Det finns saker som olika terapeuter har sagt till mig som jag har hakat upp mig på. En gång fick jag en fråga av en terapeut om mitt boende, som ju då är på Stiftelsen Hotellhems ungdomsbostäder (inte så länge till pga de 4 åren lider mot sitt slut). "Är det ett bra boende?" frågade teapeuten.
Jag hajade till. För om jag skulle svarat att det var ett dåligt boende, vad hade han gjort då? Det är inte som att psykvården hade kunnat skaffa mig ett nytt boende.
Eller den här kommentaren: "du kan ta körkort." Ja, men det är inte som att DU kommer betala mina körlektioner. Det är inte som att DU kommer övningsköra med mig och det är kanske precis det jag skulle behöva för att KUNNA ta körkort.
Det är dock inte som att jag inte förstår att terapi syftar till något annat; att det handlar om en existensiell emancipation och inte något praktiskt stöd – och ännu mindre något ekonomiskt sådant. Men för väldigt många är det precis just det som har saknats.
Jag brukade alltså bli provocerad av den här typen av kommentarer från terapeuter. Förbannad, irriterad och frustrerad. Men nu har ilskan runnit av mig.
Istället känner jag en slags sorg. Deras välvilja – jag kunde inte ta till mig den.
tisdag 30 augusti 2011
måndag 29 augusti 2011
1 jobb, 1 år kvar till pensionen
Min morbror har jobbat på samma jobb i över 35 år. Efter att han tog sin jägmästarexamen har han bara haft ett (1) jobb på Länsstyrelsen i Skåne. Om ett år går han i pension.
Detta faktum. 1 jobb. Needless to say måste jag själv vid 28 års ålder tänka efter länge innan jag vet hur många jobb jag har haft. Dock att jag som INDIVID inte är överdrivet bitter över det, jag är medelklass och hade kunnat välja en säkrare utbildning med fler fasta jobb. Jävligt upprörd över jag dock över principen. Politiken. Helheten. Klassfrågan. Jag minns min mors bevingade ord som hon flera gånger sagt med emfas: ”privata arbetsförmedlingar var FÖRBJUDNA fram till 1992". Med privat arbetsförmedling menar min mor då bemanningsföretag. Man måste älska när hon säger så. (Läs Yarden om inte annat. Samt Elin Grelssons blogg. Och FÖR ÖVRIGT anser jag att tillsvidareanställningar borde vara norm även i journalistbranschen.)
Ok, åter till min morbror. En ingift släkting ska enligt min mormor ha sagt om min morbror att ”han är inte en sådan som avancerar, inte sant?" Det är heller inget som min morbror påstår. Han säger att han medvetet har undvikit att söka chefstjänster. Håller sig numera även borta från rovdjursfrågor för att P4-reportrarna ska ringa någon annan när de försöker hetsa fram en nyhet.
Samma jobb i 35 år. Jag har svårt att greppa detta. Jag sitter i samma soffa som denna man som har haft ett enda arbete på en enda fysisk plats i över tre decennier. OMG.
Jag gillar min morbror. Är kanske även lite lätt rädd för honom. Han kan ryta till, han är lite gubbig, han gillar nog inte för mycket mothugg. Men jag gillar honom. Förra året sa han ”det har varit en jevvla lång högervåg det här”. Han röstar alltid på Vänsterpartiet. Han tycker, BTW, att det inte är något fel alls på Ohly.
Jag berättar att i journalistbranschen blir man utlasad, och att jag jobbar på olika vikariat och därför inte har någon semester. Det är därför, förklarar jag, som jag är supertrött och måste ligga i soffan när jag är på besök hos min mormor i år. Det är därför, berättar jag, som jag inte är särskilt spirituell. Jag är noga med att lägga till ”men man ska inte klaga, jag är glad att jag har jobb”. Och att ”annars kan jag ju börja jobba som kommunikatör, jag kommer och söker jobb hos er på Länsstyrelsen i Skåne”.
Men min morbror tror inte att det skulle vara ett så kul jobb om man inte har jägmästeri som specialintresse; ”då är det nog mer intressant att jobba med media”.
