"Vi fick alltid veta att vi var arbetare"

"Du vet, vi fick alltid veta att vi var arbetare där", säger min mormor. Hon berättar om när min morfar köpte en tomt i Domsten utanför Helsingborg på 1950-talet, och själva byggde ett litet hus. En liten stuga i ett plan, med två rum och kök och toalett och dusch.

Vi sitter i min mormors kök i Halmstad och dricker kaffe. Snart går mitt tåg hem till Stockholm, innan jag åker är det dags att prata om det gamla. 

"Han var modig, Jolle", fortsätter min mormor och syftar på min morfar, "som vågade bygga där. Jag fattar inte att vi orkade, men vi var ju så pass unga då."

När de kom var stället fortfarande en badort. Men redan då tillhörde de flesta andra som bodde där en annan klass. En klass som kanske inte byggde sina hus med sina egna händer, som kanske inte hade börjat jobba när de var 14 år, som inte hade behövt andas in dammet på fabriken eller höra på dunkandet från maskinerna där. Oavsett vilket var de i vart fall inte arbetare, som min mormor och morfar, och grannarna lät dem aldrig glömma att de var just det.  

Sedan, berättar min morbror, blev Domsten till en liten förort - precis som så många andra badorter blev i Sverige på 70- och 80-talen. Husen permanentades och vinterbonades, och den övre medelklassbefolkning som redan var där på somrarna började stanna året om. De tog bilen in till Helsingborg för att jobba. Områdets status höjdes undan för undan.

Kvar fanns min mormor och morfar, i huset som var som ett lapptäcke av gammalt och nytt virke. Den andra våningen, som de tänkt bygga, blev aldrig av. Deras hus var en udda fågel i sammanhanget med de allt finare villorna; knappt ens en rest från en svunnen tid, egentligen alltid malplacerat.  

Men utvecklingen i Domsten är alltså inte unik. Det är däremot min släkts historia. Eller, är den verkligen det? Den är väl unik som alla andra, antar jag.

Precis som så många andra minns också jag min mormors trädgård. Den var enorm, i ett slags naturlig stil med en liten vildvuxen äng på ena sidan, köksträdgård bakom huset och rabatter och rosenbuskar framför huset. Trädgårdsbord omsorgsfullt utplacerade på olika ställen - ett ställe som var bra att fika på till elvakaffet, ett annat ställe att fika på efter lunch.

Min mormor bodde kvar i huset på Kulla, som det heter, långt efter att min morfar gått bort. Men för femton år sen, när hon var i 80-årsåldern, orkade hon inte mer. Hon sålde tomten och huset för att kunna köpa nytt och mer praktiskt närmare min morbror i Halmstad. För pengarna, en rejäl slant på den tiden, köpte hon ett radhus där hon bor kvar än i dag.

De som köpte tomten skulle bygga nytt hus, och de sålde i sin tur vidare själva stugan. Enligt uppgift ska det ha forslats iväg till Torekov eller Båstad, men när det gäller hur det gick till går meningarna i sär: min mormor kan inte förstå hur de kunde köra iväg med hela stugan bara sådär. Min morbror å sin sida säger att det är klart att de fick plocka ner huset, bit för bit.

Mormor säger att hon skulle gärna åka dit och leta efter själva huset någon dag, hon undrar var det står och hur det ser ut idag. Min morbror håller inte med; "nä, det har jag inte lust med", säger han.

Jag frågar om de tycker det är tråkigt att huset på Kulla inte finns kvar i släkten. Det är svårt att få reda på vad de verkligen tänker om det, jag vet redan innan att allt handlar om förutsättningar; eller snarare, förutsättningar som inte finns.

"Om vi hade varit mer förmögna, någon av oss", säger min morbror. "Då hade något av syskonen kunnat köpa ut mormor och det andra syskonet, och så hade det kunnat vara kvar".

Men så var det inte. Jag får erkänna att jag blir lite ledsen när jag tänker på det. Jag tänker på min morfar, som dog innan jag föddes, som jag aldrig fick träffa. Jag undrar vad han hade velat.

Så vitt jag vet har min mormor inte saknat något under min livstid. Hon har kunnat bo i ett eget hus, fått vara frisk och inte haft ont om pengar.

Ändå ringer hennes ord i mina öron: "vi fick alltid veta att vi var arbetare". Jag, som ju nu inte är det, förstår ändå att det finns släkthistoria som blir värd att bevaras därför att släkten har haft råd, och så finns det släkthistoria som säljs och fraktas till Båstad – bit för bit eller i ett stycke, vad vet jag.

Public Housing Stockholm Style

Mitt hus har en filial som ligger vid Mariatorget. Där bor två kompisar till mig i en så kallad dublett. Det betyder att de har varsitt rum med varsitt rumsnummer och varsin nyckel, men delar kök och badrum. De har just flyttat ihop och igår bjöd de hem mig på pannkakor.

När jag kommer dit luktar det os i hela lägenheten. Matbordet står i hallen, mellan rummen och garderoberna. Jag får äta hur många pannkakor jag vill, och till efterrätt hur mycket choklad jag vill också.

