Tillgängligt tillstånd

Första delen av sommaren tillbringade jag i det där tillståndet. Det där tillståndet av att vara mottaglig för visdomsord, aforismer, andra människors insikter och - allsköns dravel och plattityder. Det de säger till mig på tv, i tidningen, i boken, i tunnelbanan och i radion fastnar. Eftersom jag längtar efter en fras som ska förklara meningen med allt, vill jag tro på varje ord och gör det också. I ungefär en kvart, tills jag byter kanal och nästa människa talar till mig med emfas.

Och det är inte första gången. Någon gång i våras satt jag med tårar i ögonen framför Preem Rawats program på Öppna Kanalen och kände på fullaste allvar att "han har så rätt". Det höll på att hända igen med Deepak Chopra, i programmet med honom och Mike Myers på SVT förra veckan (programserien Iconoclast lyckas med de mest märkliga konstellationer).

Eftersom jag har hört en del kritik mot honom, hade jag en mycket mer skeptisk inställning till honom än till Preem Rawat. Men jag försökte ändå lyssna på hans aforismer och låta dem sjunka in.

Till exempel sa han något i stil med att livet består av tillfälligheter. Bara tillfälligheter, en lång rad, slumpmässiga. Och slutsatsen var, något underförstått, att man skulle acceptera och omfamna detta faktum. Jag ska erkänna att jag tyckte det lät så sant, och så trösterikt.

Tills jag prövade att vända på hela resonemanget. Och så insåg jag att han hade lika gärna kunnat säga motsatsen till det han sa. Typ: "livet är inget annat än en lång rad av förutbestämda, meningsfulla, logiska händelser. Det gäller bara att upptäcka det och omfamna det!"

I mina öron låter det precis lika trösterikt. Vilket innebär att Deepak Chopra och hans gelikar i praktiken skulle kunna säga nästan vad som helst och det skulle låta lika bra.

För min del betyder denna insikt att andra delen av sommaren kommer att tillbringas i någon slags bakfylla, eller ett slags uppvaknande. Jag kommer ödmjukast och något skuldmedvetet försöka avvisa andras oönskade visdomar överbord, en i taget. Och när jag har gjort mig av med allihop, ska jag vänligt men bestämt säga hejdå till min mottaglighet.

Samantha hela veckan

Så jag har börjat kolla igenom första säsongen av Samantha Who?. Serien handlar om hur Samantha, spelad av Christina Applegate, vaknar upp med minnesförlust efter att ha varit i koma i drygt en vecka. Och eftersom jag ju är svag för töntig Vänner-humor, gillar jag den - även om det finns ett stort men.

Att kolla på Samantha är lite som att träffa ett gäng gamla vänner från förr. Och det är ju såklart ingen slump att Applegate spelar huvudrollen och att hennes ex spelas av guy next door-snyggingen Barry Watson jag minns från 7th Heaven:



Som de flesta andra komediserier jobbar Samantha Who med stereotyper. Med andra ord är det heller ingen slump att hennes töntiga kompis spelas av Melissa McCarthy från Gilmore Girls. Att hon är töntig förstås av att hon är överviktig, singel och bor med två stora hundar.



Samanthas coola kompis spelas av Jennifer Esposito, som jag personligen är väldigt svag för. Att hon är häftig förstås likaledes av att hon är smal, bitchig och fixad upp till tänderna:



Förutom det härliga typecastandet, har Samantha Who? också lyckats få in en svart person, som spelar Samanthas dörrvakt. Samantha har också en sekreterare med asiatiskt utseende, som hennes häftiga kompis gärna gör narr av.

Serien saknar pålagda skratt, istället är det Samanthas berättarröst som ska föra handlingen vidare. Och det tar bara två avsnitt innan man fattar vad det hela handlar om - dualismen, kampen mellan ont och gott.

För Samantha är precis som 90-talsklassikern Måndag hela veckan (Groundhog day) med Bill Murray. Där vaknar Bill Murrays karaktär varje morgon och inser att han återupplever en och samma dag gång på gång, bokstavligt talat. Gradvis går det upp för honom att han har varit en självisk, elak och burdus person som inte brytt sig om människorna i sin närhet. Och det han måste göra för att bryta förbannelsen med att återuppleva samma dag i evigheters evighet, är att göra bot och bättring! (Det vill säga inleda en seriös kärleksrelation med Andie MacDowell.)

