Ring ring ring

En gång träffade jag en kille som jag var säker på sålde hasch ur garderoben. "Tror du att jag bäcknar? Klart jag inte gör", sa han. Jag var inte helt säker på vad bäckna betydde, men nu vet jag att det betyder sälja saker; oftast knark. Jag tror han fattade att jag inte trodde på honom, så han fortsatte: "Alltså, jag håller inte på med sånt. Jag har haft samma mobilnummer i tio år, och mitt nummer finns på eniro och allt".

En annan gång hyrde jag ut en lägenhet till några som visade sig vara på dekis. Det var svårt att få tag på dem, men när jag någon gång gjorde det var de snabba att berätta att de just bytt mobilnummer, och här var det nya numret om jag ville ha tag på dem igen. Nästa gång jag hade ringt hade de bytt nummer igen.

Nu har jag lagt ihop ett och ett och insett att första tecknet på att man är ute på hal is är att man börjar byta mobilnummer ofta. Ju mer på dekis man är, desto oftare måste man byta nummer. Och motsatt, ju mer uppstyrd, laglydig och drogfri man är, desto längre kan man ha samma nummer.

Frågan är dock vad som kommer först. Börjar man byta nummer för att man hamnat på glid? Eller är det kanske så att man hamnar på glid för att man börjat byta mobilnummer varje vecka? Skulle jag också börja knarka och supa och slå sönder saker om jag köpte nytt kontantkort kontinuerligt?