Innan han skjutsar mig till tåget hem frågar han; ”men om man jobbar som vikarie, tjänar man inte ihop några semesterdagar då?”
Jo, svarar jag, men man kan aldrig ta ut dem. Ens roll är att täcka upp, sällan för någon person, men idén är att man ska fylla ett hål. Man hinner inte ta ut semesterdagarna, förklarar jag.
”Vad händer med dem då?” frågar min morbror.
De brinner inne, svarar jag, man får ut dem som pengar.
”Jaha”, säger min morbror och nickar. Sedan skjutsar han mig till stationen.
Detta faktum. 1 jobb. Needless to say måste jag själv vid 28 års ålder tänka efter länge innan jag vet hur många jobb jag har haft. Dock att jag som INDIVID inte är överdrivet bitter över det, jag är medelklass och hade kunnat välja en säkrare utbildning med fler fasta jobb. Jävligt upprörd över jag dock över principen. Politiken. Helheten. Klassfrågan. Jag minns min mors bevingade ord som hon flera gånger sagt med emfas: ”privata arbetsförmedlingar var FÖRBJUDNA fram till 1992". Med privat arbetsförmedling menar min mor då bemanningsföretag. Man måste älska när hon säger så. (Läs Yarden om inte annat. Samt Elin Grelssons blogg. Och FÖR ÖVRIGT anser jag att tillsvidareanställningar borde vara norm även i journalistbranschen.)
Ok, åter till min morbror. En ingift släkting ska enligt min mormor ha sagt om min morbror att ”han är inte en sådan som avancerar, inte sant?" Det är heller inget som min morbror påstår. Han säger att han medvetet har undvikit att söka chefstjänster. Håller sig numera även borta från rovdjursfrågor för att P4-reportrarna ska ringa någon annan när de försöker hetsa fram en nyhet.
Samma jobb i 35 år. Jag har svårt att greppa detta. Jag sitter i samma soffa som denna man som har haft ett enda arbete på en enda fysisk plats i över tre decennier. OMG.
Jag gillar min morbror. Är kanske även lite lätt rädd för honom. Han kan ryta till, han är lite gubbig, han gillar nog inte för mycket mothugg. Men jag gillar honom. Förra året sa han ”det har varit en jevvla lång högervåg det här”. Han röstar alltid på Vänsterpartiet. Han tycker, BTW, att det inte är något fel alls på Ohly.
Jag berättar att i journalistbranschen blir man utlasad, och att jag jobbar på olika vikariat och därför inte har någon semester. Det är därför, förklarar jag, som jag är supertrött och måste ligga i soffan när jag är på besök hos min mormor i år. Det är därför, berättar jag, som jag inte är särskilt spirituell. Jag är noga med att lägga till ”men man ska inte klaga, jag är glad att jag har jobb”. Och att ”annars kan jag ju börja jobba som kommunikatör, jag kommer och söker jobb hos er på Länsstyrelsen i Skåne”.
Men min morbror tror inte att det skulle vara ett så kul jobb om man inte har jägmästeri som specialintresse; ”då är det nog mer intressant att jobba med media”.
Innan han skjutsar mig till tåget hem frågar han; ”men om man jobbar som vikarie, tjänar man inte ihop några semesterdagar då?”
Jo, svarar jag, men man kan aldrig ta ut dem. Ens roll är att täcka upp, sällan för någon person, men idén är att man ska fylla ett hål. Man hinner inte ta ut semesterdagarna, förklarar jag.
”Vad händer med dem då?” frågar min morbror.
De brinner inne, svarar jag, man får ut dem som pengar.
”Jaha”, säger min morbror och nickar. Sedan skjutsar han mig till stationen.
söndag 26 juni 2011
Hus och hem
Jag sitter i baksätet i min morbrors skinande blanka svarta Mercedes. Han har tagit med oss på en åktur och nu passerar vi kåkstaden i utkanten av Casablanca. Just här är den omgärdad av en mur, i muren syns ett par garageportar och i en av dem skymtar en ganska ny bil. Jag blir lite överraskad och kan inte låta bli att kommentera den kontrasten - att någon som är tvungen att bo i en kåkstad har en hyfsat ny bil.
