Gästfriheten och det obetalda hemarbetet

Det pratas mycket om gästfriheten i Marocko. Den är omtalad och innefattar ungefär följande: du kan träffa en person typ på gatan som bjuder in dig i sitt hem, bjuder dig på mat och låter dig bo där flera dagar i rad.
 

Det pratas mindre om vad, eller vem, det är som möjliggör den här gästfriheten. Det är lite som en kompis till mig skrev i en låttext med versen: ”vem är det som ser till att det finns toalettpapper på toaletten?” och refrängen: ”vem är det som ser; och vem är det som syns?”. 

Alltså. Det är det obetalda hemarbetet som möjliggör gästfriheten. Vem är det som utför det här obetalda hemarbetet? Självklart kvinnor. Det går såklart att leja bort det obetalda hemarbetet i Marocko (precis som i Sverige) och ha ett hembiträde. Hembiträdet är självklart även här också en kvinna. I många fall får hon visserligen en lön, men hon är kraftigt underbetald och jobbar långt mer än 40 timmar i veckan.

När jag tar flyget till Casablanca och min pappas supergulliga manliga kompis kommer och hämtar mig i sin bil, är det till sitt hem där hans fru jobbar som han kör hem mig. De är så snälla att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag får också en crash course i marockansk arabiska, som jag visserligen inte är helt obevandrad i; eftersom ingen av dem pratar franska.

”Jag åka tåg” och ”jag dricka varmt vatten med Néscafé” är exempel på fraser som jag tvingas uttala eftersom jag inte kan bättre.

När jag har sagt meningen om det varma vattnet med Néscafé, är det min pappas kompis fru som går och kokar vatten och hämtar det åt mig. Kompisen sitter lugnt kvar i soffan. Jag med. När jag har fått kaffet lutar jag mig tillbaka i soffan och rör ut pulvret i vattnet och sörplar försiktigt på kaffet. Att jag kan dricka just det kaffet just där, i deras hem i den lilla förstaden till Casablanca vid namn Berrechid, och inte på ett hotell utanför flygplatsen, är kvinnans förtjänst som sitter strax bredvid mig. Hon heter Khadija.

Min faster i Casablanca heter också Khadija. Hon jobbar hela dagen i köket och kör inte omkring i solen med bilen som min farbror. Eller som jag, som sitter bredvid honom i framsätet.

De bjuder mig på samma typ av mat. Det är: färsk fisk, panerad och stekt med hela huvudet kvar. Flera olika sorter. Det är också marockansk sallad som består av: kokt potatis i små kuber, kokta rödbetor i mindre bitar, salladsblad, finskurna tomater, små bitar av skalad och hackad gurka, kokta haricot verts i munsbitar och kanske något mer som jag har glömt nu. Alltihop är noggrant och snyggt upplagt på flera olika fat, som ett slags kostcirkel med varje beståndsdel för sig.

Den där salladen måste ta en evighet att göra. Jag har aldrig gjort den – av just den anledningen att den verkar extremt tidskrävande. Fisken vet jag knappt hur man gör, men jag gissar att den inte ingår i Jamie Olivers 15-minutersmåltider.

Men jag vet tillräckligt mycket om frukten av Khadijornas arbete för att förstå att så fort frukosten är avklarad, ja då är det bara att börja sätta igång med lunchen.

Detta är ”den marockanska gästfriheten”. Frukosten, lunchen, fikat på eftermiddagen med hembakta kakor, middagen framåt tiosnåret; grytorna, salladerna, fisken, sopporna – rummet som ställs i ordning åt mig men som egentligen tillhör någon av systrarna.

Det är det obetalda, alternativt underbetalda, arbetet som gör vidden av allt detta möjligt. Det är detta arbete som skapar perfektionen i smakerna som gifter sig på min tunga och den tvättmedelsdoftande renheten i handduken jag torkar mig på efter maten. Vems obetalda arbete? Kvinnornas.

Ghost World (revisited)

Torsdag morgon och jag ska gå och handla billiga grönsaker efter att ha varit på vårdcentralen. Klockan är ca 8:54. Lidl öppnar 9:00.

Utanför ingången till Lidl står tre andra kvinnor med utomeuropeiskt ursprung (en av dem läser noggrannt reklambladet), tre pensionärer med svenskt ursprung (varav en med rullator) och jag. Klockan närmar sig 8:57. En av kvinnorna går lite närmre dörren med reklambladet, fortfarande bläddrande i reklambladet.

