Dawn of the utbränd

Det är märkligt att ha en sjukdom som får mig att känna typ; det mesta. Inte hela tiden, men då och då.

Stressymtomen avlöser varandra, det ena byts ut mot det tredje.

För ett par veckor sedan glömde jag bort mitt postnummer. Varje dag glömmer jag bort vad jag tänkte på, vad jag tänkte att jag skulle göra. Vad jag tänkte att jag skulle tänka på. Vad jag tänkte att jag skulle komma ihåg. Sedan glömmer jag bort det jag skulle komma ihåg.

Varje vecka glömmer jag bort lösenordet till något. Min blogg. Apple-kontot. Namnet på någon på jobbet.

Alldeles nyss glömde jag bort vad jag skulle skriva här. Kommer fortfarande inte ihåg det. Blir så rädd att det händer, att det fortsätter hända. Minns en kompis som kallade sin glömska som berodde på stress för "mini-Alzheimers". Skulle säga att det jag har i sammanhanget känns som "medium-Alzheimers".

Nu, under den senaste vändan, är mina topp två stressymtom... Vad var det nu igen?

Just det. För det första, ljuskänslighet. När nu solen visar sig någon gång känner jag mig som en liten vampyr.

Och för det andra: den starka känslan av att vara helt nedbruten. När jag nyss satt och försökte bena ut vad det handlar om förstår jag att det är känslan av att det känns överjordiskt svårt att koncentrera mig. Tröttheten är liksom inte som ett varmt täcke utan som en ogenomtränglig skog.

Läkaren och terapeuten säger att allt detta är stressymtom. Även overklighetskänslan, den starka känslan av ångest, den enorma ansträngning det kräver att hitta till nya eller även gamla platser, huvudvärken, att jag blinkar oftare än förut, att jag blivit motoriskt orolig och att jag ramlar in i min inredning hemma – allt detta är alltså symtom på mitt tillstånd.

Det jag inte förstår är vad den informationen ska ge mig? Lättnad? Jag känner mig inte lättad. Jag vet inte när det kommer sluta vara såhär. Jag vet faktiskt inte heller vad jag ska göra för att bli frisk. Det känns lite som ett experiment. Nu på senaste tiden känns det som att vad jag än gör, är det fel sak. Det som inte tröttar ut mig gör mig nedstämd och vice versa. Det som varvar upp mig gör mig inte nödvändigtvis glad.  

Försäkringskassan godkänner min sjukpenning men meddelar samtidigt lite olika tidsgränser i sjukförsäkringen som jag börjar närma mig.

Jag förstår att det betyder problem men jag kan inte sätta mig in i vad det är det handlar om "rent konkret". Men något sånt här typ: vid ett visst datum måste jag alltså jobba 100% igen, annars blir jag utförsäkrad. Alltså, jag får inga pengar om jag inte lyckas bli frisk till 2014-xx-xx.

Ja. Det skulle kunna hända mig, att bli utförsäkrad. Dig med, du som läser det här, om det inte redan hänt dig. Eller din mamma; om hon inte redan är utförsäkrad. Din granne. Din kompis. Din facebook-flört. Din chef. Ditt barn kan bli utförsäkrat.

Jag hör rösterna som säger åt mig: "A men, gå tillbaka och jobba då. Du måste inte vara sjukskriven. Du som har ett jobb. Som verkar bli deprimerad av att vara hemma och inte träffa folk."

Jag gick faktiskt tillbaka och jobbade. Sedan vaknade jag av mardrömmarna som följde mig ända in på dagen. Jag var rädd och grät halva dagen på jobbet. Och när jag kom hem. Jag kände mig så totalt sabbad, som i ett undantagstillstånd. Det upphörde inte under helgen, eller under lunchrasten heller för den delen. Mentalt kändes mitt liv ungefär som i the Walking Dead (obs; mentalt, inte faktiskt eller fysiskt). Frågan är inte om, utan när någon kommer och biter mig i nacken och äter av min kropp, typ.

Det är inte mer synd om mig än någon annan. Jag kommer fortfarande ihåg hur man lagar mat och hur man öppnar en dörr. Ibland tar jag en promenad. Ibland går jag och tränar; i den där ogenomträngliga skogen. Tränaren pratar om höger och vänster och steg hit och dit. Jag står som en IDIOT och måste höra instruktionen 3-4-7-11-14 gånger innan jag gör något som känns rätt.

När min läkare skulle beskriva mina symtom i sjukintyget läste hon upp det hon uppfattat och frågade om hon hade fått med allt. Jag vred på mig i stolen och sa "skriv pantad; nedsatt intelligens". "Mmm det är koncentrationssvårigheterna du menar, det har jag skrivit".

Men det är så det känns. Som om jag har blivit pantad.

Nu när jag är sjuk är det just the Walking Dead som är den bästa serien jag kollar på. Alla karaktärer riskerar att dö hela tiden, det är som en mardröm. De kan inte bli friska heller, alla är redan smittade av zombieviruset: oavsett om de blir bitna eller inte, kommer de vakna från de döda med en ny dödslook, bortblåst personlighet och en omättlig aptit på levande människokött.

Själv undrar jag om, eller när, jag kommer bli frisk. Risken finns att det inträffar efter det där datumet som Försäkringskassan informerat mig om: "du kan längst få sjukpenning på normalnivå till och med..."

Det är väl det datumet då jag slutligen förväntas resa mig från de döda. Wish me luck.

När jag tänker på stenåldern, döden och min egen begravning

Läkaren jag går till berättar för mig hur det funkar, när jag frågar varför träning rent konkret är bra mot stress. "Vi är stenåldersmänniskor", säger hon. "Vi är inte gjorda för det här livet".

