"Välkommen till Mindfulness i vardagen"

Så, min bedömning är att jag har varit alldeles för uppstressad. Ett flertal av mina krukväxter strök till min stora sorg med under vintern, och det kan inte vara ett bra tecken. För mycket eller för lite vatten, jag vet inte.

Jag läser på Vårdguiden om vad jag ska göra åt det. Mitt tillstånd alltså, inte krukväxternas. Jag läser, att det är bra att lära sig någon slags avspänningsteknik.

Jag har kunnat en avspänningsteknik men jag har glömt, det är en färskvara. Hittar den gamla cd:n jag använt för detta ändamål och den heter "Mindfullness i vardagen" och jag börjar lyssna på den på väg till jobbet, på tunnelbanan.

Cd:n är över sex år gammal. Det var före apparnas tid, vill jag minnas. Det hörs.

För under övningarna, som blandar tal med klockklang med tystnad där jag ska öva på att andas själv, är det faktiskt inte helt tyst.

Jag förstår att mannen som spelat in övningarna faktiskt sitter där själv och andas – mediterande eller ej – och faktiskt håller i en klocka som han klingar i.

Jag hör: hans andetag ibland, någon sväljning, hur han rör sig på stolen, något litet som sprakar.

Detta. Att ljuden inte har redigerats bort. Att han har suttit där själv, och andats på en stol.
 
 

Ghost World (revisited)

Torsdag morgon och jag ska gå och handla billiga grönsaker efter att ha varit på vårdcentralen. Klockan är ca 8:54. Lidl öppnar 9:00.

Utanför ingången till Lidl står tre andra kvinnor med utomeuropeiskt ursprung (en av dem läser noggrannt reklambladet), tre pensionärer med svenskt ursprung (varav en med rullator) och jag. Klockan närmar sig 8:57. En av kvinnorna går lite närmre dörren med reklambladet, fortfarande bläddrande i reklambladet.

Vi väntar, bara tre minuter till. Sedan låser en av dom som jobbar i affären upp dörren, vi går in, tar våra korgar och rullvagnar. De går på köttfärsen, jag går på grönsaksavdelningen.

Jag tänker att jag brukade tro att det här tillståndet, när man kan gå till Lidl innan nio på morgonen, var en fas i livet. En period som man går igenom, medan man pluggar samhällsvetenskap eller är arbetslös eller både och samtidigt.

Och sedan skulle det komma något annat, oklart vad - för vem är jag att jobba på kontor? Jag har på sätt och vis mitt eget kontor hemma, där blandar jag Cultural studies med att koka bönor, slökolla på riksdagsdebatten, Facebooka, må dåligt över det, gå och handla på dagtid, boka lägenheter i bostadskön, kolla på jobbannonser ("Allt inom Kultur, Media och Design") och så Facebooka lite till (innan dess, förra decenniet, minns jag att det där jag gjorde hette MSN).

Jag brukade tro att det var en fas jag skulle gå igenom, för att sedan komma ut på andra sidan. Nu har jag förstått att det här tillståndet kan vara hur länge som helst, det är ungefär som i Ghost World och det är inte jag som spelas av Scarlett Johansson.

Blondinbellas apanage

Varje gång jag läser Blondinbellas blogg, får jag lite ångest. Genom att jag gör det tjänar hon ju ännu lite mer pengar, som hon kan lägga på de kläder, resor, smycken, choklad och Ray-Bans som hon visar upp på bloggen.

Så förstår jag ju också att tjusningen ligger just där. Att hon är ett steg, eller en egen slags jättejobbig variant, av kändiskulturen. Det Blondinbella säger till oss, helt implicit, är ju inget annat än: "kolla vad lyxigt jag lever, det kan väl vara lite kul för dig som bor i public housing att kolla på i din tråkiga vardag där du lever på existensminimum? Så kan du drömma dig bort lite!"

Det riktigt jobbiga är att till skillnad mot de skattepengar jag betalar till Victorias, Carl-Philips och Madeleines lyxliv vare sig jag vill det eller inte, verkar mitt och miljoner andras tvångsmässiga läsande av Blondinbellas blogg på ytan som någon slags frivillighet.