Vi väntar, bara tre minuter till. Sedan låser en av dom som jobbar i affären upp dörren, vi går in, tar våra korgar och rullvagnar. De går på köttfärsen, jag går på grönsaksavdelningen.

Jag tänker att jag brukade tro att det här tillståndet, när man kan gå till Lidl innan nio på morgonen, var en fas i livet. En period som man går igenom, medan man pluggar samhällsvetenskap eller är arbetslös eller både och samtidigt.

Och sedan skulle det komma något annat, oklart vad - för vem är jag att jobba på kontor? Jag har på sätt och vis mitt eget kontor hemma, där blandar jag Cultural studies med att koka bönor, slökolla på riksdagsdebatten, Facebooka, må dåligt över det, gå och handla på dagtid, boka lägenheter i bostadskön, kolla på jobbannonser ("Allt inom Kultur, Media och Design") och så Facebooka lite till (innan dess, förra decenniet, minns jag att det där jag gjorde hette MSN).

Jag brukade tro att det var en fas jag skulle gå igenom, för att sedan komma ut på andra sidan. Nu har jag förstått att det här tillståndet kan vara hur länge som helst, det är ungefär som i Ghost World och det är inte jag som spelas av Scarlett Johansson.

Balsamvinäger

En kock i min närhet steker champinjoner i balsamvinäger, och gör sedan pastasås på dem. Eftersom det blev väldigt gott, tog jag genast efter. Jag lagar den där pastasåsen igen, och igen.

Mitt problem är att jag får en impuls att steka allt i balsamvinäger. Linser, broccoli, lök, vitlök, kanske även paprika och blomkål. Jag får svårt att hejda lusten att tänja på gränserna och experimentera trots bättre vetande.

Det är då jag inser att det går en fin linje mellan en lyckad smakbrytning och en misslyckad, ganska äcklig kombination.

Lika fin som linjen mellan att njuta av och missbruka balsamvinägern.

Körsbär i likör

Vissa bitar i Aladdin-asken blir alltid över, det är en gammal sanning. Ingen gillar romrussin, ägglikör, körsbär i likör och likörtryffel. Det kanske finns någon gammal mormor som gör det, men det är i alla fall ingen som jag har träffat.

När alla andra bitar är uppätna, har det hänt att jag i ren desperation gett mig på körsbär i likör. Som liten försökte jag mig på att bryta sönder den, hälla ut körsbäret och likören och skölja av chokladskalet under vattenkranen för att sedan äta upp det. Trots det satt den vidriga syntetiska likörsmaken i, både i chokladen och i min mun efteråt. Tillfredsställelsen uteblev, och jag kände mig istället lite smutsig.

När det nu är så, kan man ju fråga sig varför Marabou fortsätter att ha med de här chokladbitarna. Vill de tvinga oss att äta äckligt godis? Är de sadister? Njuter de av att se andra människor lida?

Antagligen inte. Jag tror istället att de äckliga bitarna är med för att man bättre ska uppskatta de andra bitarna. Körsbär i likör är med för att skapa ett moment av spänning, en kontrast. En smakbrytning, om man så vill. De andra bitarna verkar väldigt mycket godare om man betänker att man, ve och fasa, kunde ha en likörtryffel i munnen.

Att fortsätta producera de här äckliga bitarna är också ett smart sätt för Marabou att leda våra tankar bort från det faktum att resten av chokladasken inte heller är särskilt god.

Ostkaka

Det händer att jag får cravings för ostkaka. Vanligtvis händer det här när jag är hemma och sjuk, eller bakis som idag.

Ostkaka är dock något som jag inte kan konsumera i rimliga mängder. Senast jag kände för att äta ostkaka köpte jag ett stort paket (600gram) och delade med en kompis. Vi mådde ganska bra efteråt. Ändå skämdes jag lite.

Idag gick jag till affären och köpte ett litet paket, på 300 gram, under föresatsen att äta halva idag och spara resten till imorgon. Men efter första portionen känner jag hur ostkakan försöker kommunicera med mig inifrån kylskåpet: ät mig nu!

Så det var bara att sätta på ugnen och värma andra hälften av paketet. Andra portionen var inte lika god som första. Efteråt mår jag sådär.

