Jag vet att det är tiden jag lever i nu som är den verkliga. Det är verkligt att jag fyller tjugofem om en månad. Det är verkligt att jag inte är inne i en rättsprocess. Det är verkligt att Rysslands president heter Medvedev. Och om jag undrar vilket datum och vilket år det är kan jag titta på text-tv och kontrollera det. Det är 2008, det är den 13 september och klockan är verkligen 00:30, jag lovar.
Men ändå. Jag har haft en annan tid. Förut. Och mitt problem är att den här andra tiden är lika verklig för mig som någonsin nuet.
Jag kan gå på gatan och plötsligt är jag inte där längre. Runt nästa gathörn väntar en helt annan tid, där alla mina vänner kan räknas på ena handens fingrar och samtliga går i min högstadieklass. Jag har page och lyssnar på musik i kassetter i en freestyle. Det är ganska kallt och jag har en blå Fjällräven-jacka på mig. Den är för liten. Ganska ofta åker jag till Myrorna i Ropsten och inventerar samtliga deras våningar. Jag har inga pengar och de pengar jag har tappar jag bort. Om jag inte tappar bort dem, köper jag batterier och tomma kassettband för dem. Bara ibland köper jag cigaretter. Eller folköl, eftersom det är jag som ser mest vuxen ut.
Jag är fjorton år och jag åker mycket tunnelbana. Grön, röd och blå linje. Jag bor hos min farmor. Hon har två rum och kök och ett badrum med fönster. Jag sover på en madrass bredvid hennes säng. I vardagsrummet har hon en stor blank hörnsoffa. Framför soffan en stor teve med alla kanaler man kan tänka sig. På soffbordet en plastduk med spetsmönster. Utanför fönstret låter bilvägen dygnet runt, och gatljusen lyser in på oss när vi sover.
Och det där är hundra procent verkligt för mig, tills jag blir störd av att mobilen ringer. Då borde jag i alla fall förstå att det är det här telefonsamtalet som är verkligt, och inte min högstadieflashback. Men det är svårt att fatta det. Personen i andra änden av luren är hundra år och hundra mil bort, och 1998 är här och nu.
fredag 12 september 2008
onsdag 10 september 2008
Passa in!
Jag vill slå ett slag för konformiteten!
Vad är det egentligen för fel med att vara som alla andra? Biologer och läkare världen över är överens: människor som är som andra lever längre och lyckligare.
Och inte nog med det, historiker har skrivit uppsatser och avhandlingar som alla pekar mot samma slutsats - människor har passat in i alla tider.
Jag tycker det är tråkigt med alla människor som till exempel vill klä sig i annorlunda kläder. Varför komma till skolan i traditionella romska kläder när man kan ha jeans och tröja från Gina Tricot? Om man klär sig som folk gör mest kan man integreras i det svenska samhället, och till exempel lättare få jobb. Ett jobb är i sin tur en viktig del för ens självrespekt.
Vi människor mår också bra av att dela en gemensam värdegrund. Att dela majoritetens åsikter och synsätt är något som är mycket viktigt för ens personliga välbefinnande, såväl som för samhället i övrigt.
Att passa in i samhället är underbart! Pröva du med!
Vad är det egentligen för fel med att vara som alla andra? Biologer och läkare världen över är överens: människor som är som andra lever längre och lyckligare.
Och inte nog med det, historiker har skrivit uppsatser och avhandlingar som alla pekar mot samma slutsats - människor har passat in i alla tider.
Jag tycker det är tråkigt med alla människor som till exempel vill klä sig i annorlunda kläder. Varför komma till skolan i traditionella romska kläder när man kan ha jeans och tröja från Gina Tricot? Om man klär sig som folk gör mest kan man integreras i det svenska samhället, och till exempel lättare få jobb. Ett jobb är i sin tur en viktig del för ens självrespekt.
