Vem rappar åt rapparen?

Jag såg Adam Tensta igår, och insåg då att han övertagit platsen som "Sveriges mest underskattade hiphop" från Ison&Fille. Jag är säkert sent ute, men nu vet jag i alla fall det. Dessutom ser han full i fan ut på samma sätt som Timbaland. Han vet något som vi inte vet, och han har jävligt roligt åt det.

Sedan hade han såklart ett gäng gästrappare med sig, och det är alltid lika roligt. En av dem blev riktigt uppeldad över att publiken var så entusiastisk och laddad, och uttryckte något om det. Och Adam Tensta svarade lite drygt att gästrapparen själv verkade på i alla fall. Han tryckte till honom lite, tyckte jag.

Vilket fick mig att tänka på det här med gästrappare... Det här med att leva sitt liv lite i sidan av rampljuset, som indianen i Black Eyed Peas och som alla utom Beyoncé i Destiny's Child, vad är det egentligen som lockar med det? Ett liv på scen helt i skuggan av någon annan.

Man kan fråga sig varför, men också hur det blir så. En kompis hade följande teori om det: ett gäng rappare gör hiphop tillsammans, en av dem är grymmare/snyggare än alla de andra tillsammans. Det är den som blir "huvudrapparen" i sammanhanget. Sen när den personen ska ha spelning frågar den om de andra vill haka och backa upp på scenen. Det är de som blir gästrapparna.

Samma kompis tänkte sig att gästrapparna hade egna sidoprojekt, där de själva var huvudrappare, och i sin tur hade egna gästrappare... Och det är här det börjar svindla för ögonen. Vem rappar åt gästrapparen? Det verkar röra sig om samma eviga fråga som; vem städar åt städaren?

Är det inte Wyclef?

Jag vet inte, vad har Busta Rhymes gjort som han borde ångra? Wyclef däremot, där har vi en som kanske har lite att skämmas för. Innan jag fortsätter vill jag bara poängtera att jag gillar Wyclef på riktigt, men jag vet inte om han har gjort sig förtjänt av det. Ok att han har varit med i Fugees och det är ju respekt, men efter det? Han fortsätter sin karriär med att gästa på Destiny's Child's 90-talshit "No no no" med de oförglömliga textraderna:

Yo, close your eyes, shorty
You're guaranteed to be hypnotized
By the remix that Wyclef provides
I don't care 'bout your size
Girl shake your thighs
All I'm tryin' to do
In the hood is stay alive
Make a little money with Destiny's Child
Thugs hear this song, they dance, they go wild [...]

Det som är slående i denna gästrapp är hur lat Wyclef är, de här raderna lär han ha slängt ihop i taxin på väg till studion. Och han drar sig inte heller för att säga vad det är han är ute efter, nämligen tjäna pengar med DC. Och raderna har ju inte alls med varandra att göra, vadå I don't care 'bout your size?

Wyclef är dock inte heller rädd att ta upp svåra teman. En favorit är tjejer som utnyttjas som gogo-dansare och strippor, dock vet jag inte om han gör det på ett särskilt seriöst eller trovärdigt sätt; i låtarna "Perfect Gentleman" och "Hey Girl". Livet i gettot behandlas i kalkonlåten "Ghetto religion" tillsammans med R. Kelly, inga kommentarer.

And the list goes on. Det bästa av allt är hans radioplåga från 2006, "Hips don't lie" med Shakira. Jag tyckte låten var jättebra innan jag förstod att Wyclef hade gjort en cover på sin egen låt. Originalet gjorde han tillsammans med en tjej som heter Claudette Ortiz på soundtracket till någon slags uppföljare till Dirty Dancing som heter "Havanna Nights" ett par år tidigare. Där heter låten "Dance like this" och är såklart bättre än i Shakiras version. Om det är "make a little money" Wyclef var ute efter även i detta fall, så lyckades han med minsta möjliga arbetsinsats, genom att återanvända en egen gammal låt. Vilket verkar vara hans motto, i likhet med många andra. Men kunde han inte åtminstone försöka göra det med lite mer stil?

Slutligen. I Dave Chapelle's "Bloc Party" är Wyclef med, och när han får besök av en skolorkester som ska uppträda tar han tillfället i akt att säga följande visdomsord: "Don't blame nothing on the white man!", och fortsätter med att berätta hur han kom till USA från Haiti med två tomma händer och sedan har lyckats med den amerikanska drömmen. Man kan tycka vad man vill om det, men själv tycker jag Lauryn Hill som sagt att hon inte gillar att vita lyssnar på hennes musik, och kritiserats för det efter noter, tar en mycket mer intressant och provocerande ståndpunkt. Hon har i alla fall rört om i grytan.

Och trots allt detta gillar jag fortfarande Wyclef, fråga mig inte varför.