Spirit of -84

I våras ringde jag CSN och för att diskutera min studieskuld. Ångesten över årsbeskedet ökar liksom exponentiellt ju mer osäkert anställd man är - jag har inga problem med att leva på typ existensminimum, det svåra är att få de pengarna att räcka till en avbetalning på minst 1000 kronor i månaden till CSN.

I vilket fall. Handläggaren jag fick prata med var så snäll och uppmuntrande på ett så självklart och laidback sätt att jag på riktigt fick tårar i ögonen. Efter att ha förklarat vilka alternativ jag hade säger han:

- Men du har ingen jätteskuld, får du bara en normal inkomst kommer det inte vara några problem för dig att betala av den.
- MENAR du verkligen det?! säger jag.
- Ja det tror jag inte kommer bli några problem.

Jag trodde knappt mina öron. Efter att jag lagt på luren lägrade sig ett lugn i min kropp och jag kände en slags tacksamhet. Märk väl att jag inte är ett uns ironisk när jag säger det.

På en osäker anställning jag hade för ett tag sedan hände något liknande. Under en hård och utdragen löneförhandling säger chefen till mig i en bisats "förr eller senare kommer du ju bli tillsvidareanställd någonstans".

Detta är alltså saker jag själv inte vågar tro på: att jag kommer kunna betala av min studieskuld, att jag någonsin kommer bli fast anställd. Jag har svårt att tro att den pessimismen var särskilt utbredd i min föräldrageneration.

Men det finns de som, med illa dolt förakt, menar att det är tragiskt med 80-talister som längtar tillbaka till det samhälle som fanns när vi föddes. Detta vurmande för ett svunnet Sverige skulle alltså vara bakåtsträvande, utvecklingsfientligt och patetiskt.

Jag tillhör nu inte dem. Det borde vara uppenbart för var och en att det snarare är djupt tragiskt att det här samhället har skapat en hel generation som längtar tillbaka istället för att se med någon slags tillförsikt eller hopp på framtiden.

Frikort

Förra veckan fick jag frikort i sjukvården. 900 kronor behöver man betala i så kallade patientavgifter innan allt blir gratis, givet att man har sett till att få stämplar i en liten remsa varje gång man betalat eller behållit alla kvitton.

Känslan när jag fick det handskrivna, laminerade kortet i klassisk landstingsblåa och -vita färger i min hand var den av en slags lättnad. Som om jag hade betalat min skuld och nu befriats från den.

Skuldfri, fri från skyldigheter, fri från plikt, ansvar och samtliga åtaganden och ansträngningar gentemot Landstinget. I alla fall av den form som betalas i kassa vid läkarbesök.

Nu är det Landstingets tur att utan kostnad, utan krav på motprestation, behandla alla mina krämpor, såväl kroppsliga som själsliga. Spelar ingen roll om de är ärftliga, självförvållade, mystiska eller uppenbara, allvarliga eller lätta: nu är det Landstingets tur att göra sitt för mig.

Tänk om samma system gällde i en kärleksrelation, kunde jag inte låta bli att tänka när frikortet landade i min hand. Typ, nu har jag ansträngt mig så mycket för att få det här att funka och så många gånger att nu har jag frikort i den här relationen.

Sedan får den andra parten göra sitt, medan jag bekvämt får luta mig tillbaka och bara ta emot. Spelar ingen roll om problemen varit ärftliga, självförvållade... ja, ni fattar.

Och givetvis skulle relationen därefter bara flyta på, smooth, fullt av kärlek och fritt från krav från min sida. I varje eventuell diskussion skulle jag bara visa upp mitt frikort, le vänt, luta mig tillbaka och andas ut. Och ta emot all den kärlek som jag förtjänat genom mina tidigare ansträngningar för att få relationen funka.

Nästa tanke var givetvis att förutom sjukvård och kärlek behöver jag ju också CSN i mitt liv. Men efter att ha fått och lånat pengar av dem i tolv terminer på högskolan och fyra på folkhögskola, har man ju inte rätt att få några mer pengar. Och man har dessutom en skuld att betala av på i många herrans år.

Tänk om jag kunde få frikort även här. Att jag sexton terminer senare skulle belönas för lång och trogen tjänst som studiemedelstagare med ett frikort. Varje vår skulle jag med njutning kolla igenom kurskatalogerna, välja något med orkidéer, dinosaurier eller fysik för poeter i kursnamnet och sedan skulle studiemedelspengarna bara rulla in.

Och skulle det mot förmodan dyka upp något kravbrev eller någon räkning på att jag borde börja betala av min skuld, skulle jag visa upp mitt laminerade frikort, i CSN:s vita och röda färger.

Livet skulle bli så mycket enklare då.