"Vi fick alltid veta att vi var arbetare"

"Du vet, vi fick alltid veta att vi var arbetare där", säger min mormor. Hon berättar om när min morfar köpte en tomt i Domsten utanför Helsingborg på 1950-talet, och själva byggde ett litet hus. En liten stuga i ett plan, med två rum och kök och toalett och dusch.

Vi sitter i min mormors kök i Halmstad och dricker kaffe. Snart går mitt tåg hem till Stockholm, innan jag åker är det dags att prata om det gamla. 

"Han var modig, Jolle", fortsätter min mormor och syftar på min morfar, "som vågade bygga där. Jag fattar inte att vi orkade, men vi var ju så pass unga då."

När de kom var stället fortfarande en badort. Men redan då tillhörde de flesta andra som bodde där en annan klass. En klass som kanske inte byggde sina hus med sina egna händer, som kanske inte hade börjat jobba när de var 14 år, som inte hade behövt andas in dammet på fabriken eller höra på dunkandet från maskinerna där. Oavsett vilket var de i vart fall inte arbetare, som min mormor och morfar, och grannarna lät dem aldrig glömma att de var just det.  

Sedan, berättar min morbror, blev Domsten till en liten förort - precis som så många andra badorter blev i Sverige på 70- och 80-talen. Husen permanentades och vinterbonades, och den övre medelklassbefolkning som redan var där på somrarna började stanna året om. De tog bilen in till Helsingborg för att jobba. Områdets status höjdes undan för undan.

Kvar fanns min mormor och morfar, i huset som var som ett lapptäcke av gammalt och nytt virke. Den andra våningen, som de tänkt bygga, blev aldrig av. Deras hus var en udda fågel i sammanhanget med de allt finare villorna; knappt ens en rest från en svunnen tid, egentligen alltid malplacerat.  

Men utvecklingen i Domsten är alltså inte unik. Det är däremot min släkts historia. Eller, är den verkligen det? Den är väl unik som alla andra, antar jag.

Precis som så många andra minns också jag min mormors trädgård. Den var enorm, i ett slags naturlig stil med en liten vildvuxen äng på ena sidan, köksträdgård bakom huset och rabatter och rosenbuskar framför huset. Trädgårdsbord omsorgsfullt utplacerade på olika ställen - ett ställe som var bra att fika på till elvakaffet, ett annat ställe att fika på efter lunch.

Min mormor bodde kvar i huset på Kulla, som det heter, långt efter att min morfar gått bort. Men för femton år sen, när hon var i 80-årsåldern, orkade hon inte mer. Hon sålde tomten och huset för att kunna köpa nytt och mer praktiskt närmare min morbror i Halmstad. För pengarna, en rejäl slant på den tiden, köpte hon ett radhus där hon bor kvar än i dag.

De som köpte tomten skulle bygga nytt hus, och de sålde i sin tur vidare själva stugan. Enligt uppgift ska det ha forslats iväg till Torekov eller Båstad, men när det gäller hur det gick till går meningarna i sär: min mormor kan inte förstå hur de kunde köra iväg med hela stugan bara sådär. Min morbror å sin sida säger att det är klart att de fick plocka ner huset, bit för bit.

Mormor säger att hon skulle gärna åka dit och leta efter själva huset någon dag, hon undrar var det står och hur det ser ut idag. Min morbror håller inte med; "nä, det har jag inte lust med", säger han.

Jag frågar om de tycker det är tråkigt att huset på Kulla inte finns kvar i släkten. Det är svårt att få reda på vad de verkligen tänker om det, jag vet redan innan att allt handlar om förutsättningar; eller snarare, förutsättningar som inte finns.

"Om vi hade varit mer förmögna, någon av oss", säger min morbror. "Då hade något av syskonen kunnat köpa ut mormor och det andra syskonet, och så hade det kunnat vara kvar".

Men så var det inte. Jag får erkänna att jag blir lite ledsen när jag tänker på det. Jag tänker på min morfar, som dog innan jag föddes, som jag aldrig fick träffa. Jag undrar vad han hade velat.

Så vitt jag vet har min mormor inte saknat något under min livstid. Hon har kunnat bo i ett eget hus, fått vara frisk och inte haft ont om pengar.

Ändå ringer hennes ord i mina öron: "vi fick alltid veta att vi var arbetare". Jag, som ju nu inte är det, förstår ändå att det finns släkthistoria som blir värd att bevaras därför att släkten har haft råd, och så finns det släkthistoria som säljs och fraktas till Båstad – bit för bit eller i ett stycke, vad vet jag.

Frikort

Förra veckan fick jag frikort i sjukvården. 900 kronor behöver man betala i så kallade patientavgifter innan allt blir gratis, givet att man har sett till att få stämplar i en liten remsa varje gång man betalat eller behållit alla kvitton.

Känslan när jag fick det handskrivna, laminerade kortet i klassisk landstingsblåa och -vita färger i min hand var den av en slags lättnad. Som om jag hade betalat min skuld och nu befriats från den.

Skuldfri, fri från skyldigheter, fri från plikt, ansvar och samtliga åtaganden och ansträngningar gentemot Landstinget. I alla fall av den form som betalas i kassa vid läkarbesök.

Nu är det Landstingets tur att utan kostnad, utan krav på motprestation, behandla alla mina krämpor, såväl kroppsliga som själsliga. Spelar ingen roll om de är ärftliga, självförvållade, mystiska eller uppenbara, allvarliga eller lätta: nu är det Landstingets tur att göra sitt för mig.

