113 "Tonton du bled"

MC Solaar i all ära, men den franska hiphop-gruppen 113 är bra på riktigt. I "Tonton du bled" packar Rim'K bilen full med kompisar och presenter till släkten, och sen åker han till hembyn i Algeriet på andra sidan Medelhavet. Texten börjar med att han säger att han vill stanna i förorten och inte åka till hembyn, varpå hans pappa säger "nej nej nej". Men sen verkar han ändå ha det rätt bra därnere.

(113 kör på "Embedding disabled by request", så det blir en ful liten länk härnere istället...)

113 - "Tonton du bled"

Get off the Internet!

Igår när jag somnade på bussen drömde jag att jag var inne på Facebook och det stod "Inbox (1)". Jag blev väldigt glad, tills jag vaknade.

Natten innan hade jag drömt om Uppsala reggaefestivals hemsida, och det mycket realistiskt. Jag drömde nämligen att jag var inne där och att Gentleman skulle spela även i år. Kanske bara för att jag missade festivalen förra året, och sedan inte hade pengar för att gå när han spelade i Stockholm i våras? Kanske var det så i min dröm att Gentleman "sände direkt" och ville hedra mig med en extra spelning. Tack, Gentleman!

Jag trodde nästan på det själv. Det kan, vid sidan av mina eventuella mediala förmågor, bero på att Uppsala reggaefestival har en del att lära vad gäller uppdatering av sin hemsida; förra årets program ligger fortfarande uppe fastän det är mindre än två månader tills årets festival.

Jag drömmer om Internet, antagligen för att jag som typ alla andra tillbringar för mycket tid här. Men jag vet inte riktigt vad det är jag gör, förutom att blogga. Jag kollar min mail sjuttioelva gånger om dagen, och det oftast för ingen särskild anledning. Jag läser vänners och bekantas bloggar. Jag kollar mitt bankkonto. Jag googlar mig själv. Jag kollar flygbiljetter som jag inte har råd eller tid med.

Fast på senaste har jag varit så trött att jag inte orkat det heller. Jag stirrar in i skärmen när jag är vaken, oförmögen att göra något annat än trycka på uppdatera-knappen. När jag sedan har somnat drömmer jag om ett bättre Internet. Med Gentleman på årets Uppsala reggaefestival, en full inbox på Facebook och 29 700 på kontot.

Riddim driven

Det finns väldigt många saker jag hemskt gärna skulle vilja förstå med reggae. En av dem är hur det här med riddims funkar. En dryg snubbe som visste mycket om musik sa en gång till mig att han inte gillade dancehall, "det är bara samma sak, samma rytm, och sen gör alla olika artister en version av samma låt". Det är väl ungefär lika smart som att säga att hiphop är lika med låtstöld, vilket folk har sagt till mig på fullaste allvar.

Men ja. Den här snubben hade ju ändå en poäng. Varje gång någon reggaeartist får en hit så kan man vara säker på att typ alla andra reggaeartister har gjort en låt på samma riddim. Och jag undrar verkligen hur det går till. Det verkar också så att det är just en eller ett par låtar som blir riktigt bra på ett specifikt riddim. Resten är lite trötta och slentrianmässiga.

Till exempel - hur gick det till när Jah Cure gjorde "To your arms of love" på Guardian angel riddim?

Kanske satt det någon i en studio på Jamaica och meckade ihop ett fett riddim, för att sen kolla i telefonboken och bestämma vem som skulle få komma och jamma först.

Kanske råkade det bli Jah Cure som blev uppringd först. Eller så hade han kanske legat med rätt person? Och så rusade han till studion och jammade ihop världens bästa låt på en kvart, för att han hade sånt flyt den dagen.

Och utanför studion stod Richie Spice, Kris Kelly, Vybz Kartel, T.O.K och Da'ville i en lång rad och suckade och kollade på klockan, otåliga att komma in och göra ett försök med samma riddim. Eller?