På samma sätt vaknar Samantha upp efter koman och inser vilken självisk, elak och burdus person hon varit tidigare. Hon har inte brytt sig om sina nära relationer, shoppat för mycket, haft för sexuellt utmanande kläder, varit otrogen mot sin supergulliga kille, inte brytt sig om sina föräldrar och gjort karriär på andras bekostnad när hon jobbat som hänsynslös fastighetsmäklare. Och när hon inser det vill hon ändra på sig! Efter koman vill Samantha bli en god människa.

För att tala klarspråk: det är dags för bot och bättring, gott folk. Om ni vill lära er mer om vad som är viktigt i livet - om hur man ska ta hand om familjen, vännerna och Kärleksrelationen med stort K på ett bra sätt - är det bara att slå på fyran på tisdag kl 23.10!

Alternativt damma av den här gamla rullen. Sensmoralen i den tycks ju vara lika gångbar idag som för sexton år sedan.

Ja, när jag tänker efter är det är nästan som att vakna upp och inse att inget har hänt sen 1993. Istället är vi utelämnade till att återuppleva samma dag, om och om igen.

Fråga Folkhemmet

Jag antar att jag inte tillhör målgruppen, men jag kollar på Fråga Doktorn ändå. Och jag lär mig så mycket - om impotens, inkontinens och felmedicinering av dementa.

Inget ämne är för litet - eller för stort. Framförallt är det inget att skämmas för.

Programledaren Suzanne Axell är tydlig, nyfiken och galet positiv. Doktorn Gunilla Hasselgren är om möjligt ännu tydligare och extremt hurtig.

I varje program läser Suzanne Axell upp brev från tittarna. De har olika problem, en gång var det en som hade springmask. Man fick se ett foto på hur det kunde se ut, utan att känsliga tittare varnades. Och varför skulle vi varnas, det är ju inget att skämmas för!

Och när Gunilla Hasselgren svarar på frågorna är hon pedagogisk på ett nästan uttröttande sätt. Det går liksom inte att värja sig, när hon förklarar hur sjukdomarna fungerar. Hon spänner ögonen i en så att man verkligen förstår att nu är det något viktigt.

Det jag tycker är fascinerande med det här programmet är att det har en så seriös framtoning, och att det samtidigt innehåller så mycket komik. Det är så mycket UR att det blir som en parodi på sig självt.

Jag gissar att komiken är ofrivillig, men om jag skulle vara programledare för Fråga Doktorn skulle jag få skrattanfall varannan minut.

Men inte Suzanne och Gunilla inte! De tar sitt uppdrag att upplysa medborgarna om sjukdomar, hälsa och friskvård på enormt stort allvar.

Gunilla Hasselgren utstrålar dessutom en trygghet som invaggar mig i en falsk säkerhet om att vi fortfarande lever i ett folkhem.

Musik som får tyst på mig

Jag är tydligen känd för att prata sönder filmer och tv-program. Men det finns saker som får tyst till och med på mig, och det är etiopisk och eritreansk musik. Vardera land har varsitt program på Öppna Kanalen, och så fort de kör igång en musikvideo är jag fast. (Risken att avslöja mig som etnokulturtant tar jag.)

Tjuvlyssnat: Vilken tv-kanal är du?

- Jag känner att kanal 5 representerar min personlighet. Alla delar som är jag finns där!
Eh, känner jag dig?
- Eller, jag är nog mer som en kombination av kanal 5, SVT2 och TV4+... Och Öppna Kanalen!
Mångfacetterad, med andra ord.
- Ja, det skulle man kunna säga. Vilken tv-kanal är du?
Vilken tv-kanal? TV1000.
- Vadå, TV1000 på natten eller?
Ja, på natten går det en massa konstiga filmer som dom visar bara ibland på de andra kanalerna, typ Red Dwarf och såna. Och Rex!
- Du menar den där polisserien med hunden?
Ja, precis.
- Fast jag skulle nog säga att du är som en kombination av TV1000 och... typ, Kunskapskanalen.

Jul med Sanna, Shirley och Sonja!

Jag är hemma och sjuk och fastnar framför "Jul med Sanna, Shirley och Sonja" på TV4. Det kändes som ett bra alternativ, jag har något av en fetisch för julsånger och tänkte att jag kanske skulle få utlopp för den här.

Men det är något med den här typen av program som får mig att bli helt rastlös. Det är något med den speciella visuella estetiken - Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén är alla uppklädda i vad som ser ut som Åhléns och Lindex samlade kollektion av högtidskläder och glitterplagg. De är lite lagom folkhemssexiga sådär i svart sammet och glansigt tyg med paljetter. Det verkar vara en hel del vaselin på linsen också, om man får uttrycka sig så.

