Hangup på "Brudens far"

Jag har nyligen berättat om hur Wahlströms-boken "Monica 15 år" har format min syn på personlig utveckling för mig som tjej. Det är nu dags att outa nästa populärkulturella hangup från mellanstadiet - filmen "Brudens far" med Kimberly Williams-Paisley, Diane Keaton och Steve Martin från 1991.

Även om jag inte minns "Brudens far" lika kristallklart som "Monica 15 år", så innehåller den en scen som återkommer i min hjärna vid de minst oväntade tillfällen.

Det är en scen när Steve Martin inser att dottern verkligen ska gifta sig, och därmed flytta hemifrån; från honom. Han håller något anförande om att det är såhär det går till och yada yada, och att han måste acceptera det, och att det är något mycket positivt för familjen också eller nåt sånt. Och här vill jag att vi stannar upp.

Det förhåller sig alltså så att dottern inte har flyttat hemifrån ännu, ändå ska hon gifta sig. Först i och med giftermålet skulle hon flytta hemifrån - att överhuvudtaget kunna flytta hemifrån inbegrep ett bröllop först. För mig verkade det här lite märkligt. Jag förstod inte riktigt - var det såhär det skulle gå till?

Och samtidigt, på något skumt sätt, förstod jag det som att jag skulle uppfatta detta som naturligt. Det som Steve Martin verkade vilja inpränta i min hjärna var någon slags ofrånkomlig familjeevolution där man för det första ALLTID lever i kärnfamilj, för det andra ALLTID flyttar från denna kärnfamilj i och med att man ingår ett ÄKTENSKAP. Därmed startar man en ny KÄRNFAMILJ och det är detta som är LIVETS NATURLIGA GÅNG OCH UTVECKLING.

Det är ju nu så med myter och normer, att det är meningen att vi ska uppfatta dem som naturliga. Som mellanstadiebarn, och tyvärr fortfarande idag, hade jag dock svårt att greppa att det är såhär det förhåller sig. Det är ju inte så kul att inse att man är lurad.

Med jämna mellanrum får jag alltså upp den här scenen i huvudet, och inser att det är något fel på mitt liv. Det har ju inte alls gått till som i "Brudens far".

Finns gud?

Som jag varit inne på tidigare så har jag sagt upp min kabel-tv. Men efter flera månader utan kabelbolagets basutbud hände något mycket märkligt.

Igårkväll när jag slog på teven hade kabelkanalerna kommit tillbaka! De är till och med organiserade i samma ordning som innan jag sa upp dem. Och detta helt utan att jag har beställt något. Är detta tecknet jag har väntat på? Finns det en gud trots allt? Eller är det helt enkelt så att någon på kabelbolaget har råkat trycka på fel knapp?

Nu vågar jag inte stänga av teven av rädsla för att kanalerna ska försvinna. Teven står på tjugofyra sju. Needless to say är jag lyckligare än någonsin förut.

Whitney Houston-komplexet

För ett tag sedan fick jag en tvångstanke om att permanenta håret. Jag har tjockt hår, något som anses åtråvärt, men när man har det är det inte direkt nån fest. Då tänkte jag att det vore ju roligt att ha krulligt hår så skulle det i alla fall bli jättestort.

Jag berättade för en kompis om min tanke, och försökte förklara hur jag ville ha håret; typ smålockigt, sa jag. "Jaha", sa min kompis, "det handlar om ett Whitney Houston-komplex det här". Och det var först när hon sa det som jag insåg att det var precis vad det handlade om. Shame on a wigga!

I skrivandes stund undrar jag också om jag kanske har ett Kinky Afro-komplex, eftersom jag skriver om det här? Men jag är alldeles för rädd för att inte vara politiskt korrekt. Jag har läst Oivvio Polites "White like me" och insupit vartenda ord, ändå undrar jag om det är rasistiskt av mig att vilja ha krulligt hår?

När jag åker till Marocko berömmer de mitt hår för att det är så rakt. Men när jag var hos min frisör senast försökte hon mycket snyggt att övertyga mig om att rakpermanenta håret, "så att det inte ska expandera så mycket". Inte ens som vit med hyfsat rakt hår är det tillräckligt rakt, alltså. Det kan alltid bli rakare!

Men okej. Jag åkte till Berlin och permanentade håret. Det är något med momsen där, det är billigare att gå till frisören. Vi slog upp vad permanenta håret heter på tyska - "dauerwellen machen". Sedan gick jag till ett dyrt ställe i Prenzlauer Berg (tänk Nytorget fast size XXL, hypat kvarter i före detta Östberlin) och var sjukt nervös innan.

Men jag hade nog inte tänkt igenom det tillräckligt. Det föll sig så att jag sa till frisören att jag ville ha "stora, naturliga" lockar. Jag vet inte vad som flög i mig. Jag menar, som att det skulle vara mer naturligt med stora lockar?! Sedan pekade jag på ett par bilder med några vita tjejer med Hollywood-frisyrer. När jag låg bakåtlutad över handfatet och frisören plockade bort spolarna ur håret på mig, ekade India Aries "I am not my hair" i mitt huvud som en tvångstanke, fast jag generat försökte få stopp på den. Och jag kände mig så töntig, och liksom skyldig på något sätt.

