Ursäkta mig, medelklassen

En gång när jag gick på gymnasiet var jag politiskt aktiv. Då träffade jag vänsterradikalerna och de vänsterintellektuella. Jag märkte ganska snart att folk som jag träffade i de här sammanhangen hade dåligt samvete för att deras föräldrar tjänade pengar. De verkade skämmas för att de bodde på Söder och inte i förorten, och skämmas ännu lite mer för att de trivdes med det. Det blev lite omvända världen - hög status var i dessa sammanhang att komma från Akalla och ha föräldrar som jobbade på Posten. Men eftersom de som kom från arbetarklassförhållanden var i klar minoritet, blev normen här liksom på de flesta andra ställen att vara medelklass.

Jag upplevde det som ett tyst antagande om att "här kommer vi alla från samma medelklass". Och sedan kom ursäkterna. Ursäkta, ursäkta, här kommer jag, jag är från Södermalm och är vit och har pengar på banken och akademikerbakgrund, ursäkta ursäkta. Ursäkta ursäkta, jag är glad och tacksam för min priviligierade ställning i samhället, förlåt förlåt att jag inte är mer ghetto.

Jag förstod att det i de här sammanhangen förutsattes att också jag skulle skämmas för att jag var medelklass. Problemet var bara att jag varken då eller nu har förstått hur jag ska känna mig hemma i medelklassen. Jag vet att jag per definition tillhör den samhällsklassen, jag är inte barn till "ej facklärda arbetare" utan till två akademiker. Men istället för en medvetenhet om min ställning i medelklassen, har jag blivit uppfostrad med en härlig underdog-mentalitet.

Jag har implicit fått lära mig att jag och min familj är och förblir arbetarklass. Jag har fått lära mig att det är några andra som har privilegier och bildning, och att man samtidigt som man ser upp till dem ska vara avundsjuk på dem. Jag har fått lära mig att det inte går att utbilda sig bort från arbetarklassen, och att ett försök till klassresa slutar i misslyckande. Och slutligen har jag har fått lära mig att det bästa man kan göra av situationen är att sälja sin arbetskraft dyrt.

Jag tror att jag måste ursäkta mig. Ursäkta mig medelklassen, för att jag inte känner mig som en i gänget. Ursäkta om jag någon gång låtit påskina att jag skulle vara det, jag gjorde det bara för att passa in. Ursäkta och förlåt, men jag förstår faktiskt inte vad det är jag ska skämmas för.