Önskvärd uppväxt

När Alicia Keys möter Ruby Dee i ett program på SVT förra veckan, får vi höra den igen: historien om maskrosblomman som sprängde sig igenom betongen. Det tar inte många minuter av programtiden förrän Keys är just där, tillbaka i uppväxten i Hell's Kitchen i Harlem.

Hon berättar med emfas, något sammanbitet men samtidigt känslofyllt, historien om sin uppväxt. Hon berättar om sin ensamstående mamma, som inte hade någonting men jobbade som en slav för att ge Keys det bästa hon bara kunde ge. Och så får vi se ett kort på mamman och Alicia Keys, tätt intill varandra, leende. Efter det ett par klipp från Keys framgångsrika karriär, sjungandes i ett par tre videor bakom pianot.

Detta är historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten. Den är upphöjd för att man, framförallt ur ett amerikanskt perspektiv, gör helt rätt om man lyckas mot alla odds. Den berättar om hårt jobb, föräldrar som offrar allt för sina barn och framgångssagan som blir sann och sensmoralen är "alla kan ta sig ur gettot bara de jobbar hårt".

Den är önskvärd, för att den berättar en fin och passande historia om en mammas kärlek till sitt barn. En mamma som jobbar dygnet runt för att barnet ska kunna förverkliga sina drömmar, för att sedan berätta historien om det för världen på tv. Detta är den ultimata uppväxthistorien, eftersom den kombinerar den amerikanska drömmen med idealbilden av en mamma.

Och vi har hört den här uppväxthistorien förut. Vid det här laget har vi hört den så många gånger, att den har vuxit till något större än sig själv. Det är den här historien kvinnorna som var gäster hos Ricki Lake förgäves försökte återberätta om sina egna liv när de argumenterade för att "I got two jobs, I pay my own bills, I raise my children to respect God and America".

Men historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten är, i de allra flesta fall, inget annat än en önskedröm och en lögn. Bakom Alicia Keys återhållna tårar och korten på henne och hennes mamma på röda mattan, döljer sig inte bara alla dem från Hell's Kitchen som blev kvar och som inte lyckades få skivkontrakt trots att deras mammor jobbade som slavar. Då och då skymtar antitesen till Alicia Keys uppväxthistora fram, och den personifieras av Eminem.

Det är den besvärande och icke önskvärda uppväxten, som berättar om bitterhet, våld, ilska och mänsklig misär istället för försoning och kärlek. Den här uppväxthistorien är icke-önskvärd för att den berättar vilka fruktansvärda konsekvenser som sociala och psykiska problem kan få för ett barn. Den är besvärande för att den berättar om en mamma som föraktar sitt barn, istället för att visa kärlek.

Den här historien höjs inte upp till skyarna, för den berättar fel historia om familjen. Möjligen kan den tjäna som lite halvskandal eller freakshow, en pinsam teater med offentliga bråk mellan honom och hans mamma. Det är också tydligt att den besvärande och icke önskvärda uppväxthistorien är besvärande även för den som berättar om den, inte bara för de som lyssnar.

Eminem är antagligen väl medveten om att berättar fel historia. I "My Mom" från i våras, rappar Eminem om hur hans mamma är orsaken till hans eget drogmissbruk, men han måste samtidigt ursäkta sig. Han gör det i rader som: I know you're probably tired of hearing 'bout my mom och sorry mom, I still love you though. Och tidigare, i "Cleaning out my closet", börjar en vers med Now I would never diss my own mama just to get recognition, take a second to listen for you think this record is dissin'

Medan Alicia Keys uppväxthistoria växer till något större, blir historier som Eminems mindre än sig själva. Vi kan glädjas med Alicia Keys, det har vi lärt oss. Vi kan få tårar i ögonen av det hon berättar och det är meningen att det hon berättar ska ge oss kraft och mod att ta oss ur vårt eget personliga getto, vilket det än må vara.

Men när vi hör Eminem rappa om sin mamma, blir vi istället illa till mods för vi vet inte var vi ska placera in hans historia. Historien om fattigdom och kriminalitet är en sak, men att till det lägga en historia om en mamma som föraktar sitt barn blir bara för mycket. Och när det kommer till kritan spelar det heller ingen roll hur sant eller falskt det han säger om henne är.

