Svensk på nåder

Det är säkert i all välmening de säger det. De är nog övertygade om att de sticker ut hakan och säger något progressivt och provocerande. Jag vet, för jag brukade säga så också.

De senaste veckorna har två av mina (helsvenska) lärare på JMK berättat för mig att jag är svensk. De säger det när ämnet kommer upp, ämnet: "Vad ska man kalla de... eh.... dem med annat etniskt ursprung". De säger att "andra generationens invandrare är fel ord, då är man ju född och uppvuxen i Sverige". De säger till mig att "men du är ju svensk!".

En av mina lärare har sagt att jag är svensk, för att på nästa lektion outa sina fördomar om invandrare. (Fast det är klart - han tycker ju bara att han är frispråkig!) Han berättar om "immigranterna", som han kallar dem, i sin förort, som handlar jättestora, importerade paket med tvättmedel. Han pratar om att här i Sverige har man ju fattat att det finns kompakt tvättmedel i små paket som man bär hem lite smidigt. Men "immigranterna" i Södertälje, de har inte hajat den grejen än.

Det är inte svårt att lägga ihop ett och ett här. Jag handlar inte jättestora paket med tvättmedel i min lärares förort. Jag bor i stan, har inte sjalett, talar inte med brytning och är inte arbetarklass. Jag passerar helt enkelt som svensk i min lärares ögon.

Därför får jag hans godkännande. Det är som att jag har klarat det där testet, Svensktestet med stort S. Jag vet, för jag klarar det där testet varje dag. Priset är en klapp på axeln och epitetet "svensk".

Meningen är att jag ska känna mig hedrad. Född och uppvuxen i Sverige, ska jag alltså ta det som en komplimang när någon 100% svensk medelålders lärare talar om för mig vad han tycker att jag är. Det är så förnedrande att jag saknar ord. Jag har nu redan outat att jag mycket hellre vill vara invandrare än svensk, väl medveten om att det knappast är en identitet som går att förvärva i efterhand. Men det är inte därför jag blir provocerad av mina lärares kategorisering av mig och såna som mig.

Jag blir provocerad av den regelrätta rasismen i det. Hur medelålders människor som har mage att kalla sig bildade tar sig rätten att tala om för någon annan vad den är, istället för att fråga vad den personen definierar sig som.

De tar sig den rätten för att de är mer svenska än jag. Och eftersom de är det, är det såklart de som sitter på sanningen för vem som är svensk, och vem som inte är det.

Jag brukade undra över varför jag kände mig obekväm med att kalla mig svensk. Jag gör inte det längre. För hur ska man kunna känna sig bekväm i att kalla sig något som man blir på nåder?

I så fall är jag mycket hellre "immigrant", kånkandes på ett stort, tyskt tvättmedelspaket från Lidl i Södertälje. Men det visste ni nog redan.