Jag kom ut från frisersalongen 94 euro fattigare, och med lite vågigare hår än förut. Lite större, med en liten aning mer potential att expandera.

I got nothing but love for ya, SVT

Jag sa upp min kabel-tv i början av sommaren. Det var ett svårt beslut. Det var mest för att jag blev så sjukt irriterad på att man betalar för skiten TVÅ gånger; först genom abonnemangsavgiften till Com Hem på nästan tvåhundra i månaden, sedan genom att man kollar på all reklam de sänder. Trots det sänder kabelkanalerna samma tv-serier som de gjort det senaste decenniet. Jag brukade sitta uppe framför teven och undra om jag var fjorton eller tjugofyra år?

Två månader senare känner jag hur stämningen i min lägenhet har förändrats. Plötsligt har det blivit så tyst. Burkskratten har tystnat, skriken från Tila Tequila har slutat höras, ingen mer svensk hiphop från ZTV.

Jag har försökt fylla tystnaden med att läsa böcker. Men jag har så svårt att koncentrera mig. Jag vill läsa fort, annars är det ingen idé. Annars har jag mest legat i soffan och lyssnat på slumpmässigt valda mp3:or och spelat mobilspelet Quadrapop. Jag har slagit mitt highscore flera gånger.

Och framförallt har jag kollat på SVT. SVT sviker i och för sig redan vid tolv-tiden på vardagar då man menar att jag ska gå och lägga mig, men det gör mig inte så mycket, jag brukar däcka före dem, typ vid elva.

Jag har tittat på SVT och jag har lärt mig massor som jag har glömt direkt efteråt. Det har varit lite som en inre resa, en nästan spirituell sådan, där jag har försökt varva ner mig till deras takt. Jag har sett massor av spännande saker: en dokumentär och intervju med Isabel Allende som var särdeles intressant för en ofrivillig freudian som mig. Jag har sett dokumentärer med namn som "Brutala ballader i Mexico". Jag har sett en intervju med Ingela Agardh, RIP, där hon berättade att hon funnit Jesus.

Jag har tittat på fler avsnitt av Cityfolk än man brukar göra på en hel livstid. Jag har tittat på Aktuellt och försökt förstå vad det här nya kriget handlar om, utan vidare resultat. Jag har sett en hel film med Richard Gere utan någon annan kanal att fly till.

Jag har också lyssnat på P1. Jag lyssnade på Göran Hägglunds hela sommarprogram, så koncentrerad att jag inte började få kväljningar fastän jag borde. Jag har hört Meny om bruna bönor och spörsmål om hur man förvarar en halv lök, jag har lyssnat på Ring P1 och hört den äldre generationen prata prata prata.

Jag har hört språk jag inte förstått, röster jag inte hört förut, jag har lärt mig saker jag inte visste att jag inte ville veta. Nya världar har öppnat sig och stängts igen. Jag har försökt integrera SVT och till min stora förvirring verkar jag vara på väg att lyckas.

Batman, Batman, Batman

Jag litar så mycket på DN-recensioner och gubbar som tycker olika saker att jag har svårt att se vad som är min egen åsikt om något och vad som är andras. De gånger jag har en bestämd åsikt om saker och ting känner jag mig som en autist. De gånger jag inte tycker som jag föreställer mig att man ska tycka om en viss typ av populärkultur, känner jag mig lite utanför.

Den här kombinationen gör att Batman-hypen blir till total förvirring i mitt huvud. Jag har alltid varit fascinerad av Batman, ända sedan jag och min syster såg tv-serie-versionen från 60-talet varje lördagmorgon och sjöng med i signaturmelodin.

Jag har också tydliga minnen från Tim Burtons Batman-filmer från 80- och 90-talet. Jag minns hur Jokern ramlar ner i ett grönt syrabad i första filmen. Jag minns hur han sedan blir opererad av en doktor i ett läskigt ruckel, utan ordentlig utrustning. Nästa film, "Batman returns", såg jag dubbad till franska med min syster och min pappa när vi var på resa genom Frankrike. Jag minns att jag efteråt sa; "vi såg Batman-filmen och den var jättedålig!" mest för att verka som om jag hade koll. I själva verket gjorde den ett starkt intryck på mig.

Än idag kommer jag ihåg Danny DeVito som pingvinen, jag minns hur han blir lockad med en rå fisk och hur han hugger en person i näsan, jag minns hur klarrött blod rinner nerför hans vita haka. Jag minns sekreteraren Selinas skrämmande förvandling till Catwoman, jag minns hennes konfrontation med Batman på hustaken.

