Den där lilla detaljen

Jag jobbar. Jag är tacksam. Jag tackar ja, frågar om fler pass, jag säljer min arbetskraft till höger och vänster. Jag frågar folk jag känner och inte känner om jobb, jag söker sommarjobb i februari och vinterjobb i augusti. Jag ringer och mailar och skickar brev. Jag mailar min handläggare på AMS, jag träffar henne, jag söker kurser, jag skickar fyrtioåttatusen papper till A-kassan.

Jag jobbar. Jag flyttar från stan för ett vick på tre veckor. Kostnaden för den extra lägenheten och tågbiljetterna äter upp en tredjedel av lönen, men jag jobbar.

Jag är sådär tacksam som man ska vara. Jag vikarierar på ett kreativt jobb. Jag vet att det kan vända. Jag har inga problem med att jobba med något annat. Det är inte det som är avgörande; arbetets art, dess innehåll eller den prestige som ligger eller inte ligger däri: villkoren är på en betydande punkt likadana.

Det det handlar om är det där med att vara osäkert anställd, vilket innebär att mitt arbete värderas lägre. Det är det där med att jag inte kan bli sjuk, för då får jag inga pengar.

Det är det där med att jag inte kan ta semester. Det är den där lilla detaljen med att hur hårt jag än sliter räcker det inte för att bli godkänd för en lägenhet hur många decennier jag än stått i bostadskön.

Det är det här med att det skulle kunna fortsätta såhär hur länge som helst.

Lyckade klassresor och misslyckade

Under min uppväxt delade min mamma namn med en känd journalist som skrivit en bok om klass. Namnet är ganska ovanligt, vilket ledde till att posten till journalisten ibland kom fel och hem till oss istället; böcker som min mamma med lika delar dold skam och irritation underlät att skicka tillbaka. Till saken hör att det, om jag minns rätt, rörde sig om böcker som min mamma tyckte var ointellektuella, från någon bokklubb med böcker med glansiga omslag.

Den kända journalisten har gjort en lyckad klassresa, från arbetar- till medelklass. Jag har inte läst boken, trots ett stort personligt intresse av ämnet. Och det beror givetvis på det här med min mamma.

Till skillnad från den kända journalisten misslyckades min mamma nämligen med klassresan. Åren på de mest välrenommerade konstskolorna, arbetarförfattarna i bokhyllan och den politiska organiseringen på 60- och 70-talen förändrar inte detta faktum. Snarare har det gjort det hela så mycket mer uppenbart.

Detta är något som skaver. Istället för konstutställningar, stipendier och inlägg i kulturdebatten blev det underbetald och undervärderad anställning i den kommunala sektorn och senare förtidspensionering. Vännerna från den andra tiden lyste med sin frånvaro. På det valkiga händer, ett självförtroende kört i botten och ett sätt att på en och samma gång se upp till och hata den borgerliga finkulturen.

Det är ingen som berättar självupplevda historier som denna. Ordstävet om att det är resan som är målet stämmer inte alls när det gäller klassresor. Här är det målet som är målet, punkt. Min mamma har aldrig publicerat sin historia, hon har inte skrivit en bok om klassresan och det är för att hon aldrig kom fram.

Leksaksland

I Marocko är det svårt att skaka av sig känslan av att befinna sig i ett leksaksland. Det må låta drygt och exotiserande, till och med kolonialt, att uttrycka sig så. Men - kanske är det snarare så att det är de spår som kolonialismen lämnat i landet, i kombination med diktaturen, som gör att jag får den känslan. Jag ska ge ett par exempel.

Exempel nummer ett: det läggs en oerhörd vikt vid att anlägga superordentliga parker och bevaka dem. I stad efter stad står pelargoner i raka rader, sida vid sida med palmer, bredvid perfekt klippta gräsmattor. Oftast är det strikt förbjudet att gå på gräsmattan, när vi gör det i hemstaden Beni Mellal ljuder visselpipan direkt och en vakt vinkar argt på oss.

Exempel nummer två: i varje stad finns det små taxibilar som heter just Petit Taxi, och i varje stad har taxibilarna en egen färg. Röda i Casablanca, mörkblå i rabat, orangegula i Beni Mellal, smutsgula i Marrakech och mintgröna i Mohammedia. Say no more!

Exempel nummer tre: Det finns x antal olika slags poliser, militärer och halvmilitärer, oklart hur deras uppgifter skiljer sig åt förutom att göra stan (o)säker. Inklusive piketbuss med texten "Surete National" och översättningen på arabiska som jag inte kan läsa.

Exempel nummer fyra: Alla dessa foton på kungen i olika outfits; till exempel iklädd kaftan i speceriaffären, i kostym och slips på postkontoret, i djellabah och fez på kafét.

And the list goes on på välordnade institutioner, samtidigt som fattigdomen givetvis är och förblir extrem. Frågan om vad vi ska med militäriskt prydliga parker till eller små taxibilar som matchar vår stads image samtidigt som medinan är full av misär, har jag inte riktigt fått något bra svar på.

