"Vi fick alltid veta att vi var arbetare"

"Du vet, vi fick alltid veta att vi var arbetare där", säger min mormor. Hon berättar om när min morfar köpte en tomt i Domsten utanför Helsingborg på 1950-talet, och själva byggde ett litet hus. En liten stuga i ett plan, med två rum och kök och toalett och dusch.

Vi sitter i min mormors kök i Halmstad och dricker kaffe. Snart går mitt tåg hem till Stockholm, innan jag åker är det dags att prata om det gamla. 

"Han var modig, Jolle", fortsätter min mormor och syftar på min morfar, "som vågade bygga där. Jag fattar inte att vi orkade, men vi var ju så pass unga då."

När de kom var stället fortfarande en badort. Men redan då tillhörde de flesta andra som bodde där en annan klass. En klass som kanske inte byggde sina hus med sina egna händer, som kanske inte hade börjat jobba när de var 14 år, som inte hade behövt andas in dammet på fabriken eller höra på dunkandet från maskinerna där. Oavsett vilket var de i vart fall inte arbetare, som min mormor och morfar, och grannarna lät dem aldrig glömma att de var just det.  

Sedan, berättar min morbror, blev Domsten till en liten förort - precis som så många andra badorter blev i Sverige på 70- och 80-talen. Husen permanentades och vinterbonades, och den övre medelklassbefolkning som redan var där på somrarna började stanna året om. De tog bilen in till Helsingborg för att jobba. Områdets status höjdes undan för undan.

Kvar fanns min mormor och morfar, i huset som var som ett lapptäcke av gammalt och nytt virke. Den andra våningen, som de tänkt bygga, blev aldrig av. Deras hus var en udda fågel i sammanhanget med de allt finare villorna; knappt ens en rest från en svunnen tid, egentligen alltid malplacerat.  

Men utvecklingen i Domsten är alltså inte unik. Det är däremot min släkts historia. Eller, är den verkligen det? Den är väl unik som alla andra, antar jag.

Precis som så många andra minns också jag min mormors trädgård. Den var enorm, i ett slags naturlig stil med en liten vildvuxen äng på ena sidan, köksträdgård bakom huset och rabatter och rosenbuskar framför huset. Trädgårdsbord omsorgsfullt utplacerade på olika ställen - ett ställe som var bra att fika på till elvakaffet, ett annat ställe att fika på efter lunch.

Min mormor bodde kvar i huset på Kulla, som det heter, långt efter att min morfar gått bort. Men för femton år sen, när hon var i 80-årsåldern, orkade hon inte mer. Hon sålde tomten och huset för att kunna köpa nytt och mer praktiskt närmare min morbror i Halmstad. För pengarna, en rejäl slant på den tiden, köpte hon ett radhus där hon bor kvar än i dag.

De som köpte tomten skulle bygga nytt hus, och de sålde i sin tur vidare själva stugan. Enligt uppgift ska det ha forslats iväg till Torekov eller Båstad, men när det gäller hur det gick till går meningarna i sär: min mormor kan inte förstå hur de kunde köra iväg med hela stugan bara sådär. Min morbror å sin sida säger att det är klart att de fick plocka ner huset, bit för bit.

Mormor säger att hon skulle gärna åka dit och leta efter själva huset någon dag, hon undrar var det står och hur det ser ut idag. Min morbror håller inte med; "nä, det har jag inte lust med", säger han.

Jag frågar om de tycker det är tråkigt att huset på Kulla inte finns kvar i släkten. Det är svårt att få reda på vad de verkligen tänker om det, jag vet redan innan att allt handlar om förutsättningar; eller snarare, förutsättningar som inte finns.

"Om vi hade varit mer förmögna, någon av oss", säger min morbror. "Då hade något av syskonen kunnat köpa ut mormor och det andra syskonet, och så hade det kunnat vara kvar".

Men så var det inte. Jag får erkänna att jag blir lite ledsen när jag tänker på det. Jag tänker på min morfar, som dog innan jag föddes, som jag aldrig fick träffa. Jag undrar vad han hade velat.

Så vitt jag vet har min mormor inte saknat något under min livstid. Hon har kunnat bo i ett eget hus, fått vara frisk och inte haft ont om pengar.

