Husman

När jag var liten åt jag ett antal maträtter som jag inte äter länge. Jag äter inte den här maten mest för att jag varit vegetarian periodvis de senaste tio åren. Men också för att ingen annan verkar äta den här maten heller nuförtiden.

På den tiden jag åt den här maten, ifrågasatte jag aldrig min svenskhet. Falukorv, potatismos och pannkakor med sylt och grädde på matbordet gav ingen anledning att reflektera över det.

Det var min mamma som lagade den här maten till mig, mina syskon och dagbarnen. Jag tyckte det var gott, allt utom levergryta.

Jag saknar den här maten ibland. Jag saknar:
Kokt torsk med vit sås med hackat ägg och persilja och kokt potatis till.
Blomkålsstuvning med stekt falukorv och stekt potatis.
Pannkakor med sylt och grädde.
Potatismos med stekt falukorv.
Köttbullar med potatis och brunsås med svamp.
Spagetti med köttfärssås med bacon och kycklinglever.
Rotmos med revbensspjäll.

"This is gonna be a changing day in your life!"

Allt talar för att jag borde sluta titta på Dr Phil. Om jag tänker efter talar väldigt mycket för att jag borde ha slutat titta för länge sedan.

Jag tittade i alla fall idag. Och det är alltid lika intressant det här med hur Dr Phil ska "hjälpa till" att lösa folks problem. Analysen går ju liksom ut på att folk ska "ta tag" i sina problem. Och Dr Phil sticker inte under stol med vad han tycker om deras beteende. Det här är rätt, det här är fel - Dr Phil vet vad som gäller. Det är "family first", det är "healthy relationships", det är "building a nurturing, loving family", det är "this ain't right!".

Men terapeuter ska ju nu egentligen inte gå ut med sina egna värderingar. Ännu mindre ska de applicera dem på sina patienter. Det gör Dr Phil utan att skämmas, och det har säkert en inte obetydlig del i hans popularitet. För vem vill inte ha enkla lösningar? Och Dr Phils framtoning som en vänlig men samtidigt bestämd och orubblig fadersfigur, ger tyngd, pondus och respekt åt hans värderingar.

Det fanns en tid när jag kunde dras med i det där, om än motvilligt. Jag tittade på hela avsnitt. Jag lyssnade och tog in. Men den tiden är förbi. Numera tittar jag tio minuter åt gången. Och mår faktiskt lite illa.

Ska vi ge de här människorna någon respekt?

För nästan två år sedan hoppade jag av Socialhögskolan på Stockholms universitet. Det var inte en dag för tidigt, snarare ganska många dagar för sent. Nu läser jag i Gaudeamus nummer 4/2008 om en bekant som också hoppade av därifrån något halvår tidigare. I artikeln står det att han hoppade av på grund av påhopp från en lärare, och säger bland annat: "Om man är transperson, som jag, eller om man är ickehetero eller ickesvensk så kan man bli diskuterad på väldigt obehagliga sätt under lektionerna".

Behöver jag säga att jag känner igen mig? Efter ett par terminer på olika institutioner på universitetet har jag kommit fram till vad det är som gör mig så ledsen och uppgiven, och som får mig att ständigt ifrågasätta ifall jag har någon plats där. Och det är att när man diskuterar människor som inte ingår i "vit medelklass heteroman"-normen på universitetet, gör man det utifrån frågeställningen: "Ska vi ge de här människorna någon respekt?"

Jag har varit med om det tillräckligt länge nu. På Socialhögskolan diskuterades så kallade invandrares vara eller icke vara i det svenska samhället. På JMK diskuteras istället på vilket sätt man ska skildra de så kallade invandrarna i media. Frågeställningen är densamma och svaret låter inte vänta på sig. Svaret är: "Nej. Nej, vi ska inte ge de här människorna någon respekt. Varför skulle vi göra det? Vi sätter dem på undantag som vi alltid har gjort, vi definierar dem som vi vill, det är det som är socialt arbete; det är det som är journalistik."

Och det är lika fascinerande varje gång. Personer som man trodde var måna om att verka "politiskt korrekta" kommer ut som de rasister och homofober de är. Och det gäller såväl lärare som studenter.

Men ansvaret tycker jag är lärarnas, det är deras ansvar att undersöka vad det är för förakt som sitter i väggarna och hur man ska komma åt det. Synd bara att ointresset är så överväldigande stort. Och ointresset är stort även hos studentkåren, vad jag har märkt.