Vi människor mår också bra av att dela en gemensam värdegrund. Att dela majoritetens åsikter och synsätt är något som är mycket viktigt för ens personliga välbefinnande, såväl som för samhället i övrigt.
Att passa in i samhället är underbart! Pröva du med!
måndag 8 september 2008
Ramadan
För några år sedan var jag och en kompis på besök i en liten by vid havet i Marocko där jag var mycket när jag var liten. Hemma hos en avlägsen farbror till mig träffade vi där på en tjock man som kallas för "sheriffen". Han kallas så inte för att han är sheriff, utan för att han är ungefär rikast i byn. Det syns på hans hus. Av alla hus längs stranden är hans det enda med flera ingångar kantade av mosaik och muren runtom huset är hög. Nu frågade sheriffen mig om jag var muslim. Jag svarade nej. Han skrattade och sade nöjt: "din far kommer brinna i helvetet eftersom han inte har lärt dig att bli muslim. Det är säkert att han kommer att brinna i helvetet!"
Några år senare kommer jag tillbaka till Marocko och bor där i några månader. Jag turistar i verkligheten i en förort till huvudstaden. Jag kan ingen arabiska och begränsad franska, som en bekant så träffande påpekar.
När jag har varit där i någon månader börjar fastemånaden ramadan. I Sverige kan man lätt få för sig att ramadan uteslutande är en festlig och genommysig högtid. Handeln har insett att det går att tjäna pengar på utövande muslimer, och medierna tävlar om att göra välvilliga inslag om fastan och vilken mat som äts.
Med risk för att inte vara politiskt korrekt så är det inte riktigt hela sanningen. Det är möjligt att det är hela sanningen för hur ramadan är i Sverige, men inte för hur den är i icke-sekulärt land där islam är statsreligion; där religionen är en självklarhet och ett påbud.
Det är en helt annan sak när hela nationen förutsätts fasta, och när hela nationen verkar göra det också. Jag träffade inte på en enda person i min ålder som inte fastade. Och inte heller en enda som blivit tvingad att göra det. Man ser det inte alls på det sättet. Att fasta är ett val också i Marocko. Det är bara det att det enda val folk gör är att fasta. Det är också möjligt att det är det enda val man kan göra. Men egentligen vet jag för lite för att uttala mig om det.
Jag fastade inte. Jag var tillräckligt mycket utlänning för att inte behöva göra det. Min och min tyska kompis värdfamilj var otroligt respektfull, lagade frukost och frågade alltid om vi ville ha lunch. De hade inte ett uns av fördömande i sig, de ifrågasatte inte en gång att vi inte fastade. Och de var en traditionell familj, med en pappa som varit i Mecka och kallades el Hajj.
Vi brukade i alla fall hoppa över lunchen under ramadan, trots att de frågade om vi ville ha mat. Och mamman i familjen blev så stolt. "Ni fastar nästan!", sa hon, och jag förstod att det var en komplimang.
Men jag minns också fastemånaden i Marocko som en lång månad av olust, olust över att känna mig som den enda i landet som inte fastade. Olust över att gå in på toaletter och trycka i mig en banan och en Snickers, rädsla för att glömma bort vilken månad det var och helt öppet dricka cola på gatan. Vi var mycket på McDonalds, som blev någon slags fristad för folk som inte fastade och hade råd att äta där. Mina skuldkänslor växte.
En kväll var jag hemma hos min sekulära faster och farbor som bodde i en finare förort. De fastar inte, och de var också de enda jag träffade där som inte gjorde det. Det gjorde däremot deras hembiträde (ja, det är sant, de har ett hembiträde). Vi skulle äta ftor, måltiden som bryter fastan vid den tidpunkt när solen har gått ner.
Min farbror var lite irriterad och hungrig. Han ville äta innan böneutropet och drog demonstrativt ner persiennerna för att grannarna inte skulle se. Till saken hör att han inte heller berättade för hembiträdet att han inte fastade. Av respekt, förklarade min faster.