Ändå ringer hennes ord i mina öron: "vi fick alltid veta att vi var arbetare". Jag, som ju nu inte är det, förstår ändå att det finns släkthistoria som blir värd att bevaras därför att släkten har haft råd, och så finns det släkthistoria som säljs och fraktas till Båstad – bit för bit eller i ett stycke, vad vet jag.

Gästfriheten och det obetalda hemarbetet

Det pratas mycket om gästfriheten i Marocko. Den är omtalad och innefattar ungefär följande: du kan träffa en person typ på gatan som bjuder in dig i sitt hem, bjuder dig på mat och låter dig bo där flera dagar i rad.
 

Det pratas mindre om vad, eller vem, det är som möjliggör den här gästfriheten. Det är lite som en kompis till mig skrev i en låttext med versen: ”vem är det som ser till att det finns toalettpapper på toaletten?” och refrängen: ”vem är det som ser; och vem är det som syns?”. 

Alltså. Det är det obetalda hemarbetet som möjliggör gästfriheten. Vem är det som utför det här obetalda hemarbetet? Självklart kvinnor. Det går såklart att leja bort det obetalda hemarbetet i Marocko (precis som i Sverige) och ha ett hembiträde. Hembiträdet är självklart även här också en kvinna. I många fall får hon visserligen en lön, men hon är kraftigt underbetald och jobbar långt mer än 40 timmar i veckan.

När jag tar flyget till Casablanca och min pappas supergulliga manliga kompis kommer och hämtar mig i sin bil, är det till sitt hem där hans fru jobbar som han kör hem mig. De är så snälla att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag får också en crash course i marockansk arabiska, som jag visserligen inte är helt obevandrad i; eftersom ingen av dem pratar franska.

”Jag åka tåg” och ”jag dricka varmt vatten med Néscafé” är exempel på fraser som jag tvingas uttala eftersom jag inte kan bättre.

När jag har sagt meningen om det varma vattnet med Néscafé, är det min pappas kompis fru som går och kokar vatten och hämtar det åt mig. Kompisen sitter lugnt kvar i soffan. Jag med. När jag har fått kaffet lutar jag mig tillbaka i soffan och rör ut pulvret i vattnet och sörplar försiktigt på kaffet. Att jag kan dricka just det kaffet just där, i deras hem i den lilla förstaden till Casablanca vid namn Berrechid, och inte på ett hotell utanför flygplatsen, är kvinnans förtjänst som sitter strax bredvid mig. Hon heter Khadija.

Min faster i Casablanca heter också Khadija. Hon jobbar hela dagen i köket och kör inte omkring i solen med bilen som min farbror. Eller som jag, som sitter bredvid honom i framsätet.

De bjuder mig på samma typ av mat. Det är: färsk fisk, panerad och stekt med hela huvudet kvar. Flera olika sorter. Det är också marockansk sallad som består av: kokt potatis i små kuber, kokta rödbetor i mindre bitar, salladsblad, finskurna tomater, små bitar av skalad och hackad gurka, kokta haricot verts i munsbitar och kanske något mer som jag har glömt nu. Alltihop är noggrant och snyggt upplagt på flera olika fat, som ett slags kostcirkel med varje beståndsdel för sig.

Den där salladen måste ta en evighet att göra. Jag har aldrig gjort den – av just den anledningen att den verkar extremt tidskrävande. Fisken vet jag knappt hur man gör, men jag gissar att den inte ingår i Jamie Olivers 15-minutersmåltider.

Men jag vet tillräckligt mycket om frukten av Khadijornas arbete för att förstå att så fort frukosten är avklarad, ja då är det bara att börja sätta igång med lunchen.

Detta är ”den marockanska gästfriheten”. Frukosten, lunchen, fikat på eftermiddagen med hembakta kakor, middagen framåt tiosnåret; grytorna, salladerna, fisken, sopporna – rummet som ställs i ordning åt mig men som egentligen tillhör någon av systrarna.

Det är det obetalda, alternativt underbetalda, arbetet som gör vidden av allt detta möjligt. Det är detta arbete som skapar perfektionen i smakerna som gifter sig på min tunga och den tvättmedelsdoftande renheten i handduken jag torkar mig på efter maten. Vems obetalda arbete? Kvinnornas.

Hoppas i all ödmjukhet

Det här måste vara den sämsta åldern. Hela tiden påminnas om detta med familjebildning, tvåsamhet, stressen över att skaffa barn.