Det som spelar roll är att hans historia är besvärande och inte önskvärd. Dels för att den berättar fel historia om mammor, och dels för att den vittnar om att man inte alls måste ha en mamma som offrar allt för att ta sig bort från misären och in på MTV.

Mariah Carey "E=MC2"

Det är inte lätt att gilla rnb. Det är så mycket som är hellre än bra, så många lama låtar som spelats på alla de där 18-årsklubbarna, så mycket trött bump'n'grind till midtempo-låtar utan hook, melodi eller känsla. Det är få låtar som håller måttet, och när de gör det kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör dem så bra.

Då är det tur att Mariah Carey finns. Hon följer upp "The Emancipation of Mimi" med en skiva med ett ännu mer corny namn; "E=MC2". Och jag är fast efter första låten.

"E=MC2" är rnb när den är som bäst, rnb enligt regelboken. Mariah blandar tunga klubb-anthems med smöriga ballader och midtempolåtar som "Touch My Body", alltihop snyggt inramat med den där flöjtsången som brukade vara hennes gimmick.

Första låten "Migrate" är den där låten som får dig upp på dansgolvet fastän du inte riktigt vågar - lyssna på vilken låt som helst på skivan och du kan se dig själv med drinken som ingick i priset du betalade för inträdet, ute på ett dansgolv alldeles för nära en person du inte vet vad den heter i förnamn. Den här skivan får dig att vilja ta på dig tubtopp, stretchjeans, alldeles för mycket smink; say no more.

Om någon fortfarande undrar är det inte längre pinsamt att älska Mariah. Lång tid har gått sedan min högstadiekompis kallade hennes "Musicbox" för "skamskiva" och gömde den nederst i skivsamlingen.

Och för övrigt är det ju inte längre pinsamt att ha dålig smak. Därför kan jag utan omsvep erkänna att jag alltid har gillat Mariah Carey. Jag gillade hennes "Hero", innan hon fattade att hon skulle göra smart rnb, innan både "Heartbreaker" och "We belong together". Jag gillade henne i höghalsat, jag gillade henne med kläder och utan kläder, med Tommy Motola, utan Tommy Motola.

Jag gillade henne utan de creddiga producentnamnen, och jag gillar henne med Jermaine Dupri och T-Pain. Jag gillade henne innan jag visste vad ordet "producent" betydde och ja, jag gillade henne innan jag fattade att hon är svart.

Vådan av att skylta med D'Angelo i skivsamlingen

Att ha D'Angelos "Voodoo" i skivsamlingen är inte helt okomplicerat. För det första är det så uppenbart att du därmed vill skylta med din goda smak och koll. För det andra innebär det att om folk som kommer hem till dig sätter på skivan är det med stor sannolikhet för att skylta med sin egen goda smak - vilket gör dig pinsamt medveten om anledningen till att du äger dendär skivan.

För det tredje är du med denna skiva i din ägo i riskzonen för att råka ut för följande situation: du har en date i ditt hem, och en bit in på kvällen sätter personen ifråga på D'Angelo-skivan. Say no more.

Jag antar att det är lite som med Barry White, som jag tursamt nog inte äger några skivor med.

T-Pain tar det tillbaka

När jag lyssnar på rnb från början av 90-talet slås jag av att den är så avskalad. Den är inte i närheten av Timbalands nya svulstiga produktioner, den är fri från Scott Storch-stompiga beats och är inte heller svängig och dansant som något av Darkchild. Rnb från den här tiden går liksom rakt på sak utan att ta några omvägar. Den går varken snabbt eller långsamt, är allmänt småtråkig och innehåller ett begränsat antal element. Det är en synt, en som sjunger, en trummaskin - och där har du en P Diddy-produktion från början av 90-talet.