Även i förhållande till ockupationen av Västsahara är landets officiella hållning värdigt den av ett leksaksland; medan konsekvenserna av den är på blodigaste allvar. Väldigt försiktigt frågar jag runt, ställer lite löst frågan om Västsahara och får propagandasvar: "Vi blev också koloniserade". "Alltihop beror på Algeriet, varje år tar de en bit av vårt land". "Alla i Västsahara får studiemedel och västsaharierna får dubbelt så höga löner som marockanerna!" "Innan vi kom dit 1975 var det bara öken där, och kolla nu hur utvecklat landet är!" "Flyktingläger säger du, var har du fått den informationen ifrån?" "Det är samma sak som om Lappland skulle vilja bli självständigt i Sverige, det är en absurd idé!" "Du visste inte hur det låg till med historien om Västsahara innan jag berättade för dig va, nu när du kommer hem får du sprida ordet!"

Eller den här: "Kolla på det här Youtubeklippet! Marocko gör nytt världsrekord i världens största flagga, kolla här när de inviger den i Dakhla! Coolt eller hur?"

Men. Marocko heter Al Maghrib på arabiska, och det betyder faktiskt inte soluppgångens land. Det betyder, ironiskt nog, solnedgångens land. Och själv kommer jag hem till Stockholm efter det att solen har gått upp, med 12 teglas för 2 dirham styck och en liter olivolja från Beni Mellal i bagaget, blandat med förvirring och en stor portion dåligt samvete.

Hej Försäkringskassan!

En underlig grej med att ha kontakt med myndigheter är när man ska skriva personliga brev och förklara sin situation. Här öppnar sig för det första möjligheten att adressera berörda myndighet med ett frejdigt "Hej CSN!" eller "Hej Alfakassan!" Även "Hej Stockholmshem!" har använts flitigt det senaste året.

Och sedan är det bara att fortsätta med en lång litania i sann rättshaverist-stil, som börjar i stil med:

"Jag skriver till er med anledning av den situation jag hamnat i, efter att..."

Sedan följer hästjobbet med att redogöra för nämnda situation, vilket inte är det enklaste men man börjar typ såhär:

"På grund av att berörda myndighet gav mig den felaktiga informationen om att... den 7/12, fick jag därefter problem med..."

Därefter kommer belöningen, när man får avsluta brevet med:

"Jag hoppas att ni tar er tid att granska mitt ärende. Med förhoppning om fortsatt gott samarbete, vänliga hälsningar..."

Sedan är det bara att vänta på svar. Även om jag lyckats få ordning på saker och ting några gånger, är svaret oftast negativt och man blir ledsen och pank. Jag skulle därför säga att den största tillfredsställelsen är när jag satt på frimärket på C5-kuvertet, lagt det på lådan, vänt på klacken och gått hem igen.

Vi säger väl så då. Hej Akademikernas A-kassa! Hej Säpo! Vänliga hälsningar, Blattealibit.

Ghost World (revisited)

Torsdag morgon och jag ska gå och handla billiga grönsaker efter att ha varit på vårdcentralen. Klockan är ca 8:54. Lidl öppnar 9:00.

Utanför ingången till Lidl står tre andra kvinnor med utomeuropeiskt ursprung (en av dem läser noggrannt reklambladet), tre pensionärer med svenskt ursprung (varav en med rullator) och jag. Klockan närmar sig 8:57. En av kvinnorna går lite närmre dörren med reklambladet, fortfarande bläddrande i reklambladet.

Vi väntar, bara tre minuter till. Sedan låser en av dom som jobbar i affären upp dörren, vi går in, tar våra korgar och rullvagnar. De går på köttfärsen, jag går på grönsaksavdelningen.

Jag tänker att jag brukade tro att det här tillståndet, när man kan gå till Lidl innan nio på morgonen, var en fas i livet. En period som man går igenom, medan man pluggar samhällsvetenskap eller är arbetslös eller både och samtidigt.

Och sedan skulle det komma något annat, oklart vad - för vem är jag att jobba på kontor? Jag har på sätt och vis mitt eget kontor hemma, där blandar jag Cultural studies med att koka bönor, slökolla på riksdagsdebatten, Facebooka, må dåligt över det, gå och handla på dagtid, boka lägenheter i bostadskön, kolla på jobbannonser ("Allt inom Kultur, Media och Design") och så Facebooka lite till (innan dess, förra decenniet, minns jag att det där jag gjorde hette MSN).

Jag brukade tro att det var en fas jag skulle gå igenom, för att sedan komma ut på andra sidan. Nu har jag förstått att det här tillståndet kan vara hur länge som helst, det är ungefär som i Ghost World och det är inte jag som spelas av Scarlett Johansson.

Blondinbellas apanage

Varje gång jag läser Blondinbellas blogg, får jag lite ångest. Genom att jag gör det tjänar hon ju ännu lite mer pengar, som hon kan lägga på de kläder, resor, smycken, choklad och Ray-Bans som hon visar upp på bloggen.

