Oh mother dear we're not the fortunate ones

Det här är ärligt talat en av de mest sorgliga låtar jag vet.

Eddie Murphy - Party all the time

Det finns en låt och en video som slår det mesta i genren, och det är Eddie Murphys "Party all the time"från hans album "How Could It Be" som kom 1985. Det är en mycket fin låt som förtjänar att bli ihågkommen! Notera Rick James frisyr i denna video som vad jag förstår är på fullaste allvar.

Så smakade 80-talet

Jag tror att den smak som bäst representerar 80-talet är smaken av citronyoggi (500g i plastburk, fetthalt 2%). Sötsyrlig, len i smaken, samtidigt som den sticker till lite på tungan. Att dyka ner i en burk citronyoggi är som att åka på en tidsresa tillbaka till en värld där snö på vintern fortfarande var vardagsmat, och Kjell-Olof Feldt befolkade teverutan.

Lika som äpplen

"TV-stjärnan" i SVT1 överraskar med att ha med en livs levande look-alike till den gamla 80-talsskådisen Judge Reinhold (känd från "Gremlins" och "Beverly Hills Cop"):



Och Judge Reinhold såg ut såhär när det begav sig:



Allting stämmer! De utstående öronen, uppsynen, blicken.

Judge Reinhold har jag inte sett sedan jag såg "Fast times at Ridgemont High" (1982) tillsammans med Easy-E på Darlings filmfestival 1998. Varför Darlingredaktionen hade valt ut denna film är för mig fortfarande oklart, den var inte särskilt bra ens då. Trots detta, eller kanske just därför, kommer jag fortfarande ihåg vitala delar av handlingen:

1. En ung Jennifer Jason Leigh övar på en kompis inrådan på att göra en avsugning med hjälp av en morot. 2. En ännu yngre Sean Penn beställer pizza in till klassrummet.
3. Alla hänger i gallerian hela tiden.

Tidelag med Alf

På 80- och tidigt 90-tal var det en annan slags humor på TV än idag. Våra mammor kunde till exempel tycka att serier som "Allå allå emliga armén", "Mr Bean" och "Black adder" var roliga. Min storasyster gillade "Cosby", och då måste jag också göra det, även om jag aldrig riktigt förstod vad de skrattade åt.

Men när de här programmen visades på tv, förstod jag att nu var det fest! Det här skulle ju vara roligt, så det blev liksom roligt automatiskt. Humorn var i pang-på-rödbetan-stil, och det fanns inte direkt utrymme för några subtiliteter.

Och på tal om bristen på subtilitet har jag också tidiga minnen av tv-serien "Alf". Eller i alla fall vinjetten till den. Här har vi en tv-serie som handlar om en all-american familj, som har utomjordingen Alf från planeten Melmac boende och gömd hos sig. Han är allmänt crazy och ställer till med många galna upptåg, och detta utgör konceptet för serien.



Som liten var det lite svårt att förstå vad den här serien handlade om. Vuxna omkring mig verkade ändå vara av uppfattningen att det här var ett barnvänligt program, eftersom det innehöll en person i en slags ullig djurkostym. Tonen i programmet var uppsluppen och glad, men det kändes lite konstigt hela grejen. Man undrade i sitt stilla sinne, hur länge skulle konceptet med en serie om en utomjording i hemmet hålla? Det kändes krystat redan då.

Som vuxen har jag också börjat undra över Alfs sexualitet. Hade han någon, eller var han kanske asexuell? Det skulle ju kunna ha uppfattats som märkligt och förvirrande för barn om han hade haft någon partner i mänsklig skepnad. Efter lite research har jag dock hittat information om att Alf en gång i tiden hade en flickvän vid namn Rhonda från samma planet. Tydligen träffades de också någon gång i serien. Men eftersom Alf kom till familjen Tanner efter att hans planet exploderat, förstår jag inte hur hon kunde överleva.

Folk som jag diskuterat detta med hade överraskande nog teorier om att Alf skulle ha haft något "på gång" med någon i familjen Tanner. Frågan är då, skulle detta vara tidelag?