När jag tänker på Bruce Springsteen

Bruce Springsteen - Dancing In The Dark (1984) by GMRedskins

Jag är en mycket enkel person. Jag gillar amerikanska independent-filmer som utspelar sig på college eller highscool, jag har en dragning till thaiboxning och jag tycker ganska mycket om Bruce Springsteen.

En gång försökte jag skriva ett blogginlägg om att det är en myt att Bruce skulle vara så mycket bredbent rock som ryktet säger. Jag planerade att illustrera inlägget med videon till "Dancing in the dark", som i min mening mest av allt är en snygg poplåt. Upptäckte dock väldigt snart att videon börjar med att Bruce står just bredbent, och ja, fortsätter att göra det genom ungefär hela videon.

Ok, så gick den poängen förlorad. Men jag älskar "Dancing in the dark" ändå. Har till och med sjungit den på karaoke efter att en bekant redan hade sjungit "Tougher than the rest" som jag egentligen hade planerat att göra bort mig med. Och en annan grej med den låten är att jag alltid har tyckt att den handlar om att må dåligt. Sen pratade jag med Easy-E om detta som tyckte att det var intressant/flummigt att jag tyckte att den gjorde det. Hon hade alltid tyckt att den handlar om ett förhållande som blivit dåligt.

Enligt Internet handlar har dock ingen av oss rätt; låten handlar enligt auktoriteten songfacts.com om svårigheten och frustrationen i att försöka få till en hit. Men, det är klart att meningen i slutändan handlar om vad en låt betyder för var och envar.

I vilket fall. Jag har efter mycket funderingar kommit fram till att jag egentligen inte har några problem med att Bruce faktiskt är bredbent. Vilket jag ju nödgas erkänna att han faktiskt är.

Detta eftersom jag av samhället definieras som kvinna. Som feminist definierar jag mig även själv som en kvinna bland andra kvinnor i förhållande till patriarkatet, men, inuti mig känner jag ju då ingen större identifikation med vad den kvinnliga könsrollen vill att jag ska vara. Som väldigt många andra, m a o, och det är heller inte vad denna text handlar om.

Den handlar ju då om mitt förhållande till Bruce, som förra hösten under ett par veckor tog en lite lätt manisk vändning. Jag införskaffade typ hela hans diskografi, lyssnade sönder "Tunnel of love" och pratade om Bruce-låtar så fort jag fick tillfälle. Jag minns tydligt ett tillfälle när jag fick hålla mig för att inte rekommendera en vän som vid tillfället var gravid att hon borde spela Bruce för sitt då ännu ofödda barn. Någonstans där kände jag att det hela höll på att gå lite överstyr, och jag tror att jag konsumerade ännu lite mer 90-tals-rnb för att detoxa mig en aning.

Men, någonstans inom ramen för denna Bruce-period pratade jag med en manlig bekant på en fest. Han tyckte också om Bruce. Vi pratade om vilka av hans låtar och skivor vi gillar, och jag gick väl igång rätt ordentligt som jag brukade göra vid denna period. Min bekant verkade då efter ett tag lite fundersam/obekväm, och sa att han inte gillade att lyssna för mycket på Bruce på grund av att han tycker det är jobbigt att Bruce är så extremt hetero.

Jag minns att jag eventuellt kanske blev lite provocerad, vilket naturligtvis är fånigt. Jag tänkte att jag vill ju få gilla Bruce utan att behöva tänka att han är för hetero för det. All denna 90-tals-rnb:n jag älskar är ju också superhetero och det känns väldigt tråkigt om jag skulle behöva be om ursäkt för att jag gillar den pga detta.

Men. Jag förstår också detta: att lyssna på Bruce kan för mig som definieras som kvinna vara jävligt frigörande. Det är lite som att vara dragking.

När jag lyssnar på Bruce och känner in den livsstil, klädstil och tidsanda som sipprar igenom låtarna är det som att jag för en stund slipper detta ok av att tvingas vara kvinna i patriarkatet.

Jag tänker att jag inte har några jobbiga känslor, inga svagheter i bemärkelsen att någon trycker ner en; jag hoppar in i min gamla Ford och jag är long gone. Jag innehar all makten i att vara SINNEBILDEN av en vit stilig karl med lagom mycket känsloliv; jag är lite känslig men inte mer än att det stör; och all känslighet jag uttrycker är bara jävligt sexig. Jag var arbetarklass, jag hade ett jobb på fabrik men nu är jag störst i världen på bredbent rock och odlar myten om mig själv. Jag har kontroll, jag har koll. Kvinnor älskar mig och män vill vara mig, och så vidare. (Jag har även körkort).

