Oprah

Jag tittar på Oprah Winfrey. Varje program är nytt, men ändå så likt alla de andra. En ny gäst i soffan i samma softade belysning och samma nedtonade kläder. Och Oprah har höga klackar på sig, hon ler ett naturligt leende. Hennes make-up är följsam och mjuk, hennes ton seriös och skojfrisk på en och samma gång.

Och Oprah frågar, gästen berättar. Samtalet är förtroligt och på samma gång sedelärande. Det kommer applåder från publiken och kameran gör en close-up på Boken som gästen har skrivit. För gästen har alltid skrivit en Bok. Och Oprah har läst Boken och rekommenderar den varmt. På omslaget ler gästen lika naturligt som Oprah, ovanför står titeln i versaler och heter kanske ”Winning After Losing” eller ”Coping With Criminals” eller ”The One”. Och alla böcker heter olika men alla böcker är samma.

Det är inget konstigt med att Oprah är lika hårt mallad som vilken annan tv-serie som helst. Det är inget konstigt med att samma saker händer i dendär studion om och om igen. Problemet är att jag inte får det hela att gå ihop.

Det är meningen att jag ska lära mig något. Lektionen upprepas och upprepas, ett budskap ska nötas in. Och precis när jag tror att jag fattat, inser jag att det är något som fattas. För man ska älska sig själv, men samtidigt vara sträng mot sig själv. Och man duger som man är, men bara om man uppför sig enligt normen. Och man ska jobba med sig själv, men för att göra det bör man köpa Boken. Gästerna delar med sig av det mest privata, ändå följer ingen analys. Det privata har blivit offentligt utan att bli politiskt.

Att titta på Oprah Winfrey är för mig som att lyssna på en låt jag gillar som plötsligt börjar hacka. Just när jag har kommit in i Oprahs rytm känner jag hur rytmen haltar.

Varje program är nytt, men också precis som de föregående. Oprahs klackar är för höga för att gå i, men ser bra ut när hon sitter. En gäst kommer och delar med sig av sin insikt. Och jag sitter i min soffa och hänger inte med.