Gästfriheten och det obetalda hemarbetet

Det pratas mycket om gästfriheten i Marocko. Den är omtalad och innefattar ungefär följande: du kan träffa en person typ på gatan som bjuder in dig i sitt hem, bjuder dig på mat och låter dig bo där flera dagar i rad.
 

Det pratas mindre om vad, eller vem, det är som möjliggör den här gästfriheten. Det är lite som en kompis till mig skrev i en låttext med versen: ”vem är det som ser till att det finns toalettpapper på toaletten?” och refrängen: ”vem är det som ser; och vem är det som syns?”. 

Alltså. Det är det obetalda hemarbetet som möjliggör gästfriheten. Vem är det som utför det här obetalda hemarbetet? Självklart kvinnor. Det går såklart att leja bort det obetalda hemarbetet i Marocko (precis som i Sverige) och ha ett hembiträde. Hembiträdet är självklart även här också en kvinna. I många fall får hon visserligen en lön, men hon är kraftigt underbetald och jobbar långt mer än 40 timmar i veckan.

När jag tar flyget till Casablanca och min pappas supergulliga manliga kompis kommer och hämtar mig i sin bil, är det till sitt hem där hans fru jobbar som han kör hem mig. De är så snälla att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag får också en crash course i marockansk arabiska, som jag visserligen inte är helt obevandrad i; eftersom ingen av dem pratar franska.

”Jag åka tåg” och ”jag dricka varmt vatten med Néscafé” är exempel på fraser som jag tvingas uttala eftersom jag inte kan bättre.

När jag har sagt meningen om det varma vattnet med Néscafé, är det min pappas kompis fru som går och kokar vatten och hämtar det åt mig. Kompisen sitter lugnt kvar i soffan. Jag med. När jag har fått kaffet lutar jag mig tillbaka i soffan och rör ut pulvret i vattnet och sörplar försiktigt på kaffet. Att jag kan dricka just det kaffet just där, i deras hem i den lilla förstaden till Casablanca vid namn Berrechid, och inte på ett hotell utanför flygplatsen, är kvinnans förtjänst som sitter strax bredvid mig. Hon heter Khadija.

Min faster i Casablanca heter också Khadija. Hon jobbar hela dagen i köket och kör inte omkring i solen med bilen som min farbror. Eller som jag, som sitter bredvid honom i framsätet.

De bjuder mig på samma typ av mat. Det är: färsk fisk, panerad och stekt med hela huvudet kvar. Flera olika sorter. Det är också marockansk sallad som består av: kokt potatis i små kuber, kokta rödbetor i mindre bitar, salladsblad, finskurna tomater, små bitar av skalad och hackad gurka, kokta haricot verts i munsbitar och kanske något mer som jag har glömt nu. Alltihop är noggrant och snyggt upplagt på flera olika fat, som ett slags kostcirkel med varje beståndsdel för sig.

Den där salladen måste ta en evighet att göra. Jag har aldrig gjort den – av just den anledningen att den verkar extremt tidskrävande. Fisken vet jag knappt hur man gör, men jag gissar att den inte ingår i Jamie Olivers 15-minutersmåltider.

Men jag vet tillräckligt mycket om frukten av Khadijornas arbete för att förstå att så fort frukosten är avklarad, ja då är det bara att börja sätta igång med lunchen.

Detta är ”den marockanska gästfriheten”. Frukosten, lunchen, fikat på eftermiddagen med hembakta kakor, middagen framåt tiosnåret; grytorna, salladerna, fisken, sopporna – rummet som ställs i ordning åt mig men som egentligen tillhör någon av systrarna.

Det är det obetalda, alternativt underbetalda, arbetet som gör vidden av allt detta möjligt. Det är detta arbete som skapar perfektionen i smakerna som gifter sig på min tunga och den tvättmedelsdoftande renheten i handduken jag torkar mig på efter maten. Vems obetalda arbete? Kvinnornas.

