Vad fattas Adam Sandler?

På TV3 eller TV6 går det nästan alltid en film med Adam Sandler. Igår gick "Anger management" från 2003 med honom, Jack Nicholson och Marisa Tomei. Jag älskar Adam Sandler och jag hatar Adam Sandler. Jag känner mig varm i hjärtat bara av att se på honom, samtidigt som det kryper i hela kroppen och jag vill inget hellre än att byta kanal. Därför har jag hittills inte lyckats se mer än två hela filmer med honom. Och med tanke på hur många han gjort och hur ofta de visas är det lite av en bedrift.

För det är något med Adam Sandler-humorn som inte stämmer. Kanske är det sättet han pratar på, sådär lågt och blygt och hämmat och långt ner i halsen. Kanske är det hans återhållna mimik, eller hans söta leende. Frågan är om det verkligen är humor han sysslar med. Periodvis liksom sugs jag in i killens universum, och det är som om jag suggereras av honom att övertyga mig själv om att, du behöver inte förstå, följ bara med, det behöver inte vara roligt, det kan till och med vara lite jobbigt men följ bara med så ska allt bli bra.

Lika ofta frågar jag mig; vad i helvete menas med det här? Det är inte bara det att det saknas en komisk poäng, filmer kan vara roliga ändå och till och med roligare på ett subtilt sätt, men här är det något annat som fattas. Något vitalt fattas i alla de där produktionerna som han är med i. Och det stör mig att jag inte kan sätta fingret på vad.

En marockan i stan

Jag undrade länge var de håller hus egentligen, marockanerna. Ständigt frågade jag mig; varför träffar jag bara på iranier hela tiden och aldrig en landsman? Men efter att ha hängt väldigt intensivt både dag och natt på ställen där man fördriver tid har jag börjat förstå vilka cirklar de rör sig i. Ni behöver inte heller leta längre, TBHL har listan på var du hittar en marockan i stan!

6. Södra bar.

5. Carmen. Det är servitören jag menar. Och min farbror, om han skulle råka vara där.

4. Friskis&Svettis gym vid Ringen, Skanstull. Jag misstänker att en del av dem som jag tror är marockaner är libaneser, men hey, alla blev vi koloniserade av Frankrike.

3. Gröna linjen från Gullmarsplan och söderut, alla linjer.

2. Cozy, även känt som gamla café Eden, hörnet Folkungagatan / Götgatan. Sommar som vinter. Både på cafét och just själva gathörnet och övergångsstället från t-banan är det stor chans att höra den omisskännliga marockanska dialekten.

1. Söderhallen biljard på Hornsgatan. När man kommer ner här förflyttas man på en sekund till ett biljardhak i typ Casablanca. Minus alkoholen, plus cigarettrök. Annars det ultimata stället för en genuin marockansk stämning. Att alla också är grymmare än dig på biljard är något man får räkna med i sammanhanget.

T-Pain tar det tillbaka

När jag lyssnar på rnb från början av 90-talet slås jag av att den är så avskalad. Den är inte i närheten av Timbalands nya svulstiga produktioner, den är fri från Scott Storch-stompiga beats och är inte heller svängig och dansant som något av Darkchild. Rnb från den här tiden går liksom rakt på sak utan att ta några omvägar. Den går varken snabbt eller långsamt, är allmänt småtråkig och innehåller ett begränsat antal element. Det är en synt, en som sjunger, en trummaskin - och där har du en P Diddy-produktion från början av 90-talet.

90-tals-rnb:n må vara minimalistisk, men det som man förlorar i musiken tar man igen med råge i klädstilen. Kläderna är stora och bylsiga, byxorna hänger nere på låren och ingenting matchar. Man kombinerar hejvilt västar med kängor, tofsar, långkjolar, kepsar... Till saken hör också att musikvideos från den här tiden är långt ifrån lika översexualiserade som de som går på MTV idag. Accesoarerna var också way out of line; man kunde till exempel ha ett stekt ägg i plast på ena glasögat som Lefteye i TLC. Allting är liksom för stort eller för litet; som i videon till Mary J Bliges "Real Love", där hon kombinerar toppar som visar magen med stora byxor och skinnjackor. Det är stora rörelser, stora leenden och man kunde också ta med alla sina vänner så att de fick vara med i videon. Ju mer desto bättre verkade vara devisen för det visuella, medan musiken gick i helt motsatt riktning.

