Kärlek förklarad genom kungafamiljen

I detta tidevarv när allt som har med kärleksrelationer att göra kan förklaras genom att du psykoanalyserar dig själv, medan de i nästa skede förväntas åtgärdas genom att du kbt:ar bort dina anknytningsproblem, är det skönt att ha något stabilt och kravlöst att luta sig emot. Något som inte kräver att du "jobbar med dig själv". Något som alltid tycks ha funnits där och som ger svar på frågor som du ibland inte ens visste att du hade. Ja, jag pratar givetvis om kungafamiljen.

Du kanske frågar dig varför du inte lyckas bli intresserad av dina nätdejter. Eller så undrar du varför den potentiella partnern som du spanat in på din kurs i akvarellmålning, drejning eller crossfit aldrig tycks besvara dina hungriga blickar. Eller, så söker du ett svar på varför du inte kan sluta känna dig som Marcus Schenkenberg.

Misströsta inte, och tillåt dig samtidigt att släppa Dan Josefssons och Egil Linges tjat i ditt öra från den berömda boken "Hemligheten". Tänk istället på förebilderna i kungafamiljen. Vad skulle de ha gjort, och sagt?

Om vi ser på kungafamiljen så verkar romantisk kärlek bara kunna uppstå på tre olika sätt:

1) Det säger klick, som det ju ska ha gjort för såväl Carl-Philip och Sofia samt för kungen och Silvia.

2) Kärleken "växer fram", genom en initial vänskap med exempelvis en tränare på ett gym.

3) Alternativt så "öppnar någon upp ditt hjärta", även här via en vänskap och/eller ostressig lyxdejting i New York.

Jag kan ju inte veta säkert, men baserat på vad kungafamiljen själva har berättat så verkar de helt enkelt inte behöva bemöda sig om att ta omvägen genom vare sig terapeuten eller för den delen en outgrundlig nätdejtingalgoritm för att träffa en partner.

Så ta det bara lugnt. Slappna av. Ta en lunch med dina vänner, åk på något OS, börja träna med PT på stans allra dyraste gym, fly till New York. Det där med kärlek löser sig under tiden, och var så säker på att det bara kan ske på endera sättet.

Ja men god jul då

När jag tänker på Marcus Schenkenberg

Det var när han var med i ett avsnitt av ”Berg flyttar in” för ett par år sen som jag började tänka på det: hur det är att känna sig som Marcus Schenkenberg.

Det är länge sedan han var på affischerna i Okej, länge sedan de pratade om honom i mitt 90-tals mellanstadiekorridorer – även om han ser typ likadan ut nu som då. (Det är lite som med Jared Leto – när jag sa till en kollega till mig att Leto skrämmande nog inte ser ut att ha åldrats en dag sedan typ 1995 sa min kollega träffande nog att ”han har ett porträtt på vinden som åldras”.)

I alla fall. I det här gamla avsnittet av ”Berg flyttar in” är Marcus Schenkenberg cirka 43 år gammal. Berg hänger med i hans vardag, bland annat är han på gymmet och underhåller musklerna, bland annat tvättar han kläder i sin inte så spartanska lägenhet i New York.

Så kommer Berg in på ämnet relationer. Det visar sig att Schenkenbergs bästa vän tragiskt nog har dött. Berg ställer någon fråga om ifall Marcus inte skulle vilja träffa en ny vän; en ny bästis, men istället för att säga att det vore möjligt gråter han och säger att visst har han vänner men, han vill inte kalla någon ny person för bästa vän. För det var ju just den kompisen som var hans bästa vän. ­­

Avsnittet igenom får jag en stark känsla av att Marcus Schenkenberg, denna ärkehunk, verkar vara ganska ensam. Han säger att de flesta han känner, vännerna i hans ålder, har börjat stadga sig, de har familj, kanske barn. Han har ju också pratat om att han vill stadga sig nu sen han var med i Let’s Dance. Han pratar om att han tänker på hur det hade varit om han och Pamela Anderson hade skaffat barn. Men, säger han till Berg, att det är som att han inte blir kär längre. Han har svårt att bli det, numera.

Det är ganska längesedan det här avsnittet gick, men jag har haft svårt att släppa det. Jag tänker på Marcus Schenkenberg, jag tänker på mig själv. Jag tänker: gud vad jobbigt det måste vara för folk som blir intresserade av honom, dejtar honom och hoppas på och vill ha en relation med honom: de kammar noll.

