Med eller utan Backstreet Boys

Om jag fick leva om mina tidiga tonår, skulle jag ha gjort mycket annorlunda. Mest av allt önskar jag att jag hade varit utåtagerande istället för inåtagerande.

I populärkulturella termer betyder det att jag inte alls skulle ha fastnat för Smashing Pumpkins och Manic Street Preachers. Soundtracket till min högstadietid skulle inte ha varit Suedes "Beautiful Ones" eller Pulps "Misfits", och jag skulle inte ha haft en crush på Thom Yorke, sångaren i Radiohead.

Istället skulle jag ha älskat Backstreet Boys. Jag skulle ha valt en favorit (Howie Dorough), tapetserat väggarna i mitt rum (nu vet jag att jag inte skulle ha fått göra det, men ändå) med posters, köpt varje nummer av Okej och blivit bundis med tjejen i min klass som fastnade för alla nya pojkband på löpande band.

Jag skulle ha blivit ett seriöst fan, och kanske ha blivit intervjuad av Fredrik Strage till hans bok. Jag skulle ha varit seriöst förälskad i Howie och haft en scrapbook med foton, konsertbiljetter och tidningsartiklar.

Men tyvärr blev det inte så. Jag får nöja mig med att ha deras Greatest Hits på repeat och posta deras fantastiska genombrottshit "Get down".

Notera hur gästrapparen flyger omkring som ett hologram i luften och sparkar - notera hur han lämnar över rap-stafettpinnen till AJ McLean, hör hur AJ rappar!

Missa inte heller kameravinklarna. Se hur BSB skrevar mot kameran i glansiga jackor, pösiga byxor och stora kängor - så 1996. Kläderna är verkligen jättefula, trots det blir jag sugen på att inventera närmaste Humana Second Hand och köpa en likadan outfit.

Och framförallt. Dansen. Fantastiskt.

Orientalist, javisst!

I en Bamse-tidning från 80-talet åker Bamse och hans vänner tidsmaskin till Saladins tid. Saladin bor i något slags random arabland, där folk har lite knasiga kläder på sig och pratar med obegripliga tecken i sina pratbubblor. När jag som liten läste den där historien, förstod jag att de där konstiga tecknen skulle föreställa arabiska bokstäver. Jag visade Bamse-tidningen för min pappa och frågade vad det betydde. Han sa att de inte betydde någonting.

Min klasskompis på mellanstadiet brukade skämta med mig och säga att jag kom från "Arabien", vilket alltid gjorde mig lika upprörd. "Det finns inget land som heter Arabien!" brukade jag svara, och min klasskompis brukade flina belåtet. Samma klasskompis berättade för mig att i Glamour blev Taylor kidnappad av prins Omar i, just det, Arabien, och döptes om till mitt namn, Leila. Jag blev däremot inte upprörd över att förknippas med Taylor som "princess Leila", hon var ju sanslöst snygg i slöjor och orientaliska kläder där hon satt inlåst i någon slags harem.

I julkalendern med Ture Sventon fanns en annan Omar. Han spelades av en man av svenskt ursprung med svartfärgat hår och fejkade någon slags brytning. I hans hemby i, just det; "Arabien", pratades det klingande svenska och man åt en slags pastejer och någon slags sallad som jag aldrig hade sett till i Marocko.

Det verkade finnas en hel mytologisk värld byggd kring arabvärlden. I den mytologiska världen fanns det harem, sablar och såna där huvudbonader gjorda av kökshanddukar de har på sig på Al-Jazira. Där pratade folk något slags obegriplig rotvälska och uppvisade också en förvånande blandning av bildning och barbari. Det verkade spännande, mystiskt och märkligt, alltihop på en gång.

Jag förstod inte riktigt vad allt det här hade med mig att göra, men jag var samtidigt förvirrad, för det skulle ju ha något med mig att göra. Och även om förvirringen har skingrats med åren, har min egen fascination för den där "orienten" som visades upp i filmer och böcker inte avtagit, bara blivit starkare. Eftersom jag har varit i Marocko ett otal gånger vet jag att den där "orienten" inte finns där, och om den finns det så bara till vissa delar, och då på ett helt annat sätt.

