Jakten på underordning

En massa folk har sagt till mig att "Jakten på lycka" med Will Smith är bra. Bland annat Aftobladet som ger den fyra plus på omslaget. Vad man missade att berätta för mig är att filmens sensmoral är underordning.

Filmen igenom spelar Will Smiths karaktär Chris rollen som den perfekta houseniggern, ursäkta uttrycket. Han slickar röv till höger och vänster, är genomtrevlig mot sina otrevliga vita chefer och andra i överordnade positioner och varje bakslag får honom bara att jobba ännu hårdare, bara för att mötas av ännu större otacksamhet.

Handlingen kretsar kring Chris strävan efter att bli en av tjugo obetalda praktikanter på en börsfirma. När han blivit det är det som den enda svarta i sammanhanget, och därför är det också honom hans chefer vänder sig till när de behöver få kaffe eller donuts serverade eller behöver någon som parkerar deras bil eller betalar deras taxi. Och Will Smith accepterar utan knot; han sväljer förtreten, ler ett ännu större leende och strävar vidare. Och det lönar sig också till slut; han får det han vill ha, men inget sägs om vad han förlorar på vägen.

Och hela filmen går jag och väntar på att han ska få nog, ställa sig upp på kontoret och hålla ett solidariserande brandtal eller åtminstone säga emot en enda gång. Jag vill att hans frustration ska utmynna i uppror. Det gör den inte.

Filmen är en enda lång reklam för den amerikanska drömmen och det provocerar mig. Men som den pessimist jag är kan jag, fastän jag inte vill, ändå tänka att man tjänar på att villigt acceptera sin underordning, slicka vit röv och väja för politik och strukturella analyser. Dessutom blir politiskt uppror så fånigt och otrovärdigt i Hollywood-version. Kanske hade en sådan sensmoral varit en ännu större lögn än den om att alla kan jobba sig uppåt och bli rika och därmed lyckliga.