Det jag inte tycker om med det här är att jag skäms för att jag gillar ostkaka så mycket. Jag skäms för att jag vill äta ett helt paket på en gång, eftersom detta varken är GI eller ingår i kvinnoidealet. Och så mår jag lite dåligt, inte bara för att jag åt lite för snabbt, utan också för att jag får lite tjockångest.

Men det är inte det enda jag mår dåligt över. I kontrast till det mår jag också lite dåligt för att jag är en dålig feminist som inte unnar mig att äta vad jag känner för.

Det förvirrande är att jag inte vet vad som är stört i mitt förhållande till ostkakan. Är det att jag vill äta så mycket ostkaka på en gång att jag mår lite illa? Eller består det störda i att jag skäms för att jag vill äta så mycket ostkaka?

Troligen ingetdera. Men däremot är jag lite störd som överhuvudtaget befattar mig med uttrycket "dålig feminist" i det här sammanhanget.

Husman

När jag var liten åt jag ett antal maträtter som jag inte äter länge. Jag äter inte den här maten mest för att jag varit vegetarian periodvis de senaste tio åren. Men också för att ingen annan verkar äta den här maten heller nuförtiden.

På den tiden jag åt den här maten, ifrågasatte jag aldrig min svenskhet. Falukorv, potatismos och pannkakor med sylt och grädde på matbordet gav ingen anledning att reflektera över det.

Det var min mamma som lagade den här maten till mig, mina syskon och dagbarnen. Jag tyckte det var gott, allt utom levergryta.

Jag saknar den här maten ibland. Jag saknar:
Kokt torsk med vit sås med hackat ägg och persilja och kokt potatis till.
Blomkålsstuvning med stekt falukorv och stekt potatis.
Pannkakor med sylt och grädde.
Potatismos med stekt falukorv.
Köttbullar med potatis och brunsås med svamp.
Spagetti med köttfärssås med bacon och kycklinglever.
Rotmos med revbensspjäll.

Ramadan

För några år sedan var jag och en kompis på besök i en liten by vid havet i Marocko där jag var mycket när jag var liten. Hemma hos en avlägsen farbror till mig träffade vi där på en tjock man som kallas för "sheriffen". Han kallas så inte för att han är sheriff, utan för att han är ungefär rikast i byn. Det syns på hans hus. Av alla hus längs stranden är hans det enda med flera ingångar kantade av mosaik och muren runtom huset är hög. Nu frågade sheriffen mig om jag var muslim. Jag svarade nej. Han skrattade och sade nöjt: "din far kommer brinna i helvetet eftersom han inte har lärt dig att bli muslim. Det är säkert att han kommer att brinna i helvetet!"

Några år senare kommer jag tillbaka till Marocko och bor där i några månader. Jag turistar i verkligheten i en förort till huvudstaden. Jag kan ingen arabiska och begränsad franska, som en bekant så träffande påpekar.

När jag har varit där i någon månader börjar fastemånaden ramadan. I Sverige kan man lätt få för sig att ramadan uteslutande är en festlig och genommysig högtid. Handeln har insett att det går att tjäna pengar på utövande muslimer, och medierna tävlar om att göra välvilliga inslag om fastan och vilken mat som äts.

Med risk för att inte vara politiskt korrekt så är det inte riktigt hela sanningen. Det är möjligt att det är hela sanningen för hur ramadan är i Sverige, men inte för hur den är i icke-sekulärt land där islam är statsreligion; där religionen är en självklarhet och ett påbud.

Det är en helt annan sak när hela nationen förutsätts fasta, och när hela nationen verkar göra det också. Jag träffade inte på en enda person i min ålder som inte fastade. Och inte heller en enda som blivit tvingad att göra det. Man ser det inte alls på det sättet. Att fasta är ett val också i Marocko. Det är bara det att det enda val folk gör är att fasta. Det är också möjligt att det är det enda val man kan göra. Men egentligen vet jag för lite för att uttala mig om det.

Jag fastade inte. Jag var tillräckligt mycket utlänning för att inte behöva göra det. Min och min tyska kompis värdfamilj var otroligt respektfull, lagade frukost och frågade alltid om vi ville ha lunch. De hade inte ett uns av fördömande i sig, de ifrågasatte inte en gång att vi inte fastade. Och de var en traditionell familj, med en pappa som varit i Mecka och kallades el Hajj.