Det är därför som mina drömmar måste handla om andra ställen. Istället för att drömma om Marrakech, drömmer jag om Libanon och Beirut, om Syrien och Damaskus och om Iran, Förenade Arabemiraten, Yemen och Oman. För enligt min hemsnickrade orientalistiska logik måste den där sagovärlden finnas någonstans, och anledningen till att jag inte hittat den är att jag inte rest tillräckligt långt österut än.

Player's anthem

Det är svårt att få nog av John Legends första skiva "Get Lifted". Framförallt kan man inte få nog av hans, hur ska jag säga, finstämda texter. Att den där Legend verkar vara en riktig player, det förstår man ju direkt. (Om inte annat har man förstått det av videon till "Save room" från senaste skivan").

Om vi börjar med andra låten på skivan; "Let's get lifted", så handlar den om vilket fantastiskt sex man kan ha med John Legend. Det kommer vara djuriskt, okontrollerat, underbart. Vidare handlar fjärde låten "Alright" om hur han är full och uppmanar en snygg brud som redan har en snubbe att gå hem med honom. Femte låten "She don't have to know" handlar som namnet antyder om hur han så gärna vill träffa sin chick on the side, hur hemligt det är och hur de gömmer sig för sina respektive och till och med åker till en annan stad för att inte bli upptäckta.

Så långt allt väl. Men i sjätte låten "Number One" sjunger John om hur han ångrar sin otrohet och aldrig ska göra om det - I said it the last time, but this is the last time och I promise not to do it again. Kanye West kör en härlig gästrapp på låten där han kontemplerar över sin penis:

...my heart don't got nothing to do with my penis
He got a mind of his own and he just be seeing shit
And I don't wanna cheat, but I don't be saying shit
I try to jack off, he ask me who is you playing with?
But I know he love you, he told me you was his favorite

Och som det inte räckte med det heter nästa låt "I can change" och gästas av Snoop. Den handlar helt enkelt om att nu har John/Snoop hittat en fin tjej och vill ändra på sin livsstil. Det är slut med festandet och brudarna och dags att settle down. Lite hora - madonna-syndrom lyckas de också få in i låten.

När jag pratar med folk om den här skivan brukar de tycka att det är lite komiskt med de där texterna. John Legend är såklart i allra högsta grad medveten om att han säger emot sig själv, han gör det väl för att få nån slags effekt, eller på skämt, eller så bryr han sig inte om vad hans texter handlar om. Men man blir liksom ändå lite provocerad. Jag menar, det vet väl alla att en gång player, alltid player.

Äkta yta

Jag fick nyligen höra av en internetbekant att "du låter som om du började lyssna på hiphop när Petter släppte sin första skiva". Inte särskilt nere med skiten, med andra ord. Om sanningen ska fram började jag nog lyssna på hiphop under samma tid som Petter släppte sin andra, eller till och med tredje skiva. Personen i fråga var i alla fall mycket angelägen om att berätta att han åt, levde och andades urban kultur. Själv var han till skillnad från mig äkta och genuin, och hade varit nere med hiphop sen Rocksteady Crew, vad nu det är för något.

När min förnärmelse hade lagt sig började jag tänka på hur paradoxalt detta med yta och ytlighet är. Människor som envist hävdar att de ogillar kommersiell musik, att musiken förlorar sin själ i en komprimerad mp3a, att all hiphop efter möjligtvis Jay-Z:s "the Blueprint" är skit, att vinyl är det enda rätta, att klubblivet i Stockholm är så oäkta i jämförelse med det i London eller Paris eller New York - det är just de som är mest upptagna med ytan. Visst, de är upptagna med att hitta något äkta och genuint bakom ytligheten, med att leta riktiga hiphophjältar istället för överproducerade deffade hitmaskiner, med att gå till dagens artisters källor och lyssna på dem. De är likväl upptagna med den här ytligheten, om än omvänt. De är besatta av att inte vara ytliga, att inte lyssna på ytan och att bevisa sin äkthet.

