Tidelag med Alf

På 80- och tidigt 90-tal var det en annan slags humor på TV än idag. Våra mammor kunde till exempel tycka att serier som "Allå allå emliga armén", "Mr Bean" och "Black adder" var roliga. Min storasyster gillade "Cosby", och då måste jag också göra det, även om jag aldrig riktigt förstod vad de skrattade åt.

Men när de här programmen visades på tv, förstod jag att nu var det fest! Det här skulle ju vara roligt, så det blev liksom roligt automatiskt. Humorn var i pang-på-rödbetan-stil, och det fanns inte direkt utrymme för några subtiliteter.

Och på tal om bristen på subtilitet har jag också tidiga minnen av tv-serien "Alf". Eller i alla fall vinjetten till den. Här har vi en tv-serie som handlar om en all-american familj, som har utomjordingen Alf från planeten Melmac boende och gömd hos sig. Han är allmänt crazy och ställer till med många galna upptåg, och detta utgör konceptet för serien.



Som liten var det lite svårt att förstå vad den här serien handlade om. Vuxna omkring mig verkade ändå vara av uppfattningen att det här var ett barnvänligt program, eftersom det innehöll en person i en slags ullig djurkostym. Tonen i programmet var uppsluppen och glad, men det kändes lite konstigt hela grejen. Man undrade i sitt stilla sinne, hur länge skulle konceptet med en serie om en utomjording i hemmet hålla? Det kändes krystat redan då.

Som vuxen har jag också börjat undra över Alfs sexualitet. Hade han någon, eller var han kanske asexuell? Det skulle ju kunna ha uppfattats som märkligt och förvirrande för barn om han hade haft någon partner i mänsklig skepnad. Efter lite research har jag dock hittat information om att Alf en gång i tiden hade en flickvän vid namn Rhonda från samma planet. Tydligen träffades de också någon gång i serien. Men eftersom Alf kom till familjen Tanner efter att hans planet exploderat, förstår jag inte hur hon kunde överleva.

Folk som jag diskuterat detta med hade överraskande nog teorier om att Alf skulle ha haft något "på gång" med någon i familjen Tanner. Frågan är då, skulle detta vara tidelag?

Sno stilen!

För den intresserade kan jag meddela att Jerry Seinfelds jacka nu finns till salu på American Apparel. Den kostar 499 kronor och är gubbigt vinröd till färgen.

Under den bär du förslagsvis en något för stor skjorta i avvikande färg, som du stoppar ner i byxorna och samtidigt liksom "fluffar upp". Kombinera med jeans "loose fit", höga i midjan av märket Levi's. Lägg till ett par kritvita gymnastikskor, box fresh, till exempel Nike Air Max av äldre modell, hårt åtsnörda. Föna sedan håret uppåt, bakåt. Voilà - du hyllar nu din favoritkomiker som ingen annan gjort förut!

Jennifer Anistons frisyr

Jennifer Aniston är överallt. Min frisör vill att jag ska ha samma frisyr som hon. Din frisör vill att du ska samma frisyr som hon. De som gör make-overs i "Go'kväll" på SVT vill att alla ska ha Jennifer Aniston-frisyren och Trinny och Susannah i "Stilakuten" på femman vill att deras offer ska ha den. Och hårmoden må komma och gå, Jennifer Aniston består.

De självutnämnda stilexperterna på allehanda kanaler lovordar unisont hur denna frisyr "ramar in" ansiktet, hur "kvinnlig" den är och hur trendig och rätt denna frisyr aldrig upphör att vara på kvinnor 35+ (och på mig).

Gissa varför? Jo, för det här är inte en frisyr som hotar någon. Det är en ofarlig frisyr som står i hörnet och ler. Det är en frisyr som inte ifrågasätter kvinnorollen, en frisyr som inte utmanar. Det här måste helt enkelt vara världens snällaste och absolut lydigaste frisyr.

Den kommer i flera versioner, vanligast är "den långa" (förekommer i senare säsonger av "Vänner") :


och den korta (tidiga "Vänner):

Buffalo soldier

80-talsmodet har repriserats färdigt, och vi är nu inne på början av 90-talet. Året är fortfarande 2007, men jag hade svårt att förstå det när jag såg Din Sko: s annons inför hösten i en tidning. Det var bilder på flera såna där svarta halvhöga kängor med grov sula och lite random spännen här och var. Jag förflyttades direkt till mellanstadiet och blev tvungen att vända blad när jag insåg att jag kände ett spirande begär efter skor av den typen - jag som egentligen tycker alla skor utom sneakers är fula. Om jag vågade skulle jag lugnt klä mig som Will Smith i Fresh Prince, med en touch av tidiga Seinfeld och Vänner. Både snyggt och bekvämt, det var den tidens ledord för modet det.