Blondinbella gör en Gynning

När Isabella Löwengrip, Blondinbella, och hennes sambo Nils var med i TV4:s "Efter tio" i höstas, slogs jag av hur trevlig hon verkar vara. Nästa tanke jag fick var; hon måste ha gått i terapi. För där sitter hon med Malou von Siwers och tar avstånd från hela den mediepersonlighet som vi har lärt oss att förknippa med henne. Hon berättar hur det var när hon startade bloggen:

"På bloggen var jag min karaktär Blondinbella, och jag var den här 14-åriga tjejen som levde ett Stockholms-Hollywood-liv. Jag ville vara den här it-tjejen, ville vara en cool tjej som hade allt, jag spelade väldigt mycket på den rollen. Jag förskönade verkligheten väldigt mycket", säger Isabella Löwengrip i intervjun.

Men festande och jetsetliv är egentligen inget för Bella. Till Malou säger hon att hon mest gillar att vara hemma - hon är en riktig hemmatjej. Och skulle vi tvivla på det sitter hennes kille bredvid och kan bekräfta det.

"Jag är ingen sån person", säger Isabella Löwengrip, "jag är världens typ tråkigaste tjej hemma brukar jag säga. Det är mycket choklad och böcker i soffan och myskläder, det är mer jag."

Blondinbella har istället valt att bli en förebild, det är kontentan av hennes framträdande i morgonsoffan. Hon vill göra "något bra" av den här makten hon har fått och nu skriver hon på en bok om självkänsla för tjejer, som hon vill peppa att också bli entreprenörer.

Blondinbella är inte den mediepersonlighet hon har skapat, hon är någon annan. Och samtidigt som hon är helt öppen med det, fortsätter hon tjäna pengar samma mediepersonlighet som hon nu förnekar. Men antagligen beror den här omvändningen hon har gjort inte på att KBT-terapin hon gått i gett resultat. Den beror på 00-talet.

För det är just det här som det här årtiondet har lärt oss, att det räcker inte med att återskapa oss själva. Att producera en självgående mediepersonlighet är bara början. Därefter tar ett motsägelsefullt uppdrag över: arbetet med att förneka den mediepersonlighet man har skapat åt sig själv, samtidigt som man fortsätter försörja sig på det jag man förnekar.

För att förstå det här kan man faktiskt jämföra med Madonna. I båda fallen handlar det om att återskapa sig själv. Men medan Madonna återskapar sig själv i första hand som artist och först i andra hand som entreprenör, handlar det som Isabella Löwengrip gör uteslutande om entreprenörskap.

En artist kan förhålla sig till de olika jag som hon återskapar, utan att förlora sig själv, utan att förlora en kärna av äkthet i sitt uttryck. Återskapandet och stilbytena ingår i artisteriet, det är något självklart och okomplicerat över det. Men för Isabella Löwengrip och hennes kolleger blir återskapandet istället till en slags personlig ambivalens som sker för öppen ridå.

Vem ska Isabella Löwengrip vara? Om hon kunde klona sig själv skulle hon kanske skicka sitt andra jag på sena festnätter, medan hennes första jag kunde vara hemma och mysa i soffan och njuta frukterna av den mediala uppmärksamhet hon fått.

Frågan som borde ställas är kanske snarare vad som är mest högstatus idag. Är det att festa sent på natten och vara hungrig på uppmärksamhet? Eller är det att äta choklad i sin bostadsrätt på Lidingö och kunna gå upp när man vill, eftersom man är framgångsrik entreprenör?

Antagligen det senare. Men för att få tillgång till det här mysandet, det ekonomiska oberoendet, måste man först återskapa sig själv som en it-tjej med "Stockholms-Hollywood-liv".

Blondinbella är och förblir galjonsfiguren som leder skeppet Isabella Löwengrip framåt, och hur många gånger hon än förnekar henne är det ändå hon som gick först. Och när den första miljonen har trillat in på kontot, först då kommer Isabella Löwengrip halshugga och begrava Blondinbella.