Själv har jag verkligen noll koll. Mest gillar jag hiphop med en snygg refräng och ett dansant beat, jag bryr mig mindre om vem som gjort den eller varför. Jag är väldigt svag för Kanye West. Jag såg filmen CB4 utan att ha hört talas om NWA och tyckte den var jätterolig ändå. Jag har aldrig lyssnat ordentligt på 2pac. Jag har gjort seriösa försök att lyssna på Jurassic Five och mitt bästa betyg till dem blev att, det funkar bra att städa till. De två hiphop-skivor jag lyssnat mest på är Dr Dre:s "2001" och MC Solaar "Cinquième AS", och jag har aldrig förstått grejen med Jungle Brothers.

Men det är såklart inte hela sanningen. Visst skulle jag också vilja vara sådär äkta som folk som dissar kommersiell hiphop utger sig för att vara. Ändå, det skulle vara så mycket softare om man inte var så upptagen med den där kollen som alla ändå lätt kan skaffa sig på Wikipedia i kombination med ett lagom snabbt bredband.

En gång pop, alltid pop

Jag hörde bästa låten på SR Metropol idag, "Love is wicked" med Brick & Lace. Jag laddade ner den och har säkert lyssnat på den hundra gånger bara idag. Även om det här är en dancehall-låt, är den rätt poppig. Uppbyggnaden är som en poplåt - vers, refräng, vers, refräng, stick och så vidare. Dessutom innehåller den ett rap-parti, eller heter det kanske ett toast-parti?

I vilket fall. Det verkar som att alla låtar som jag gillar så mycket att jag repeatar dem och tvångskickar dem till mina vänner på msn, är låtar som låter som pop. Oavsett om genren heter dancehall, conscious reggae, hiphop, rnb, house eller raï eller skatepunk eller något annat. Och jag antar att min smak kan härledas tillbaka till när jag började lyssna på musik på högstadiet, och då var nere med indiepop. Jag antar att indiepopränderna inte har gått ur riktigt än. Helst vill jag att allt ska låta som pop, även om det är något helt annat.

Look at it or play in it

"Are we gonna look at it or play in it?" säger en av tvillingarna Olsen i 90-talsserien "Huset fullt". Det har snöat på bakgården och familjen står bara och stirrar. Men efter den repliken får familjen fart på sig och börjar leka och kasta snö på varandra. Det man kan lära sig av detta är att det finns två sätt att se på populärkultur. Den första är: look at it, och den andra är: play in it.

Den första kategorin är att vara nörd. Det är lika viktigt att veta allt om en populärkulturell företeelse som att uppleva den. Lika viktigt att veta exakt alla medlemmar, avhoppade och nuvarande, i Destiny's child som att gilla deras musik. Lika viktigt att kunna exakta citat från Seinfeld-avsnitt som att gilla själva serien. Lika viktigt att kunna hela Timbalands produktion och vad han heter egentligen som att gilla hans beats. Det är viktigare att kolla på snön än leka i den. Den andra kategorin säger kanske sig själv. Det enda viktiga är vad man gillar, att man gillar det. Inte viktigt att jämföra sin kunskap med andra. Inte alls intressant att veta massa saker för att sen kunna vinna i TP. Inte viktigt att kunna citera George Costanza i tid och otid eller veta att Kelis är ihop med Nas. Helt enkelt roligare att leka i snön än titta på den.

Men. Inom en snar framtid kommer icke-nördarnas tid vara förbi. Och felet är siter som Allmusic och Pandora:s fel. På Allmusic kan man, förutom att hitta musik som är lik den man gillar, hitta till exempel Timbalands hela produktion (han har för övrigt proddat allt ifrån "Pepsi Chart album" och bortglömda rnb-försök från andra hälften av 90-talet till Missy Elliott och Brandy). Och på gamla hederliga IMDB kan man sitta i timmar och koppla skådisar till filmer till regissörer, till filmmusik, och kanske till och med till din mamma.

Det jobbiga är att informationen går in i ena örat och stannar sedan kvar där inne någonstans. Förr eller senare blir vi nördar allihop.