Det är också något med den mycket speciella musikaliska estetiken. Julmusik i TV4:s regi ska nu av hävd inte innehålla något oväntat, opolerat eller banbrytande. Musiken verkar vara tänkt att fungera som en kuliss. Den passerar så obemärkt i mina örongångar att jag undrar om den någonsin ens har varit där. Allting är så "vackert" och "ljuvt" att det blir helt menlöst.

Mellan konsertscenerna berättar Sanna, Sonja och Shirley om vad de känner inför julen och vilka julsånger de gillar mest.

Föga förvånande älskar de julen. Julen betyder mycket för dem. En kommer också från en troende familj. Det är mycket sång och julglädje i deras familjer. Julen är så mysig. Det är så härligt när det blir mörkt och man får börja tända levande ljus, och yada yada.

Nähä? Säger ni det! Vad förvånande! Och ni trivs bra ihop också, säger ni? Jag är helt chockad... not!

Jag blir inte särskilt provocerad, bara trött och uttråkad. Jag inser att jag önskar mig ett julkonsertprogram på TV4 som är lite för smaklöst och avklätt - lite för djupa urringningar, lite för korta kjolar, lite för tajta byxor. Jag önskar mig mindre läppglans och mer färgglatt smink. Jag önskar att Shirley Clamp sa som det var: "Jag HATAR julen! Det är en högtid när jag inte är i centrum, och det är skittråkigt".

Jag önskar att Sonja Aldén sa: "Jag växte upp med två psykiskt labila crackheads till föräldrar. På julen blev vi slagna gul och blå. Min bästa jul när var vi blev omhändertagna av socialen. Jag ser det här programmet som en chans att ta revansch på de där perfekta snorungarna i min klass som mobbade oss och aldrig såg hur svårt vi hade det."

Jag önskar att Sanna Nielsen sa: "Egentligen vill jag sjunga om sex, och inte om julen. Mina stora förebilder är Mariah Carey och Linda Lampenius. "

Jag önskar att någon någon gång skulle våga ta ut svängarna och där det verkligen behövs - under julen.

"Before I was fat, now I'm all that!"

Tv-tablån har förändrats en hel del sedan jag gick på högstadiet och gymnasiet. En stor del av mina referensramar är dock kvar i den tidens storheter i rutan.

På gymnasiet tittade till exempel många i min skola många på "Sunset Beach". Jag gick i ett gymnasium där nästan alla var övre medelklass eller överklass. Det betydde att de bodde i stora villor i Saltsjö-Duvnäs där deras föräldrar hellre la pengar på svart städhjälp än kabel-tv. Stackars mina klasskamrater! De hade inte så många kanaler att välja på, så därför var de tvungna att följa "Sunset Beach" som gick på eftermiddagen på fyran.

"Sunset Beach" var en väldigt tacky såpa, känd för att folk tänkte mycket högt där och pratade för sig själva. Den var ganska mycket sämre än Glamour som är och förblir min personliga favorit i genren.

De snygga tjejerna med hög status i mitt gymnasium som hade persikolen hy, kom från överklassen och tittade snett på mig och mina vänner gillade i alla fall att prata om "Sunset Beach". De pratade om hur dålig kvalité det var på den här såpan och att alla bara läste från manus och att intrigen var så överdriven. Men fastän de tyckte den var dålig, fortsatte de följa den.

Själv hade jag kabel-tv eftersom jag bodde i lägenhet på fashionabla Lidingö, inhyst hos min halvsyster och hennes pojkvän. Det betydde att jag slapp följa "Sunset Beach" och kunde zappa mig igenom ett digert tv-utbud på eftermiddag och kvällar i deras soffa i ett tillstånd som ibland liknade dvala.

Före dess, på högstadiet, bodde jag hos min farmor och där fastnade jag för lågstatustalkshowen "Ricki Lake". Det går inget som liknar Ricki Lake på tv nuförtiden. Det är nog ganska bra det. Ett stående inslag i "Ricki Lake" var när en gäst ville berätta för sina före detta mobbare att nu hade hon minsann lyckats i livet. Det betydde att personen i fråga hade gått ner i vikt, plastikopererat sig samt skaffat tandkronor, minimala kläder och plattångat hår . De här programmen hade titlar som "Before I was fat, now I'm all that!"