Och Isabella Löwengrip kommer att kunna göra det eftersom hon tillhör överklassen. Hon har gjort en Carolina Gynning, vars Big Brother-synder för länge sedan är glömda och förlåtna. Medan deras antites Linda Rosing på grund av sin arbetarbakgrund kommer fortsätta släpas in och ut ur medieskuggan - på alla villkor utom sina egna.

Fruar och flickvänner i DN

Po Tidholm gör en strålande sågning av Tomas Ledins konsert på Skansen. Det är en mycket bra text, särskilt om man har svårt för Tomas Ledin. En formulering fastnar dock i halsen på mig och det är denna: Sommarlediga män med seglarskor och babyblå lammullströjor över axlarna står och kramas med sina piffiga fruar.

Det är givetvis MÄN som har "piffiga fruar" och inte tvärtom. Såklart. Och jag skulle kanske inte ha reagerat så mycket på det här om det inte vore för att samma, vad ska man kalla det, tema, återkommit i DN hela sommaren. I en artikel om Stockholmsveckan på Gotland skriven av Johan Åkesson kan man läsa följande mening: (...) de nätta, bikiniklädda tjejerna som dansar likt sprattlande sillar uppe på båten ser glada ut trots trängseln.

I den artikeln fanns det också en ganska märklig vinkel. Åkesson tycks vid en första anblick ifrågasätta att det, i hans ögon, var killarna som hade pengarna och resurserna och därmed styrde på Stockholmsveckan. Han gör det med frågor som: Finns det inga tjejer här som beställer champagne och har med sig egen båt? Denna fråga ställer han dock till en man och svaret blir, föga förvånande: Det är killarna som styr, det går fem tjejer på en kille, och det är killarna som sätter i gång festerna, tjejerna hakar mest på. Så är det inte i Frankrike, där finns det många rika tjejer som betalar för sig själva, förklarar Nicklas.

Om det nu är så som Nicklas i artikeln beskriver, så är det ju bara att beklaga. Men om Johan Åkesson hade bemödat sig om att ställa denna fråga till en kvinna, hade svaret kanske blivit annorlunda. Därmed hade han också på riktigt ifrågasatt det han såg, genom att ge röst åt dem han tycker sig se vara bifigurer. Istället fortsätter kvinnorna vara just bifigurer och objekt genom hela Åkessons artikel. Hela artikeln känns liksom unken på något sätt, och jag tror knappas att det bara går att skylla på att det är så "verkligheten" ser ut på Stockholmsveckan. Det handlar snarare om vad man väljer att se, hur man tolkar det och framförallt vilka man intervjuar och därmed gör till subjekt.

Samma gäller för DN:s riktiga bottennapp: "Kvinnorna bakom männen i Volvo Ocean Race", en artikel i DN Söndag från 21/6 i år (finns tyvärr inte på nätet). Den handlade om sambos och fruar till manliga kappseglare som reser jorden runt på farliga kappseglingar.

Ja, detta är sant. Dessa fruar finns och därför kan man ju, om man vill, skriva en artikel om dem. Det finns en historia att berätta om dem, och det har DN Söndag uppenbarligen valt att göra. MEN man skulle ju också, hör och häpna, kunna tänka sig att skriva en artikel om kvinnliga kappseglare, kanske eventuellt..? Eller om män som följer sina partners runt världen..? Tyvärr är nog detta förslag som aldrig har yttrats på redaktionsmötena på DN Söndag. Alldeles för progressivt!

Att beskriva oss som flickvänner och fruar känns så otroligt 50-tal så jag saknar ord. Vid det här laget, sommaren 2009, har vi ändå kommit längre än så. Och att DN fortfarande beskriver oss så, är ett val de gör som kanske inte är så förvånande men i mina ögon extremt provocerande.

