Dubbelironi

Jag är för ung för att tillhöra den ironiska generationen. Ironi ligger heller inte alls i tiden. Snarare är det begrepp som: äkthet, familjelycka, inredning, dejting och personlig utveckling som vi i vår tid förväntas omfamna. Jag känner dock inte någon större samhörighet med något av dessa begrepp.

Och eftersom 90-talet vägrar släppa sitt grepp om mig är ironi ett stort intresse i mitt liv. Med detta vill säga att jag ber om ursäkt om tonen i mitt tidigare inlägg "Ja till livet" var otydligt. Jag vill här poängtera att detta inlägg var 100% ironiskt, och inget annat.

Jag borde ha använt mig av citattecken eller något, och utlovar bättring framöver. Tack och förlåt.

Sloveniens största rappare

Det är lätt hänt att man glömmer vilket litet land man bor i. Som det här med att hela Sveriges befolkning består av lika många människor som typ två normalstora tyska städer.

Jag tänker på det där när jag kollar på "Goda dagars magi"-videon med Petter. Petter kan ju, enligt initierade källor som undertecknad, sägas vara Sveriges största rappare. Man har följt hans karriär från det att "Mikrofonkåt" spelades på Tryck till, vidare genom Bananrepubliken och lanseringen av Feven, och nu summeras karriären nostalgiskt i en video med klipp från det gångna decenniet. Och videon känns både snygg och cool.

Men. Tänk om man fick se en liknanade video med, säg, Sloveniens största rappare. Eller Finlands, eller Norges för den delen. Eller någon vit rappare från valfritt mindre land som rappar på sitt hemspråk. En summering av rapparens karriär, lite korniga videoklipp och landets motsvarighet till dj Sleepy och Eye'n'eye som skymtar förbi. Jag skulle med största sannolikhet uppfatta den videon mer som humor än som musik. Vilket betyder att det är så "Goda dagars magi"-videon skulle uppfattas av alla andra än svenskar, om nu någon utanför det här landet skulle få för sig att kolla in den.

Ja till livet

Jag säger ja till livet!

Jag säger ja ja ja ja mera!

Jag har nära till skratt, men också till gråt. Jag är en känslomänniska jag, jag känner så mycket, allt kommer upp till ytan så lätt.

Motgångar kommer alltid att följas av medgångar, ett nej är bara ett steg närmare ett ja och det som inte dödar stärket.

Och när övertiden inte längre kan räknas i minuter och kvällen blir till natt på jobbet och jag till och med måste sova över för att jobba vidare imorgon, kommer pappa med madrass och kuddar så jag i alla fall ska ha det skönt. Det är tur att jag har en pappa som ställer upp och en mamma som är så bra på att lyssna.

Familj och vänner finns där när orken tryter och allt ser dystert ut. Men efter regn kommer solsken, är det inte så det heter?

Varje ny festivalsommar är som den första. Minns första turen till Hultsfred, vilka minnen! Minns leran, fyllan, nya bekantskaper, minns span på andra sidan tältområdet. Minns solnedgångarna, så vackra. Minns hemresan, så bitterljuv, när vi pumpade Robyns senaste i hörlurarna. Minns de nya vännerna i andra städer, vilka upptåg de ställde till med! Minnena är gömda längst in i hjärtat.

Jag har stora drömmar, och för att uppnå dem gäller det att kämpa hårt. Vägen är lång men om man har ett mål, då är ingenting omöjligt.

Men visst vore det trevligt med någon speciell att hålla i handen när det bara syns moln på himlen.

What doesn't kill you makes you stronger.

Duktig på jobbet

Tyvärr är jag inte på väg till hembyn utan på väg till ett sommarjobb i en kommunal verksamhet för utvecklingsstörda. Då jag själv verkar bo på gruppbostad kan detta kännas lite förvirrande. Betryggande är då att personal inom vård och omsorg, liksom studenter på universitetet, uppvisar slående likheter oberoende av var arbetsplatsen råkar ligga.

Själv är jag mest fascinerad av den ordinarie personalen som jag fördomsfullt kategoriserar som käcka, glada, hurtiga, snygga och etniskt svenska tjejer och kvinnor. Det här är personer som alltid kommer till jobbet med ett leende, och så mycket social kompetens att man gapar av förundran. De har så mycket energi att det rinner över, och de bara älskar att jobba med människor.

De har ett perfekt privatliv, som de nämner först i förbifarten, sedan berättar mer utförligt om. De har en sambo eller man som heter Kjelle, Bosse, Stefan eller Thomas. De har ett hus i naturskön miljö, alternativt ett landställe. De har två döttrar eller två söner som går på mellanstadiet. De har perfekt hy och tunna guldsmycken. De är alltid morgonpigga. De planerar semestern långt i förväg. De uppfostrar barnen till att ta ansvar. De har körkort och bil och åker med bilen nästan överallt, förutom när de joggar. De har ett tjejgäng som de träffar ibland. De jobbar deltid för att ha tid med barnen, alternativt jobbar heltid för att de har så sjukt mycket energi.

Och framförallt, verkar de inte ha brist på pengar. De säger visserligen att lönen försvinner så fort den kommer in på kontot, men samtidigt har de: villa, bil, barn, hund, landställe, inga skulder, semesterplaner.