Annars kretsade "Ricki Lake" mest kring personliga konflikter, som att någons syster hade legat med någons pojkvän. Ett stående inslag i sammanhanget var då "Talk to the hand!", där en person i protest satte upp sin hand mot sin antagonist. Detta blev repliker och gester som vi mer än gärna upprepade och kastade på varandra i min högstadieklass.

Och det där har liksom hängt kvar. Eftersom jag är vuxen nu säger jag inte direkt "talk to the hand" eller "before I was fat, now I'm all that" till folk. Men jag tänker det. Lite då och då.

Bonde söker normalitet

För mig har det här med att titta på teve alltid handlat om att försöka förstå min obegripliga omvärld. Jag har tittat på Seinfeld och försökt dra ut någon slags andligt budskap. Jag har tittat på "This Life" och försökt förstå vad livet egentligen ska handla om. Jag har tittat på "Spin City" och undrat varför mitt liv inte är lika tokroligt.

Inte minst tittar jag på teve för att förhålla mig till normaliteten. Eller, för att vara akademiskt korrekt - för att förstå föreställningar om normalitet.

Det innebär att jag tittar på "Bonde söker fru" med skräckblandad förtjusning. Jag kan inte riktigt bestämma mig vad som väger över - skräcken eller förtjusningen?

I "Bonde söker fru" finns ju, needless to say, ett tydligt budskap om vilka komponenter som ska ingå i ett liv. Uttryck som "mannen i mitt liv" är frekvent förekommande, och denna man är den avgörande komponenten, den sista fullgörande pusselbiten. Man förstår att det är såhär våra drömmar ska se ut - våra drömmar ska vävas av föreställningen om en kärlek i formen av en enda person, som ska ta oss med storm. Och den kärleken ska ge oss i princip allt vi behöver som sociala varelser - romantik, trygghet, sex, familj, närhet och så vidare i all oändlighet.

Självklart är jag lika påverkad av den normen som de flesta andra, om än inte lika hjärntvättad som bönderna framstår på teve. För skillnaden mellan dem och mig är att jag brister i tron.

För jag tror inte på det där. Det fanns en tid när jag ville tro på det, just eftersom det var det normala. Nu känner jag istället att den här tanken känns så jävla deppig.

Jag ser framför mig hur de här bönderna (i alla fall som de framställs i TV4:s produktion som kanske inte direkt är så rättvisande) har en fast och cementerad bild av hur livet ska se ut och vad som ska ingå. Jag ser framför mig hur deras vänskapsrelationer blir till en slags utfyllnad för tider när de inte har en partner.

Det verkar som att de tycker att deras liv saknar mening om de nu inte hittar en man eller fru. Och den tanken känns för mig så himla jobbig och ensam. Men framförallt känns den så verklighetsfrånvänd. Är det verkligen kärlek de letar efter? För jag har en stark känsla av att det de söker först och främst är normalitet.

"This is gonna be a changing day in your life!"

Allt talar för att jag borde sluta titta på Dr Phil. Om jag tänker efter talar väldigt mycket för att jag borde ha slutat titta för länge sedan.

Jag tittade i alla fall idag. Och det är alltid lika intressant det här med hur Dr Phil ska "hjälpa till" att lösa folks problem. Analysen går ju liksom ut på att folk ska "ta tag" i sina problem. Och Dr Phil sticker inte under stol med vad han tycker om deras beteende. Det här är rätt, det här är fel - Dr Phil vet vad som gäller. Det är "family first", det är "healthy relationships", det är "building a nurturing, loving family", det är "this ain't right!".

Men terapeuter ska ju nu egentligen inte gå ut med sina egna värderingar. Ännu mindre ska de applicera dem på sina patienter. Det gör Dr Phil utan att skämmas, och det har säkert en inte obetydlig del i hans popularitet. För vem vill inte ha enkla lösningar? Och Dr Phils framtoning som en vänlig men samtidigt bestämd och orubblig fadersfigur, ger tyngd, pondus och respekt åt hans värderingar.

Det fanns en tid när jag kunde dras med i det där, om än motvilligt. Jag tittade på hela avsnitt. Jag lyssnade och tog in. Men den tiden är förbi. Numera tittar jag tio minuter åt gången. Och mår faktiskt lite illa.

Söndagsserie

SVT2 ska börja sända Sopranos igen. Från allra första säsongen, med början idag klockan 22:55. Först tänkte jag att det var väl fantasilöst att köra den igen. Jag har faktiskt tröttnat på Carmela, Tony och doctor Melfi vid det här laget.