Åka av

Bilen är en "han". En han som kan känna och vilja saker.
- Varför låter bilen sådär? frågar jag oroligt.
- Det är för att vi åker på ettan, han vill att du växlar till tvåan, det känner du, säger min bilskollärare, vi kan kalla honom för Janne.
Eller så "vill" han iväg. Det betyder att jag äntligen har hittat dragläget.

Även ratten "vill" räta på sig, och jag ska sträva efter att föra fram bilen på vägen "som en smekning". Jag förstår att det bara handlar om metaforer, men jag får problem med det där direkt. Inte bara för att jag hellre skulle vilja att bilen var en hon, utan för att jag associerar till sex direkt.

Och inte vilket sex som helst, utan såklart mans-sex. Sex i den bemärkelsen att jag börjar se fallossymboler i allt. Det blir till någon slags tvångstanke, och jag ser inget annat val än att använda mig av den tvångstanken för att komma ihåg hur jag ska hantera bilen.

Till exempel - parkeringsbromsen. När den är "uppe", ja, då är den så att säga i bruk. När den är nerböjd, eller just det, "slak", då är den ur.

Växelspaken är mer problematisk, eftersom den ju står rätt upp hela tiden. Det känns också lite privat när Janne ska visa mig hur jag ska "hålla" i växelspaken, eftersom jag petar på den alldeles för försiktigt.
- Såhär ska du göra, håll i den ordentligt med hela handen, säger han.
Fett jobbigt, needless to say, eftersom jag helst inte vill tänka på sex och Janne i samma mening.

Janne, ja. De första lektionerna gillade jag honom skarpt. Pedagogisk, tyckte jag att han var. Tills idag, när han satt vid ratten på vägen tillbaka till bilskolan och berättade om sin egen bilkörning. Hur han tänker och planerar bilkörningen. Och det hade väl varit helt i sin ordning och till och med pedagogiskt, om han inte följande ordväxling hade utspelat sig efteråt:
- Ja, man kunde ju bara önska att du skulle få samma kontroll på körningen som jag.
- Tror du jag kommer kunna få det, då?
- Nej. Det tror jag inte.
- Inte ens efter... trettio år?
- Nej alltså, det går nog inte. Man har ju olika förutsättningar, alltså.

Jag deppade lite över det där. Tills jag erinrade mig vad Janne sa när vi åkte ut till villaområdet där jag övar på att starta och stanna; han sa något om däckbyten. På lektionen före hade de fått punktering. Eleven var också en tjej.
- Alltså, om Linda hade fått punktering själv, hon hade ju aldrig klarat det. Det är för tungt. Mitt tips till dig om du får punktering är att stanna bilen vid vägkanten, ställa dig bredvid och le brett. Det är ju bra för killar ömkar ju för er tjejer, det kan man utnyttja.
- Eller så tränar jag lite styrketräning.
- ... Ja men vi är ju olika till konstitutionen, det handlar mer om det.

Bilen är en han. En han som kan känna och vilja saker. Själv är jag inget mer än en simpel tjej som för fram detta fordon av manskön åt det håll han önskar och vill, omgiven av idel fallossymboler och sexistiska referenser.

Ostkaka

Det händer att jag får cravings för ostkaka. Vanligtvis händer det här när jag är hemma och sjuk, eller bakis som idag.

Ostkaka är dock något som jag inte kan konsumera i rimliga mängder. Senast jag kände för att äta ostkaka köpte jag ett stort paket (600gram) och delade med en kompis. Vi mådde ganska bra efteråt. Ändå skämdes jag lite.

Idag gick jag till affären och köpte ett litet paket, på 300 gram, under föresatsen att äta halva idag och spara resten till imorgon. Men efter första portionen känner jag hur ostkakan försöker kommunicera med mig inifrån kylskåpet: ät mig nu!

Så det var bara att sätta på ugnen och värma andra hälften av paketet. Andra portionen var inte lika god som första. Efteråt mår jag sådär.