"Om du inte gillar det behöver du ju inte läsa", säger Blondinbella ju till mig. Men det handlar inte om att gilla eller inte gilla, att bojkotta eller stödja.

Det handlar om att det här är det samhälle vi lever i nu. Där har bloggkändiskulturen skapat ett slags kungligheter som vi förväntas betala apanage till genom att gå in på de här bloggarna, om och om igen. Och för apanaget köper Blondinbella ännu mer grejer, eller får dem gratis och visar upp dem på bloggen, så att vi kan drömma oss bort till hennes lyxliv. Hon har till och med mage att vilja SÄLJA prylar mig, vilket väl egentligen är den högst uppenbara baktanken med hela bloggen.

Vi bekostar alltså hennes apanage. Inte en gång, utan flera gånger om.

Precis som när vi lönearbetar betalar vi med vår tid, med det tillägget att vi efter att ha läst om Blondinbellas smycken som hon hade på Elle-galan som kostade 50 000 kronor, ungefär lika mycket som en årshyra för mig, känner vi oss dessutom lite smutsiga och skyldiga.

Jag tror att ett annat ord för det är dubbelbestraffning.

Blondinbella gör en Gynning

När Isabella Löwengrip, Blondinbella, och hennes sambo Nils var med i TV4:s "Efter tio" i höstas, slogs jag av hur trevlig hon verkar vara. Nästa tanke jag fick var; hon måste ha gått i terapi. För där sitter hon med Malou von Siwers och tar avstånd från hela den mediepersonlighet som vi har lärt oss att förknippa med henne. Hon berättar hur det var när hon startade bloggen:

"På bloggen var jag min karaktär Blondinbella, och jag var den här 14-åriga tjejen som levde ett Stockholms-Hollywood-liv. Jag ville vara den här it-tjejen, ville vara en cool tjej som hade allt, jag spelade väldigt mycket på den rollen. Jag förskönade verkligheten väldigt mycket", säger Isabella Löwengrip i intervjun.

Men festande och jetsetliv är egentligen inget för Bella. Till Malou säger hon att hon mest gillar att vara hemma - hon är en riktig hemmatjej. Och skulle vi tvivla på det sitter hennes kille bredvid och kan bekräfta det.

"Jag är ingen sån person", säger Isabella Löwengrip, "jag är världens typ tråkigaste tjej hemma brukar jag säga. Det är mycket choklad och böcker i soffan och myskläder, det är mer jag."

Blondinbella har istället valt att bli en förebild, det är kontentan av hennes framträdande i morgonsoffan. Hon vill göra "något bra" av den här makten hon har fått och nu skriver hon på en bok om självkänsla för tjejer, som hon vill peppa att också bli entreprenörer.

Blondinbella är inte den mediepersonlighet hon har skapat, hon är någon annan. Och samtidigt som hon är helt öppen med det, fortsätter hon tjäna pengar samma mediepersonlighet som hon nu förnekar. Men antagligen beror den här omvändningen hon har gjort inte på att KBT-terapin hon gått i gett resultat. Den beror på 00-talet.

För det är just det här som det här årtiondet har lärt oss, att det räcker inte med att återskapa oss själva. Att producera en självgående mediepersonlighet är bara början. Därefter tar ett motsägelsefullt uppdrag över: arbetet med att förneka den mediepersonlighet man har skapat åt sig själv, samtidigt som man fortsätter försörja sig på det jag man förnekar.

För att förstå det här kan man faktiskt jämföra med Madonna. I båda fallen handlar det om att återskapa sig själv. Men medan Madonna återskapar sig själv i första hand som artist och först i andra hand som entreprenör, handlar det som Isabella Löwengrip gör uteslutande om entreprenörskap.

En artist kan förhålla sig till de olika jag som hon återskapar, utan att förlora sig själv, utan att förlora en kärna av äkthet i sitt uttryck. Återskapandet och stilbytena ingår i artisteriet, det är något självklart och okomplicerat över det. Men för Isabella Löwengrip och hennes kolleger blir återskapandet istället till en slags personlig ambivalens som sker för öppen ridå.