L-L-Lorentz

Det är inte Lorentz fel att han ser lite töntig ut. Hur gammal kan han vara, fjorton år? Jag är i alla fall väldigt svag för hans nasala, loja, lite snobbiga, släpiga och samtidigt snabba sätt att rappa. Den här M. Sakarias hamnar obevekligen lite i bakgrunden.

Jag träffade en rastafari

I höstas var jag och en vän på firandet av Haile Selassies kröningsdag (Haile Selassie Coronation Day). Firandet ägde rum i en föreningslokal i en förort söder om Stockholm. Några mer kända namn inom Sveriges reggaescen skulle spela; det var Million Stylez och Governor Andy om jag inte missminner mig. Inbjudan fick jag via sms från en bekant, som dock själv uteblev från nämnda fest.

Jag och min kompis kom ganska tidigt till lokalen. Vi slogs genast av att de som stod i dörren och garderoben hade samma slags klädedräkt och samma ljusblå nyans på kläderna. Min kompis frågade, frimodig som han är, vad detta betydde. Han fick ett vänligt svar om att inom rastafarikulturen har årets månader olika färg, och blått var denna månads färg.

Jag kommer ihåg att det var väldigt mörkt i lokalen, även senare när artisterna uppträdde. Lokalen var halvtom och folk gick mest ut och in hela tiden. Annars minns jag av den kvällen att de spelade sjukt bra musik, sådär så jag var tvungen att påpeka det hela tiden och gå och fråga dj:n vad det var för låt han nyss spelade.

Känslan av att vara på ett sektmöte var också närvarande under kvällen. Jag och min vän kände oss lite malplacerade i sammanhanget. Det var mycket dreads. (Vi fick heller inga ragg.)

Ett par veckor efter den här festen ringer min bekant som skickade sms:et. Vi pratar lite, och jag berättar att jag var på Selassie-festen, och undrar vad han hade för sig. Han berättar att han inte hann komma förrän festen nästan var slut. Och det är nu jag begår en blunder.

Jag säger att jag tycker det var lite skumt på festen, det att det kändes lite som ett sektmöte; att de som stod i dörren hade samma nyans på kläderna, att det var så mörkt till och med på scen när Million Stylez spelade. Då säger min bekant: "Känner du till the 12th Tribe of Israel?" och jag säger "nej?" och han säger "det är en rörelse, vi är rastafaris, vi tror på Haile Selassie".

Men kanske är man van vid ett sånt bemötande som rastafari, för vad jag vet blev han inte alls sur för att jag ifrågasatte hans religion. Det är kanske den typ av lugn man får av att vara med i en sekt?

I wanna see you dance, dance, dance

-Ska du inte med ut?
-Nej, jag ska sitta hemma och lyssna på Third World, "Now that we've found love".

I vilket hav mynnar Donau?

I måndags skrev jag och mina klasskompisar ett antagningsprov till journalistisk produktion. Ett delprov var ett så kallat "allmänbildningstest". Vi tittade på gamla prov och försökte på så sätt gissa oss till vilka frågor som skulle komma på provet i år. Det visade sig att vi hade ganska lika gissningar på vad som skulle frågas. Några lågoddsare var som följer:

1. Vad heter oppositionsledaren i Zimbabwe? Morgan Tsvangirai
2. Vad heter FN:s generalsekreterare? Ban-Ki Moon
3. Vem är Hassan Loo Sattarvandi?
4. Vem är Adam Taal?
5. Vem vann Augustpriset 2007?
6. Vad heter Jens Lapidus nya?
7. I vilket hav mynnar Donau?
8. Vilka länder gränsar till Israel?
9. Namnge tre länder i Afrika som varit tidigare franska kolonier!

Tyvärr visade det sig att endast en (fråga nr 2) av dessa frågor kom upp. I övrigt kom det helt andra, jättekonstiga frågor, som typ ingen kunde svara på. Vi misstänker nu att den som brukade göra provet har dött, och att institutionen i all hast har ersatt honom med någon med noll koll på vad som är så kallad viktig kunskap.