2 x Walking in Memphis

Förutom "Africa" med Toto är den här låten (båda versionerna, lika mycket) en av mina guilty pleasures.

SVT vs Försäkringskassan

Min jakt på en praktikplats fortsätter, och jag hade turen att bli kallad till intervju på en lokal SVT-station. Eftersom jag har en bekant som vikarierar där just nu, hade jag redan innan praktikjakten skapat mig en bild av stället.

Jag såg framför mig ett stort kontorslandskap några våningar upp i ett höghus. Receptionen skulle var hög och grå, med en ung tjej bakom luckan. Skrivborden skulle var nya och blanka, och det skulle vara fullt med folk som jobbar intensivt och stressat. Hela tiden skulle det ringa i telefonerna, och folk skulle kasta sig ut genom dörren till de nya, blank SVT-bilarna för att hinna med nästa intervju.

Det såg inte alls ut så. Stället låg istället på bottenvåningen, med slitna skyltar i fönstren där det stod "SVT Umeå" i 80-talsstil. "Kontorslandskapet" bestod av cirka sju skrivbord, där folk, bland annat min bekant, jobbade på lugnt och sansat i sin egen takt. Det var halvtomt på folk. I receptionen satt en vänlig kvinna i övre medelåldern och frågade om jag ville ha kaffe. Mitt i lokalen var en trätrappa - tänk radhusstil - som ledde upp till tjejen som jobbade halvtid med webben. Och det var ungefär allt.

Känslan jag fick var den av att befinna mig på någon slags kommunal eller statlig verksamhet - om det inte hade stått "SVT" överallt hade jag lätt kunnat tro att jag befann mig på Försäkringskassan.

Sedan slog det mig att det är ju nästan exakt det som public service är: en verksamhet, låt vara journalistik, i offentlig regi. Inte konstigt om det ser ut så också. Med andra ord är det enda jag behöver ett par sjukskötersketofflor, Löfbergs Lila-kaffe och en flaska handsprit. Sen kommer jag - om jag lyckas få praktikplatsen - att känna mig som hemma in no time.

Promoe outar sitt klassförakt

Jag har alltid haft svårt för Promoe. Jag tyckte aldrig om Looptroop heller, av samma anledning som jag störde mig på annan politiskt korrekt vänstermusik. Looptroop var såna man bara skulle tycka om, på samma sätt som man bara skulle älska Manu Chao och Tracy Chapman. Jag fattade aldrig det där. Vad jag däremot fattade var att Promoe och Looptroop var vänsterpolitiskt korrekta. Jag förstod det som att de var radikala, och hade en klassanalys av samhället.

Därför undrar jag lite hur Promoe tänker nu, när han ägnar en hel låt åt rent och skärt klassförakt. För det är väl en låt om (fördomar om) arbetarklassen han har gjort, när han i "Svennebanan" rappar saker som en riktig stilikon med silikon, bor i samma stad som du vill ifrån och kunskap från wikipedia, tonårsgraviditet och minnesluckor barn med syrran vill alltid vara kvar i fyllan?

Jag sitter inte inne med sanningen, men i mina öron verkar det inte bättre. Med det sagt, inser jag att den här låten kanske beskriver mer än bara Promoes klassförakt. Den kanske säger något om den utomparlamentariska vänsterns, och därmed delvis mitt eget, klassförakt. Där är "genuin" arbetarklasskultur som fotboll, ölhävning, sillunch på första maj och att läsa arbetarförfattarna lika med hög status - det där har redan beskrivits i "En knuten näve i fickan". Har man däremot andra intressen, som att åka på kryssning, längta till semestern i Thailand, spara pengar till silikonbröst och vara allmänt obildad står det inte lika högt i kurs.

Men nu verkar det inte direkt vara så att Promoe är ute efter att rannsaka varken sig själv, eller den rörelse han agerat soundtrack åt. Svennebanan är och förblir en låt som beskriver hur mycket Promoe stör sig på arbetarklassen och den outbildade medelklassen. De där andra, som är avundsjuka på överklassen och spyr utav dagen-efter-piller.

På fel plats

Jag var på intervju för den prestigefyllda praktikplatsen. Två personer intervjuade mig, som vanligt körde de med good cop, bad cop-rutinen. Jag var förberedd på det, min klasskamrat hade berättat att det var så det gick till. Men han jag trodde skulle vara the good cop, visade sig vara the bad cop, och tvärtom.

Jag visade mina arbetsprover och berättade. Jag tror att det jag är bra på kom fram. Det kändes inte som att jag gjorde bort mig. Nästa dag hörde de av sig och sa att, vi har valt en praktikant, det blev inte du. Först kändes det ganska jobbigt. Känslan jag fick var den av att ha gjort bort mig. Jag kände mig pinsam.