De senaste åren har trenden i mina ögon istället varit den motsatta. R'n'b-produktionerna har blivit större, fylligare, mer futuristiska och fulla av samplingar - Timbaland har helt enkelt satt standarden för hur kommersiell hiphop och r'n'b ska låta. Detta samtidigt som kläderna har blivit mindre och mindre och det har blivit viktigt att färgerna matchar.

Nu börjar jag undra om inte samma Timbalands "Shock Value" markerar slutet på den eran. Kanske kommer vi inte höra några fler futuristiska sound kombinerat med en minimalistisk klädstil i videon. Jag insåg det när jag såg T-Pains "Bartender" på MTV. Och om man trodde Akon var den som var kåtast på autotunern, har T-Pain redan utklassat honom big time. Ett flitigt bruk av autotuner gör dock musiken mer enkelriktad, mer minimalistisk - mer 90. T-Pains låtar går också i halvfart och innehåller få element - en som sjunger, en synt, en trummaskin, en Akon.

Och sedan ser man vad T-Pain har på sig. Flera färger i håret, stor t-shirt med otydligt tryck, mönstrad brokig jacka, solglasögon, man undrar i sitt stilla sinne om killen kanske är färgblind...? Tills man inser att T-Pain har tagit det tillbaka.

Oprah and her dawgs

Idag sa Oprah något väldigt roligt. Hon sitter med Russell Simmons som har skrivit en bok, och berättar om när hon satt och läste hans bok: I was sitting at home with my dogs, reading your book och sedan hejdar hon sig och säger, I mean, with my real dogs! och publiken skrattar och Oprah skrattar och det är lite mysigt kul som det bara är med Oprah. Och jag skrattar jag med. För allt är ju sådär lite småmysigt med Oprah, och bara tanken på henne med ett posse eller några dawgs, särskilt med tanke på att hon hatar allt som har med the N-word att göra, är ju bara för... dråplig.

Marie Picasso och jag

I årets Idol är det med en tjej som heter Marie Picasso. Fast på riktigt heter hon Petterson i efternamn. Hon har varit med i Big Brother för några år sedan, men jag tror att jag känner igen henne från ett sånt där inte riktigt lagligt spelprogram från någon kabelkanal. Alltså ett sånt program där man ska gissa ord i rutor, och det är jätteenkelt, och om man ringer in kostar det 9:90, och man kan vinna femtusen eller trettiotusen, och programledarens främsta egenskap är att han eller hon kan prata väldigt lång tid utan paus om absolut ingenting.

I alla fall. Marie Picasso har platinablonderat hår och stora bröst - ett sådant där utseende som alla förväntas ha en bestämd åsikt om. Idol-juryn har sagt saker i stil med att det vore ju lätt att avfärda henne som silikondokusåpakändis, men nu har hon visat sig vara en fantastisk sångerska. Jag kan inte uttala mig om det, men hon sjunger absolut bra.

Nu till saken. Varje gång Marie Picasso går vidare i tävlingen från en utgallring ser hon ut som om hon just blivit utslagen ur tävlingen. Hon ser väldigt ledsen ut och gråter. Häromdagen sa hon inför kameran, i tårar, något i stil med; jag kommer hålla på såhär tills jag åker ut, det bara är så.

Jag tänker att Marie Picasso gråter för att hon är ovan att få cred för något hon gör som hon är bra på. Jag tänker att hon har dåligt självförtroende när det kommer till att prestera något konstnärligt eller intellektuellt. Jag tänker att Marie Picasso är van att få cred bara för sitt utseende och sin sexualitet. Jag tänker att, kanske när Marie Picasso gick i skolan att alla killar ville hooka med henne men inga tjejer ville vara kompis med henne.

Och jag kommer att tänka på ett avsnitt av Will&Grace. Wills kille Vince har en tjejkompis som heter Nadine, som det visar sig är hemligt förälskad i Vince. Vilket ju är ett hopplöst projekt. Grace kommer på Nadines hemlighet, och hon peppar henne för att hon ska lägga ner projektet Vince. Samtalet kretsar kring personlighet versus kropp, typ, eftersom Vince älskar allt med Nadine utom just hennes kropp eftersom han ju är gay. Och Grace fäller den underbara kommentaren som går något i stil med: One day you will meet a man that will fall in love with you not because of your personality but because of what you look like. Och Nadine blir helt rörd och publiken skrattar.