– Ja alltså, de som bor i kåkstäderna är inte riktigt fattiga, det kostar 20 000 dirham att flytta dit, säger min morbror och jag ångrar genast att jag sagt något.
Så börjar han berätta om det han kallar beskriver som en liten maffia som utnyttjar systemet. I hans mening ligger det till såhär: den marockanska staten har i princip förbjudit kåkstäder – man vill inte att det ska finnas, målet är att människor ska bo någon annanstans. Därför erbjuder de alla som är folkbokförda i kåkstäder en viss summa pengar och en lägenhet i ett nyuppsmällt social housing-hus för att flytta därifrån.
Jag blir provocerad, protesterar och ifrågasätter att en fattig person skulle ha råd att betala 20 000 dirham för att bo i en kåkstad i ett land där minimilönen ligger på under 2000 kronor per månad och många tjänar långt mindre än så om de ens tjänar något. Och hur kan det kosta 20 000 dirham att bo i en kåkstad, varför skulle någon vilja betala det? Folk bor ju där för att de inte har något annat alternativ. Men min morbror ger sig inte.
– Vet du vad de gör? De bestämmer sig för att bygga upp en liten kåkstad någonstans, till exempel här, kolla här nere, säger min morbror och pekar med handen ut över de kala fälten som sluttar ner mot havet.
Jag ser ett litet kluster av skjul och korrugerad plåt och tvätt som hänger där.
– Och sedan, fortsätter min morbror, kommer staten och säger att det ska rivas och erbjuder dem pengar och en lägenhet för att de ska flytta. Därför bygger den här maffian upp kåkstäder och säljer husen där vidare för 20 000 dirham.
Jag börjar förstå vad han menar. De 20 000 dirhamen som det enligt min morbror kostar att bo i kåkstaden skulle man alltså helt informellt betala till någon som förstått att utnyttja systemet. De skulle alltså göra en business av det, eftersom den som köper stället vet att de kommer bli ersatta av staten.
I det här läget är det omöjligt för mig att komma med några faktiska motargument. Jag har ingen annan källa i frågan att tillgå, ingen riktig referensram och inget modersmål att läsa tidningar på för att förstå vad som händer. Jag har bara den här bilturen, det min morbror säger till mig, min maktanalys från ett annat land långt härifrån och min frustration. Vad göra? Jag tar sats och säger till min morbror:
– Men det är ju väldigt intelligent. På riktigt. Om jag vore i deras ställe skulle jag göra likadant, jag lovar.
Min pappa, som sitter i framsätet, skrattar till. Min morbror säger ingenting. Han fortsätter bara köra hem oss till sitt hus igen, komplett med två våningar, en liten trädgård, svala stengolv, vackra soffor och hembiträde.
– Ja alltså, de som bor i kåkstäderna är inte riktigt fattiga, det kostar 20 000 dirham att flytta dit, säger min morbror och jag ångrar genast att jag sagt något.
Så börjar han berätta om det han kallar beskriver som en liten maffia som utnyttjar systemet. I hans mening ligger det till såhär: den marockanska staten har i princip förbjudit kåkstäder – man vill inte att det ska finnas, målet är att människor ska bo någon annanstans. Därför erbjuder de alla som är folkbokförda i kåkstäder en viss summa pengar och en lägenhet i ett nyuppsmällt social housing-hus för att flytta därifrån.
Jag blir provocerad, protesterar och ifrågasätter att en fattig person skulle ha råd att betala 20 000 dirham för att bo i en kåkstad i ett land där minimilönen ligger på under 2000 kronor per månad och många tjänar långt mindre än så om de ens tjänar något. Och hur kan det kosta 20 000 dirham att bo i en kåkstad, varför skulle någon vilja betala det? Folk bor ju där för att de inte har något annat alternativ. Men min morbror ger sig inte.
– Vet du vad de gör? De bestämmer sig för att bygga upp en liten kåkstad någonstans, till exempel här, kolla här nere, säger min morbror och pekar med handen ut över de kala fälten som sluttar ner mot havet.
Jag ser ett litet kluster av skjul och korrugerad plåt och tvätt som hänger där.