Någon tidigare hyresgäst har dristat sig till att måla om lägenheten i femtiotalsgrönt och vinrött, fast man egentligen bara får måla om i vitt. Mitt i maten ringer det på dörren och min kompis säger att det är deras andra kompis som också bor i huset. Det är det inte, det är en påtänd ung man som ringde på fel dörr. Ibland har de som ringer på sovsäckar med sig och frågar efter Hasse. Då säger min kompis att, Hasse bor inte här längre och förresten är det mitt i natten.

Jag sover över. Klockan halv elva lägger sig min kompis för hon ska upp klockan sex för att jobba i en annan stad. Klockan elva ligger jag också och ska sova. Plötsligt börjar en granne spela Tom Jones jättehögt. Min kompis skrattar. Efter ett tag tystnar musiken. Jag hör fortfarande andra grannar, och folk som rör sig i trapphuset. Det är som om jag ligger i en låda, med andra lådor med människor i runtomkring. Hela tiden, dygnet runt, är det något eller någon som är i rörelse.

Klockan fem börjar grannen spela Tom Jones igen, lika högt. Några minuter senare hör man en annan granne som ropar: "Jävla idiot! Sänk musiken för fan!" Efter det hörs en duns och några knackningar, och sedan tystnar musiken igen.

Jag äter frukost vid tio med min andra kompis som är hemma och är sjuk. Naturell yoghurt med knäckebröd och honung. Några timmar senare får hon besök och sedan dricker vi kaffe på den gemensamma balkongen på fjärde våningen, precis utanför tvättstugan. Det sitter redan någon där och röker, vi går ut dit ändå. När vi kommer ut går han som satt där in igen.

Sedan cyklar jag hem till mig. Jag tänker på att mitt hus är mycket lugnare. Och dyrare att bo i. Inget är sönder i korridoren. Det kommer inga påtända snubbar med sovsäck och ringer på mitt i natten. Det finns inget sopnedkast med arga lappar om att kasta pizzakartongerna på rätt ställe. I mitt hus har sopnedkastet murats igen och ersatts med en sopstation utanför, och istället för boende för före detta missbrukare har vi utbytesstudenter från KTH. Frågan för vilka detta hus är till för om det nu inte är till för dessa grupper, förbli obesvarad.

Det som är likt är att här bor jag också i en låda med en massa andra lådor med folk i runtomkring. Jag hör dem sällan. Kanske ibland att det knakar i en säng någonstans. Annars är det mest tyst. Och man kan faktiskt blir rädd av det också, att det är så tyst, att ingen ringer på.

Frikort

Förra veckan fick jag frikort i sjukvården. 900 kronor behöver man betala i så kallade patientavgifter innan allt blir gratis, givet att man har sett till att få stämplar i en liten remsa varje gång man betalat eller behållit alla kvitton.

Känslan när jag fick det handskrivna, laminerade kortet i klassisk landstingsblåa och -vita färger i min hand var den av en slags lättnad. Som om jag hade betalat min skuld och nu befriats från den.

Skuldfri, fri från skyldigheter, fri från plikt, ansvar och samtliga åtaganden och ansträngningar gentemot Landstinget. I alla fall av den form som betalas i kassa vid läkarbesök.

Nu är det Landstingets tur att utan kostnad, utan krav på motprestation, behandla alla mina krämpor, såväl kroppsliga som själsliga. Spelar ingen roll om de är ärftliga, självförvållade, mystiska eller uppenbara, allvarliga eller lätta: nu är det Landstingets tur att göra sitt för mig.

Tänk om samma system gällde i en kärleksrelation, kunde jag inte låta bli att tänka när frikortet landade i min hand. Typ, nu har jag ansträngt mig så mycket för att få det här att funka och så många gånger att nu har jag frikort i den här relationen.

Sedan får den andra parten göra sitt, medan jag bekvämt får luta mig tillbaka och bara ta emot. Spelar ingen roll om problemen varit ärftliga, självförvållade... ja, ni fattar.

Och givetvis skulle relationen därefter bara flyta på, smooth, fullt av kärlek och fritt från krav från min sida. I varje eventuell diskussion skulle jag bara visa upp mitt frikort, le vänt, luta mig tillbaka och andas ut. Och ta emot all den kärlek som jag förtjänat genom mina tidigare ansträngningar för att få relationen funka.

Nästa tanke var givetvis att förutom sjukvård och kärlek behöver jag ju också CSN i mitt liv. Men efter att ha fått och lånat pengar av dem i tolv terminer på högskolan och fyra på folkhögskola, har man ju inte rätt att få några mer pengar. Och man har dessutom en skuld att betala av på i många herrans år.

Tänk om jag kunde få frikort även här. Att jag sexton terminer senare skulle belönas för lång och trogen tjänst som studiemedelstagare med ett frikort. Varje vår skulle jag med njutning kolla igenom kurskatalogerna, välja något med orkidéer, dinosaurier eller fysik för poeter i kursnamnet och sedan skulle studiemedelspengarna bara rulla in.

Och skulle det mot förmodan dyka upp något kravbrev eller någon räkning på att jag borde börja betala av min skuld, skulle jag visa upp mitt laminerade frikort, i CSN:s vita och röda färger.

Livet skulle bli så mycket enklare då.