Vi brukade i alla fall hoppa över lunchen under ramadan, trots att de frågade om vi ville ha mat. Och mamman i familjen blev så stolt. "Ni fastar nästan!", sa hon, och jag förstod att det var en komplimang.

Men jag minns också fastemånaden i Marocko som en lång månad av olust, olust över att känna mig som den enda i landet som inte fastade. Olust över att gå in på toaletter och trycka i mig en banan och en Snickers, rädsla för att glömma bort vilken månad det var och helt öppet dricka cola på gatan. Vi var mycket på McDonalds, som blev någon slags fristad för folk som inte fastade och hade råd att äta där. Mina skuldkänslor växte.

En kväll var jag hemma hos min sekulära faster och farbor som bodde i en finare förort. De fastar inte, och de var också de enda jag träffade där som inte gjorde det. Det gjorde däremot deras hembiträde (ja, det är sant, de har ett hembiträde). Vi skulle äta ftor, måltiden som bryter fastan vid den tidpunkt när solen har gått ner.

Min farbror var lite irriterad och hungrig. Han ville äta innan böneutropet och drog demonstrativt ner persiennerna för att grannarna inte skulle se. Till saken hör att han inte heller berättade för hembiträdet att han inte fastade. Av respekt, förklarade min faster.

Hembiträdet gick mellan köket och vardagsrummet och dukade upp maten. Vi väntade på ljudet från moskén. När hembiträdet var i köket stoppade min farbror snabbt ett halvt ägg i munnen. Min faster blev upprörd: "Vad gör du? Sluta, hembiträdet kan se!"

Det var både roligt och lite olustigt att äta ftor med min faster och farbror. Jag var väldigt glad när fastemånaden var över.

Men det händer att jag får en gnagande känsla av att jag borde fasta också när jag är i Sverige. Jag antar att det där som sheriffen sa om mig fastnade.

Men tänk så fel jag hade

Jag har just insett att smaken av citronyoggi ju är smaken av 90-talet och absolut inget annat. My mistake. Jag måste ha hört brus i kanalerna eller något. Jag menar; citronyoggi - man tänker kalorier, man tänker light-produkter, man tänker minicalls, man tänker TV5 Nordic, man tänker Magnus Uggla och Killinggänget. Att jag misstog 90-talet för 80-talet vad gäller denna smak skyller jag på att alla andra gör det.

Så smakade 80-talet

Jag tror att den smak som bäst representerar 80-talet är smaken av citronyoggi (500g i plastburk, fetthalt 2%). Sötsyrlig, len i smaken, samtidigt som den sticker till lite på tungan. Att dyka ner i en burk citronyoggi är som att åka på en tidsresa tillbaka till en värld där snö på vintern fortfarande var vardagsmat, och Kjell-Olof Feldt befolkade teverutan.

Leila

Att heta Leila var länge synonymt med att förknippas med Leila K. Det hade jag inte något emot. Men nu har det kommit en ny Leila, känd från "Leilas mat" på TV4+.

Leilas mat-Leila bara ääälskar julen. Leilas mat-Leila har kläder i starka färger och intensiva ögon som stirrar. Leilas mat-Leila åker till Marocko och säger "kolla, de har en dusch i öknen!". Leilas mat-Leila har Jennifer Aniston-frisyren. Leilas mat-Leila verkar faktiskt lite pantad. Och präktig.

Jag vill ha min rätta namne tillbaka.

Djupfryst

En kompis hade "Ärtor, majs och paprika" i salladen häromdagen. Vi enades om att det där var något som man bara åt när vi var små på 80-talet. "Ärtor, majs och paprika" är lugnt matens motsvarighet till pastellfärger. Blandningen innehåller tre olika former och tre olika färger, och kombinationen känns hyfsat otippad. Ärtor och majs känns rätt naturligt att blanda, men jag vet inte vad paprikan gör i sammanhanget. Den är hackad intill oigenkännlighet och smakar bara vattnigt och kemiskt.

I frysdisken finns även "Kinamix". Den ser allt annat än fräsch ut och innehåller samma sak som "Ärter, majs och paprika" och dessutom ris. Jag vet inte när den lanserades, men en kvalificerad gissning är 70-talet. Layouten verkar i alla fall inte ha ändrats sedan dess.