– Och sedan, fortsätter min morbror, kommer staten och säger att det ska rivas och erbjuder dem pengar och en lägenhet för att de ska flytta. Därför bygger den här maffian upp kåkstäder och säljer husen där vidare för 20 000 dirham.
Jag börjar förstå vad han menar. De 20 000 dirhamen som det enligt min morbror kostar att bo i kåkstaden skulle man alltså helt informellt betala till någon som förstått att utnyttja systemet. De skulle alltså göra en business av det, eftersom den som köper stället vet att de kommer bli ersatta av staten.
I det här läget är det omöjligt för mig att komma med några faktiska motargument. Jag har ingen annan källa i frågan att tillgå, ingen riktig referensram och inget modersmål att läsa tidningar på för att förstå vad som händer. Jag har bara den här bilturen, det min morbror säger till mig, min maktanalys från ett annat land långt härifrån och min frustration. Vad göra? Jag tar sats och säger till min morbror:
– Men det är ju väldigt intelligent. På riktigt. Om jag vore i deras ställe skulle jag göra likadant, jag lovar.
Min pappa, som sitter i framsätet, skrattar till. Min morbror säger ingenting. Han fortsätter bara köra hem oss till sitt hus igen, komplett med två våningar, en liten trädgård, svala stengolv, vackra soffor och hembiträde.
lördag 23 april 2011
Spirit of -84
I våras ringde jag CSN och för att diskutera min studieskuld. Ångesten över årsbeskedet ökar liksom exponentiellt ju mer osäkert anställd man är - jag har inga problem med att leva på typ existensminimum, det svåra är att få de pengarna att räcka till en avbetalning på minst 1000 kronor i månaden till CSN.
I vilket fall. Handläggaren jag fick prata med var så snäll och uppmuntrande på ett så självklart och laidback sätt att jag på riktigt fick tårar i ögonen. Efter att ha förklarat vilka alternativ jag hade säger han:
- Men du har ingen jätteskuld, får du bara en normal inkomst kommer det inte vara några problem för dig att betala av den.
- MENAR du verkligen det?! säger jag.
- Ja det tror jag inte kommer bli några problem.
Jag trodde knappt mina öron. Efter att jag lagt på luren lägrade sig ett lugn i min kropp och jag kände en slags tacksamhet. Märk väl att jag inte är ett uns ironisk när jag säger det.
På en osäker anställning jag hade för ett tag sedan hände något liknande. Under en hård och utdragen löneförhandling säger chefen till mig i en bisats "förr eller senare kommer du ju bli tillsvidareanställd någonstans".
Detta är alltså saker jag själv inte vågar tro på: att jag kommer kunna betala av min studieskuld, att jag någonsin kommer bli fast anställd. Jag har svårt att tro att den pessimismen var särskilt utbredd i min föräldrageneration.
Men det finns de som, med illa dolt förakt, menar att det är tragiskt med 80-talister som längtar tillbaka till det samhälle som fanns när vi föddes. Detta vurmande för ett svunnet Sverige skulle alltså vara bakåtsträvande, utvecklingsfientligt och patetiskt.
Jag tillhör nu inte dem. Det borde vara uppenbart för var och en att det snarare är djupt tragiskt att det här samhället har skapat en hel generation som längtar tillbaka istället för att se med någon slags tillförsikt eller hopp på framtiden.
I vilket fall. Handläggaren jag fick prata med var så snäll och uppmuntrande på ett så självklart och laidback sätt att jag på riktigt fick tårar i ögonen. Efter att ha förklarat vilka alternativ jag hade säger han:
- Men du har ingen jätteskuld, får du bara en normal inkomst kommer det inte vara några problem för dig att betala av den.
- MENAR du verkligen det?! säger jag.
- Ja det tror jag inte kommer bli några problem.
Jag trodde knappt mina öron. Efter att jag lagt på luren lägrade sig ett lugn i min kropp och jag kände en slags tacksamhet. Märk väl att jag inte är ett uns ironisk när jag säger det.
På en osäker anställning jag hade för ett tag sedan hände något liknande. Under en hård och utdragen löneförhandling säger chefen till mig i en bisats "förr eller senare kommer du ju bli tillsvidareanställd någonstans".