GI-metoden versus Freud

Jag såg ett debattprogram på SVT för några månader sedan. Ett av ämnena var viktminskning, och vilken metod för detta som egentligen fungerade. Som vanligt stod GI-metoder och stenåldersdieter mot den traditionella lågkaloridieten. Här är GI-metoden den nyare, effektiva uppstickaren i sammanhanget, medan lågkalorikosten är den gamla trotjänaren. GI-frälsta talade här om att det är den enda metod som hjälper för viktminskning, och dessutom hjälper snabbt. Lågkaloriförespråkarna å sin sida har stöd av både Livsmedelsverket och Landstingen, men kritiker menar att den metoden både ger en långsammare och mindre viktminskning.

Och det är ju precis som med KBT, kognitiv beteendeterapi. Förespråkare pratar om KBT som en snabb och effektiv metod, som enligt vetenskapliga studier hjälper mot depression, ångest, tvångstankar, fobier och passande nog även övervikt.

Den gamla ifrågasatta trotjänaren i sammanhanget är då, som ni säkert redan gissat, psykodynamisk terapi. Det är också den terapiform som ska få dig att associera till terapisoffa, Landstinget, Freud och din olyckliga barndom.

KBT å andra sidan är korta behandlingstider, hemläxor, målfokuserat, här och nu, snabba resultat. KBT andas liksom förändring, valfrihet och, just det, liberalism. KBT är helt enkelt psykologins GI-metod. Den är 2008. Medan lågkalorikosten spelar samma roll som den psykodynamiska terapin, som är allt annat än ny.

Som överviktig som ville gå ner i vikt för tjugo år sedan körde man tallriksmodellen, light-produkter, mycket kolhydrater och var rädd för fett. Och fick man problem med ångest eller depression och hade råd eller möjlighet att gå i terapi, var det självklart Freud som gällde. Inget snack om saken.

Det känns som väldigt länge sedan nu.

Söndagsserie

SVT2 ska börja sända Sopranos igen. Från allra första säsongen, med början idag klockan 22:55. Först tänkte jag att det var väl fantasilöst att köra den igen. Jag har faktiskt tröttnat på Carmela, Tony och doctor Melfi vid det här laget.

Sedan tänker jag på att det har jag nog inte alls. Jag kommer på mig själv med att tänka att det ska bli trevligt att kolla på vinjetten när Tony Soprano åker över New Jersey Turnpike till den där låten med Alabama 3. Igen, och igen och igen åker han över New Jersey Turnpike. Igen och igen röker han den där cigarren som om den inte hade något slut.

Sopranos har varit lite av en snuttefilt för mig, hur mycket jag än ogillar det uttrycket. Jag följde serien när jag gick på gymnasiet, varje söndag klockan 21.25.

Och jag har haft flera snuttefiltar. Innan Sopranos var det "Homicide: life on the street" varje söndag samma tid, samma kanal. Och efter Sopranos var det "Six feet under", den enda serien som jag har sett samtliga delar av och dessutom grät under sista avsnittet. Någonstans däremellan eller efteråt följde jag "Nip Tuck" med varierande resultat.

Vissa perioder av mitt liv minns jag inte alls, eller dåligt, men jag vet vilka TV-serier jag följt. Jag har liksom byggt mitt liv kring SVT:s söndagsserier. Visst, de där serierna var väl bra allihop. Men det kan inte vara sunt att vara helt betingad på det där klockslaget. De där söndagsserierna har varit en rutin som nästan fick betydelsen av en ritual.

Jag börjar tro att SVT skulle kunna sända precis vilken serie som helst på söndagar klockan 21.25, och jag skulle bli slav under den serien no matter what.

Säsong

Nu börjar det igen. Spelar ingen roll att det inte är vintertid i almanackan, i min lägenhet är det redan hur kallt som helst.

Jag gör som de föreslog i receptionen: tejpar igen ventilen som annars blåser kalluft rakt in i rummet.

Jag gör som jag själv och en bekant i huset föreslog: sätter på ugnen i en kvart, låter luckan stå öppen.

Jag använder alla täcken hela tiden.

Jag går med halsduk inomhus.

Jag funderar på att uppgradera mig från förra vinterns värmefläkt, till en tystgående kupévärmare.

Jag fryser.

Ryan Adams "Oh my sweet Carolina"

När jag gick på gymnasiet och året efter lyssnade jag och mina klasskompisar på Ryan Adams. Mest albumet "Gold", där Ryan helt ogenerat patriotiskt står framför amerikanska flaggan och böjer huvudet undan kameran. Men också "Heartbreaker", skivan innan, och framförallt den här låten, som på albumversionen är med Emmylou Harris. Jag är, av någon anledning, sjukt svag för sån här musik. Och framförallt textrader som "I've never been to Vegas but I've gambled with my life".

Jag gillade Ryan Adams jättemycket. När jag ser den här videon undrar jag om jag inte har haft en crush på honom?