Han blir inte kär längre – det han gör, det är att bygga sin kropp, tvätta sin tvätt, tänka på sin döde vän och barnet som aldrig blev av med Pamela Anderson. Han är ensam och verkar egentligen varken nöjd eller missnöjd med det – det är bara så som det är.

Jag tänker på Marcus Schenkenberg och jag tänker på mig själv. Jag tänker på att vara 22 och inte vilja något hellre än att ha rätt skor så jag kunde komma in på Halv trappa plus gård; jag tänker på killarna jag blev intresserade av där och då: de såg enligt mig ut ungefär som Marcus Schenkenberg och jag kammade, just det; noll. En kväll kanske, ett telefonnummer, på sin höjd två dejter och sedan tre missade samtal från mig till dem. Sen, stendött.

Då trodde jag att jag verkligen ville bli ihop med dem, och att problemet var att de inte ville bli ihop med mig. Nu tänker jag att de var precis som jag; de ville väl inte ha någon relation, eller de hade inte lust, eller de kunde inte; kanske av exakt samma anledningar som jag eller helt andra, jag vet inte.

Jag antar att de där killarna jag dejtade helt enkelt inte blev kära. Och det blev väl inte jag heller, även om jag säkert trodde det. Det var bara så som det var, och det förstår jag nu när jag tänker på Marcus Schenkenberg.

Jag känner en bot

Som singel 30+ är det alltså i princip obligatoriskt att dejta på internet. Blev därmed tvungen att skaffa dejtingappen Tinder. Där poserar manspersoner med stora kattdjur och lägger upp tänkvärda citat i kategorin: "Difficult takes a day, impossible takes a week".

Tinder är som en jättemärklig blandning mellan chatt-roulette och mIRC – idén är att chatta upp/låta sig chattas upp av okända personer baserat på om man gillar deras bilder på sig själva eller ej. Om jag gillar citatet/bilden på duden med kattdjuret kan jag alltså trycka på ett grönt litet hjärta på skärmen. Om jag inte gör det trycker jag NOPE, eller sveper med fingret åt vänster och så var den personen borta från appen för en överskådlig framtid. En vän som jag "tipsade" om denna app uttryckte sig såhär om hela grejen: "det känns som att man kastar folk i papperskorgen!"

Well, vad ska en Bridget Jones eller två göra liksom.

Före dess blev jag tvungen att skaffa Mazily, som utger sig för att vara en sofistikerad dejtingsajt för kulturintresserade.

Med Mazily uppstod dock genast en uppsjö av problem. Det första, och kanske mest akuta, är att jag inte direkt kan sägas vara så särskilt kulturintresserad. Min nuvarande kulturkonsumtion består för närvarande i att jag har försökt läsa ut Easy-E:s exemplar av the Game under cirka tre månader (är nu på sidan 323), är dödsförälskad i the Walking Dead och fast i Fargo. Tv-serierna är väl ok, men när jag på en direkt fråga från en person på Mazily svarade att min senaste konsert var Bruce Springsteen två kvällar av tre i fjol dröjde det tre dagar innan han svarade att "du borde gå lite oftare på konsert ; )".

Det andra, och eventuellt ännu mer akuta, är att jag blir lite nervös av hipsterkillar. Jag läser inte the Economist på lördagsmorgonen, jag går sällan på utställningar och jag förstår inte varför någon skulle vilja brygga sitt eget öl?

Det tredje, som egentligen borde diskvalificera mig helt från nämnda dejtingsajt är att jag varken 1. är pysslig eller 2. gillar att laga mat. Vad gäller punkt 1. så har jag alltså en borrmaskin hemma som jag köpt för typ två år sedan men inte ens packat upp ur lådan. Är typ rädd för att borra. Jag har grävt en grop på min uteplats för att plantera en buske men inte kommit längre än till gropen och funderar nu på att använda gropen som "fälla" för potentiella inbrottstjuvar istället.