Hembiträdet gick mellan köket och vardagsrummet och dukade upp maten. Vi väntade på ljudet från moskén. När hembiträdet var i köket stoppade min farbror snabbt ett halvt ägg i munnen. Min faster blev upprörd: "Vad gör du? Sluta, hembiträdet kan se!"
Det var både roligt och lite olustigt att äta ftor med min faster och farbror. Jag var väldigt glad när fastemånaden var över.
Men det händer att jag får en gnagande känsla av att jag borde fasta också när jag är i Sverige. Jag antar att det där som sheriffen sa om mig fastnade.
Några år senare kommer jag tillbaka till Marocko och bor där i några månader. Jag turistar i verkligheten i en förort till huvudstaden. Jag kan ingen arabiska och begränsad franska, som en bekant så träffande påpekar.
När jag har varit där i någon månader börjar fastemånaden ramadan. I Sverige kan man lätt få för sig att ramadan uteslutande är en festlig och genommysig högtid. Handeln har insett att det går att tjäna pengar på utövande muslimer, och medierna tävlar om att göra välvilliga inslag om fastan och vilken mat som äts.
Med risk för att inte vara politiskt korrekt så är det inte riktigt hela sanningen. Det är möjligt att det är hela sanningen för hur ramadan är i Sverige, men inte för hur den är i icke-sekulärt land där islam är statsreligion; där religionen är en självklarhet och ett påbud.
Det är en helt annan sak när hela nationen förutsätts fasta, och när hela nationen verkar göra det också. Jag träffade inte på en enda person i min ålder som inte fastade. Och inte heller en enda som blivit tvingad att göra det. Man ser det inte alls på det sättet. Att fasta är ett val också i Marocko. Det är bara det att det enda val folk gör är att fasta. Det är också möjligt att det är det enda val man kan göra. Men egentligen vet jag för lite för att uttala mig om det.
Jag fastade inte. Jag var tillräckligt mycket utlänning för att inte behöva göra det. Min och min tyska kompis värdfamilj var otroligt respektfull, lagade frukost och frågade alltid om vi ville ha lunch. De hade inte ett uns av fördömande i sig, de ifrågasatte inte en gång att vi inte fastade. Och de var en traditionell familj, med en pappa som varit i Mecka och kallades el Hajj.
Vi brukade i alla fall hoppa över lunchen under ramadan, trots att de frågade om vi ville ha mat. Och mamman i familjen blev så stolt. "Ni fastar nästan!", sa hon, och jag förstod att det var en komplimang.
Men jag minns också fastemånaden i Marocko som en lång månad av olust, olust över att känna mig som den enda i landet som inte fastade. Olust över att gå in på toaletter och trycka i mig en banan och en Snickers, rädsla för att glömma bort vilken månad det var och helt öppet dricka cola på gatan. Vi var mycket på McDonalds, som blev någon slags fristad för folk som inte fastade och hade råd att äta där. Mina skuldkänslor växte.
En kväll var jag hemma hos min sekulära faster och farbor som bodde i en finare förort. De fastar inte, och de var också de enda jag träffade där som inte gjorde det. Det gjorde däremot deras hembiträde (ja, det är sant, de har ett hembiträde). Vi skulle äta ftor, måltiden som bryter fastan vid den tidpunkt när solen har gått ner.
Min farbror var lite irriterad och hungrig. Han ville äta innan böneutropet och drog demonstrativt ner persiennerna för att grannarna inte skulle se. Till saken hör att han inte heller berättade för hembiträdet att han inte fastade. Av respekt, förklarade min faster.
Hembiträdet gick mellan köket och vardagsrummet och dukade upp maten. Vi väntade på ljudet från moskén. När hembiträdet var i köket stoppade min farbror snabbt ett halvt ägg i munnen. Min faster blev upprörd: "Vad gör du? Sluta, hembiträdet kan se!"
