Oh mother dear we're not the fortunate ones

Det här är ärligt talat en av de mest sorgliga låtar jag vet.

Life is a flower

Den där gamla trista devisen om att "om du inte är vänster som ung har du inget hjärta, om du inte är höger som vuxen har du ingen hjärna" stämmer dåligt när det gäller vad den verkligen avser: politik. I det här samhället är det mer troligt att folk går från socialliberaler som tonåringar till socialister som unga vuxna men hey, det kanske bara är jag.

Däremot stämmer den devisen rätt bra in på mig när det gäller musiksmak, i överförd bemärkelse. Jag tänker på när jag för ett par år sedan försökte lyssna på Suede och kände att det överhuvudtaget inte gick. De har liksom inte alls åldrats med värdighet, det är något i produktionen som låter extremt daterat (och kommer göra tills det blir inne igen). Har dock, liksom större delen av min bekantskapskrets inga problem alls med Take That, BSB, NKOTB, Haddaway, Dr Alban eller för den delen Ace of Base.

Oh, minns uppdelningen mellan bra, kvalitativ musik och dålig, oäkta. Distinktionen mellan dem som skrev sina låtar själva och dem som INTE gjorde det. Mellan dem som spelade instrument och dem som bara dansade och körade lite lamt i bakgrunden. Föraktet mot pojkbanden: "det är inte som att man behöver 5 sångare i ett band direkt". Riktiga, självupplevda texter versus yada yada om nonsens och typ, kärlek och sex. Må så vara att den här diskussionen inte är helt stendöd (lex Lana del Rey) men det är inte direkt som att jag läser musikrecensioner som jag gjorde förut (det vill säga som en bokstavstrogen kristen läser bibeln). Det kan i och för sig också, sorgligt nog, ha att göra med att jag inte längre LEVER någon subkultur, jag har inte den där kollen som jag trodde mig ha innan.      

Hur som helst. Om den musik jag lyssnade på tidigare hängde ihop med en självbild som "en som lyssnar på RIKTIG musik med VIKTIGA budskap och inget jävla skräp" så lyssnar jag enligt den logiken idag på ja, skräp. Jag har helt enkelt blivit höger i musiksmakliga mått mätt. Jag älskar den musik jag tidigare hatade.

Det här är verkligen inget jag tror mig vara ensam om. Däremot undrar jag seriöst hur jag kunde lägga tid och pengar på att gå och Suede 3 gånger, när anthems som dessa var bara ett par millimeter bort på FM-bandet.

Well go ahead and let him try

I say a prayer with every heartbeat

When you're alone you ain't nothing but alone

Gentrifiera mig, Jonas!

I samband med att Jonas Sjöstedt tillträdde som partiledare sa han till Aftonbladet att han tyckte det var "rätt tråkigt" att bo på Östermalm. Stadsdelen var "stel", tyckte han. I artikeln stod det också att Vänsterpartiet bara hade fått 1,94 procent av rösterna där. Jag kan hålla med om att det är en helt klart "stel" röstsiffra, särskilt i jämförelse med att Moderaterna fick över 60 procent.

Ok, jag må vara sist på bollen, men jag känner att det som måste sägas måste sägas - så vänster jag är: Jonas, om du läser detta så vill jag bara säga att vi gärna kan byta, du och jag! Jag har väntat två månader på att "komma ut ur garderoben" och säga: jag älskar Östermalm! Jag vill också ha en sådan där liten gullig funkisbalkong, två minuter till jobbet och en superdyr Ica med guldfärgade kundvagnar runt hörnet - och pengar nog för att inte stirra mig rödögd på extrapriserna. Jag vill kunna promenera ner till diplomatvillorna vid vattnet i dyra tights och en latte i handen, jag vill ha en sådan där flygig lång frisyr, jag vill också ha persikolen hy som tjejerna som gick på mitt gymnasium och ett tight ass som jag har fått av att gå i en massa stentrappor utan hiss.

Jonas: jag vill ha din stuckatur, din morgonsol och din stadsdels medelinkomst. I utbyte kan du få flytta hit till miljonprogrammet i söderort. Loftgångshus! Nedre botten med jävligt ostel insyn eftersom hyresvärden inte bekostar persienner! Och på min uteplats har de före detta hyresgästerna gett bort sina gamla trädgårdsmöbler till mig, samt även en blomkruka med odefinierbart innehåll och lite möglig mossa.

Det är med andra ord mycket som är ostelt här. Dock kan jag tycka att mycket är ganska tråkigt, och om det vet jag att vi är överens. Det är till exempel tråkigt att jag fick vänta i åtta år på att få bo här. Tråkigt är också att det står en man och tigger utanför tunnelbanan varje morgon, och det är tråkigt att hyresförhandlingarna har strandat och att vi håller andan lite här för vad den retroaktiva höjningen kommer bli.