Sedan tänker jag på att det har jag nog inte alls. Jag kommer på mig själv med att tänka att det ska bli trevligt att kolla på vinjetten när Tony Soprano åker över New Jersey Turnpike till den där låten med Alabama 3. Igen, och igen och igen åker han över New Jersey Turnpike. Igen och igen röker han den där cigarren som om den inte hade något slut.

Sopranos har varit lite av en snuttefilt för mig, hur mycket jag än ogillar det uttrycket. Jag följde serien när jag gick på gymnasiet, varje söndag klockan 21.25.

Och jag har haft flera snuttefiltar. Innan Sopranos var det "Homicide: life on the street" varje söndag samma tid, samma kanal. Och efter Sopranos var det "Six feet under", den enda serien som jag har sett samtliga delar av och dessutom grät under sista avsnittet. Någonstans däremellan eller efteråt följde jag "Nip Tuck" med varierande resultat.

Vissa perioder av mitt liv minns jag inte alls, eller dåligt, men jag vet vilka TV-serier jag följt. Jag har liksom byggt mitt liv kring SVT:s söndagsserier. Visst, de där serierna var väl bra allihop. Men det kan inte vara sunt att vara helt betingad på det där klockslaget. De där söndagsserierna har varit en rutin som nästan fick betydelsen av en ritual.

Jag börjar tro att SVT skulle kunna sända precis vilken serie som helst på söndagar klockan 21.25, och jag skulle bli slav under den serien no matter what.

Kortvarig lycka

Det här med att ha gratis kabelkanaler blev inte långvarigt. Idag beställde jag fast telefoni från samma företag som står för kabel-tv:n, och någonstans där måste det ha gått snett. De kanske kom på mig? För nästa gång jag satte på teven var trean, femman, sexan, MTV, ZTV med flera försvunna. Kvar var endast kanal 9, TV4+ och Eurosport, och jag får dessutom in Nickelodeon. Om detta är ett tecken, vad är det i så fall ett tecken på?

Finns gud?

Som jag varit inne på tidigare så har jag sagt upp min kabel-tv. Men efter flera månader utan kabelbolagets basutbud hände något mycket märkligt.

Igårkväll när jag slog på teven hade kabelkanalerna kommit tillbaka! De är till och med organiserade i samma ordning som innan jag sa upp dem. Och detta helt utan att jag har beställt något. Är detta tecknet jag har väntat på? Finns det en gud trots allt? Eller är det helt enkelt så att någon på kabelbolaget har råkat trycka på fel knapp?

Nu vågar jag inte stänga av teven av rädsla för att kanalerna ska försvinna. Teven står på tjugofyra sju. Needless to say är jag lyckligare än någonsin förut.

I got nothing but love for ya, SVT

Jag sa upp min kabel-tv i början av sommaren. Det var ett svårt beslut. Det var mest för att jag blev så sjukt irriterad på att man betalar för skiten TVÅ gånger; först genom abonnemangsavgiften till Com Hem på nästan tvåhundra i månaden, sedan genom att man kollar på all reklam de sänder. Trots det sänder kabelkanalerna samma tv-serier som de gjort det senaste decenniet. Jag brukade sitta uppe framför teven och undra om jag var fjorton eller tjugofyra år?

Två månader senare känner jag hur stämningen i min lägenhet har förändrats. Plötsligt har det blivit så tyst. Burkskratten har tystnat, skriken från Tila Tequila har slutat höras, ingen mer svensk hiphop från ZTV.

Jag har försökt fylla tystnaden med att läsa böcker. Men jag har så svårt att koncentrera mig. Jag vill läsa fort, annars är det ingen idé. Annars har jag mest legat i soffan och lyssnat på slumpmässigt valda mp3:or och spelat mobilspelet Quadrapop. Jag har slagit mitt highscore flera gånger.

Och framförallt har jag kollat på SVT. SVT sviker i och för sig redan vid tolv-tiden på vardagar då man menar att jag ska gå och lägga mig, men det gör mig inte så mycket, jag brukar däcka före dem, typ vid elva.