90-tals-rnb:n må vara minimalistisk, men det som man förlorar i musiken tar man igen med råge i klädstilen. Kläderna är stora och bylsiga, byxorna hänger nere på låren och ingenting matchar. Man kombinerar hejvilt västar med kängor, tofsar, långkjolar, kepsar... Till saken hör också att musikvideos från den här tiden är långt ifrån lika översexualiserade som de som går på MTV idag. Accesoarerna var också way out of line; man kunde till exempel ha ett stekt ägg i plast på ena glasögat som Lefteye i TLC. Allting är liksom för stort eller för litet; som i videon till Mary J Bliges "Real Love", där hon kombinerar toppar som visar magen med stora byxor och skinnjackor. Det är stora rörelser, stora leenden och man kunde också ta med alla sina vänner så att de fick vara med i videon. Ju mer desto bättre verkade vara devisen för det visuella, medan musiken gick i helt motsatt riktning.

De senaste åren har trenden i mina ögon istället varit den motsatta. R'n'b-produktionerna har blivit större, fylligare, mer futuristiska och fulla av samplingar - Timbaland har helt enkelt satt standarden för hur kommersiell hiphop och r'n'b ska låta. Detta samtidigt som kläderna har blivit mindre och mindre och det har blivit viktigt att färgerna matchar.

Nu börjar jag undra om inte samma Timbalands "Shock Value" markerar slutet på den eran. Kanske kommer vi inte höra några fler futuristiska sound kombinerat med en minimalistisk klädstil i videon. Jag insåg det när jag såg T-Pains "Bartender" på MTV. Och om man trodde Akon var den som var kåtast på autotunern, har T-Pain redan utklassat honom big time. Ett flitigt bruk av autotuner gör dock musiken mer enkelriktad, mer minimalistisk - mer 90. T-Pains låtar går också i halvfart och innehåller få element - en som sjunger, en synt, en trummaskin, en Akon.

Och sedan ser man vad T-Pain har på sig. Flera färger i håret, stor t-shirt med otydligt tryck, mönstrad brokig jacka, solglasögon, man undrar i sitt stilla sinne om killen kanske är färgblind...? Tills man inser att T-Pain har tagit det tillbaka.

Lauryn Hill är inte död

Jag var och såg Justin Timberlake i Globen i början av sommaren. Timbaland var med och gjorde ett pausnummer. En del av det var en hyllning till Aaliyah. Hon visades upp på storbildsskärm till några av sina största, Timbaland-producerade hits och en Coldplay-låt. Det kändes lite sliskigt och spekulativt, men berörd blev jag ändå.

Aaliyah dog bara 22 år gammal i en flygplanskrasch 2001. Jag minns nyheten om hennes död som overklig; nyss hade jag sett henne dansa synkroniserat och posera med ormar på MTV, och helt plötsligt fanns hon inte längre. Sanningen att säga skulle jag inte uppskatta Aaliyahs musik lika mycket om hon var i livet. Popstjärnor verkar tjäna minst lika mycket på att vara döda som levande, åtminstone i stjärnstatus och mytbildning. Vad som gäller är dock att dö rätt - i rätt tidpunkt av karriären eller på rätt sätt.

Exemplen på det är många. Sex Pistols skulle inte vara lika mytomspunna om inte Sid Vicious dött så ung. Nirvana hade inte haft samma legendstatus om inte Kurt Cobain begått självmord. Man skulle inte prata om Otis Redding med samma respekt om han inte liksom Aaliyah dött i en flygolycka, dessutom precis efter att ha spelat in ”The dock of the bay”. Marvin Gaye skulle inte vara lika hyllad om han inte blivit skjuten av sin egen far, 2Pac och Notorious B.I.G skulle inte haft hälften av den respekt de har idag om de inte blivit skjutna i en beef.

Fascinationen för de för tidigt döda handlar mycket om vad de kunde ha gjort om de fått leva vidare. Vilka storverk de kunde ha komponerat, vilken inspirationskälla de kunde ha blivit. Och de blir hyllade i låt efter låt, tillägnas verser och refränger och hyllningstal. Sett ur det perspektivet borde en artist inte vara rädd för att dö ung. Det verkar snarare vara ett smart karriärdrag, om än deprimerande. Döda artisters cred verkar öka exponentiellt i förhållande till hur lovande deras förlorade karriär bedömts vara, och till vilken slags spännande död de fick.

