Alla dessa program som jag följer har en rak historieskrivning. En spänningskurva som börjar med en deltagare med ett problem, introducerar en problemlösare och fortsätter med en handling som leder fram till den befriande upplösningen. En upplösning där deltagaren befriats från sitt problem, och ordningen blivit återställd: Dr Phils patienter mår mycket bättre nu, barnen i Nanny-programmen är så mycket mer välartade och hundarna i "The Dog Whisperer" ("Mannen som talar med hundar" i svensk översättning) promenerar lugnt och sansat bredvid sin rakryggade husse.
Och just i "The dog whisperer" på TV4+ är det här så övertydligt. Programmet börjar med att man får se en hundägare som har problem med sina hundar. Oftast allvarliga problem med aggressivitet och att hundarna vill bitas och attackera sin ägare eller andra. Helst ska de vara nära avlivning. Sedan kommer Cesar, som titeln refererar till, och styr upp hela situationen. Han svingar sitt trollspö över hundarnas ägare och hundarna själva, och innan man vet ordet av har han "rehabiliterat" hundarna som plötsligt är fromma som lamm. Jag ska erkänna att jag blir imponerad.
Men nu börjar jag undra om det verkligen är nya problem som presenteras i varje episod av de där programmen. Snarare verkar problemen cirkulera i teves universum, de hoppar från den ena deltagaren till den andra, löses av den ena problemlösaren för att sedan introduceras för nästa. Och det som jag trodde var en lycklig upplösning visar sig istället vara upptakten till nästa avsnitt i ett annat program i en helt annan kanal.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar