Dawn of the utbränd

Det är märkligt att ha en sjukdom som får mig att känna typ; det mesta. Inte hela tiden, men då och då.

Stressymtomen avlöser varandra, det ena byts ut mot det tredje.

För ett par veckor sedan glömde jag bort mitt postnummer. Varje dag glömmer jag bort vad jag tänkte på, vad jag tänkte att jag skulle göra. Vad jag tänkte att jag skulle tänka på. Vad jag tänkte att jag skulle komma ihåg. Sedan glömmer jag bort det jag skulle komma ihåg.

Varje vecka glömmer jag bort lösenordet till något. Min blogg. Apple-kontot. Namnet på någon på jobbet.

Alldeles nyss glömde jag bort vad jag skulle skriva här. Kommer fortfarande inte ihåg det. Blir så rädd att det händer, att det fortsätter hända. Minns en kompis som kallade sin glömska som berodde på stress för "mini-Alzheimers". Skulle säga att det jag har i sammanhanget känns som "medium-Alzheimers".

Nu, under den senaste vändan, är mina topp två stressymtom... Vad var det nu igen?

Just det. För det första, ljuskänslighet. När nu solen visar sig någon gång känner jag mig som en liten vampyr.

Och för det andra: den starka känslan av att vara helt nedbruten. När jag nyss satt och försökte bena ut vad det handlar om förstår jag att det är känslan av att det känns överjordiskt svårt att koncentrera mig. Tröttheten är liksom inte som ett varmt täcke utan som en ogenomtränglig skog.

Läkaren och terapeuten säger att allt detta är stressymtom. Även overklighetskänslan, den starka känslan av ångest, den enorma ansträngning det kräver att hitta till nya eller även gamla platser, huvudvärken, att jag blinkar oftare än förut, att jag blivit motoriskt orolig och att jag ramlar in i min inredning hemma – allt detta är alltså symtom på mitt tillstånd.

Det jag inte förstår är vad den informationen ska ge mig? Lättnad? Jag känner mig inte lättad. Jag vet inte när det kommer sluta vara såhär. Jag vet faktiskt inte heller vad jag ska göra för att bli frisk. Det känns lite som ett experiment. Nu på senaste tiden känns det som att vad jag än gör, är det fel sak. Det som inte tröttar ut mig gör mig nedstämd och vice versa. Det som varvar upp mig gör mig inte nödvändigtvis glad.  

Försäkringskassan godkänner min sjukpenning men meddelar samtidigt lite olika tidsgränser i sjukförsäkringen som jag börjar närma mig.

Jag förstår att det betyder problem men jag kan inte sätta mig in i vad det är det handlar om "rent konkret". Men något sånt här typ: vid ett visst datum måste jag alltså jobba 100% igen, annars blir jag utförsäkrad. Alltså, jag får inga pengar om jag inte lyckas bli frisk till 2014-xx-xx.

Ja. Det skulle kunna hända mig, att bli utförsäkrad. Dig med, du som läser det här, om det inte redan hänt dig. Eller din mamma; om hon inte redan är utförsäkrad. Din granne. Din kompis. Din facebook-flört. Din chef. Ditt barn kan bli utförsäkrat.

Jag hör rösterna som säger åt mig: "A men, gå tillbaka och jobba då. Du måste inte vara sjukskriven. Du som har ett jobb. Som verkar bli deprimerad av att vara hemma och inte träffa folk."

Jag gick faktiskt tillbaka och jobbade. Sedan vaknade jag av mardrömmarna som följde mig ända in på dagen. Jag var rädd och grät halva dagen på jobbet. Och när jag kom hem. Jag kände mig så totalt sabbad, som i ett undantagstillstånd. Det upphörde inte under helgen, eller under lunchrasten heller för den delen. Mentalt kändes mitt liv ungefär som i the Walking Dead (obs; mentalt, inte faktiskt eller fysiskt). Frågan är inte om, utan när någon kommer och biter mig i nacken och äter av min kropp, typ.

