Akademiska bekännelser

På universitetet blir det privata inte bara politiskt, utan också helt öppet för allmän beskådan. I seminarierummen pratar man om egna erfarenheter och relaterar det till ämnet för dagen. På föreläsningen tar man ut sina aggressioner på föreläsaren; på raster och oändliga timmar för grupparbeten och uppsatser pratar man om privatlivet.

Och inget är för privat för att offentliggöras här. Vi pratar om stress, oro och ångest; till en början svävande, efter ett tag mer detaljerat. Vi diskuterar kärleksproblem och vådan att inte ha några sådana. Vi vänder ut och in på våra hjärtan; vi låter kursböckerna ligga den här timmen också och navelskådar oss själva istället. Inget ämne är för privat, inget är för personligt; vi har basgruppsmöte, stödgrupp och gruppterapi istället för grupparbete.

Det är så långt ifrån hur snacket gick på de kommunala jobb jag har hängt på. Där pratades det om vädret, nästa personalmöte, förkylningarna som barnen drog på sig. Det pratades lite om mannen som hette Kjelle, det talades om huset och semestern och om hur snabbt lönen tog slut när den äntligen kommit in på kontot - alltid på en ofarligt allmän nivå.

Undantaget som bekräftade regeln var min kollega Aliya som efter min andra vecka på jobbet berättade om sina traumatiska upplevelser från kriget i hemlandet, och depressionerna hon kämpade med här. Hon kom till jobbet med solglasögon när hon hade sovit dåligt, sjukskrev sig varannan vecka och pratade öppet om hur uppstressad och hon var och hur mycket ångest hon hade.

Alla andra höll tand för tunga, det mest laddade ämne som snuddades vid i fikarummet var bantning och lite skitsnack om någon som hade sagt upp sig. Och kanske är det logiskt att man inte lämnar ut sig själv hur som helst för några personer man är tvungen att hänga med större delen av sin vakna tid under de närmsta åren. Det är skillnad om man går en humaniorakurs på universitetet där ens klass kommer splittras inom mindre än en månad.