Tråkigt är också att mitt, såväl som mina föräldrars, hopp om att alla skulle få det bättre och har RÄTT att få det bättre har bytts mot en sådan politisk depression. Den samhällsutveckling som har skett sedan min uppväxt i kommunens dåförtiden någorlunda varma famn har sipprat in i min hjärna. Som så många andra grubblar jag varje dag på en sak: "hur ska JAG få det bra?" Jag oroar mig för hur JAG ska klara mig och få det bättre. Att tänka i ett VI har aldrig varit svårare, och det är just där som högern har lyckat som bäst. I takt med att samhällets trygghetssystem rasar sönder under oss blir vi oroligt upptagna med tanken på JAG JAG JAG, när VI:et i själva verket aldrig har varit viktigare.

Jag känner på ett liknande sätt kring gentrifieringen (SE BILD). Innan ordet var på mångas läppar talade jag om den med emfas; jag förfasades, jag var arg, jag var kritisk. Det är jag fortfarande.

Men jag måste erkänna att jag känner såhär, Jonas: jag när en hemlig dröm om att bli gentrifierad SOM INDIVID. De som vet brukar säga att min förort som helhet redan är på väg dit. Jag tror dem, det finns ett gentrifieringsfik här som jag själv brukar frekventera och hey, jag är medelklass och jobbar med media. Med risk för att låta förmäten - detta förtar inte min känsla av att vara så förbannat jävla utsatt. Den må vara personlig, privat, och mer kopplad till min sinnesstämning och personliga historia än min klasstillhörighet - men, det är en upplevelse jag har och har haft så länge jag kan minnas. (För övrigt missar folk inte en chans att snacka lite skit om Byälvsvägen. Vilket, för er information är rasistiskt. Beware, nästa gång någon kommer med kommentaren "jaha, där ingen vill bo" som kommentar till min adress kommer jag INTE svara artigt.)

Min hyresrätt i allmännyttan är ett styrelsemöte bort, det finns ombildningskonsulter som jobbar för att sälja ut allt jag har. Jag saknar möjlighet att med egna medel köpa en lägenhet - ändå vill jag bli gentrifierad. Det finns en dubbelhet i detta, jag motsäger mig själv, jag vet. Jag är ambivalent. Men. I en politisk verklighet där det står mellan att vara utsatt och att vara gentrifierad skulle JAG JAG JAG lätt välja det senare. För min del får gentrifieringen gärna komma och svepa med sig hela Byälvsvägen - vi är många som förtjänar att ha det sådär bra.

Men vänta, innan ni börjar kasta tomater på mig: det är klart jag vet att det inte är så det funkar. Vi kan ju inte bli gentrifierade här för vi har ju inga cash, inga fasta jobb och inga helsvenska namn. Jag är inte dum i huvudet. Om gentrifieringen tog över hela Bagis skulle vi åka ut med huvudet före.

Återstår bara en sak då, Jonas: kan inte du gentrifiera MIG som INDIVID straight up to Östermalm? Vi måste få till det där lägenhetsbytet snarast! Vore skitbra också för integrationen både här och där och ja, jag lovar att aldrig rösta på Moderaterna.

När jag tänker på Bruce Springsteen

Bruce Springsteen - Dancing In The Dark (1984) by GMRedskins

Jag är en mycket enkel person. Jag gillar amerikanska independent-filmer som utspelar sig på college eller highscool, jag har en dragning till thaiboxning och jag tycker ganska mycket om Bruce Springsteen.

En gång försökte jag skriva ett blogginlägg om att det är en myt att Bruce skulle vara så mycket bredbent rock som ryktet säger. Jag planerade att illustrera inlägget med videon till "Dancing in the dark", som i min mening mest av allt är en snygg poplåt. Upptäckte dock väldigt snart att videon börjar med att Bruce står just bredbent, och ja, fortsätter att göra det genom ungefär hela videon.

Ok, så gick den poängen förlorad. Men jag älskar "Dancing in the dark" ändå. Har till och med sjungit den på karaoke efter att en bekant redan hade sjungit "Tougher than the rest" som jag egentligen hade planerat att göra bort mig med. Och en annan grej med den låten är att jag alltid har tyckt att den handlar om att må dåligt. Sen pratade jag med Easy-E om detta som tyckte att det var intressant/flummigt att jag tyckte att den gjorde det. Hon hade alltid tyckt att den handlar om ett förhållande som blivit dåligt.