Detta är alltså saker jag själv inte vågar tro på: att jag kommer kunna betala av min studieskuld, att jag någonsin kommer bli fast anställd. Jag har svårt att tro att den pessimismen var särskilt utbredd i min föräldrageneration.
Men det finns de som, med illa dolt förakt, menar att det är tragiskt med 80-talister som längtar tillbaka till det samhälle som fanns när vi föddes. Detta vurmande för ett svunnet Sverige skulle alltså vara bakåtsträvande, utvecklingsfientligt och patetiskt.
Jag tillhör nu inte dem. Det borde vara uppenbart för var och en att det snarare är djupt tragiskt att det här samhället har skapat en hel generation som längtar tillbaka istället för att se med någon slags tillförsikt eller hopp på framtiden.
söndag 27 mars 2011
Den där lilla detaljen
Jag jobbar. Jag är tacksam. Jag tackar ja, frågar om fler pass, jag säljer min arbetskraft till höger och vänster. Jag frågar folk jag känner och inte känner om jobb, jag söker sommarjobb i februari och vinterjobb i augusti. Jag ringer och mailar och skickar brev. Jag mailar min handläggare på AMS, jag träffar henne, jag söker kurser, jag skickar fyrtioåttatusen papper till A-kassan.
Jag jobbar. Jag flyttar från stan för ett vick på tre veckor. Kostnaden för den extra lägenheten och tågbiljetterna äter upp en tredjedel av lönen, men jag jobbar.
Jag är sådär tacksam som man ska vara. Jag vikarierar på ett kreativt jobb. Jag vet att det kan vända. Jag har inga problem med att jobba med något annat. Det är inte det som är avgörande; arbetets art, dess innehåll eller den prestige som ligger eller inte ligger däri: villkoren är på en betydande punkt likadana.
Det det handlar om är det där med att vara osäkert anställd, vilket innebär att mitt arbete värderas lägre. Det är det där med att jag inte kan bli sjuk, för då får jag inga pengar.
Det är det där med att jag inte kan ta semester. Det är den där lilla detaljen med att hur hårt jag än sliter räcker det inte för att bli godkänd för en lägenhet hur många decennier jag än stått i bostadskön.
Det är det här med att det skulle kunna fortsätta såhär hur länge som helst.
Jag jobbar. Jag flyttar från stan för ett vick på tre veckor. Kostnaden för den extra lägenheten och tågbiljetterna äter upp en tredjedel av lönen, men jag jobbar.
Jag är sådär tacksam som man ska vara. Jag vikarierar på ett kreativt jobb. Jag vet att det kan vända. Jag har inga problem med att jobba med något annat. Det är inte det som är avgörande; arbetets art, dess innehåll eller den prestige som ligger eller inte ligger däri: villkoren är på en betydande punkt likadana.
Det det handlar om är det där med att vara osäkert anställd, vilket innebär att mitt arbete värderas lägre. Det är det där med att jag inte kan bli sjuk, för då får jag inga pengar.
Det är det där med att jag inte kan ta semester. Det är den där lilla detaljen med att hur hårt jag än sliter räcker det inte för att bli godkänd för en lägenhet hur många decennier jag än stått i bostadskön.
Det är det här med att det skulle kunna fortsätta såhär hur länge som helst.
söndag 13 februari 2011
Lyckade klassresor och misslyckade
Under min uppväxt delade min mamma namn med en känd journalist som skrivit en bok om klass. Namnet är ganska ovanligt, vilket ledde till att posten till journalisten ibland kom fel och hem till oss istället; böcker som min mamma med lika delar dold skam och irritation underlät att skicka tillbaka. Till saken hör att det, om jag minns rätt, rörde sig om böcker som min mamma tyckte var ointellektuella, från någon bokklubb med böcker med glansiga omslag.
Den kända journalisten har gjort en lyckad klassresa, från arbetar- till medelklass. Jag har inte läst boken, trots ett stort personligt intresse av ämnet. Och det beror givetvis på det här med min mamma.
Till skillnad från den kända journalisten misslyckades min mamma nämligen med klassresan. Åren på de mest välrenommerade konstskolorna, arbetarförfattarna i bokhyllan och den politiska organiseringen på 60- och 70-talen förändrar inte detta faktum. Snarare har det gjort det hela så mycket mer uppenbart.