För mig är det här ungefär som att kliva ner i ett varmt bad, eller susa fram i 110 på en rak väg eller båda samtidigt. Jag ser mig inte som ett objekt för den traditionellt manliga heterosexualitet som Bruce utstrålar, för en gångs skull är jag subjektet som utövar den. Och my LORD, vad det är skönt.

För en gångs skull är jag exakt så bredbent jag vill, och, det är klart att det blir en tillfällig befrielse - för mig. Om jag däremot hade varit man hade Bruces uttryck för mig snarare blivit en pockande, påträngande påminnelse om, till exempel: 1. Patriarkatets makt och den makt jag som man i så fall skulle ha i det. 2. Det snäva, begränsande, kvävande, obegripliga i den heterosexuella mansrollen som jag skulle förväntas leva upp till. 3. Medvetenheten om att jag som man förväntas leva upp till 2. för att få tillgång till alla privilegier i 1. (t ex vara "tillräckligt manlig", passa in i "manligheten", vara "hetero"). 4. Skuld.

Men själv kan jag lyssna på "Walk like a man" och känna mig LÄTTAD. Jag känner inga begränsningar i den låten; jag känner bara att den är ungefär det vackraste och sannaste som skrivits om hur det är för mig att vara man.

It's gonna take a lot to drag me away from you

Jag har en grej för Totos "Africa". Som tur är jag inte ensam, för det har JoJo också.

Christian Walz versus Salem Al Fakir

Det är inte bara för att han är snygg som jag varit svag för Christian Walz ända sedan 1999 och "Lovin' is all right". Jag har verkligen tyckt att han har gjort bra och snyggt slickad musik. Jag ska villigt erkänna att jag också tyckte om förra skivan "Paint by numbers".

Fram tills nu, och den där låten "What's your name?" som går på radio. Det är nämligen omöjligt att förstå att det är hans låt. Det låter ju som Salem Al Fakir, rakt av.

Sången, produktionen, låtuppbyggnaden, rösten - allt.

Har månne Salem Al Fakirs ande intagit Christian Walz kropp? Är det det här som kallas korsbefruktning? Eller har Salem Al Fakir med våld släpat in sina klaviaturinstrument, sin fiol och sin stråkkvartett i Christian Walz studio?

Säkert är i alla fall att även Christian Walz har gått ner sig i popträsket. Med andra ord ännu en artist som inte förstår att han borde göra rnb.

Eddie Murphy - Party all the time

Det finns en låt och en video som slår det mesta i genren, och det är Eddie Murphys "Party all the time"från hans album "How Could It Be" som kom 1985. Det är en mycket fin låt som förtjänar att bli ihågkommen! Notera Rick James frisyr i denna video som vad jag förstår är på fullaste allvar.

Högt och lågt

Det fanns en tid när jag såg mig själv som en person med god smak. Jag var indiepoppare, och tyckte att Denniz Pop-musik var paria. Riktig musik gjordes av folk som skrev sina låtar själva och inte log på omslaget till Okej.

Den tiden är förbi. DC++ har fått mig, och antagligen många med mig, att tappa alla hämningar. Låtar som jag aldrig skulle ha drömt om att plocka upp ur reabacken på Megastore hamnar nu på "most played"-listan.

Inte nog med att jag är svag för Backstreet Boys. Jag är också sjukt svag för Britney Spears, N*Sync, Hanson, Shakira och Spice Girls.

Det är dock inte hela sanningen, eftersom min mp3-samling är fullkomlig schizofren. Man skulle kunna uttrycka det som att jag kan konsten att blanda högt och lågt. Problemet är att det gör mig själv helt förvirrad.

Om någon frågar vad jag lyssnar på för musik, brukar jag svara: rnb, reggae och hiphop; ungefär i den ordningen. Jag vill helst framhålla artister som Aaliyah, Gentleman, Talib Kweli och Junior Kelly. Jag kan liksom inte riktigt stå för att jag gillar Pussycat Dolls och "Best of the boybands"-skivan.