Det är inte mer synd om mig än någon annan. Jag kommer fortfarande ihåg hur man lagar mat och hur man öppnar en dörr. Ibland tar jag en promenad. Ibland går jag och tränar; i den där ogenomträngliga skogen. Tränaren pratar om höger och vänster och steg hit och dit. Jag står som en IDIOT och måste höra instruktionen 3-4-7-11-14 gånger innan jag gör något som känns rätt.

När min läkare skulle beskriva mina symtom i sjukintyget läste hon upp det hon uppfattat och frågade om hon hade fått med allt. Jag vred på mig i stolen och sa "skriv pantad; nedsatt intelligens". "Mmm det är koncentrationssvårigheterna du menar, det har jag skrivit".

Men det är så det känns. Som om jag har blivit pantad.

Nu när jag är sjuk är det just the Walking Dead som är den bästa serien jag kollar på. Alla karaktärer riskerar att dö hela tiden, det är som en mardröm. De kan inte bli friska heller, alla är redan smittade av zombieviruset: oavsett om de blir bitna eller inte, kommer de vakna från de döda med en ny dödslook, bortblåst personlighet och en omättlig aptit på levande människokött.

Själv undrar jag om, eller när, jag kommer bli frisk. Risken finns att det inträffar efter det där datumet som Försäkringskassan informerat mig om: "du kan längst få sjukpenning på normalnivå till och med..."

Det är väl det datumet då jag slutligen förväntas resa mig från de döda. Wish me luck.

"Välkommen till Mindfulness i vardagen"

Så, min bedömning är att jag har varit alldeles för uppstressad. Ett flertal av mina krukväxter strök till min stora sorg med under vintern, och det kan inte vara ett bra tecken. För mycket eller för lite vatten, jag vet inte.

Jag läser på Vårdguiden om vad jag ska göra åt det. Mitt tillstånd alltså, inte krukväxternas. Jag läser, att det är bra att lära sig någon slags avspänningsteknik.

Jag har kunnat en avspänningsteknik men jag har glömt, det är en färskvara. Hittar den gamla cd:n jag använt för detta ändamål och den heter "Mindfullness i vardagen" och jag börjar lyssna på den på väg till jobbet, på tunnelbanan.

Cd:n är över sex år gammal. Det var före apparnas tid, vill jag minnas. Det hörs.

För under övningarna, som blandar tal med klockklang med tystnad där jag ska öva på att andas själv, är det faktiskt inte helt tyst.

Jag förstår att mannen som spelat in övningarna faktiskt sitter där själv och andas – mediterande eller ej – och faktiskt håller i en klocka som han klingar i.

Jag hör: hans andetag ibland, någon sväljning, hur han rör sig på stolen, något litet som sprakar.

Detta. Att ljuden inte har redigerats bort. Att han har suttit där själv, och andats på en stol.
 
 

Välvilja

Det finns saker som olika terapeuter har sagt till mig som jag har hakat upp mig på. En gång fick jag en fråga av en terapeut om mitt boende, som ju då är på Stiftelsen Hotellhems ungdomsbostäder (inte så länge till pga de 4 åren lider mot sitt slut). "Är det ett bra boende?" frågade teapeuten.

Jag hajade till. För om jag skulle svarat att det var ett dåligt boende, vad hade han gjort då? Det är inte som att psykvården hade kunnat skaffa mig ett nytt boende.

Eller den här kommentaren: "du kan ta körkort." Ja, men det är inte som att DU kommer betala mina körlektioner. Det är inte som att DU kommer övningsköra med mig och det är kanske precis det jag skulle behöva för att KUNNA ta körkort.

Det är dock inte som att jag inte förstår att terapi syftar till något annat; att det handlar om en existensiell emancipation och inte något praktiskt stöd – och ännu mindre något ekonomiskt sådant. Men för väldigt många är det precis just det som har saknats.

Jag brukade alltså bli provocerad av den här typen av kommentarer från terapeuter. Förbannad, irriterad och frustrerad. Men nu har ilskan runnit av mig.

Istället känner jag en slags sorg. Deras välvilja – jag kunde inte ta till mig den.