Gästfriheten och det obetalda hemarbetet

Det pratas mycket om gästfriheten i Marocko. Den är omtalad och innefattar ungefär följande: du kan träffa en person typ på gatan som bjuder in dig i sitt hem, bjuder dig på mat och låter dig bo där flera dagar i rad.
 

Det pratas mindre om vad, eller vem, det är som möjliggör den här gästfriheten. Det är lite som en kompis till mig skrev i en låttext med versen: ”vem är det som ser till att det finns toalettpapper på toaletten?” och refrängen: ”vem är det som ser; och vem är det som syns?”. 

Alltså. Det är det obetalda hemarbetet som möjliggör gästfriheten. Vem är det som utför det här obetalda hemarbetet? Självklart kvinnor. Det går såklart att leja bort det obetalda hemarbetet i Marocko (precis som i Sverige) och ha ett hembiträde. Hembiträdet är självklart även här också en kvinna. I många fall får hon visserligen en lön, men hon är kraftigt underbetald och jobbar långt mer än 40 timmar i veckan.

När jag tar flyget till Casablanca och min pappas supergulliga manliga kompis kommer och hämtar mig i sin bil, är det till sitt hem där hans fru jobbar som han kör hem mig. De är så snälla att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag får också en crash course i marockansk arabiska, som jag visserligen inte är helt obevandrad i; eftersom ingen av dem pratar franska.

”Jag åka tåg” och ”jag dricka varmt vatten med Néscafé” är exempel på fraser som jag tvingas uttala eftersom jag inte kan bättre.

När jag har sagt meningen om det varma vattnet med Néscafé, är det min pappas kompis fru som går och kokar vatten och hämtar det åt mig. Kompisen sitter lugnt kvar i soffan. Jag med. När jag har fått kaffet lutar jag mig tillbaka i soffan och rör ut pulvret i vattnet och sörplar försiktigt på kaffet. Att jag kan dricka just det kaffet just där, i deras hem i den lilla förstaden till Casablanca vid namn Berrechid, och inte på ett hotell utanför flygplatsen, är kvinnans förtjänst som sitter strax bredvid mig. Hon heter Khadija.

Min faster i Casablanca heter också Khadija. Hon jobbar hela dagen i köket och kör inte omkring i solen med bilen som min farbror. Eller som jag, som sitter bredvid honom i framsätet.

De bjuder mig på samma typ av mat. Det är: färsk fisk, panerad och stekt med hela huvudet kvar. Flera olika sorter. Det är också marockansk sallad som består av: kokt potatis i små kuber, kokta rödbetor i mindre bitar, salladsblad, finskurna tomater, små bitar av skalad och hackad gurka, kokta haricot verts i munsbitar och kanske något mer som jag har glömt nu. Alltihop är noggrant och snyggt upplagt på flera olika fat, som ett slags kostcirkel med varje beståndsdel för sig.

Den där salladen måste ta en evighet att göra. Jag har aldrig gjort den – av just den anledningen att den verkar extremt tidskrävande. Fisken vet jag knappt hur man gör, men jag gissar att den inte ingår i Jamie Olivers 15-minutersmåltider.

Men jag vet tillräckligt mycket om frukten av Khadijornas arbete för att förstå att så fort frukosten är avklarad, ja då är det bara att börja sätta igång med lunchen.

Detta är ”den marockanska gästfriheten”. Frukosten, lunchen, fikat på eftermiddagen med hembakta kakor, middagen framåt tiosnåret; grytorna, salladerna, fisken, sopporna – rummet som ställs i ordning åt mig men som egentligen tillhör någon av systrarna.

Det är det obetalda, alternativt underbetalda, arbetet som gör vidden av allt detta möjligt. Det är detta arbete som skapar perfektionen i smakerna som gifter sig på min tunga och den tvättmedelsdoftande renheten i handduken jag torkar mig på efter maten. Vems obetalda arbete? Kvinnornas.