Jag kan inte heller gömma mig bakom att det börjar anses vara helt okej att lyssna på eurotechno. För jag har redan gått över till tyngre grejer. Jag lyssnar på musik som är både bortglömd och töntig men inte töntig på ett coolt sätt - jag har gått över från Leila K och Haddaway till Spice Girls och Pink.

En sak som jag har lärt mig är att man måste konsumera den här musiken på rätt sätt. Det går att lyssna hur många gånger som helst på Aaliyah utan att tröttna, men sådan här lätt daterad lättviktig pop, även känd som "förra säsongens Mix Megapol-hits, har en väldigt begränsad livstid. Även för en sucker som mig.

Fem spelningar av Shakiras "Whenever, Wherever" på en dag räcker, därefter infinner sig en lätt rastlöshet. Britney Spears "I'm not a girl, not yet a woman" håller en sådär tjugo lyssningar utspridda över en vecka. Samma gäller för hennes övriga hits.

Särskilt kort livstid har den stora artisten Anastacia - sjukt bra första och andra lyssningen - sedan blir det bara jobbigt.

Några seglivade killar i sammanhanget är Backstreet Boys - "I want it that way" kan man faktiskt lyssna på cirka hundra gånger under en tiodagarsperiod.

För att inte tala om N*Sync - deras "Bye bye bye" och "It's gonna be me" håller i mitt tycke för ett obegränsat antal lyssningar.

Att lyssna på den här musiken har dock sitt pris. Förutom att jag skäms en liten aning för att jag jag gillar den, har jag också märkt att den gör mig lite rastlös och frustrerad.

Jag tror det är det repetitiva i produktionen som gör det.

Med eller utan Backstreet Boys

Om jag fick leva om mina tidiga tonår, skulle jag ha gjort mycket annorlunda. Mest av allt önskar jag att jag hade varit utåtagerande istället för inåtagerande.

I populärkulturella termer betyder det att jag inte alls skulle ha fastnat för Smashing Pumpkins och Manic Street Preachers. Soundtracket till min högstadietid skulle inte ha varit Suedes "Beautiful Ones" eller Pulps "Misfits", och jag skulle inte ha haft en crush på Thom Yorke, sångaren i Radiohead.

Istället skulle jag ha älskat Backstreet Boys. Jag skulle ha valt en favorit (Howie Dorough), tapetserat väggarna i mitt rum (nu vet jag att jag inte skulle ha fått göra det, men ändå) med posters, köpt varje nummer av Okej och blivit bundis med tjejen i min klass som fastnade för alla nya pojkband på löpande band.

Jag skulle ha blivit ett seriöst fan, och kanske ha blivit intervjuad av Fredrik Strage till hans bok. Jag skulle ha varit seriöst förälskad i Howie och haft en scrapbook med foton, konsertbiljetter och tidningsartiklar.

Men tyvärr blev det inte så. Jag får nöja mig med att ha deras Greatest Hits på repeat och posta deras fantastiska genombrottshit "Get down".

Notera hur gästrapparen flyger omkring som ett hologram i luften och sparkar - notera hur han lämnar över rap-stafettpinnen till AJ McLean, hör hur AJ rappar!

Missa inte heller kameravinklarna. Se hur BSB skrevar mot kameran i glansiga jackor, pösiga byxor och stora kängor - så 1996. Kläderna är verkligen jättefula, trots det blir jag sugen på att inventera närmaste Humana Second Hand och köpa en likadan outfit.

Och framförallt. Dansen. Fantastiskt.

Håkan Hellström är den nya Ulf Lundell

För ett antal år sedan, när Håkan Hellströms karriär knappt var ett album lång, hörde min kompis pappa en låt med Patrik Isaksson på radion. Han vände sig till min kompis; ett tidigt fan av nämnda Håkan Hellström, och frågade: "Är det här den där Håkan... Hedberg?"

Det där är länge sedan nu. Det var på den tiden man refererade till Håkan Hellströms tid i Broder Daniel för att förklara vem han var. Det var 1999 och jag gick på Accelerator och fick en annan färg på min dogtag än dem som var över 18, Håkan Hellström spelade på eftermiddagstid och jag lät bli att kolla; ryktet bland indiepopparna som var där var att han var "pinsamt dålig".