Tänk om samma system gällde i en kärleksrelation, kunde jag inte låta bli att tänka när frikortet landade i min hand. Typ, nu har jag ansträngt mig så mycket för att få det här att funka och så många gånger att nu har jag frikort i den här relationen.

Sedan får den andra parten göra sitt, medan jag bekvämt får luta mig tillbaka och bara ta emot. Spelar ingen roll om problemen varit ärftliga, självförvållade... ja, ni fattar.

Och givetvis skulle relationen därefter bara flyta på, smooth, fullt av kärlek och fritt från krav från min sida. I varje eventuell diskussion skulle jag bara visa upp mitt frikort, le vänt, luta mig tillbaka och andas ut. Och ta emot all den kärlek som jag förtjänat genom mina tidigare ansträngningar för att få relationen funka.

Nästa tanke var givetvis att förutom sjukvård och kärlek behöver jag ju också CSN i mitt liv. Men efter att ha fått och lånat pengar av dem i tolv terminer på högskolan och fyra på folkhögskola, har man ju inte rätt att få några mer pengar. Och man har dessutom en skuld att betala av på i många herrans år.

Tänk om jag kunde få frikort även här. Att jag sexton terminer senare skulle belönas för lång och trogen tjänst som studiemedelstagare med ett frikort. Varje vår skulle jag med njutning kolla igenom kurskatalogerna, välja något med orkidéer, dinosaurier eller fysik för poeter i kursnamnet och sedan skulle studiemedelspengarna bara rulla in.

Och skulle det mot förmodan dyka upp något kravbrev eller någon räkning på att jag borde börja betala av min skuld, skulle jag visa upp mitt laminerade frikort, i CSN:s vita och röda färger.

Livet skulle bli så mycket enklare då.

Sötebrödsdagarna är över

Vaknar först halv fem, klarvaken, orolig, lyckas somna om tills klockan ringer klockan sex. Onsdagar går jag upp först tio i sju och det tycker jag numera är sovmorgon. Alla andra dagar äter jag min yoghurt som i dvala och sedan har jag ett system. Jag gör en termos med kaffe och eftersom jag inte orkar bre mackor har jag köpt Den skrattande kon-ost som jag lägger i en påse tillsammans med det torra brödet som är kvar.

Sedan plankar jag in på tunnelbanan klockan tio i sju, tänker att jag ska köpa ett SL-kort imorgon för jag åkte ju fast förut, tar blå linjen till Fridhemsplan, byter till gröna på grund av FUCKING jävla byggarbetet inför citybanan och på T-centralen går jag av.

Detta är första etappen. Andra etappen består av att betvinga känslan av att jag är ute på långresa, jag är ju inte det, jag gör det här varje dag: jag går upp till Cityterminalen och tar ERSÄTTNINGSBUSSEN till den där staden en timme från Stockholm för tåget går inte på grund av FUCKING jävla byggarbetet inför citybanan.

Detta är andra etappen: jag går på bussen, hittar en ledig plats och sätter i ett par öronproppar. Jag försöker sova. Bussresan tar drygt en och en halv timme. När vi väl är framme känns det som att det har varit morgon två gånger, jag har vaknat en gång hemma hos mig och en gång på bussen och båda gångerna vill jag inte vara med. Det är då jag dricker upp kaffet och eventuellt äter på det torra brödet.

Detta är tredje etappen: jag går till min praktikplats. Hur det är där ska jag inte gå in på men tanken har slagit mig att jag valt fel yrke, fel bransch och överhuvudtaget fel liv.

De bjuder på automatkaffe. Jag dricker mycket av det. De bjuder på frukt. Jag äter av den.

När klockan blivit två är läget kritiskt. Jag befinner mig inuti Office Space, jag räknar timmarna, jag har tre chefer, jag är ny och superdålig på allt. Allt jag kunde glänsa med förut har liksom runnit av mig, jag vet inte hur man gör det här jobbet, jag antar att det är meningen att jag ska lära mig men det är så svårt.

Detta är fjärde etappen: klockan är tjugo i fem och jag går till en speciell korsning där jag möter en man som också pendlar från Stockholm. Jag åker i hans bil och betalar lite bensinpengar, jag har hittat honom på Internet.

Första gången jag åkte med honom var jag rädd att han skulle vara en skummis, men det visar sig att han är mycket trevlig (peppar peppar). Det visar sig också att han har spelat med ett band som uppträtt på en mycket central allmän plats i Stockholm. Gruppen var något av lokala kändisar, men de fick problem med polisen, mycket böter och nolltolerans. Nu har mannen jag åker bil med gått en högskoleutbildning och skaffat sig en säkrare jobb, jag avundas honom att han gjort rätt val men kanske inte jag.

Jag är så trött så trött men vi börjar prata om samhället och Reinfeldt och papperslösa och bostadspolitiken och Mona Sahlin och radion och körkort och svartjobb och planka.nu och vart tog solidariteten vägen eller egentligen, vi pratar om socialismen.

Detta är femte etappen: jag blir avsläppt vid en tunnelbanestation cirka klockan 17:55 i en närförort, jag åker tunnelbana, jag plankar in på fyrans buss enligt ett särskilt system, jag går till mitt hus.

Om jag har tur funkar hissen när jag kommer hem. Annars går jag tolv trappor upp. Sedan är det tre timmar tills jag ska gå och lägga mig igen.