Jag känner en bot

Som singel 30+ är det alltså i princip obligatoriskt att dejta på internet. Blev därmed tvungen att skaffa dejtingappen Tinder. Där poserar manspersoner med stora kattdjur och lägger upp tänkvärda citat i kategorin: "Difficult takes a day, impossible takes a week".

Tinder är som en jättemärklig blandning mellan chatt-roulette och mIRC – idén är att chatta upp/låta sig chattas upp av okända personer baserat på om man gillar deras bilder på sig själva eller ej. Om jag gillar citatet/bilden på duden med kattdjuret kan jag alltså trycka på ett grönt litet hjärta på skärmen. Om jag inte gör det trycker jag NOPE, eller sveper med fingret åt vänster och så var den personen borta från appen för en överskådlig framtid. En vän som jag "tipsade" om denna app uttryckte sig såhär om hela grejen: "det känns som att man kastar folk i papperskorgen!"

Well, vad ska en Bridget Jones eller två göra liksom.

Före dess blev jag tvungen att skaffa Mazily, som utger sig för att vara en sofistikerad dejtingsajt för kulturintresserade.

Med Mazily uppstod dock genast en uppsjö av problem. Det första, och kanske mest akuta, är att jag inte direkt kan sägas vara så särskilt kulturintresserad. Min nuvarande kulturkonsumtion består för närvarande i att jag har försökt läsa ut Easy-E:s exemplar av the Game under cirka tre månader (är nu på sidan 323), är dödsförälskad i the Walking Dead och fast i Fargo. Tv-serierna är väl ok, men när jag på en direkt fråga från en person på Mazily svarade att min senaste konsert var Bruce Springsteen två kvällar av tre i fjol dröjde det tre dagar innan han svarade att "du borde gå lite oftare på konsert ; )".

Det andra, och eventuellt ännu mer akuta, är att jag blir lite nervös av hipsterkillar. Jag läser inte the Economist på lördagsmorgonen, jag går sällan på utställningar och jag förstår inte varför någon skulle vilja brygga sitt eget öl?

Det tredje, som egentligen borde diskvalificera mig helt från nämnda dejtingsajt är att jag varken 1. är pysslig eller 2. gillar att laga mat. Vad gäller punkt 1. så har jag alltså en borrmaskin hemma som jag köpt för typ två år sedan men inte ens packat upp ur lådan. Är typ rädd för att borra. Jag har grävt en grop på min uteplats för att plantera en buske men inte kommit längre än till gropen och funderar nu på att använda gropen som "fälla" för potentiella inbrottstjuvar istället.

När det kommer till punkt 2. så bävar jag för frågan "vad gillar du att laga för mat då", vilket blir lite problem eftersom jag gärna ställer den frågan till killar som jag hoppas ska vilja laga mat till mig. De brukar svara något entusiastiskt om lammläggar eller grönsakssoppor. Sedan bollar de tillbaka frågan till mig och jag tvingas krysta ur mig nödsvar som "marockansk linssoppa" (3 ggr/vecka) och "köttfärslimpa" (3 ingredienser, 2 ggr/vecka) men jag förstår ju hur tomt mitt svar ekar.

Easy-E förstår inte vad jag gör på Mazily eftersom jag enligt hen egentligen vill träffa en lagom svennig mellanchef på Microsoft som älskar att gymma. (Därmed borde jag alltså dejta på Match.com istället eller (so help me God) Parship.se). Easy-E säger också att det är mycket "snack" om nätdejting från min sida men mycket lite verkstad. Till mitt försvar kan jag nu säga att jag faktiskt har VARIT på två (första) nätdejter.

Det blev inte så mycket mer än så och kanske är det för det bästa?

Å andra sidan vore det ju verkligen soft att träffa någon. Problemet nu är att vi börjar tro att de flesta på Mazily och Tinder är botar. Jag undrar, kan en människa vara så mycket hipster som killarna på Mazily eller har de bara skapat sig en avatar som flyter runt och skriver statusar om Trädgården och Fotografiska?

Easy-E å sin sida har samma misstanke om killarna på Tinder. Kan det verkligen finnas så många män som heter "Ryan", ser ut som Ridge i Glamour och befinner sig 8 kilometer bort?

Jag antar att jag aldrig kommer få veta. Jag fortsätter väl svepa då, eller "spela" som Tinder själv kallar det.

Dawn of the utbränd

Det är märkligt att ha en sjukdom som får mig att känna typ; det mesta. Inte hela tiden, men då och då.

Stressymtomen avlöser varandra, det ena byts ut mot det tredje.

För ett par veckor sedan glömde jag bort mitt postnummer. Varje dag glömmer jag bort vad jag tänkte på, vad jag tänkte att jag skulle göra. Vad jag tänkte att jag skulle tänka på. Vad jag tänkte att jag skulle komma ihåg. Sedan glömmer jag bort det jag skulle komma ihåg.