Sedan blev det ganska uppenbart för mig att det är klart att jag inte kunde få platsen. Jag har inte definierat mig själv, vad jag vill och varför. Jag har inte direkt någon erfarenhet, och plötsligt kände jag mig dum som ens sökt den platsen. Vem tror jag att jag är? Som om jag kunde stövla in på Sveriges Radio och bara, tjena, här är ert blattealibi!

Jag förstod att jag helt enkelt var fel person för dem. Rätt person har vetat i flera år att han vill bli journalist, jobbat målmedvetet för det och sysslat med massor av extracurricular activities. Rätt person är stresstålig, har jobbat som nyhetsreporter och vet vad det är som gäller. Min styrka ligger däremot någon annanstans.

Efter "tack men nej tack"-samtalet fick jag plötsligt en flashback. Jag började tänka på när jag gick i nian på högstadiet. Min engelskalärare berättade att hon kunde erbjuda en elev att gå på uttagningen till ett läger som hette "Camp Rising Sun".

Om man blev uttagen fick man åka till USA med en massa ungdomar från olika länder, där man fick lära känna varandra, sjunga sånger runt lägereldar och bada i en sjö. Och, helst av allt, sent på kvällen kanske man skulle lyssna på musik i samma freestyle som en söt kille, med varsin hörlur i örat.

Jag fick gå på den där uttagningen. Det var i en lokal någonstans i stan, jag minns inte riktigt vart. De andra ungdomarna som var där hade med sig sina föräldrar, som såg stränga ut och var där för att coacha sina barn. Jag satt och väntade i cafét, och såg hur föräldrarna satt kvar medan ungdomarna gick in på intervju en i taget. De såg stressade och målmedvetna ut.

Själv hade jag flyttat hemifrån ett år tidigare och gick till intervjun själv, precis som jag gjorde allting annat själv. När det så var min tur att bli intervjuad gick jag in i ett rum med två personer som var en slags jury. De frågade vad jag brukade göra på fritiden. Jag sa att jag brukade läsa böcker, lyssna på musik och titta på tv.

Där och då förstod jag att det var fel svar. Jag förstod också att det inte fanns något jag kunde göra för att ändra på det.

Ett par dagar senare kom så samtalet från juryn på "Camp Rising Sun". Jag hade inte gått vidare. Jag blev lite ledsen.

Ungefär som nu.

Jag i två meningar

Jag fick i uppgift att skriva en kort presentation om mig själv. Eftersom jag nyligen har skrivit ett antal "personliga brev" till personer jag inte känner (flera som jag med största sannolikhet aldrig kommer träffa), kan man tycka att det inte borde vara så svårt.

Problemet är bara att när jag spånar på saker att skriva i dendär presentationen, känns det som att jag ljuger, tror mig och försöker framställa mig som något jag inte är. Precis som i de där förbannade jävla personliga breven.

En anledning till att jag känner så är det här med automatisk skrift. När jag ska skriva något som jag inte vill skriva, kopplar jag på autopiloten. Jag vet inte hur det går till, men det händer hela tiden. Sen är jag som i trans i cirka femton minuter, och under den tiden rör sig mina händer över tangentbordet och skriver en text av sig själv.

Jag läste ett av de där personliga breven nyss som jag skrev förra veckan. Och jag svär vid Gud att jag inte hade en aning om att jag hade skrivit som jag tydligen hade gjort.

Jag har skrivit saker jag inte tycker. Jag har copy pasteat från ett brev till ett annat. Jag har beskrivit mig själv som värsta stjärnan.

Mot bakgrund av det borde det inte vara så svårt att skriva en kaxig presentation av mig själv på tre meningar. Om det inte var för att jag känner mig förmäten, förljugen och publikfriande.

Publikfriande! Där har vi det. And it's a gift and a curse.

Jag börjar fatta vad jag ska skriva, och varför. Jag lämnar autopiloten därhän och författar följande mästerverk:

"Nadia Cherqaoui är 25 år gammal och studerar på JMK i Stockholm. Hon tittar helst på kabel-tv, läser Faiza Guène, lyssnar på Brandy och äter Snickersglass. Skulle klä sig som Fresh Prince om hon bara vågade och funderar ganska mycket över hur Leila K mår idag."

Hur mycket invandrare är jag nu?

Flera av de prestigefyllda praktikplatserna som vår klass kan söka, vill gärna ha sökanden med... ja, vad är det egentligen de vill ha?

SR Ekot, vill gärna ha sökanden med "annorlunda bakgrund", SR Kalmar vill gärna ha "annan bakgrund än svensk" och SVT ABC skriver "gärna annan etnisk bakgrund för ökad mångfald". Statistiken från förra året verkar också visa att det är bra att heta till exempel Nadia Cherqaoui eller Muhammed Muhammed, för att stå sig i konkurrensen om just de praktikplatserna.