Det var både roligt och lite olustigt att äta ftor med min faster och farbror. Jag var väldigt glad när fastemånaden var över.
Men det händer att jag får en gnagande känsla av att jag borde fasta också när jag är i Sverige. Jag antar att det där som sheriffen sa om mig fastnade.
söndag 7 september 2008
Roxanne's Revenge
Igår var vi och såg Bahamadia, Roxanne Shante och dj Shortee på Yes på Mosebacke. Kvällen hette "the Ladies of Hiphop!".
Konserten börjar sent, typ vid tolv halv ett. Innan dess är det, vad jag kan se i alla fall, en snubbe som dj:ar. I drygt tre timmar. Det här med "the Ladies" gällde alltså bara huvudakten. Härligt!
När Bahamadia äntligen går på scen rappar hon sjukt fort och kör sina låtar med slutna ögon. Jag blir helt fascinerad av henne. Och inser hur jävla svältfödd man är på att se kvinnliga hiphopartister. I alla fall på Yes. Där är det så grabbigt så man storknar. Jag undrar om inte dj Shortee var den första bruden som dj:at där nånsin? I alla fall de år som jag har gått dit.
I alla fall, jag står och är helt lyckligt; Bahamadia är grym. Och är smärtsamt medveten om att det kommer dröja en sådär fem år till innan det spelar några brudar där igen. Mapei spelade där typ 2006, men om ingen kidnappar henne tillbaka från performancevärlden vet jag inte vem som ska axla manteln efter min namne.
Sedan spelar Roxanne Shante. Och jag är inte lika lycklig längre. Det är något med att hon har typ samma kläder som under sin storhetstid och kör exakt samma låtar. Inget nytt material, inte på hennes myspace-sida heller. Samma uttryck, samma gamla diss av Queen Latifah, MC Lyte och Monie Love. Men visst. Hon är cool hon med, det är bara det att jag får en lite bitter eftersmak i munnen.
Så tänker jag att det är väl bra att hiphopen, och framförallt en kvinnlig artist, nu kan casha in på gamla framgångar på samma sätt som rocken gjort i decennier. Men så blir det också ungefär lika kul som den femtielfte återföreningen med Kiss.
När Roxanne Shante har gått av scenen säger dj Shortee exalterat i micken "Isn't it amazing, she still sounds like on the records!!"
Men vad hände sen? Varför kör inte Roxanne Shante något nytt material, vad har hon gjort sen storhetstiden på 80-90-talet?
Jag googlar lite. Sen skäms jag för att jag varit lite dissig. För på allmusic.com står det klart och tydligt:
"Shanté retired when she was 25 to focus her attention on obtaining a higher education. She went on to receive a Ph.D. in psychology, eventually running her own practice and building a family in New York. She stayed involved with the entertainment industry by being a mentor to young, female rappers and taking part in a series of Sprite commercials that highlighted freestyling hip-hop artists."
Konserten börjar sent, typ vid tolv halv ett. Innan dess är det, vad jag kan se i alla fall, en snubbe som dj:ar. I drygt tre timmar. Det här med "the Ladies" gällde alltså bara huvudakten. Härligt!
När Bahamadia äntligen går på scen rappar hon sjukt fort och kör sina låtar med slutna ögon. Jag blir helt fascinerad av henne. Och inser hur jävla svältfödd man är på att se kvinnliga hiphopartister. I alla fall på Yes. Där är det så grabbigt så man storknar. Jag undrar om inte dj Shortee var den första bruden som dj:at där nånsin? I alla fall de år som jag har gått dit.
I alla fall, jag står och är helt lyckligt; Bahamadia är grym. Och är smärtsamt medveten om att det kommer dröja en sådär fem år till innan det spelar några brudar där igen. Mapei spelade där typ 2006, men om ingen kidnappar henne tillbaka från performancevärlden vet jag inte vem som ska axla manteln efter min namne.