Vem ska Isabella Löwengrip vara? Om hon kunde klona sig själv skulle hon kanske skicka sitt andra jag på sena festnätter, medan hennes första jag kunde vara hemma och mysa i soffan och njuta frukterna av den mediala uppmärksamhet hon fått.

Frågan som borde ställas är kanske snarare vad som är mest högstatus idag. Är det att festa sent på natten och vara hungrig på uppmärksamhet? Eller är det att äta choklad i sin bostadsrätt på Lidingö och kunna gå upp när man vill, eftersom man är framgångsrik entreprenör?

Antagligen det senare. Men för att få tillgång till det här mysandet, det ekonomiska oberoendet, måste man först återskapa sig själv som en it-tjej med "Stockholms-Hollywood-liv".

Blondinbella är och förblir galjonsfiguren som leder skeppet Isabella Löwengrip framåt, och hur många gånger hon än förnekar henne är det ändå hon som gick först. Och när den första miljonen har trillat in på kontot, först då kommer Isabella Löwengrip halshugga och begrava Blondinbella.

Och Isabella Löwengrip kommer att kunna göra det eftersom hon tillhör överklassen. Hon har gjort en Carolina Gynning, vars Big Brother-synder för länge sedan är glömda och förlåtna. Medan deras antites Linda Rosing på grund av sin arbetarbakgrund kommer fortsätta släpas in och ut ur medieskuggan - på alla villkor utom sina egna.

You were tagged in a photo

Jag har mer Internet än jag klarar av. Med det menar jag att jag sitter framför datorn mer tid än jag egentligen kan fylla. Jag väntar liksom på att datorn ska underhålla mig, nu när de pålagda skratten från kabel-tv:n har tystnat.

Facebook underhåller mig måttligt. Istället för att själv försöka se till att något "händer", genom att skicka onödiga applications, lägga upp bilder (vilket min dator inte ens klarar av) eller skriva på folks väggar, stirrar jag mig blind på vad andra gör eller har gjort därinne.

Mest flummigt är att sitta och titta på bilder där folk man knappt känner, men ändå har som friends på FB, har blivit taggade. "Jim was tagged in an album", kanske det står, och så måste jag gå in och titta.

Bilderna är nästan alltid från hemmafester. I mina ögon, som inte känner mer än högst en människa på bilderna, ser det ut som kulisser. Det är en studiomiljö, där folk har fått drinkar och öl i handen och villigt poserar framför någons kamera som alltid tas upp vid festliga tillfällen.

Till en början är allt artigt och tillrättalagt. Festdeltagarna lutar ölen mot munnen och ler, de skjuter ner solglasögonen på näsan och tittar in i kameran, de håller om varandra vänskapligt, men inte för nära.

Sedan blir det vildare. Det kommer nu nya bilder i nya vinklar. Folk lutar sig mot dörrkarmar, står i varandras armhålor, dansar till något som måste vara Abba eller möjligtvis Ace of Base.

De blir röda i ansiktena. Bilderna blir suddigare, oskarpare. Någon snubbe låtsasslickar på någon annan snubbes kind. Folks blickar blir mer och mer tvetydiga. Det anspelas på sex och disco.
I hörnen hopas urdruckna glas.

Mitt problem är att jag inte vet vad jag ska göra av den här informationen. Jag sitter och tittar på bilder från fester jag inte har varit på, med människor jag inte känner, från platser jag aldrig har satt min fot på. Faktum är att jag inte ens vill gå på de här festerna. Bilderna fyller mig istället med en odefinierbar känsla, inte helt befriad från olust.

Men titta på dem, det måste jag göra.

Skräppost

När Internet fortfarande var nytt för mig, hade jag en "skojig" mailadress. Det var en sån där mailadress som jag tyckte var lite kul när jag var tretton. På den tiden fick jag också en massa skräppost. Det var de här gamla vanliga mailen om penisförstoring, fiktiva lottovinster och Viagra.

När jag sedan skaffade en seriös mailadress, förnamn_efternamn, slutade jag få de där mailen. Fram tills nu.