Vännerna som gottar in sig i parrelationer. Och så vi som står lite utanför.

Jag tänker ibland: jag kanske borde dejta på internet? Det där happy pancake som folk pratar om, kanske vore nåt.

Och sen: men nej. Jag vill ju inte det.

Kollar runt på facebook. Gamla kompisar, gamla kursare, olika gammalt löst folk. Inser följande: jag känner mig gladare när folk jag vet varit sambos och ihop i flera år plötsligt står som "singel", än när folk blir ihop/flyttar ihop.

Och detta är inte för att jag själv vill bli ihop med dem. Det är inte heller så att jag är skadeglad. 

Men jag tycker det känns oerhört hoppingivande och positivt att livet faktiskt kan förändras, gå i en annan riktning än den förväntade, och bli riktigt jävla kul ändå.

Jag får i all ödmjukhet hoppas att 2013 blir det år då jag själv bryter mig loss.

1 jobb, 1 år kvar till pensionen

Min morbror har jobbat på samma jobb i över 35 år. Efter att han tog sin jägmästarexamen har han bara haft ett (1) jobb på Länsstyrelsen i Skåne. Om ett år går han i pension.

Detta faktum. 1 jobb. Needless to say måste jag själv vid 28 års ålder tänka efter länge innan jag vet hur många jobb jag har haft. Dock att jag som INDIVID inte är överdrivet bitter över det, jag är medelklass och hade kunnat välja en säkrare utbildning med fler fasta jobb. Jävligt upprörd över jag dock över principen. Politiken. Helheten. Klassfrågan. Jag minns min mors bevingade ord som hon flera gånger sagt med emfas: ”privata arbetsförmedlingar var FÖRBJUDNA fram till 1992". Med privat arbetsförmedling menar min mor då bemanningsföretag. Man måste älska när hon säger så. (Läs Yarden om inte annat. Samt Elin Grelssons blogg. Och FÖR ÖVRIGT anser jag att tillsvidareanställningar borde vara norm även i journalistbranschen.)

Ok, åter till min morbror. En ingift släkting ska enligt min mormor ha sagt om min morbror att ”han är inte en sådan som avancerar, inte sant?" Det är heller inget som min morbror påstår. Han säger att han medvetet har undvikit att söka chefstjänster. Håller sig numera även borta från rovdjursfrågor för att P4-reportrarna ska ringa någon annan när de försöker hetsa fram en nyhet.

Samma jobb i 35 år. Jag har svårt att greppa detta. Jag sitter i samma soffa som denna man som har haft ett enda arbete på en enda fysisk plats i över tre decennier. OMG.

Jag gillar min morbror. Är kanske även lite lätt rädd för honom. Han kan ryta till, han är lite gubbig, han gillar nog inte för mycket mothugg. Men jag gillar honom. Förra året sa han ”det har varit en jevvla lång högervåg det här”. Han röstar alltid på Vänsterpartiet. Han tycker, BTW, att det inte är något fel alls på Ohly.

Jag berättar att i journalistbranschen blir man utlasad, och att jag jobbar på olika vikariat och därför inte har någon semester. Det är därför, förklarar jag, som jag är supertrött och måste ligga i soffan när jag är på besök hos min mormor i år. Det är därför, berättar jag, som jag inte är särskilt spirituell. Jag är noga med att lägga till ”men man ska inte klaga, jag är glad att jag har jobb”. Och att ”annars kan jag ju börja jobba som kommunikatör, jag kommer och söker jobb hos er på Länsstyrelsen i Skåne”.

Men min morbror tror inte att det skulle vara ett så kul jobb om man inte har jägmästeri som specialintresse; ”då är det nog mer intressant att jobba med media”.

Innan han skjutsar mig till tåget hem frågar han; ”men om man jobbar som vikarie, tjänar man inte ihop några semesterdagar då?”

Jo, svarar jag, men man kan aldrig ta ut dem. Ens roll är att täcka upp, sällan för någon person, men idén är att man ska fylla ett hål. Man hinner inte ta ut semesterdagarna, förklarar jag.

”Vad händer med dem då?” frågar min morbror.

De brinner inne, svarar jag, man får ut dem som pengar.

”Jaha”, säger min morbror och nickar. Sedan skjutsar han mig till stationen.