Det jag inte tycker om med det här är att jag skäms för att jag gillar ostkaka så mycket. Jag skäms för att jag vill äta ett helt paket på en gång, eftersom detta varken är GI eller ingår i kvinnoidealet. Och så mår jag lite dåligt, inte bara för att jag åt lite för snabbt, utan också för att jag får lite tjockångest.

Men det är inte det enda jag mår dåligt över. I kontrast till det mår jag också lite dåligt för att jag är en dålig feminist som inte unnar mig att äta vad jag känner för.

Det förvirrande är att jag inte vet vad som är stört i mitt förhållande till ostkakan. Är det att jag vill äta så mycket ostkaka på en gång att jag mår lite illa? Eller består det störda i att jag skäms för att jag vill äta så mycket ostkaka?

Troligen ingetdera. Men däremot är jag lite störd som överhuvudtaget befattar mig med uttrycket "dålig feminist" i det här sammanhanget.

Lukta som en riktig tjej

Nyligen köpte jag en parfym på Internet. Det är en dyr parfym av känt märke. En gång för flera år sedan luktade jag på denna parfym i en affär, och blev helt betagen. Först nu köpte jag den.

Men nu luktar den inte alls så gott som jag tyckte då. Istället känns det som om jag går omkring med en air av kosmetikabutik runt mig. Jag kan inte identifiera mig med den doften.

Och jag vet varför. Den här parfymen luktar som de där tjejerna som gick i min högstadieklass och hade blankt hår, hipsters och höga stövlar. Den luktar som de där tjejernas smink, kläder och hår. Den luktar som att sjunga och dansa med till Spice Girls "Say you'll be there" framför tjockteven. Den luktar som att bo i radhus med ljusa träslag i köket och två närvarande föräldrar.

Parfymen jag har köpt luktar som en "riktig" tjej. Varje gång jag använder den är det som att jag går före, och den riktiga tjejen går efter mig. Sedan tittar jag över axeln men ser ingen där.

Men det kan omöjligen vara jag som luktar såhär sött och gott. Jag med mitt nervösa, grabbiga kroppspråk, mitt bitande på naglarna och mina ben som jag alltid råkar lägga upp på bordet i skolan fast ingen annan gör det.

Såhär luktar min parfym:

Hangup på "Brudens far"

Jag har nyligen berättat om hur Wahlströms-boken "Monica 15 år" har format min syn på personlig utveckling för mig som tjej. Det är nu dags att outa nästa populärkulturella hangup från mellanstadiet - filmen "Brudens far" med Kimberly Williams-Paisley, Diane Keaton och Steve Martin från 1991.

Även om jag inte minns "Brudens far" lika kristallklart som "Monica 15 år", så innehåller den en scen som återkommer i min hjärna vid de minst oväntade tillfällen.

Det är en scen när Steve Martin inser att dottern verkligen ska gifta sig, och därmed flytta hemifrån; från honom. Han håller något anförande om att det är såhär det går till och yada yada, och att han måste acceptera det, och att det är något mycket positivt för familjen också eller nåt sånt. Och här vill jag att vi stannar upp.

Det förhåller sig alltså så att dottern inte har flyttat hemifrån ännu, ändå ska hon gifta sig. Först i och med giftermålet skulle hon flytta hemifrån - att överhuvudtaget kunna flytta hemifrån inbegrep ett bröllop först. För mig verkade det här lite märkligt. Jag förstod inte riktigt - var det såhär det skulle gå till?

Och samtidigt, på något skumt sätt, förstod jag det som att jag skulle uppfatta detta som naturligt. Det som Steve Martin verkade vilja inpränta i min hjärna var någon slags ofrånkomlig familjeevolution där man för det första ALLTID lever i kärnfamilj, för det andra ALLTID flyttar från denna kärnfamilj i och med att man ingår ett ÄKTENSKAP. Därmed startar man en ny KÄRNFAMILJ och det är detta som är LIVETS NATURLIGA GÅNG OCH UTVECKLING.