Detta är något som skaver. Istället för konstutställningar, stipendier och inlägg i kulturdebatten blev det underbetald och undervärderad anställning i den kommunala sektorn och senare förtidspensionering. Vännerna från den andra tiden lyste med sin frånvaro. På det valkiga händer, ett självförtroende kört i botten och ett sätt att på en och samma gång se upp till och hata den borgerliga finkulturen.
Det är ingen som berättar självupplevda historier som denna. Ordstävet om att det är resan som är målet stämmer inte alls när det gäller klassresor. Här är det målet som är målet, punkt. Min mamma har aldrig publicerat sin historia, hon har inte skrivit en bok om klassresan och det är för att hon aldrig kom fram.
Den kända journalisten har gjort en lyckad klassresa, från arbetar- till medelklass. Jag har inte läst boken, trots ett stort personligt intresse av ämnet. Och det beror givetvis på det här med min mamma.
Till skillnad från den kända journalisten misslyckades min mamma nämligen med klassresan. Åren på de mest välrenommerade konstskolorna, arbetarförfattarna i bokhyllan och den politiska organiseringen på 60- och 70-talen förändrar inte detta faktum. Snarare har det gjort det hela så mycket mer uppenbart.
Detta är något som skaver. Istället för konstutställningar, stipendier och inlägg i kulturdebatten blev det underbetald och undervärderad anställning i den kommunala sektorn och senare förtidspensionering. Vännerna från den andra tiden lyste med sin frånvaro. På det valkiga händer, ett självförtroende kört i botten och ett sätt att på en och samma gång se upp till och hata den borgerliga finkulturen.
Det är ingen som berättar självupplevda historier som denna. Ordstävet om att det är resan som är målet stämmer inte alls när det gäller klassresor. Här är det målet som är målet, punkt. Min mamma har aldrig publicerat sin historia, hon har inte skrivit en bok om klassresan och det är för att hon aldrig kom fram.
söndag 27 juni 2010
Leksaksland
I Marocko är det svårt att skaka av sig känslan av att befinna sig i ett leksaksland. Det må låta drygt och exotiserande, till och med kolonialt, att uttrycka sig så. Men - kanske är det snarare så att det är de spår som kolonialismen lämnat i landet, i kombination med diktaturen, som gör att jag får den känslan. Jag ska ge ett par exempel.
Exempel nummer ett: det läggs en oerhörd vikt vid att anlägga superordentliga parker och bevaka dem. I stad efter stad står pelargoner i raka rader, sida vid sida med palmer, bredvid perfekt klippta gräsmattor. Oftast är det strikt förbjudet att gå på gräsmattan, när vi gör det i hemstaden Beni Mellal ljuder visselpipan direkt och en vakt vinkar argt på oss.
Exempel nummer två: i varje stad finns det små taxibilar som heter just Petit Taxi, och i varje stad har taxibilarna en egen färg. Röda i Casablanca, mörkblå i rabat, orangegula i Beni Mellal, smutsgula i Marrakech och mintgröna i Mohammedia. Say no more!
Exempel nummer tre: Det finns x antal olika slags poliser, militärer och halvmilitärer, oklart hur deras uppgifter skiljer sig åt förutom att göra stan (o)säker. Inklusive piketbuss med texten "Surete National" och översättningen på arabiska som jag inte kan läsa.
Exempel nummer fyra: Alla dessa foton på kungen i olika outfits; till exempel iklädd kaftan i speceriaffären, i kostym och slips på postkontoret, i djellabah och fez på kafét.
And the list goes on på välordnade institutioner, samtidigt som fattigdomen givetvis är och förblir extrem. Frågan om vad vi ska med militäriskt prydliga parker till eller små taxibilar som matchar vår stads image samtidigt som medinan är full av misär, har jag inte riktigt fått något bra svar på.
