Jag är den de söker

Jag letar i mig själv. Tanken svindlar till en början, men sedan ser jag mig själv framför mig, i en ny och oväntad, och samtidigt så självklar roll. Och allt går på några sekunder.

Det är jag som är den "Arabisktalande datatekniker" de söker. Kan jag arabiska? Javisst! Är jag datatekniker? Alltså, jag har kanske inte utbildning, men absolut kompetensen. Jag kan se mig själv på mitt nya jobb - jag säger "Salamaleikoum!" i dörren och frågar vad folk har för problem med sina datorer. För att laga dem har jag till exempel med mig mina miniskruvmejslar från Clas Ohlson, i ett sånt där hantverkarbälte runt höften.

Sedan byter jag om. Nu är jag "Husfru på deltid" på Mornington Hotel. Jag har på mig ett stärkt, vitt förkläde med spets runtomkring och en svart klänning under. Där ansvarar jag för tvätt, inhandling av städredskap samt har ett visst personalansvar. Jag ser mig själv bakom ett stort tungt skrivbord från 40-talet, med två beigea telefoner med snurrskiva på. Det ringer hela tiden, jag är spindeln i nätet; jag svarar i två telefoner samtidigt, hela tiden springer det omkring folk och fixar olika grejer och viker nystruken tvätt i högar.

Eller? Jag kanske kan vara "Pizzabagare" istället. Jag har minst två års erfarenhet av pizzabakning (Varifrån? Hemifrån kanske? Men jag bakar ju aldrig pizza? Fast jag kanske kan lära mig?) och jag har lite mjöl i pannan och av någon anledning en kockmössa. Jag har också en sliten t-shirt och pizzerian heter "Adnans pizzeria", och jag skyfflar in pizzor på löpande band med den där stora trägrejen. Jag är lite svettig, jag knådar pizzadeg och hälsar på kunderna.

Helt plötsligt är jag istället "Modersmålslärare i wolof/mandinka". Jag kommer från Gambia och har wolof/mandinka som modersmål. Jag jobbar på skolor runt om i Stockholms kommun, jag har med mig läroböcker i min läderportfölj och när det är sista dagen för terminen har jag med mig godis till barnen.

Jag är en som en klippdocka, jag är som en Barbiedocka med olika kostymer, jag är den de söker.