Det är ju nu så med myter och normer, att det är meningen att vi ska uppfatta dem som naturliga. Som mellanstadiebarn, och tyvärr fortfarande idag, hade jag dock svårt att greppa att det är såhär det förhåller sig. Det är ju inte så kul att inse att man är lurad.

Med jämna mellanrum får jag alltså upp den här scenen i huvudet, och inser att det är något fel på mitt liv. Det har ju inte alls gått till som i "Brudens far".

Monica 15 år

Jag skulle gärna vilja säga att det är verk som "Under det rosa täcket" eller åtminstone "Hello Love" som har haft störst påverkan på mig. Men tyvärr måste jag erkänna att den bok som till stor del har format min syn på hur det ska gå till här i världen är en bok vid namn "Monica 15 år".

Det var min bästis på mellanstadiet som gav mig den här boken. Den hade ett sånt där realistiskt tecknat omslag i bjärta färger och var utgiven på Wahlströms förlag. Sådana här böcker tyckte min mamma var den sämsta sortens skräp. För mig var det här alltså en ganska spännande bok - både förbjuden och lite exotisk.

"Monica 15 år" handlade om en tjej som hette Monica och var 15 år. Monica var en blyg tjej som inte var populär bland killarna. På skoldansen var hon en så kallad panelhöna, och satt med ett gäng andra tjejer i ett hörn. Hon var olyckligt kär i en populär sportkille.

Monicas utseende beskrevs ingående. Hon hade långt brunt hår som hängde rakt ner och tjocka grisskära glasögon (boken utspelade sig på 70-talet). Just det här med att ha glasögon var väldigt jobbigt för henne. Hon kände sig inte alls snygg och hade dåligt självförtroende.

Jag minns inte exakt hur det gick till, men på något sätt hittade Monica en övergiven golden retriever som var skadad och behövde hjälp. Hon tog med den till ett slags djursjukhus där hon träffade en trevlig kvinna. Monica tog sig an den skadade golden retrievern och den trevliga kvinnan tog sig an Monica.

Den trevliga kvinnan undrade varför Monica hade långt brunt hår som bara hängde slappt ner, hon med sitt ovala ansikte skulle ju passa mycket bättre i page? Monica svarade att det var för att det var modernt, alla tjejer hade sånt hår. Den trevliga kvinnan insisterade på att få klippa Monicas hår, och så fick Monica en ny fin pagefrisyr. Kvinnan tyckte också att Monica borde skaffa sig glasögon som matchade hennes färger - ett par med bruna bågar. Sagt och gjort, Monica skaffade nya glasögon också och så var makeovern ett faktum.

Nu var Monica mycket snyggare. Hon fick också bättre självförtroende av att ha räddat golden retrievern och började jobba extra på den trevliga kvinnans djursjukhus.

Sedan träffade Monica en kille. Den här killen var inte lika snygg som den populära sportkillen hon var kär i, för han hade en ganska stor näsa som såg ut som en palsternacka. Men han var lång, och i passande ålder, vilket i boken beskrevs som att han skulle vara något eller några år äldre än Monica. Han var 17 år, vilken tur!

Nu hade Monica pojkvän. Och det bästa var att nu började också den populära sportkillen uppmärksamma henne! Men nu var Monica upptagen, och hon kunde alltså vänligt men bestämt avvisa honom.

"Monica 15 år" har som sagt påverkat mig mycket. Kanske inte direkt så att jag går och väntar på att hitta en skadad golden retriever. Men den djupt obehagliga sensmoralen i historien, som handlar om den fula ankungen som blir en svan, askungesagan, förändringen som börjar på utsidan och fortsätter inuti, budskapet att man som tjej bör förändras och "förbättras" för att duga - den har jag fortfarande idag svårt att befria mig ifrån.