Först och främst vill jag säga att jag tycker det är en berömvärd ansträngning som SR och SVT gör - och det menar jag verkligen, jag är inte ironisk. Men det stora problemet är ju tyvärr som bekant att Stockholms Universitet, dit JMK hör, är ett av dem med störst social snedrekrytering i landet. Vilket betyder att det kommer bli extremt få Muhammed Muhammed för SR och SVT att välja mellan. (Nuförtiden är jag förresten så trött på att vara trött på att det är så, att jag inte ens tänker skriva hur trött jag är på det.)

Jag har också en misstanke om att man som blattealibi gärna kan heta Nadia Cherqaoui, men inuti och som journalist ska man helst vara som Lina Svensson. I alla fall om man vill jobba på P1 eller säg, Rapport. Där kan du gärna heta ett invandrarnamn, men allt annat i din person ska utstråla att du är integrerad i den svenska medelklassen.

Om du vill jobba på SR Metropol däremot (nej, de hade tyvärr inga praktikplatser åt JMK i år) ska du däremot inte bara heta ett invandrarnamn, du ska också leva upp till bilden av vad en identitet som en "riktig" invandrare ska innebära.

Hur mycket invandrare man ska vara, är alltid uppe till förhandling. Och precis som i det tidigare inlägget, är det ofta inte upp till en själv att avgöra det. Det beror på vad de vill ha mig till. Ska jag fylla en kvot för statistikens skull, eller ska jag tillföra lite "mångfald"?

Det absurda är att allt det här får mig att undra om jag är tillräckligt mycket invandrare för att ingå i någon slags kvot, samtidigt som jag undrar om jag är tillräckligt svensk för att inte ingå i den kvoten.

Frågan är hur mycket eller lite invandrare just den prestigefyllda praktikplatsen jag vill söka, vill att praktikanten ska vara. Ska jag vara som Dogge Doggelito eller som Nedjma Chaouche? Kom igen, ge mig en hint!

Svensk på nåder

Det är säkert i all välmening de säger det. De är nog övertygade om att de sticker ut hakan och säger något progressivt och provocerande. Jag vet, för jag brukade säga så också.

De senaste veckorna har två av mina (helsvenska) lärare på JMK berättat för mig att jag är svensk. De säger det när ämnet kommer upp, ämnet: "Vad ska man kalla de... eh.... dem med annat etniskt ursprung". De säger att "andra generationens invandrare är fel ord, då är man ju född och uppvuxen i Sverige". De säger till mig att "men du är ju svensk!".

En av mina lärare har sagt att jag är svensk, för att på nästa lektion outa sina fördomar om invandrare. (Fast det är klart - han tycker ju bara att han är frispråkig!) Han berättar om "immigranterna", som han kallar dem, i sin förort, som handlar jättestora, importerade paket med tvättmedel. Han pratar om att här i Sverige har man ju fattat att det finns kompakt tvättmedel i små paket som man bär hem lite smidigt. Men "immigranterna" i Södertälje, de har inte hajat den grejen än.

Det är inte svårt att lägga ihop ett och ett här. Jag handlar inte jättestora paket med tvättmedel i min lärares förort. Jag bor i stan, har inte sjalett, talar inte med brytning och är inte arbetarklass. Jag passerar helt enkelt som svensk i min lärares ögon.

Därför får jag hans godkännande. Det är som att jag har klarat det där testet, Svensktestet med stort S. Jag vet, för jag klarar det där testet varje dag. Priset är en klapp på axeln och epitetet "svensk".

Meningen är att jag ska känna mig hedrad. Född och uppvuxen i Sverige, ska jag alltså ta det som en komplimang när någon 100% svensk medelålders lärare talar om för mig vad han tycker att jag är. Det är så förnedrande att jag saknar ord. Jag har nu redan outat att jag mycket hellre vill vara invandrare än svensk, väl medveten om att det knappast är en identitet som går att förvärva i efterhand. Men det är inte därför jag blir provocerad av mina lärares kategorisering av mig och såna som mig.

Jag blir provocerad av den regelrätta rasismen i det. Hur medelålders människor som har mage att kalla sig bildade tar sig rätten att tala om för någon annan vad den är, istället för att fråga vad den personen definierar sig som.

De tar sig den rätten för att de är mer svenska än jag. Och eftersom de är det, är det såklart de som sitter på sanningen för vem som är svensk, och vem som inte är det.

Jag brukade undra över varför jag kände mig obekväm med att kalla mig svensk. Jag gör inte det längre. För hur ska man kunna känna sig bekväm i att kalla sig något som man blir på nåder?

I så fall är jag mycket hellre "immigrant", kånkandes på ett stort, tyskt tvättmedelspaket från Lidl i Södertälje. Men det visste ni nog redan.