Enligt Internet handlar har dock ingen av oss rätt; låten handlar enligt auktoriteten songfacts.com om svårigheten och frustrationen i att försöka få till en hit. Men, det är klart att meningen i slutändan handlar om vad en låt betyder för var och envar.

I vilket fall. Jag har efter mycket funderingar kommit fram till att jag egentligen inte har några problem med att Bruce faktiskt är bredbent. Vilket jag ju nödgas erkänna att han faktiskt är.

Detta eftersom jag av samhället definieras som kvinna. Som feminist definierar jag mig även själv som en kvinna bland andra kvinnor i förhållande till patriarkatet, men, inuti mig känner jag ju då ingen större identifikation med vad den kvinnliga könsrollen vill att jag ska vara. Som väldigt många andra, m a o, och det är heller inte vad denna text handlar om.

Den handlar ju då om mitt förhållande till Bruce, som förra hösten under ett par veckor tog en lite lätt manisk vändning. Jag införskaffade typ hela hans diskografi, lyssnade sönder "Tunnel of love" och pratade om Bruce-låtar så fort jag fick tillfälle. Jag minns tydligt ett tillfälle när jag fick hålla mig för att inte rekommendera en vän som vid tillfället var gravid att hon borde spela Bruce för sitt då ännu ofödda barn. Någonstans där kände jag att det hela höll på att gå lite överstyr, och jag tror att jag konsumerade ännu lite mer 90-tals-rnb för att detoxa mig en aning.

Men, någonstans inom ramen för denna Bruce-period pratade jag med en manlig bekant på en fest. Han tyckte också om Bruce. Vi pratade om vilka av hans låtar och skivor vi gillar, och jag gick väl igång rätt ordentligt som jag brukade göra vid denna period. Min bekant verkade då efter ett tag lite fundersam/obekväm, och sa att han inte gillade att lyssna för mycket på Bruce på grund av att han tycker det är jobbigt att Bruce är så extremt hetero.

Jag minns att jag eventuellt kanske blev lite provocerad, vilket naturligtvis är fånigt. Jag tänkte att jag vill ju få gilla Bruce utan att behöva tänka att han är för hetero för det. All denna 90-tals-rnb:n jag älskar är ju också superhetero och det känns väldigt tråkigt om jag skulle behöva be om ursäkt för att jag gillar den pga detta.

Men. Jag förstår också detta: att lyssna på Bruce kan för mig som definieras som kvinna vara jävligt frigörande. Det är lite som att vara dragking.

När jag lyssnar på Bruce och känner in den livsstil, klädstil och tidsanda som sipprar igenom låtarna är det som att jag för en stund slipper detta ok av att tvingas vara kvinna i patriarkatet.

Jag tänker att jag inte har några jobbiga känslor, inga svagheter i bemärkelsen att någon trycker ner en; jag hoppar in i min gamla Ford och jag är long gone. Jag innehar all makten i att vara SINNEBILDEN av en vit stilig karl med lagom mycket känsloliv; jag är lite känslig men inte mer än att det stör; och all känslighet jag uttrycker är bara jävligt sexig. Jag var arbetarklass, jag hade ett jobb på fabrik men nu är jag störst i världen på bredbent rock och odlar myten om mig själv. Jag har kontroll, jag har koll. Kvinnor älskar mig och män vill vara mig, och så vidare. (Jag har även körkort).

För mig är det här ungefär som att kliva ner i ett varmt bad, eller susa fram i 110 på en rak väg eller båda samtidigt. Jag ser mig inte som ett objekt för den traditionellt manliga heterosexualitet som Bruce utstrålar, för en gångs skull är jag subjektet som utövar den. Och my LORD, vad det är skönt.

För en gångs skull är jag exakt så bredbent jag vill, och, det är klart att det blir en tillfällig befrielse - för mig. Om jag däremot hade varit man hade Bruces uttryck för mig snarare blivit en pockande, påträngande påminnelse om, till exempel: 1. Patriarkatets makt och den makt jag som man i så fall skulle ha i det. 2. Det snäva, begränsande, kvävande, obegripliga i den heterosexuella mansrollen som jag skulle förväntas leva upp till. 3. Medvetenheten om att jag som man förväntas leva upp till 2. för att få tillgång till alla privilegier i 1. (t ex vara "tillräckligt manlig", passa in i "manligheten", vara "hetero"). 4. Skuld.

Men själv kan jag lyssna på "Walk like a man" och känna mig LÄTTAD. Jag känner inga begränsningar i den låten; jag känner bara att den är ungefär det vackraste och sannaste som skrivits om hur det är för mig att vara man.