Jag har tittat på SVT och jag har lärt mig massor som jag har glömt direkt efteråt. Det har varit lite som en inre resa, en nästan spirituell sådan, där jag har försökt varva ner mig till deras takt. Jag har sett massor av spännande saker: en dokumentär och intervju med Isabel Allende som var särdeles intressant för en ofrivillig freudian som mig. Jag har sett dokumentärer med namn som "Brutala ballader i Mexico". Jag har sett en intervju med Ingela Agardh, RIP, där hon berättade att hon funnit Jesus.

Jag har tittat på fler avsnitt av Cityfolk än man brukar göra på en hel livstid. Jag har tittat på Aktuellt och försökt förstå vad det här nya kriget handlar om, utan vidare resultat. Jag har sett en hel film med Richard Gere utan någon annan kanal att fly till.

Jag har också lyssnat på P1. Jag lyssnade på Göran Hägglunds hela sommarprogram, så koncentrerad att jag inte började få kväljningar fastän jag borde. Jag har hört Meny om bruna bönor och spörsmål om hur man förvarar en halv lök, jag har lyssnat på Ring P1 och hört den äldre generationen prata prata prata.

Jag har hört språk jag inte förstått, röster jag inte hört förut, jag har lärt mig saker jag inte visste att jag inte ville veta. Nya världar har öppnat sig och stängts igen. Jag har försökt integrera SVT och till min stora förvirring verkar jag vara på väg att lyckas.

Var är min pantade sidekick?

En kompis skämtade om att han blev uppfostrad av tre föräldrar när han växte upp - mamma, pappa och teven. Själv fick jag nöja mig med teven. Vilket på sätt och vis är en ödets ironi, då min mor hyste stort förakt för det här med tevetittande.

Numera försöker jag tänka att jag har distans. Men efter drygt ett decennium av att ha tittat på samma två sitcoms på teve, kan jag inte låta bli att tänka att det går att dela upp världen i två typer av människor - de som uppskattar humorn i Vänner, och de som inte gör det. De som inte uppskattar humorn i Vänner, är noga med att påpeka att de ogillar Vänner, älskar Seinfeld och har sett alla avsnitt (som om det vore en bedrift). De som uppskattar Vänner känner sällan något behov av att påpeka det, kanske för att de själva vet att det är lite töntigt.

Verkligheten består med andra ord av två parallella världar. I den ena går man omkring i urvattnad belysning och är smart, ironisk, elak och har blommiga kläder. I den andra sjunger man sånger, har tydliga könsroller och skrattar tillsammans samt har många husdjur.

Det som ändå förenar de här två världarna är förekomsten av minst en pantad kompis. Det är som att alla huvudpersoner har en sidekick som inte förstår någonting, men som samtidigt förstår något annat. Personen i fråga må vara korkad, men är samtidigt "smart" på något annat sätt. I Seinfeldvärlden belönas det här med att vara korkad enbart med komiska poänger, ödets ironi och oväntade vändningar i intrigen. I Vänner däremot skrattar man inte åt, utan med den pantade sidekicken. Det är vänskap och äkta kärlek all over.

Själv har jag ingen pantad sidekick. Jag misstänker att det beror på att jag trots min teori om världen dessvärre alltid varit svag för både Seinfeld och Vänner.

Internet är bättre på teve

Datorer och Internet har länge varit bättre på teve.

Jag tänker på det när dom letar brottslingar på jättegamla plastiga datorer i kriminalserierna. Bilderna är alltid lättillgängliga, databaserna väluppbyggda och lätta att söka i. Den misstänkta är högst två klick bort, och alltid högupplöst. Datorerna hänger sig aldrig, skrivarna krånglar inte, Internet lägger inte av. Mail som skickas illustreras pedagogiskt av ett brev som flyger iväg.

Nu är verkligheten delvis på väg att komma ikapp. I alla fall om man pratar Facebook. Där vimlar det av högupplösta bilder med rätt namn på rätt person.

Jag tänker mig att Facebook är som man tänkte sig Internet för tjugo år sedan. Det är tydligt, skarpt, och fullt möjligt att stalka hur många människor som helst.

Synd bara att verkligheten ändå aldrig blir lika bra som i kriminalserierna. Jag menar, vilken prao konstruerade Facebook-chatten?

Magiskt tänkande

Jag tycker det borde finnas en varningstext på min teve. Den har dåligt inflytande på mig. Eller, jag kanske borde välja några andra program att fastna för. Mitt förhållande till Cesar i "Mannen som talar med hundar" känns lite destruktivt. Problemet är att Cesar, liksom Oprah Winfrey, förespråkar magiskt tänkande, men när han pratar om det låter det som vedertagen psykologi. Och jag går på den lätta.