Hur funkar det då, kanske man undrar. Vård och omsorg är ju sjukt underbetalt? Jo, förstår ni, nu är det så fiffigt ordnat i vårt samhälle att de kvinnor som bildar par med män, tenderar att hamna med/ välja män som tillhör en högre samhällsklass. Dessutom tjänar män mer än kvinnor, oberoende av klass, och av tradition håller de sig till de branscher som är mansdominerade och därför har högre löner. Kjelle, Bosse, Stefan eller Thomas kanske har egen målerifirma eller akademiker av något slag. En låginkomsttagare plus en höginkomsttagare ger två inkomster som inte går av för hackor.

Sedan har de här duktiga kvinnorna också gjort allting rätt. Gått ut grundskolan eller gymnasiet och börjat jobba direkt, fått fast tjänst, köpt villan i rätt tidpunkt, inte skuldsatt sig genom sms-lån eller csn-lån. Inte börjat knarka eller sörpla för djupt i bag-in-boxen. Inte skilt sig. Inte blivit sjukskrivna för ofta. Och framförallt, bildat par tidigt och därför kunnat cutta alla kostnader i två.

De har gjort allting rätt och det föll sig så naturligt för dem. Tacka fan för att de är glada.

113 "Tonton du bled"

MC Solaar i all ära, men den franska hiphop-gruppen 113 är bra på riktigt. I "Tonton du bled" packar Rim'K bilen full med kompisar och presenter till släkten, och sen åker han till hembyn i Algeriet på andra sidan Medelhavet. Texten börjar med att han säger att han vill stanna i förorten och inte åka till hembyn, varpå hans pappa säger "nej nej nej". Men sen verkar han ändå ha det rätt bra därnere.

(113 kör på "Embedding disabled by request", så det blir en ful liten länk härnere istället...)

113 - "Tonton du bled"

Get off the Internet!

Igår när jag somnade på bussen drömde jag att jag var inne på Facebook och det stod "Inbox (1)". Jag blev väldigt glad, tills jag vaknade.

Natten innan hade jag drömt om Uppsala reggaefestivals hemsida, och det mycket realistiskt. Jag drömde nämligen att jag var inne där och att Gentleman skulle spela även i år. Kanske bara för att jag missade festivalen förra året, och sedan inte hade pengar för att gå när han spelade i Stockholm i våras? Kanske var det så i min dröm att Gentleman "sände direkt" och ville hedra mig med en extra spelning. Tack, Gentleman!

Jag trodde nästan på det själv. Det kan, vid sidan av mina eventuella mediala förmågor, bero på att Uppsala reggaefestival har en del att lära vad gäller uppdatering av sin hemsida; förra årets program ligger fortfarande uppe fastän det är mindre än två månader tills årets festival.

Jag drömmer om Internet, antagligen för att jag som typ alla andra tillbringar för mycket tid här. Men jag vet inte riktigt vad det är jag gör, förutom att blogga. Jag kollar min mail sjuttioelva gånger om dagen, och det oftast för ingen särskild anledning. Jag läser vänners och bekantas bloggar. Jag kollar mitt bankkonto. Jag googlar mig själv. Jag kollar flygbiljetter som jag inte har råd eller tid med.

Fast på senaste har jag varit så trött att jag inte orkat det heller. Jag stirrar in i skärmen när jag är vaken, oförmögen att göra något annat än trycka på uppdatera-knappen. När jag sedan har somnat drömmer jag om ett bättre Internet. Med Gentleman på årets Uppsala reggaefestival, en full inbox på Facebook och 29 700 på kontot.

Riddim driven

Det finns väldigt många saker jag hemskt gärna skulle vilja förstå med reggae. En av dem är hur det här med riddims funkar. En dryg snubbe som visste mycket om musik sa en gång till mig att han inte gillade dancehall, "det är bara samma sak, samma rytm, och sen gör alla olika artister en version av samma låt". Det är väl ungefär lika smart som att säga att hiphop är lika med låtstöld, vilket folk har sagt till mig på fullaste allvar.

Men ja. Den här snubben hade ju ändå en poäng. Varje gång någon reggaeartist får en hit så kan man vara säker på att typ alla andra reggaeartister har gjort en låt på samma riddim. Och jag undrar verkligen hur det går till. Det verkar också så att det är just en eller ett par låtar som blir riktigt bra på ett specifikt riddim. Resten är lite trötta och slentrianmässiga.

Till exempel - hur gick det till när Jah Cure gjorde "To your arms of love" på Guardian angel riddim?

Kanske satt det någon i en studio på Jamaica och meckade ihop ett fett riddim, för att sen kolla i telefonboken och bestämma vem som skulle få komma och jamma först.

Kanske råkade det bli Jah Cure som blev uppringd först. Eller så hade han kanske legat med rätt person? Och så rusade han till studion och jammade ihop världens bästa låt på en kvart, för att han hade sånt flyt den dagen.

Och utanför studion stod Richie Spice, Kris Kelly, Vybz Kartel, T.O.K och Da'ville i en lång rad och suckade och kollade på klockan, otåliga att komma in och göra ett försök med samma riddim. Eller?