Jag praktiserar på en tidning och de har lagt till min mail på alla sina e-postlistor. Förutom ett stort antal pressmeddelanden och reklam som hamnar i inkorgen, får jag sedan jag började praktiken ett ännu större antal mail som hamnar i skräppostmappen. De handlar om penisförstoring, fiktiva lottovinster, läkemedel, internetdejting och universitetsdiplom.

Det intressanta med de där mailen är att de har en helt egen ton, en ton som är både kryptisk, felstavad, förvirrande och ändå övertydlig. Mailen kommer från avsändare med namn som
bancroft kok-kia, Lolita Heard, Liberty Duva, Anna Vicky och Norbert Eaton.

Mailen har subjectrader som:

No more problems with it
Youis measured by the siz of your love tool.
When his wife is angry with you at nights
Re: Diplomas from prestigious non-accredited universities
Boast your lenghthened love tool to everyone.
MSG ID:69813 Hi sweety! Remember me?
Make your friends envious
1000 singleladies from Russia are online now, have ineterst?

Någonstans i Internets mörkaste skrymslen sitter alltså några livs levande människor och kämpar med att hitta nya sätt att fiska pengar från folk. Och de hoppas att de kommer att lyckas genom att uttrycka sig på det här sättet. Jag undrar om de har tänkt helt rätt.

Jag måste säga att även om de här mailen är lite äckliga, blir jag samtidigt lite fascinerad av dem. Fascinerad av hur människorna som ligger bakom dem har lyckats hitta på så underliga avsändarnamn och ett helt unikt språkbruk, som inte går igen någon annanstans än i min skräppostmapp.

Internet är bättre på teve

Datorer och Internet har länge varit bättre på teve.

Jag tänker på det när dom letar brottslingar på jättegamla plastiga datorer i kriminalserierna. Bilderna är alltid lättillgängliga, databaserna väluppbyggda och lätta att söka i. Den misstänkta är högst två klick bort, och alltid högupplöst. Datorerna hänger sig aldrig, skrivarna krånglar inte, Internet lägger inte av. Mail som skickas illustreras pedagogiskt av ett brev som flyger iväg.

Nu är verkligheten delvis på väg att komma ikapp. I alla fall om man pratar Facebook. Där vimlar det av högupplösta bilder med rätt namn på rätt person.

Jag tänker mig att Facebook är som man tänkte sig Internet för tjugo år sedan. Det är tydligt, skarpt, och fullt möjligt att stalka hur många människor som helst.

Synd bara att verkligheten ändå aldrig blir lika bra som i kriminalserierna. Jag menar, vilken prao konstruerade Facebook-chatten?

Jag råkade radera min egen blogg

I söndags gjorde jag något som fick mig att kallsvettas: jag råkade radera min blogg. Av misstag. Och det fanns ingen ångra-knapp.

Van som jag är att använda Internet som uppslagsverk försökte jag att inte få panik. Istället googlade jag på "I accidentally deleted my blog!" och fick upp ett antal träffar. Efter att ha läst runt lite förstod jag att det inte var kört, men att resan för att få tillbaka bloggen kunde bli både lång och snårig.

Jag gick in på Blogger Help-sidan och hittade en rubrik som passade mitt problem exakt. Där stod det: I accidentally deleted my blog and would like it restored. Jag fyllde i formuläret både en och fyra gånger. Det stod att Blogger hade tagit emot mitt ärende, men inget hände.

Så i nästa steg gick jag med i "Blogger groups" för att kunna lätta mitt hjärta i deras "Help groups". Jag läste igenom olika diskussionstrådar, hittade olika länkar som alla länkade tillbaka till formuläret jag redan fyllt i.

Sedan tog jag mod till mig och skrev ett eget inlägg om mitt problem. Nästa dag hade jag fått svar. En person med smeknamnet "panther" hänvisade mig till ett annat formulär. Där mailade jag till Blogger Support, med en beskrivning av mitt problem. Efter bara en timme hade jag fått svar! Dana på Blogger Support Team berättade att hon hade lyckats återskapa min blogg.

Jag vill härmed tacka "panther" på Blogger Help Groups och Dana på Blogger Support Team för att de hjälpte mig att få tillbaka min blogg!