Liknande situation

"(...) också jag "bodde än här än där".

Hur många är vi som levt i konflikt med familjen och inte kunnat bo kvar hemma?

Hur många är vi som rymt eller slängts ut?

Hur många är vi som avvecklat oss själva från familjen?

Åh, vi de oanvändbara i liknande situation."

(...)

"'Hur har du klarat dig så bra?"
"Har jag klarat mig bra?"

Susanna Alakoski, Oktober i Fattigsverige (2012).

"Välkommen till Mindfulness i vardagen"

Så, min bedömning är att jag har varit alldeles för uppstressad. Ett flertal av mina krukväxter strök till min stora sorg med under vintern, och det kan inte vara ett bra tecken. För mycket eller för lite vatten, jag vet inte.

Jag läser på Vårdguiden om vad jag ska göra åt det. Mitt tillstånd alltså, inte krukväxternas. Jag läser, att det är bra att lära sig någon slags avspänningsteknik.

Jag har kunnat en avspänningsteknik men jag har glömt, det är en färskvara. Hittar den gamla cd:n jag använt för detta ändamål och den heter "Mindfullness i vardagen" och jag börjar lyssna på den på väg till jobbet, på tunnelbanan.

Cd:n är över sex år gammal. Det var före apparnas tid, vill jag minnas. Det hörs.

För under övningarna, som blandar tal med klockklang med tystnad där jag ska öva på att andas själv, är det faktiskt inte helt tyst.

Jag förstår att mannen som spelat in övningarna faktiskt sitter där själv och andas – mediterande eller ej – och faktiskt håller i en klocka som han klingar i.

Jag hör: hans andetag ibland, någon sväljning, hur han rör sig på stolen, något litet som sprakar.

Detta. Att ljuden inte har redigerats bort. Att han har suttit där själv, och andats på en stol.
 
 

Hoppas i all ödmjukhet

Det här måste vara den sämsta åldern. Hela tiden påminnas om detta med familjebildning, tvåsamhet, stressen över att skaffa barn.

Vännerna som gottar in sig i parrelationer. Och så vi som står lite utanför.

Jag tänker ibland: jag kanske borde dejta på internet? Det där happy pancake som folk pratar om, kanske vore nåt.

Och sen: men nej. Jag vill ju inte det.

Kollar runt på facebook. Gamla kompisar, gamla kursare, olika gammalt löst folk. Inser följande: jag känner mig gladare när folk jag vet varit sambos och ihop i flera år plötsligt står som "singel", än när folk blir ihop/flyttar ihop.

Och detta är inte för att jag själv vill bli ihop med dem. Det är inte heller så att jag är skadeglad. 

Men jag tycker det känns oerhört hoppingivande och positivt att livet faktiskt kan förändras, gå i en annan riktning än den förväntade, och bli riktigt jävla kul ändå.

Jag får i all ödmjukhet hoppas att 2013 blir det år då jag själv bryter mig loss.

Uppfattning, schmuppfattning

Fick förlängt på mitt vick, blev glad. Fick se kontraktet, det står helt korrekt att jag är vikarie för en specifik fastanställd person på redaktionen som ska vara föräldraledig. Minns något om att Journalistförbundet förhandlat fram en regel om "ett vikariat, en vikarie" - det vill säga, att om jag har börjat vicka för en person har jag hört glunkas att regeln enligt kollektivavtalet skulle vara att jag ska fortsätta göra det så länge personen är tjänstledig av samma anledning. 

Tror inte direkt på att detta kommer inträffa, det skulle innebära att jag skulle bli inlasad, vilket jag kan vara väldigt säker på inte kommer ske. Mejlar ändå Journalistförbundet centralt för att kolla vad som gäller och vilka mina möjligheter är; bättre att kolla upp än att gå och undra.

Får ganska snabbt följande svar:  

"Hej!

Journalistförbundets uppfattning är, som du skriver, att ett vikariat ska upprätthållas av en vikarie. Förbundet har förhandlat fram en sådan regel i Public Service-delen av Journalistavtalet, men motsvarande finns inte i XXXXXXdelen, varför det inte finns någon juridisk grund att hävda att det ska vara så även där. Tyvärr fortsätter problemet med utlasning inom vår bransch. Ta gärna kontakt med journalistklubben på XXXXXXXXX om deras erfarenhet av om förlängningar av vikariat görs.

Vänliga hälsningar"

Jag läser det där mejlet och blir bara trött. Journalistförbundets UPPFATTNING är att ett vikariat ska upprätthållas av en vikarie. Jaha, och? 

Seriöst, detta är ett lame ass-svar. Journalistförbundet har alltså inte förhandlat fram något som skulle vara en extremt viktig regel som FAKTISKT skulle leda till att min generations journalister blev inlasade och skulle ha en chans till ett fast jobb. Sedan säger de att den här regeln, som alltså inte finns, är deras UPPFATTNING om hur det ska gå till.

Själv har jag en UPPFATTNING om att jag någon gång inom de närmaste tre åren borde ha en fast anställning någonstans. Jag kan ha den UPPFATTNINGEN hela dagen, varje dag, det kommer inte spela någon större roll för hur det faktiskt blir. För det finns inte, just det, någon "juridisk grund" för det.

Deras uppfattning är också att de är "emot" bemanningsföretag. Men vad hjälper deras UPPFATTNING mig och alla andra i vikariesvängen som jobbar häcken av sig? 

Någon kanske skulle invända att jag borde organisera mig fackligt och jobba för att går åt det håll som jag vill, att uppfattningen så småningom blir en regel. Då vill jag bara säga: Det skulle jag gärna göra. Men tyvärr är det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att ha några förtroendeuppdrag eller organisera mig över tid eftersom jag bara får så korta vick och byter arbetsplats hela tiden.

Vilket i sin tur beror på att marknaden svämmar över av journalister, på att arbetsgivarna är så starka, på att facket är så svagt, på att det är typ kaos. 

Men en uppfattning, det kan mitt fack givetvis ha.

Five more miles till the road runs out

It only proves that you love the paper

Some message facebook and some send twitter