Jag hade också blivit rörd om Grace hade sagt så till mig. Men Marie Picasso hade nog velat höra motsatsen.

Han är min doktor!

"I am your doctor" feat. Wayne Wonder är med på Wyclefs album "the Preacher's son" från 2003:

[Intro & Chorus: Wyclef Jean]
I am your doctor (Yeah yeah yeah)
here's the prescription (Girl!!!)
Two teaspoons of my friendship, a full cup of my love
(Yo Wayne Wonder, you ready to talk to the girls, let's go)

(...)

[Verse 3: Wyclef Jean]
When you make it to the emergency room (Yeah)
Tell the nurse I said that she don't need no, coverage no, no no no
(Wayne Wonder: Oh na na na now)
Cause I been waitin to operate on you all night
So lay back, relax, feel my hands right through your hair

(...)

[Outro: Wyclef Jean]
Hey!!! Tell me if your ready for the doctor love
(Yeah) Your ready for the doctor love
(Yeah) You wanna feel the doctor love
(Yeah) Wa da da ding, wa da da da day
You wanna feel the doctor love
(Yeah) Wine your waist to the doctor love....

Äkta yta

Jag fick nyligen höra av en internetbekant att "du låter som om du började lyssna på hiphop när Petter släppte sin första skiva". Inte särskilt nere med skiten, med andra ord. Om sanningen ska fram började jag nog lyssna på hiphop under samma tid som Petter släppte sin andra, eller till och med tredje skiva. Personen i fråga var i alla fall mycket angelägen om att berätta att han åt, levde och andades urban kultur. Själv var han till skillnad från mig äkta och genuin, och hade varit nere med hiphop sen Rocksteady Crew, vad nu det är för något.

När min förnärmelse hade lagt sig började jag tänka på hur paradoxalt detta med yta och ytlighet är. Människor som envist hävdar att de ogillar kommersiell musik, att musiken förlorar sin själ i en komprimerad mp3a, att all hiphop efter möjligtvis Jay-Z:s "the Blueprint" är skit, att vinyl är det enda rätta, att klubblivet i Stockholm är så oäkta i jämförelse med det i London eller Paris eller New York - det är just de som är mest upptagna med ytan. Visst, de är upptagna med att hitta något äkta och genuint bakom ytligheten, med att leta riktiga hiphophjältar istället för överproducerade deffade hitmaskiner, med att gå till dagens artisters källor och lyssna på dem. De är likväl upptagna med den här ytligheten, om än omvänt. De är besatta av att inte vara ytliga, att inte lyssna på ytan och att bevisa sin äkthet.

Själv har jag verkligen noll koll. Mest gillar jag hiphop med en snygg refräng och ett dansant beat, jag bryr mig mindre om vem som gjort den eller varför. Jag är väldigt svag för Kanye West. Jag såg filmen CB4 utan att ha hört talas om NWA och tyckte den var jätterolig ändå. Jag har aldrig lyssnat ordentligt på 2pac. Jag har gjort seriösa försök att lyssna på Jurassic Five och mitt bästa betyg till dem blev att, det funkar bra att städa till. De två hiphop-skivor jag lyssnat mest på är Dr Dre:s "2001" och MC Solaar "Cinquième AS", och jag har aldrig förstått grejen med Jungle Brothers.

Men det är såklart inte hela sanningen. Visst skulle jag också vilja vara sådär äkta som folk som dissar kommersiell hiphop utger sig för att vara. Ändå, det skulle vara så mycket softare om man inte var så upptagen med den där kollen som alla ändå lätt kan skaffa sig på Wikipedia i kombination med ett lagom snabbt bredband.

Sweetest Wyclef

Vår vän Wyclef har en hangup. Han kan inte sluta göra låtar om tjejer som sysslar med pole-dancing, gogo-dancing eller är halv- eller helprostituerade. Det började med Perfect Gentleman, fortsatte med Hey Girl och nu är han igång igen med Sweetest Girl. Jag undrar varför. Måste ha något att göra med hans barndom.