Sedan spelar Roxanne Shante. Och jag är inte lika lycklig längre. Det är något med att hon har typ samma kläder som under sin storhetstid och kör exakt samma låtar. Inget nytt material, inte på hennes myspace-sida heller. Samma uttryck, samma gamla diss av Queen Latifah, MC Lyte och Monie Love. Men visst. Hon är cool hon med, det är bara det att jag får en lite bitter eftersmak i munnen.
Så tänker jag att det är väl bra att hiphopen, och framförallt en kvinnlig artist, nu kan casha in på gamla framgångar på samma sätt som rocken gjort i decennier. Men så blir det också ungefär lika kul som den femtielfte återföreningen med Kiss.
När Roxanne Shante har gått av scenen säger dj Shortee exalterat i micken "Isn't it amazing, she still sounds like on the records!!"
Men vad hände sen? Varför kör inte Roxanne Shante något nytt material, vad har hon gjort sen storhetstiden på 80-90-talet?
Jag googlar lite. Sen skäms jag för att jag varit lite dissig. För på allmusic.com står det klart och tydligt:
"Shanté retired when she was 25 to focus her attention on obtaining a higher education. She went on to receive a Ph.D. in psychology, eventually running her own practice and building a family in New York. She stayed involved with the entertainment industry by being a mentor to young, female rappers and taking part in a series of Sprite commercials that highlighted freestyling hip-hop artists."
fredag 5 september 2008
En liten, liten röst
Det händer att det dyker upp en liten, liten röst i mitt huvud. Det är inte ofta, och den talar inte särskilt länge, eller särskilt högt. Men ändå. Den skaver.
Jag har en liten, liten röst i mitt huvud som undrar: har jag blivit inkvoterad?
Jag har en liten, liten röst i mitt huvud som undrar: har jag blivit inkvoterad?
onsdag 3 september 2008
Möbelpsykos
Jag sitter just nu vid ett skrivbord som jag hittade på gatan utanför skolan. Det är lite för lågt, så jag kommer med tiden antagligen bli permanent kutryggig. Jag hittade det när Östermalms stadsdelsförvaltning skulle göra sig av med hela sin gamla inredning en vacker dag för ungefär ett år sedan. Till mina möbler hör också ett soffbord jag har hittat i en container, ett sidobord med tidningsfack som jag har ärvt av en kompis mamma, en gammal stol (dock av känt märke) som min mamma har gett mig, en pall jag hittade i grovsoprummet, en soffa köpt på blocket samt Kungsängens absolut billigaste säng. Enkelfjädrande. Hård. Sjukt obekväm.
Detta har jag kompletterat med valda delar av Ikeas billigaste sortiment, som en cd-hylla och en tv-bänk. I mina köksskåp trängs förutom ärvda pastatallrikar som min mor köpt på UFF i Västra skogen, också några dricksglas från samma container där jag hittade soffbordet.
Jag har inget köksbord. Jag äter i soffan, oftast framför teven. Man får lite ont i ryggen av det också.
Det har däremot min kompis som hyr en möblerad lägenhet av soc. Först var lägenheten helt tom på möbler. Sedan kom alla möblerna på en gång, med en samling Ikea-möbler och ett gäng möbler som min kompis tror har samlat damm i ett lager någonstans ganska länge.
Där finns alltså ett stort vitt köksbord, med fyra svarta stolar. Detta har min kompis kommenterat med följande: "Alltså det är helt sjukt ju. Jag skulle aldrig köpa ett stort köksbord och fyra stolar, det är helt galet. Vem gör det? Det måste var helt psykotiska människor. Jag känner ingen som har köpt köksbord och stolar. Alltså man måste vara i alla fall 40 år eller psykotisk om man har sånt. Men det är rätt schysst att ha nu ändå, jag gillar det."