Varje vecka glömmer jag bort lösenordet till något. Min blogg. Apple-kontot. Namnet på någon på jobbet.

Alldeles nyss glömde jag bort vad jag skulle skriva här. Kommer fortfarande inte ihåg det. Blir så rädd att det händer, att det fortsätter hända. Minns en kompis som kallade sin glömska som berodde på stress för "mini-Alzheimers". Skulle säga att det jag har i sammanhanget känns som "medium-Alzheimers".

Nu, under den senaste vändan, är mina topp två stressymtom... Vad var det nu igen?

Just det. För det första, ljuskänslighet. När nu solen visar sig någon gång känner jag mig som en liten vampyr.

Och för det andra: den starka känslan av att vara helt nedbruten. När jag nyss satt och försökte bena ut vad det handlar om förstår jag att det är känslan av att det känns överjordiskt svårt att koncentrera mig. Tröttheten är liksom inte som ett varmt täcke utan som en ogenomtränglig skog.

Läkaren och terapeuten säger att allt detta är stressymtom. Även overklighetskänslan, den starka känslan av ångest, den enorma ansträngning det kräver att hitta till nya eller även gamla platser, huvudvärken, att jag blinkar oftare än förut, att jag blivit motoriskt orolig och att jag ramlar in i min inredning hemma – allt detta är alltså symtom på mitt tillstånd.

Det jag inte förstår är vad den informationen ska ge mig? Lättnad? Jag känner mig inte lättad. Jag vet inte när det kommer sluta vara såhär. Jag vet faktiskt inte heller vad jag ska göra för att bli frisk. Det känns lite som ett experiment. Nu på senaste tiden känns det som att vad jag än gör, är det fel sak. Det som inte tröttar ut mig gör mig nedstämd och vice versa. Det som varvar upp mig gör mig inte nödvändigtvis glad.  

Försäkringskassan godkänner min sjukpenning men meddelar samtidigt lite olika tidsgränser i sjukförsäkringen som jag börjar närma mig.

Jag förstår att det betyder problem men jag kan inte sätta mig in i vad det är det handlar om "rent konkret". Men något sånt här typ: vid ett visst datum måste jag alltså jobba 100% igen, annars blir jag utförsäkrad. Alltså, jag får inga pengar om jag inte lyckas bli frisk till 2014-xx-xx.

Ja. Det skulle kunna hända mig, att bli utförsäkrad. Dig med, du som läser det här, om det inte redan hänt dig. Eller din mamma; om hon inte redan är utförsäkrad. Din granne. Din kompis. Din facebook-flört. Din chef. Ditt barn kan bli utförsäkrat.

Jag hör rösterna som säger åt mig: "A men, gå tillbaka och jobba då. Du måste inte vara sjukskriven. Du som har ett jobb. Som verkar bli deprimerad av att vara hemma och inte träffa folk."

Jag gick faktiskt tillbaka och jobbade. Sedan vaknade jag av mardrömmarna som följde mig ända in på dagen. Jag var rädd och grät halva dagen på jobbet. Och när jag kom hem. Jag kände mig så totalt sabbad, som i ett undantagstillstånd. Det upphörde inte under helgen, eller under lunchrasten heller för den delen. Mentalt kändes mitt liv ungefär som i the Walking Dead (obs; mentalt, inte faktiskt eller fysiskt). Frågan är inte om, utan när någon kommer och biter mig i nacken och äter av min kropp, typ.

Det är inte mer synd om mig än någon annan. Jag kommer fortfarande ihåg hur man lagar mat och hur man öppnar en dörr. Ibland tar jag en promenad. Ibland går jag och tränar; i den där ogenomträngliga skogen. Tränaren pratar om höger och vänster och steg hit och dit. Jag står som en IDIOT och måste höra instruktionen 3-4-7-11-14 gånger innan jag gör något som känns rätt.

När min läkare skulle beskriva mina symtom i sjukintyget läste hon upp det hon uppfattat och frågade om hon hade fått med allt. Jag vred på mig i stolen och sa "skriv pantad; nedsatt intelligens". "Mmm det är koncentrationssvårigheterna du menar, det har jag skrivit".

Men det är så det känns. Som om jag har blivit pantad.

Nu när jag är sjuk är det just the Walking Dead som är den bästa serien jag kollar på. Alla karaktärer riskerar att dö hela tiden, det är som en mardröm. De kan inte bli friska heller, alla är redan smittade av zombieviruset: oavsett om de blir bitna eller inte, kommer de vakna från de döda med en ny dödslook, bortblåst personlighet och en omättlig aptit på levande människokött.

Själv undrar jag om, eller när, jag kommer bli frisk. Risken finns att det inträffar efter det där datumet som Försäkringskassan informerat mig om: "du kan längst få sjukpenning på normalnivå till och med..."

Det är väl det datumet då jag slutligen förväntas resa mig från de döda. Wish me luck.