Det var inte så länge sedan vi satt och skämdes i grupp över tightsen och de för stora tröjorna vi hade på mellanstadiet. Nu heter samma kläder leggings och oversized tröjor och är lika normalt att ha på sig som jeans. Därför borde jag verkligen våga klä mig som Jerry Seinfeld och Elaine. Om sanningen ska fram är jag nog på väg dit, och det är inte ett dugg modigt. Jag kommer bara se ut som alla andra.

Riktigt våghalsigt vore däremot att föregå recyclingstrenderna och klä sig som en kickers. Eftersom detta mode förekom under slutet av 90-talet, kommer det bli inne igen om en sådär sju år kanske. Vilket enligt modelogiken betyder att det är så ute det kan bli just nu. Så om du någon gång under de närmast dagarna skulle se någon med:

Svarta jazzbyxor,
färgglad Champion-tröja,
plastiga Fila-skor,
stark läppenna,
kort tjock täckjacka,
och buffaloskor,

så kanske det är jag.

T-Pain tar det tillbaka

När jag lyssnar på rnb från början av 90-talet slås jag av att den är så avskalad. Den är inte i närheten av Timbalands nya svulstiga produktioner, den är fri från Scott Storch-stompiga beats och är inte heller svängig och dansant som något av Darkchild. Rnb från den här tiden går liksom rakt på sak utan att ta några omvägar. Den går varken snabbt eller långsamt, är allmänt småtråkig och innehåller ett begränsat antal element. Det är en synt, en som sjunger, en trummaskin - och där har du en P Diddy-produktion från början av 90-talet.

90-tals-rnb:n må vara minimalistisk, men det som man förlorar i musiken tar man igen med råge i klädstilen. Kläderna är stora och bylsiga, byxorna hänger nere på låren och ingenting matchar. Man kombinerar hejvilt västar med kängor, tofsar, långkjolar, kepsar... Till saken hör också att musikvideos från den här tiden är långt ifrån lika översexualiserade som de som går på MTV idag. Accesoarerna var också way out of line; man kunde till exempel ha ett stekt ägg i plast på ena glasögat som Lefteye i TLC. Allting är liksom för stort eller för litet; som i videon till Mary J Bliges "Real Love", där hon kombinerar toppar som visar magen med stora byxor och skinnjackor. Det är stora rörelser, stora leenden och man kunde också ta med alla sina vänner så att de fick vara med i videon. Ju mer desto bättre verkade vara devisen för det visuella, medan musiken gick i helt motsatt riktning.

De senaste åren har trenden i mina ögon istället varit den motsatta. R'n'b-produktionerna har blivit större, fylligare, mer futuristiska och fulla av samplingar - Timbaland har helt enkelt satt standarden för hur kommersiell hiphop och r'n'b ska låta. Detta samtidigt som kläderna har blivit mindre och mindre och det har blivit viktigt att färgerna matchar.

Nu börjar jag undra om inte samma Timbalands "Shock Value" markerar slutet på den eran. Kanske kommer vi inte höra några fler futuristiska sound kombinerat med en minimalistisk klädstil i videon. Jag insåg det när jag såg T-Pains "Bartender" på MTV. Och om man trodde Akon var den som var kåtast på autotunern, har T-Pain redan utklassat honom big time. Ett flitigt bruk av autotuner gör dock musiken mer enkelriktad, mer minimalistisk - mer 90. T-Pains låtar går också i halvfart och innehåller få element - en som sjunger, en synt, en trummaskin, en Akon.

Och sedan ser man vad T-Pain har på sig. Flera färger i håret, stor t-shirt med otydligt tryck, mönstrad brokig jacka, solglasögon, man undrar i sitt stilla sinne om killen kanske är färgblind...? Tills man inser att T-Pain har tagit det tillbaka.

Är det inte Wyclef?

Jag vet inte, vad har Busta Rhymes gjort som han borde ångra? Wyclef däremot, där har vi en som kanske har lite att skämmas för. Innan jag fortsätter vill jag bara poängtera att jag gillar Wyclef på riktigt, men jag vet inte om han har gjort sig förtjänt av det. Ok att han har varit med i Fugees och det är ju respekt, men efter det? Han fortsätter sin karriär med att gästa på Destiny's Child's 90-talshit "No no no" med de oförglömliga textraderna:

Yo, close your eyes, shorty
You're guaranteed to be hypnotized
By the remix that Wyclef provides
I don't care 'bout your size
Girl shake your thighs
All I'm tryin' to do
In the hood is stay alive
Make a little money with Destiny's Child
Thugs hear this song, they dance, they go wild [...]