Den inredningsansvariga på soc valde att kombinera köksbordet och stolarna som ju gick i någon slags schacktema, med en Ikea-soffa i mörkblått jeanstyg med röda sömmar. Jag visste inte att Ikea hade denim i sitt sortiment, men det kanske är en ny trend som soc har snappat upp men inte jag? Min kompis säger att soffan kommer vara skitsnygg om tio år när den blivit blekt och sliten. Nu får han hålla sig för att inte behandla den med klorin för att den ska bli snygg direkt.
Fast egentligen borde man kanske följa soc exempel. Köpa allt på en gång, jättenytt, jättepraktiskt, jätteblankt och - jättekonstigt. Sluta dyka i containrar och grovsoprum, sluta ta emot "gåvor" från folk som egentligen bara vill ha mer plats i sina förråd. Man kanske borde få in ett nytt "tänk" när man möblerar? Sluta tänka "jag är pank och går dagligen och inventerar grovsoprummet". Börja tänka "normalitet!" och "sms:a låna" och handla allt på närmaste möbelvaruhus. Inklusive ett psykotiskt köksbord med fyra stolar.
Detta har jag kompletterat med valda delar av Ikeas billigaste sortiment, som en cd-hylla och en tv-bänk. I mina köksskåp trängs förutom ärvda pastatallrikar som min mor köpt på UFF i Västra skogen, också några dricksglas från samma container där jag hittade soffbordet.
Jag har inget köksbord. Jag äter i soffan, oftast framför teven. Man får lite ont i ryggen av det också.
Det har däremot min kompis som hyr en möblerad lägenhet av soc. Först var lägenheten helt tom på möbler. Sedan kom alla möblerna på en gång, med en samling Ikea-möbler och ett gäng möbler som min kompis tror har samlat damm i ett lager någonstans ganska länge.
Där finns alltså ett stort vitt köksbord, med fyra svarta stolar. Detta har min kompis kommenterat med följande: "Alltså det är helt sjukt ju. Jag skulle aldrig köpa ett stort köksbord och fyra stolar, det är helt galet. Vem gör det? Det måste var helt psykotiska människor. Jag känner ingen som har köpt köksbord och stolar. Alltså man måste vara i alla fall 40 år eller psykotisk om man har sånt. Men det är rätt schysst att ha nu ändå, jag gillar det."
Den inredningsansvariga på soc valde att kombinera köksbordet och stolarna som ju gick i någon slags schacktema, med en Ikea-soffa i mörkblått jeanstyg med röda sömmar. Jag visste inte att Ikea hade denim i sitt sortiment, men det kanske är en ny trend som soc har snappat upp men inte jag? Min kompis säger att soffan kommer vara skitsnygg om tio år när den blivit blekt och sliten. Nu får han hålla sig för att inte behandla den med klorin för att den ska bli snygg direkt.
Fast egentligen borde man kanske följa soc exempel. Köpa allt på en gång, jättenytt, jättepraktiskt, jätteblankt och - jättekonstigt. Sluta dyka i containrar och grovsoprum, sluta ta emot "gåvor" från folk som egentligen bara vill ha mer plats i sina förråd. Man kanske borde få in ett nytt "tänk" när man möblerar? Sluta tänka "jag är pank och går dagligen och inventerar grovsoprummet". Börja tänka "normalitet!" och "sms:a låna" och handla allt på närmaste möbelvaruhus. Inklusive ett psykotiskt köksbord med fyra stolar.
måndag 1 september 2008
Kortvarig lycka
Det här med att ha gratis kabelkanaler blev inte långvarigt. Idag beställde jag fast telefoni från samma företag som står för kabel-tv:n, och någonstans där måste det ha gått snett. De kanske kom på mig? För nästa gång jag satte på teven var trean, femman, sexan, MTV, ZTV med flera försvunna. Kvar var endast kanal 9, TV4+ och Eurosport, och jag får dessutom in Nickelodeon. Om detta är ett tecken, vad är det i så fall ett tecken på?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