Och sedan börjar hon rita ett slags linje på ett papper. Linjen hon ritar ska föreställa den stress som stenåldersmänniskan utsätts för. Stenåldersmänniskan, berättar hon, vaknade på morgonen och sedan utsattes den för olika typer av faror. Då fick den stresspåslag som den gjorde av med genom att antingen fly eller utkämpa något slags strid.

"När man hade gjort det", säger läkaren, "när man hade kämpat färdigt och kanske dödat det här djuret som man jagade eller hur det nu var, då gick man hem till sin lilla... koja och så la man sig och sov. Då blev man av med stresshormonerna när man slogs eller sprang och sedan fick man återhämtningen. Man sov mycket längre då än nu, eftersom de inte hade elljus".

Jag håller med henne i sak men kan inte låta bli att lägga in en brasklapp:

"Men så dog dom ju också när dom var typ 30, alltså i min ålder", säger jag och ler.

"Ja det gjorde dom men vi bortser från det nu".

Sedan fortsätter läkaren att prata om att det är just detta som fysisk träning syftar till, såklart. Att använda sig av stresshormonerna på ett artificiellt sätt.

Sedan går jag till gymmet och kliver upp på crosstrainern. Jag lyssnar på musik i lurar och föreställer mig att jag springer ifrån en mammut. Jag tänker på att det inte kan ha varit ofta som de här stenåldersmänniskorna verkligen lyckades att ha ihjäl en mammut. Jag tänker på bilderböckerna jag läste som barn: tio stenåldersmän som tillsammans försökte snärja en jättestor mammut. Bilden var fångad i ögonblicket, mammuten likaså, men jag vet inte hur det slutade. Minns bara att det såg så farligt ut. Kanske dödade mammuten alla de där männen, men jag vill gärna tänka att de hade ihjäl den och fick en festmåltid och kunde tugga på torkat kött tills det blev sommar igen.

Efter det går jag till KBT-terapeuten och hon tipsar mig om en sida med meditationsövningar (ligger under fliken "extramaterial") på internet. "Den är gjord för folk med ätstörningar men den funkar för alla", meddelar terapeuten.

När jag letar upp den där sajten och sitter i min soffa har klockan hunnit bli tio på kvällen, och det är mörkt för det har inte hunnit blir sommar än.

Jag väljer en meditationsövning på måfå. Den heter "Livsvärderingar", det verkar passande för mig, jag som är utmattad.

"Innan du börjar övningen", mässar en extremt entonig och hypnotiserande kvinnoröst; "se till så att du sitter i en bekväm position i stolen". Jag sätter mig i en bekväm position och sluter ögonen, som hon säger åt mig att göra.

Det är mörkt utanför och jag bor på nedre botten, ensam, med egen ingång. Rösten fortsätter mässa om att sitta rak i ryggen och andas djupt, och jag tycker att jag har kommit igång när hon plötsligt säger:

"Föreställ dig att du som genom en ödets nyck har dött, men får möjlighet att närvara vid din egen begravning som en ande".

Jag rycker till där i soffan. Det känns lite obehagligt men rösten pockar på min uppmärksamhet, jag kan inte sluta lyssna. Hon fortsätter:

"Låt nu dina föräldrar gå fram till kistan och säga några ord. Om du har en partner, låt den personen gå fram och hålla ett tal till dig. Om du inte har någon partner, föreställ dig vad en framtida partner skulle säga till dig. Håll inte tillbaka utan föreställ dig vad du skulle vilja att den sa. Vilka värderingar vill du att ditt liv ska präglas av?"

Det är mörkt ute och jag sitter ensam och andas i min soffa. Jag stör mig på normativiteten i den här övningen (vid föräldrarnas föreställda tal är det först helt tomt i mitt huvud, jag kan inte föreställa mig att min mamma skulle kunna säga något alls till mig, tyvärr) men någonstans blir jag ändå berörd.

Hur berörd märker jag när jag upptäcker att jag storgråter där i soffan.

Så. På kvällarna tänker jag på min egen begravning, på eftermiddagarna på crosstrainern försöker jag undvika att tänka på att vore detta stenåldern så skulle jag redan ha varit död och begraven med mina stackars benbitar till vapen.

Jag trampar alltså på, jag andas; jag tänker på stenåldern, min annalkande 30-årskris och på ödets nycker. Jag tänker på döden.

Hur träffande var det inte då att Easy E:s mamma beskrev omklädningsrummet i Skrapan som; just det; "dödens väntrum".

"Välkommen till Mindfulness i vardagen"

Så, min bedömning är att jag har varit alldeles för uppstressad. Ett flertal av mina krukväxter strök till min stora sorg med under vintern, och det kan inte vara ett bra tecken. För mycket eller för lite vatten, jag vet inte.

Jag läser på Vårdguiden om vad jag ska göra åt det. Mitt tillstånd alltså, inte krukväxternas. Jag läser, att det är bra att lära sig någon slags avspänningsteknik.

Jag har kunnat en avspänningsteknik men jag har glömt, det är en färskvara. Hittar den gamla cd:n jag använt för detta ändamål och den heter "Mindfullness i vardagen" och jag börjar lyssna på den på väg till jobbet, på tunnelbanan.

Cd:n är över sex år gammal. Det var före apparnas tid, vill jag minnas. Det hörs.

För under övningarna, som blandar tal med klockklang med tystnad där jag ska öva på att andas själv, är det faktiskt inte helt tyst.

Jag förstår att mannen som spelat in övningarna faktiskt sitter där själv och andas – mediterande eller ej – och faktiskt håller i en klocka som han klingar i.

Jag hör: hans andetag ibland, någon sväljning, hur han rör sig på stolen, något litet som sprakar.

Detta. Att ljuden inte har redigerats bort. Att han har suttit där själv, och andats på en stol.