Det var också på den tiden som Nöjesguiden publicerade en intervju med Håkan Hellström som fortfarande gör mig lite provocerad. Han hade just släppt debutskivan om ingen sorg och Göteborg och det där. Jag minns inte texten exakt, men den gick någonting sånt här: Reportern frågade vilka influenser han hade, och påpekade att det lät mycket som Dexy's Midnight Runners - mycket känslor i sången och mycket blåsinstrument; till exempel. Håkan Hellström hävdade då att han aldrig hade hört Dexy's. Reportern svarade med att sätta på en skiva med dem, varpå Håkan Hellström sa något i stil med "det här är ju bra, det svänger ju!" och entusiastiskt gunga i takt till musiken.

Jag tyckte det där var så fånigt; klart han hade lyssnat en massa på Dexy's. Vad jag inte förstod då var att Håkan tillhörde den ironiska generationen. Senare har jag också fått höra att dendär intervjun är ökänd för att han bara snackade en massa skit, och inte ville erkänna att han influerats av både Dexy's och såklart Morrissey.

Men det där är längesedan, som sagt. Och Hellström har nu gått från underdog som ljuger i Nöjesguiden till att bli en del av kulturetablissemanget. Det märks inte minst på att hans albumtitlar har gått från att vara rakt på sak som i "Känn ingen sorg för mig Göteborg" till att bli mer och mer obegripliga (det vill säga mer kulturella); som i "Ett kolikbarns bekännelser" eller nu senast "För sent för Edelweiss".

Och när han nu släpper sin nya skiva hamnar han direkt på förstasidan i DN:s kulturdel, med stor bild och lång intervju. Det är liksom underförstått och självklart att det han gör är viktigt. Plötsligt har han utsetts till att bli en del i den fina svenska vistraditionen i samma kategori som Cornelis och Taube. Men samtidigt lite smutsigare, och lite mera rock. Tyvärr tror jag att vi kommer få dras med killen ett bra tag framöver. Det står skrivet "Ulf Lundells arvtagare" över hela honom.

Britneys ögon

Det känns lite jobbigt att lyssna på Britneys nya skiva. Mest känns det jobbigt för att hennes dåligt-mående är så exploaterat, och att jag genom att lyssna på skivan exploaterar det ännu mer. Ännu jobbigare känns det att en anledning till att jag ens lyssnar på den är att "rockjournalisterna har bestämt sig för att det här är bra musik", som Karolina Ramqvist skrev i höstas.

Jobbigt är också att gilla senaste singeln "Piece of me". Efter att ha sett videon ett par gånger är det så uppenbart. Ögonen, det är något med Britneys ögon! Från att ha gått rakt igenom rutan i personliga favoriter som "Sometimes", "Born to make you happy" och "Lucky", har Britneys "närvaro" och "känsla" bytts ut mot den där frånvarande glansen som man bara kan få av att må psykiskt dåligt.

Det är som om någon både dansar åt henne, vickar på rumpan åt henne och gör en sexig blinkning åt henne. Själv verkar hon ha checkat ut.

Och två tredjedelar in i "Piece of me" kommer ett instrumentalt parti, där Britney gör en dansrutin framför ett gäng dansare. Hon ska göra en snurr, 360 grader runt, och där är det också något som inte stämmer med hennes huvud. Jag har repeatat den där dansrutinen ett antal gånger och kommit fram till följande: hennes huvud sitter åt fel håll! Ansiktet syns där det inte ska synas; där bakhuvudet borde vara istället.

Britney snurrar, men det gör inte hennes huvud.

En gång pop, alltid pop

Jag hörde bästa låten på SR Metropol idag, "Love is wicked" med Brick & Lace. Jag laddade ner den och har säkert lyssnat på den hundra gånger bara idag. Även om det här är en dancehall-låt, är den rätt poppig. Uppbyggnaden är som en poplåt - vers, refräng, vers, refräng, stick och så vidare. Dessutom innehåller den ett rap-parti, eller heter det kanske ett toast-parti?

I vilket fall. Det verkar som att alla låtar som jag gillar så mycket att jag repeatar dem och tvångskickar dem till mina vänner på msn, är låtar som låter som pop. Oavsett om genren heter dancehall, conscious reggae, hiphop, rnb, house eller raï eller skatepunk eller något annat. Och jag antar att min smak kan härledas tillbaka till när jag började lyssna på musik på högstadiet, och då var nere med indiepop. Jag antar att indiepopränderna inte har gått ur riktigt än. Helst vill jag att allt ska låta som pop, även om det är något helt annat.