Hyllad och saknad kan man dock bli utan att vara död. Lauryn Hill är levande i allra högsta grad, men saknad är hon redan. Då och då släpper hon en ny låt, utan att någonsin verka vilja följa upp ”the Miseducation of Lauryn Hill” . Men om hon nu var död, skulle hennes icke-existerande andra studioalbum bli lika mytomspunnen som the Beach Boys outgivna ”Smile”. Hon har redan blivit tillägnad en låt, ”Ms. Hill” med Talib Kweli. Det om något är ett mått på hur hyllad och respekterad hon skulle bli om hon verkligen dog. Aaliyah, Biggies och 2Pacs i all ära - Lauryn Hill är den enda artist jag vet som fått samma hyllningar som de döda medan hon alltjämt är i livet.

Jag tror jag saknar Lauryn mer än Aaliyah. Här är hennes senaste livstecken, en låt som är med på soundtracket till barnfilmen ”Surf’s up”.

Loosen up my buttons

Vårens absolut bästa realityserie måste ha varit Pussycat Dolls: The Search For The Next Doll på TV3. Intriger, stageade catfights, snygga frisyrer, osmakliga kläder, politisk inkorrekthet och plastikopererade jurymedlemmar.

Trots att den var så bra förstod jag aldrig poängen med själva tävlingsmomentet. Serien gick alltså ut på att man skulle hitta en ny medlem till en grupp som redan har sex medlemmar, men där endast en av dem, Nicole Scherzinger, hörs och syns i videor och intervjuer. När serien nu är slut har en tjej som heter Asia vunnit. Detta innebär att Pussycat Dolls har sju medlemmar, varav sex är överflödiga. Det är både två och tre fler utmobbade gruppmedlemmar än i Destiny's Child när det begav sig. Sist in, först ut heter det ju. Så varför vill någon överhuvudtaget vinna en sådan tävling?

Vad sysslar P. Diddy med egentligen?

Wyclef är inte ensam om att vara lat. P. Diddy och Snoop Dogg turnerade i våras under det obetalbara namnet "the heavy-weights of hiphop", och i mars kom de till Globen. I recensionerna efteråt i både Aftonbladet och DN kunde man läsa att P. Diddy inte kan rappa. Jag hade inte riktigt tänkt på det förrän då, men nu när jag lyssnar på hans låtar kan jag inte annat än hålla med. P. Diddy rappar inte, han gör något annat. Frågan är också om det verkligen är hiphop han sysslar med, de flesta av hans hits lutar mer åt smågungig r'n'b.

Och det är verkligen beundransvärt att han lyckats med en karriär som rappare utan att kunna rappa. På sina håll funkar det också ganska bra, som i den gamla hiphopballaden "I'll be missing you". Och även om det är Faith Evans som sjunger den tårdrypande refrängen, är det minst lika mycket P. Diddys ledsna pratrap som gör låten så sentimental. Han har ett omisskännligt smörigt sätt att uttala raderna:

Seems like yesterday we used to rock the show
I laced the track, you locked the flow
So far from hangin on the block for dough
Notorious, they got to know that
Life ain't always what it seem to be (uh-uh)

Där, ska jag erkänna, får P. Diddy mig att tro på vartenda ord han säger. Tror på honom gör jag också utan tvekan i "I don't wanna know" med Mario Winans där P. Diddy gästar. Lite svårare att ta honom på allvar har jag dock i "I need a girl" featuring Usher, trots att det är min personliga favorit med killen. Där inleder han starkt med raderna:

Yo, I'm internationally known on the microphone
I got it all, but I really need a wife at home

Jag tycker det är lika roligt varje gång jag hör den låten, särskilt som texten fortsätter i samma stil.

Men om P. Diddy nu inte rappar, vad fyller då hans röst för funktion i låtarna? Jag har funderat mycket på det. Slutligen kom jag fram till att han tillför samma sak som de wailande r'n'b-tjejer som sjunger refrängen i olika hiphoplåtar. När P. Diddy drar några rader förstår man helt enkelt att det handlar om allvarliga känslor.