Det som är slående i denna gästrapp är hur lat Wyclef är, de här raderna lär han ha slängt ihop i taxin på väg till studion. Och han drar sig inte heller för att säga vad det är han är ute efter, nämligen tjäna pengar med DC. Och raderna har ju inte alls med varandra att göra, vadå I don't care 'bout your size?

Wyclef är dock inte heller rädd att ta upp svåra teman. En favorit är tjejer som utnyttjas som gogo-dansare och strippor, dock vet jag inte om han gör det på ett särskilt seriöst eller trovärdigt sätt; i låtarna "Perfect Gentleman" och "Hey Girl". Livet i gettot behandlas i kalkonlåten "Ghetto religion" tillsammans med R. Kelly, inga kommentarer.

And the list goes on. Det bästa av allt är hans radioplåga från 2006, "Hips don't lie" med Shakira. Jag tyckte låten var jättebra innan jag förstod att Wyclef hade gjort en cover på sin egen låt. Originalet gjorde han tillsammans med en tjej som heter Claudette Ortiz på soundtracket till någon slags uppföljare till Dirty Dancing som heter "Havanna Nights" ett par år tidigare. Där heter låten "Dance like this" och är såklart bättre än i Shakiras version. Om det är "make a little money" Wyclef var ute efter även i detta fall, så lyckades han med minsta möjliga arbetsinsats, genom att återanvända en egen gammal låt. Vilket verkar vara hans motto, i likhet med många andra. Men kunde han inte åtminstone försöka göra det med lite mer stil?

Slutligen. I Dave Chapelle's "Bloc Party" är Wyclef med, och när han får besök av en skolorkester som ska uppträda tar han tillfället i akt att säga följande visdomsord: "Don't blame nothing on the white man!", och fortsätter med att berätta hur han kom till USA från Haiti med två tomma händer och sedan har lyckats med den amerikanska drömmen. Man kan tycka vad man vill om det, men själv tycker jag Lauryn Hill som sagt att hon inte gillar att vita lyssnar på hennes musik, och kritiserats för det efter noter, tar en mycket mer intressant och provocerande ståndpunkt. Hon har i alla fall rört om i grytan.

Och trots allt detta gillar jag fortfarande Wyclef, fråga mig inte varför.

Look at it or play in it

"Are we gonna look at it or play in it?" säger en av tvillingarna Olsen i 90-talsserien "Huset fullt". Det har snöat på bakgården och familjen står bara och stirrar. Men efter den repliken får familjen fart på sig och börjar leka och kasta snö på varandra. Det man kan lära sig av detta är att det finns två sätt att se på populärkultur. Den första är: look at it, och den andra är: play in it.

Den första kategorin är att vara nörd. Det är lika viktigt att veta allt om en populärkulturell företeelse som att uppleva den. Lika viktigt att veta exakt alla medlemmar, avhoppade och nuvarande, i Destiny's child som att gilla deras musik. Lika viktigt att kunna exakta citat från Seinfeld-avsnitt som att gilla själva serien. Lika viktigt att kunna hela Timbalands produktion och vad han heter egentligen som att gilla hans beats. Det är viktigare att kolla på snön än leka i den. Den andra kategorin säger kanske sig själv. Det enda viktiga är vad man gillar, att man gillar det. Inte viktigt att jämföra sin kunskap med andra. Inte alls intressant att veta massa saker för att sen kunna vinna i TP. Inte viktigt att kunna citera George Costanza i tid och otid eller veta att Kelis är ihop med Nas. Helt enkelt roligare att leka i snön än titta på den.

Men. Inom en snar framtid kommer icke-nördarnas tid vara förbi. Och felet är siter som Allmusic och Pandora:s fel. På Allmusic kan man, förutom att hitta musik som är lik den man gillar, hitta till exempel Timbalands hela produktion (han har för övrigt proddat allt ifrån "Pepsi Chart album" och bortglömda rnb-försök från andra hälften av 90-talet till Missy Elliott och Brandy). Och på gamla hederliga IMDB kan man sitta i timmar och koppla skådisar till filmer till regissörer, till filmmusik, och kanske till och med till din mamma.

Det jobbiga är att informationen går in i ena örat och stannar sedan kvar där inne någonstans. Förr eller senare blir vi nördar allihop.