Även i förhållande till ockupationen av Västsahara är landets officiella hållning värdigt den av ett leksaksland; medan konsekvenserna av den är på blodigaste allvar. Väldigt försiktigt frågar jag runt, ställer lite löst frågan om Västsahara och får propagandasvar: "Vi blev också koloniserade". "Alltihop beror på Algeriet, varje år tar de en bit av vårt land". "Alla i Västsahara får studiemedel och västsaharierna får dubbelt så höga löner som marockanerna!" "Innan vi kom dit 1975 var det bara öken där, och kolla nu hur utvecklat landet är!" "Flyktingläger säger du, var har du fått den informationen ifrån?" "Det är samma sak som om Lappland skulle vilja bli självständigt i Sverige, det är en absurd idé!" "Du visste inte hur det låg till med historien om Västsahara innan jag berättade för dig va, nu när du kommer hem får du sprida ordet!"
Eller den här: "Kolla på det här Youtubeklippet! Marocko gör nytt världsrekord i världens största flagga, kolla här när de inviger den i Dakhla! Coolt eller hur?"
Men. Marocko heter Al Maghrib på arabiska, och det betyder faktiskt inte soluppgångens land. Det betyder, ironiskt nog, solnedgångens land. Och själv kommer jag hem till Stockholm efter det att solen har gått upp, med 12 teglas för 2 dirham styck och en liter olivolja från Beni Mellal i bagaget, blandat med förvirring och en stor portion dåligt samvete.
Exempel nummer ett: det läggs en oerhörd vikt vid att anlägga superordentliga parker och bevaka dem. I stad efter stad står pelargoner i raka rader, sida vid sida med palmer, bredvid perfekt klippta gräsmattor. Oftast är det strikt förbjudet att gå på gräsmattan, när vi gör det i hemstaden Beni Mellal ljuder visselpipan direkt och en vakt vinkar argt på oss.
Exempel nummer två: i varje stad finns det små taxibilar som heter just Petit Taxi, och i varje stad har taxibilarna en egen färg. Röda i Casablanca, mörkblå i rabat, orangegula i Beni Mellal, smutsgula i Marrakech och mintgröna i Mohammedia. Say no more!
Exempel nummer tre: Det finns x antal olika slags poliser, militärer och halvmilitärer, oklart hur deras uppgifter skiljer sig åt förutom att göra stan (o)säker. Inklusive piketbuss med texten "Surete National" och översättningen på arabiska som jag inte kan läsa.
Exempel nummer fyra: Alla dessa foton på kungen i olika outfits; till exempel iklädd kaftan i speceriaffären, i kostym och slips på postkontoret, i djellabah och fez på kafét.
And the list goes on på välordnade institutioner, samtidigt som fattigdomen givetvis är och förblir extrem. Frågan om vad vi ska med militäriskt prydliga parker till eller små taxibilar som matchar vår stads image samtidigt som medinan är full av misär, har jag inte riktigt fått något bra svar på.
Även i förhållande till ockupationen av Västsahara är landets officiella hållning värdigt den av ett leksaksland; medan konsekvenserna av den är på blodigaste allvar. Väldigt försiktigt frågar jag runt, ställer lite löst frågan om Västsahara och får propagandasvar: "Vi blev också koloniserade". "Alltihop beror på Algeriet, varje år tar de en bit av vårt land". "Alla i Västsahara får studiemedel och västsaharierna får dubbelt så höga löner som marockanerna!" "Innan vi kom dit 1975 var det bara öken där, och kolla nu hur utvecklat landet är!" "Flyktingläger säger du, var har du fått den informationen ifrån?" "Det är samma sak som om Lappland skulle vilja bli självständigt i Sverige, det är en absurd idé!" "Du visste inte hur det låg till med historien om Västsahara innan jag berättade för dig va, nu när du kommer hem får du sprida ordet!"
Eller den här: "Kolla på det här Youtubeklippet! Marocko gör nytt världsrekord i världens största flagga, kolla här när de inviger den i Dakhla! Coolt eller hur?"
Men. Marocko heter Al Maghrib på arabiska, och det betyder faktiskt inte soluppgångens land. Det betyder, ironiskt nog, solnedgångens land. Och själv kommer jag hem till Stockholm efter det att solen har gått upp, med 12 teglas för 2 dirham styck och en liter olivolja från Beni Mellal i bagaget, blandat med förvirring och en stor portion dåligt samvete.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