Så förstår jag ju också att tjusningen ligger just där. Att hon är ett steg, eller en egen slags jättejobbig variant, av kändiskulturen. Det Blondinbella säger till oss, helt implicit, är ju inget annat än: "kolla vad lyxigt jag lever, det kan väl vara lite kul för dig som bor i public housing att kolla på i din tråkiga vardag där du lever på existensminimum? Så kan du drömma dig bort lite!"

Det riktigt jobbiga är att till skillnad mot de skattepengar jag betalar till Victorias, Carl-Philips och Madeleines lyxliv vare sig jag vill det eller inte, verkar mitt och miljoner andras tvångsmässiga läsande av Blondinbellas blogg på ytan som någon slags frivillighet.

"Om du inte gillar det behöver du ju inte läsa", säger Blondinbella ju till mig. Men det handlar inte om att gilla eller inte gilla, att bojkotta eller stödja.

Det handlar om att det här är det samhälle vi lever i nu. Där har bloggkändiskulturen skapat ett slags kungligheter som vi förväntas betala apanage till genom att gå in på de här bloggarna, om och om igen. Och för apanaget köper Blondinbella ännu mer grejer, eller får dem gratis och visar upp dem på bloggen, så att vi kan drömma oss bort till hennes lyxliv. Hon har till och med mage att vilja SÄLJA prylar mig, vilket väl egentligen är den högst uppenbara baktanken med hela bloggen.

Vi bekostar alltså hennes apanage. Inte en gång, utan flera gånger om.

Precis som när vi lönearbetar betalar vi med vår tid, med det tillägget att vi efter att ha läst om Blondinbellas smycken som hon hade på Elle-galan som kostade 50 000 kronor, ungefär lika mycket som en årshyra för mig, känner vi oss dessutom lite smutsiga och skyldiga.

Jag tror att ett annat ord för det är dubbelbestraffning.

Public Housing Stockholm Style

Mitt hus har en filial som ligger vid Mariatorget. Där bor två kompisar till mig i en så kallad dublett. Det betyder att de har varsitt rum med varsitt rumsnummer och varsin nyckel, men delar kök och badrum. De har just flyttat ihop och igår bjöd de hem mig på pannkakor.

När jag kommer dit luktar det os i hela lägenheten. Matbordet står i hallen, mellan rummen och garderoberna. Jag får äta hur många pannkakor jag vill, och till efterrätt hur mycket choklad jag vill också.

Någon tidigare hyresgäst har dristat sig till att måla om lägenheten i femtiotalsgrönt och vinrött, fast man egentligen bara får måla om i vitt. Mitt i maten ringer det på dörren och min kompis säger att det är deras andra kompis som också bor i huset. Det är det inte, det är en påtänd ung man som ringde på fel dörr. Ibland har de som ringer på sovsäckar med sig och frågar efter Hasse. Då säger min kompis att, Hasse bor inte här längre och förresten är det mitt i natten.

Jag sover över. Klockan halv elva lägger sig min kompis för hon ska upp klockan sex för att jobba i en annan stad. Klockan elva ligger jag också och ska sova. Plötsligt börjar en granne spela Tom Jones jättehögt. Min kompis skrattar. Efter ett tag tystnar musiken. Jag hör fortfarande andra grannar, och folk som rör sig i trapphuset. Det är som om jag ligger i en låda, med andra lådor med människor i runtomkring. Hela tiden, dygnet runt, är det något eller någon som är i rörelse.

Klockan fem börjar grannen spela Tom Jones igen, lika högt. Några minuter senare hör man en annan granne som ropar: "Jävla idiot! Sänk musiken för fan!" Efter det hörs en duns och några knackningar, och sedan tystnar musiken igen.

Jag äter frukost vid tio med min andra kompis som är hemma och är sjuk. Naturell yoghurt med knäckebröd och honung. Några timmar senare får hon besök och sedan dricker vi kaffe på den gemensamma balkongen på fjärde våningen, precis utanför tvättstugan. Det sitter redan någon där och röker, vi går ut dit ändå. När vi kommer ut går han som satt där in igen.

Sedan cyklar jag hem till mig. Jag tänker på att mitt hus är mycket lugnare. Och dyrare att bo i. Inget är sönder i korridoren. Det kommer inga påtända snubbar med sovsäck och ringer på mitt i natten. Det finns inget sopnedkast med arga lappar om att kasta pizzakartongerna på rätt ställe. I mitt hus har sopnedkastet murats igen och ersatts med en sopstation utanför, och istället för boende för före detta missbrukare har vi utbytesstudenter från KTH. Frågan för vilka detta hus är till för om det nu inte är till för dessa grupper, förbli obesvarad.

Det som är likt är att här bor jag också i en låda med en massa andra lådor med folk i runtomkring. Jag hör dem sällan. Kanske ibland att det knakar i en säng någonstans. Annars är det mest tyst. Och man kan faktiskt blir rädd av det också, att det är så tyst, att ingen ringer på.