Ett exempel. I måndagens program var det med en ung tjej med en liten knähund, en pekinges. Pekingesen hade börjat bli aggressiv och bitas, och stjäla ägarens nagelfil ur handväskan och vägra släppa den. När Cesar kommer till undsättning berättar tjejen att hon hade en pekinges när hon var liten som hette Teeny, som var jätteaggressiv och otrevlig. Tjejen berättar i tårar att hon alltid hade tänkt sig att vad som än hände skulle hon aldrig låta någon hund hon hade bli som Teeny. Och nu var det på väg att hända!

Cesar småler vist och säger; du fokuserar på fel sak. Om du fokuserar på det du absolut inte vill ska hända, kommer just det att hända, för att det är där du lägger din "energi". Du utstrålar negativ energi, och det känner hunden av.

Jag tror som sagt på vad Cesar säger, och jag applicerade genast det här tänkandet på en situation i mitt eget liv. Jag berättar hur jag tänker för en kompis, som avfärdar det med följande "det där stämmer inte. Det där är vad min psykolog kallar för magiskt tänkande. Det är typ vidskepelse, det funkar inte så".

Nej, det funkar fan inte så. Men fatta vilken ångest man kan ge folk genom att tuta i dem att om dåliga saker händer dem, beror det på att de själva "tänkt fel". Känns som att den grejen i fel händer lätt kan eskalera till tvångstankar.

För övrigt är det just magiskt tänkande som promotas i den filmen "the Secret", som Oprah varmt rekommenderar att man ska leva sitt liv efter. Denna film har också Marie Picasso döpt sitt album efter. Jag kan också rekommendera "the Secret", men då som ett fint exempel på pseudovetenskap.

Två och en halv hypnos

En hel del tv-serier har en närmast hypnotisk effekt på mig. Jag vet att jag måste titta, men jag förstår inte varför. En av dessa tv-serier är "Two and a half men" med Charlie Sheen som går på trean varje vardag kl 19:00.

Jag antar att det är för Charlie Sheen, som liksom sin föregångare Michael J Fox i "Spin City" har den där pojkaktiga, samtidigt lite äckligt grabbiga, charmen som går rakt genom rutan och in i min amygdala.

"Two and a half men" kan bäst beskrivas som en otroligt grabbig serie med det förlåtande draget av en smart och snabb dialog. Och den lilla killen som spelar den mulliga sonen är en ännu oförstörd barnstjärna som verkligen kan leverera repliker. För att inte tala om hon som spelar Charlies hushållerska.

Annars känner du bäst igen den här serien på att Charlie Sheen ständigt går klädd i alldeles för syntetiska, fladdriga kortärmade skjortor och styva militärshorts, levandes ett åtråvärt slackerliv med ett glas bourbon i handen. Man vet inte riktigt vad han tjänar pengar på, han verkar i vilket fall klara sig bra.

Synd bara att den här serien bygger typ hälften av sina skämt på en sjukt sunkig och pinsam kvinnosyn. Men eftersom jag ser serien under hypnos så behöver jag inte ens ha överseende med det. Jag bara registrerar det ungefär som man tar in ett subliminalt budskap.

På 90-talet när vi lyssnade på eurodisco och kollade på ZTV

ZTV nysatsar. Det betyder att de anställer Mogge Sseruwagi på heltid, plus ett gäng fjuniga 18-åringar, som agerar programledare nersjunkna i en begagnad soffa i en studio som ska likna något från Öppna Kanalen. Där sitter de och intervjuar gamla profiler från "ZTV:s storhetstid på 90-talet" samt lokala Stockholmskändisar.

18-åringarna är ogenerat och underdånigt imponerade av den, tydligen, banbrytande teve som gjordes på kanalen för tio år sedan. Program som "Knesset" nämns med vördnad i rösten, och det poängteras om och om igen att kanalen fostrat storheter som Henrik Schyffert, Kristian Luuk och, håll i er, Josefin Crafoord. Intervjusoffan varvas med klipp från programmen från "storhetstiden".

Jag tittade också på ZTV på 90-talet, fast jag var nog för liten för att räknas till mågruppen. Och visst gjorde de en hel del bra teve. Men den här hyllningskören som ZTV kör med nu känns överdriven. Särskilt som de gamla klippen som visas lämnar en hel del övrigt att önska. Och om det är en nysatsning de är ute efter förstår jag inte riktigt hur de tänker. För om de framställer sina tidigare produktioner som så vansinnigt fantastiska, hur ska de då nånsin kunna överträffa det idag?