Jag vill ha samma minnen av de nya Batman-filmerna. Så, när "Batman begins" kom på bio gick jag och såg den, och nu idag minns jag absolut ingenting av den. Och häromdagen såg jag "The Dark Knight" och förstod ingenting av andra halvan av filmen. Varken jag eller min kompis som jag såg filmen av förstod heller vad de andra i biosalongen skrattade åt. De skrattar åt Jokern, men hallå; han är ju läskig? Och båda de här filmerna har fått så bra recensioner. Varför kan inte jag också gilla dem?

I ett försök att hitta min Batman igen, ser jag om "Batman returns" med en kompis. Om någon kan ge mig magin tillbaka så är det Pingvinen, Michael Keaton och Michelle Pfeiffer.

Men inte. "Batman returns" är fruktansvärt dålig, med undantag för typ första halvtimmen. Batman själv går mest omkring och ser dum och nollställd ut. Dialogen är pinsamt dålig. Jag och min kompis enas om att problemet med samtliga Batman-filmer, gamla som nya, är att de saknar intrig.

Men tvåan är ju alltid sämre än ettan. Jag vägrar tro att Tim Burtons första Batman-film, den med Jokern, kan vara något annat än fantastisk. Och för att fortsätta tro det borde jag nog låta bli att se om den.

Monica 15 år

Jag skulle gärna vilja säga att det är verk som "Under det rosa täcket" eller åtminstone "Hello Love" som har haft störst påverkan på mig. Men tyvärr måste jag erkänna att den bok som till stor del har format min syn på hur det ska gå till här i världen är en bok vid namn "Monica 15 år".

Det var min bästis på mellanstadiet som gav mig den här boken. Den hade ett sånt där realistiskt tecknat omslag i bjärta färger och var utgiven på Wahlströms förlag. Sådana här böcker tyckte min mamma var den sämsta sortens skräp. För mig var det här alltså en ganska spännande bok - både förbjuden och lite exotisk.

"Monica 15 år" handlade om en tjej som hette Monica och var 15 år. Monica var en blyg tjej som inte var populär bland killarna. På skoldansen var hon en så kallad panelhöna, och satt med ett gäng andra tjejer i ett hörn. Hon var olyckligt kär i en populär sportkille.

Monicas utseende beskrevs ingående. Hon hade långt brunt hår som hängde rakt ner och tjocka grisskära glasögon (boken utspelade sig på 70-talet). Just det här med att ha glasögon var väldigt jobbigt för henne. Hon kände sig inte alls snygg och hade dåligt självförtroende.

Jag minns inte exakt hur det gick till, men på något sätt hittade Monica en övergiven golden retriever som var skadad och behövde hjälp. Hon tog med den till ett slags djursjukhus där hon träffade en trevlig kvinna. Monica tog sig an den skadade golden retrievern och den trevliga kvinnan tog sig an Monica.

Den trevliga kvinnan undrade varför Monica hade långt brunt hår som bara hängde slappt ner, hon med sitt ovala ansikte skulle ju passa mycket bättre i page? Monica svarade att det var för att det var modernt, alla tjejer hade sånt hår. Den trevliga kvinnan insisterade på att få klippa Monicas hår, och så fick Monica en ny fin pagefrisyr. Kvinnan tyckte också att Monica borde skaffa sig glasögon som matchade hennes färger - ett par med bruna bågar. Sagt och gjort, Monica skaffade nya glasögon också och så var makeovern ett faktum.

Nu var Monica mycket snyggare. Hon fick också bättre självförtroende av att ha räddat golden retrievern och började jobba extra på den trevliga kvinnans djursjukhus.

Sedan träffade Monica en kille. Den här killen var inte lika snygg som den populära sportkillen hon var kär i, för han hade en ganska stor näsa som såg ut som en palsternacka. Men han var lång, och i passande ålder, vilket i boken beskrevs som att han skulle vara något eller några år äldre än Monica. Han var 17 år, vilken tur!

Nu hade Monica pojkvän. Och det bästa var att nu började också den populära sportkillen uppmärksamma henne! Men nu var Monica upptagen, och hon kunde alltså vänligt men bestämt avvisa honom.

"Monica 15 år" har som sagt påverkat mig mycket. Kanske inte direkt så att jag går och väntar på att hitta en skadad golden retriever. Men den djupt obehagliga sensmoralen i historien, som handlar om den fula ankungen som blir en svan, askungesagan, förändringen som börjar på utsidan och fortsätter inuti, budskapet att man som tjej bör förändras och "förbättras" för att duga - den har jag fortfarande idag svårt att befria mig ifrån.

Mange Schmidt feat. Ken "Gömma mig"

Det är möjligt att jag har blivit påverkad av proffstyckarna. Om ingen hade sagt att det var okej att gilla Mange Schmidt, skulle jag nog inte vågat posta den här videon. (Jag är också en sucker för hans "Inget att förlora", men det fanns ingen video till den. Plus att om jag hade postat den så hade jag behövt göra en lång utläggning om hur svag jag är för "långsamma" hiphoplåtar, och det hade blivit ett helt annat inlägg som jag inte har tid med nu.)