När det kommer till punkt 2. så bävar jag för frågan "vad gillar du att laga för mat då", vilket blir lite problem eftersom jag gärna ställer den frågan till killar som jag hoppas ska vilja laga mat till mig. De brukar svara något entusiastiskt om lammläggar eller grönsakssoppor. Sedan bollar de tillbaka frågan till mig och jag tvingas krysta ur mig nödsvar som "marockansk linssoppa" (3 ggr/vecka) och "köttfärslimpa" (3 ingredienser, 2 ggr/vecka) men jag förstår ju hur tomt mitt svar ekar.

Easy-E förstår inte vad jag gör på Mazily eftersom jag enligt hen egentligen vill träffa en lagom svennig mellanchef på Microsoft som älskar att gymma. (Därmed borde jag alltså dejta på Match.com istället eller (so help me God) Parship.se). Easy-E säger också att det är mycket "snack" om nätdejting från min sida men mycket lite verkstad. Till mitt försvar kan jag nu säga att jag faktiskt har VARIT på två (första) nätdejter.

Det blev inte så mycket mer än så och kanske är det för det bästa?

Å andra sidan vore det ju verkligen soft att träffa någon. Problemet nu är att vi börjar tro att de flesta på Mazily och Tinder är botar. Jag undrar, kan en människa vara så mycket hipster som killarna på Mazily eller har de bara skapat sig en avatar som flyter runt och skriver statusar om Trädgården och Fotografiska?

Easy-E å sin sida har samma misstanke om killarna på Tinder. Kan det verkligen finnas så många män som heter "Ryan", ser ut som Ridge i Glamour och befinner sig 8 kilometer bort?

Jag antar att jag aldrig kommer få veta. Jag fortsätter väl svepa då, eller "spela" som Tinder själv kallar det.

Frikort

Förra veckan fick jag frikort i sjukvården. 900 kronor behöver man betala i så kallade patientavgifter innan allt blir gratis, givet att man har sett till att få stämplar i en liten remsa varje gång man betalat eller behållit alla kvitton.

Känslan när jag fick det handskrivna, laminerade kortet i klassisk landstingsblåa och -vita färger i min hand var den av en slags lättnad. Som om jag hade betalat min skuld och nu befriats från den.

Skuldfri, fri från skyldigheter, fri från plikt, ansvar och samtliga åtaganden och ansträngningar gentemot Landstinget. I alla fall av den form som betalas i kassa vid läkarbesök.

Nu är det Landstingets tur att utan kostnad, utan krav på motprestation, behandla alla mina krämpor, såväl kroppsliga som själsliga. Spelar ingen roll om de är ärftliga, självförvållade, mystiska eller uppenbara, allvarliga eller lätta: nu är det Landstingets tur att göra sitt för mig.

Tänk om samma system gällde i en kärleksrelation, kunde jag inte låta bli att tänka när frikortet landade i min hand. Typ, nu har jag ansträngt mig så mycket för att få det här att funka och så många gånger att nu har jag frikort i den här relationen.

Sedan får den andra parten göra sitt, medan jag bekvämt får luta mig tillbaka och bara ta emot. Spelar ingen roll om problemen varit ärftliga, självförvållade... ja, ni fattar.

Och givetvis skulle relationen därefter bara flyta på, smooth, fullt av kärlek och fritt från krav från min sida. I varje eventuell diskussion skulle jag bara visa upp mitt frikort, le vänt, luta mig tillbaka och andas ut. Och ta emot all den kärlek som jag förtjänat genom mina tidigare ansträngningar för att få relationen funka.

Nästa tanke var givetvis att förutom sjukvård och kärlek behöver jag ju också CSN i mitt liv. Men efter att ha fått och lånat pengar av dem i tolv terminer på högskolan och fyra på folkhögskola, har man ju inte rätt att få några mer pengar. Och man har dessutom en skuld att betala av på i många herrans år.

Tänk om jag kunde få frikort även här. Att jag sexton terminer senare skulle belönas för lång och trogen tjänst som studiemedelstagare med ett frikort. Varje vår skulle jag med njutning kolla igenom kurskatalogerna, välja något med orkidéer, dinosaurier eller fysik för poeter i kursnamnet och sedan skulle studiemedelspengarna bara rulla in.

Och skulle det mot förmodan dyka upp något kravbrev eller någon räkning på att jag borde börja betala av min skuld, skulle jag visa upp mitt laminerade frikort, i CSN:s vita och röda färger.

Livet skulle bli så mycket enklare då.