Det mest intressanta med ZTV:s tillbakablickar som går dygnet runt, är att de är en del av den här 90-talsnostalgin som pågått ett bra tag nu. De pratar upphetsat om Buffalos ("hur många av er här i studion har ägt ett bar Buffalos, upp med en hand!"), Timberlands och Killinggänget. Creddigt musikfolk tar plötsligt eurodiscoeran på allvar, och menar nu att Haddaways "What is love" är bra musik. Och att dr Alban hade ett jättecoolt sound. Man namedroppar ofta och gärna artister som Pandora, Cool James and Black Teacher och, aldrig utan vördnad i rösten, Leila K.

En del av grejen är, precis som jag försöker göra här, att sammanfatta en dåtida trend på ett snyggt och komprimerat sätt. Typ; "när eurodisco var stort räckte det med att vara två vita tjejer och en svart kille som rappade lite, så hade man en hit härifrån till Tyskland".

Och själv har jag gjort ett undantag för 90-talet i min nostalgifobi. Antagligen för att det är första gången jag är tillräckligt gammal för att minnas det årtionde som återupplivas för tillfället. Jag behöver inte låtsas; jag har varit elva år och haft svettiga händer på ett mellanstadiedisco i finkläder, och det är där jag befinner mig varje gång jag hör introt till 2 Unlimiteds "No limit".

Vad jag däremot har missat är exakt när 90-talet gick från att vara utskällt till att bli trendigt och 2008. Jag vaknade bara upp en dag och plötsligt fanns det en massa klubbar med tema 90-talsmusik. Jag undrar exakt hur det kunde hända, och framförallt, när? Och vart var jag då?

En hund i rullstol

Den tråkiga nyheten är att "Mannen som talar med hundar" på TV4+ inte blir bättre än i kvällens avsnitt. Det bra nyheten är att jag, så gott jag kan, tänkte försöka återberätta det:

Ett par har två små hundar, Sparkey och Binkey. Binkey saknar framben sedan födseln, och är alltså handikappad. Han rör sig framåt genom att "hoppa" fram på bakbenen, med torson (heter det så?) i marken. Problemet är att Binkey har börjat bli aggressiv. Folk blir intresserade och vill klappa honom när de ser att han inte har några framben, men då attackerar han. Matte och husse är också oroliga för att Binkeys "hoppande" ger honom skavsår där frambenen skulle ha suttit.

Husse har därför byggt tre olika slags vagnar, eller rullstolar, som han vill att Binkey ska använda sig av för att kunna röra sig lättare och fortare. De är konstruerade så att framkroppen ska rulla fram, medan bakbenen springer som vanligt. Binkey är inte intresserad, han förstår inte vad rullstolarna ska vara bra för.

Fram tills nu i programmet förutsätter jag att hundtränaren Cesar ska tycka att idén med rullstolar åt en hund som ju faktiskt rör sig utan problem trots sitt handikapp, är korkad och onödig. Så är dock inte fallet!

Resten av inslaget handlar istället om hur Cesar ska introducera Binkey för rullstolarna på ett positivt och lugnt sätt. När Cesar får Binkey att gå fyra steg i en rullstol, får man se en repris av detta i slow motion, och därefter uttalar sig Cesar om hur fantastiskt detta var. Allt medan matte och husse nästan rörs till tårar av detta.

Som sagt, det blir inte bättre än såhär.

Fakta eller fiktion?

Det händer att jag tittar på SVT. Jag tittar till exempel på Aktuellt, men allt känns så fiktivt. På trean, fyran och femman däremot går riktiga program, om viktiga saker. Det kallas på journalistspråk för "hårda fakta", eller sådant som går att belägga med hjälp av två oberoende källor.

Således heter min kontakt med verkligheten utanför väggarna på mitt hus repriser av "Will and Grace" och "Vänner". Hur det går till att datea lär jag mig av MTV:s "Next" och "Dismissed". Jag tittar också på "All access" som behandlar allt från kändisars olika kroppsdelar, till Britney Spears hårda uppväxt.

Men i "Girls of the Playboy mansion" på femman blandas fantasi och verklighet ihop. Finns verkligen de här tjejerna? Bor de verkligen med Hugh? Är någon av dem tillsammans med honom på riktigt, eller kanske rentav allihop? Mystiken tätnar - är det fakta, eller är det fiktion?